Vinet
Vitt vin,...
Vitt vin, vitlöksbröd, räkor och kräftor! Hoppas ni har en härlig lördag!
Stylingtips efterfrågas!
Idag har jag och Eken städdag. Lägenheten har fått förfalla under alldeles för lång tid nu. Eken är den som har varit mest produktiv denna morgon. Jag själv tog en dusch sen lade jag mig i sängen och läste lite. Eken vågade inte säga så mycket, troligen eftersom det (trots vårt jämnställda förhållande) mest är jag som städar annars. Han gjorde ett försiktigt försök tidigare idag:
- Älskling, om du känner för det kanske du kunde...
- Jag känner inte för det! ropade jag snabbt innan han lyckades få fram var som skulle göras.
- Okej...
Nu har Eken gått ner till förrådet för att leta reda på någon låda, så nu har jag också satt fart lite. Men något gör att jag inte kan ge mig in i det hela helhjärtat. Det är så här va, att jag har bokat klipptid den 9:onde för färgning och klippning. Jag vill klippa lugg och färga mitt hår mörkrött. Lite vampigt så där... Men som alltid så börjar jag få kalla fötter så här strax innan. Ska jag njuta lite längre av mitt långa slingade hår? Det var ju knappt två månader sen jag gjorde dem. Så nu vill jag veta vad ni tycker, ska jag avboka min klipptid eller ska jag vara tapper och genomföra förändringen? Det är viktigt att ni svarar mig här, speciellt att Kajsa gör det. Vad tycker ni?
Så här ser jag ut i hövvet nu, även om det inte syns allt för väl. Ni får visualisera lite själv.
Lägg märke till hur fräsch och utsövd jag ser ut. Concealer in my heart.
Mina mankyrerade naglar lära jag få med på bild också. Viktigt. Så jag strikar fjortisposen.
Men jag är fortfarande samma gamla glada spexar-Sanna, men samma gamla skeva men ack så blygsamma skomakartumme.
Som gör allt för att slippa städa... Men jag sätter väl fart nu då. På återseende.
Den nya bilen och jag.
Saken är den att eftersom Eken fortfarande är sjuk, men ändå behövde hänga med upp till Ljusdal för att hämta ut en grej, så fick jag köra. Eftersom vi har en ny bil, och Eken är den av oss som kört den hittills så blev detta en lätt traumatisk upplevelse. Jag hatar nämligen att köra då Eken sitter bredvid, för jag känner på mig att han sitter och dömer varje liten manöver jag gör. Det är som att övningsköra igen med andra ord. Jag får panik och gör mitt bästa för att inte slira på kopplingen, men vill ändå få så mjuka växlingar och inbromsningar som möjligt. När man kör en bil som man aldrig kört förut så tenderar det hela att gå lite ryckigt. Då vi anlänt till Ljusdal så satt jag där alldeles svettig och bestämde mig för att jag hatade den nya bilen. Den var inte rolig alls.
Jag blev lite gladare efter shoppingen, men hatet mot bilen kvarstod. Eken körde den hem, trots febern.
Så här på kvällskröken, efter att vi tittat på änglar och demon (den var väl okej) så satte jag igång med middag som för kvällen fick bestå av stuvade makaroner och korv. Då jag just stuvat klart makaronerna inser jag att vi inte har någon ketchup. Satan i helvete! ICA skulle stänga om en kvart, och Eken hade tagit en liten whiskey för att lena sin svullna strupe, så det var helt enkelt jag som fick slänga mig i bilen för att inhandla det röda guldet. Det var på skakiga små tranben jag gick mot parkeringen, jag hatade ju den nya bilen. Tre djupa andetag och en nyckelomvridning senare så var jag påväg mot ICA, utan Eken vid min sida. OCH JAG ÄLSKAR DEN HÄR BILEN! Den kanske inte är lika snabb och kraftfull som den förra, men den är fräsch och bekväm att åka i. Vi liksom flöt fram. Det var himmelskt. Vi kommer nog att bli väldigt goda vänner, bilen och jag. Det känner jag på mig.
Eken the Strangler
Jag slet bort hans hand och vände på mig lite irriterat, men ju mer jag låg och tänkte på det destå mer upprörd blev jag. Ville han döda mig? Och även om han inte ville det, utan kanske drömde något, så kvarstår frågan- kommer det ske igen? Och kommer han lyckas då?
Han hävdar att han inte minns något av händelsen idag, och jag valde att inte väcka honom då på natten heller då han faktiskt är sjuk och behöver sin sömn. Kanske var det febern som låg bakom, eller ett undantryckt, fruktansvärt hat mot mig.
Ni ber väl för mig inatt, mina vänner?
Är allt bara en fasad?
Inne i en svacka, skulle man kunna säga.
Sen min systerdotter var här fick jag upp ögonen för the sims 3. Det är ungefär det enda jag gjort i två dagar nu. Min gubbe heter Miranda Mongo. Hon är fortfarande ungdom och är president, har skrivit fem böcker och har två älskarinnor. Detta är vad hon gjort de här två dagarna. Själv sitter jag högst upp på ett berg av lort och tycker synd om mig själv. Det är stökigt och tråkigt här. Som tur är blev Eken sjuk idag så då hade jag något att göra. Gör mitt bästa för att pyssla om skiten, men han förstår inte att han borde utnyttja situationen mera, så mest säger han att jag inte behöver fixa något. Jag försöker trycka i honom te och andra drycker, för man ska dricka mycket när man är sjuk, det sa alltid mamma.
Jaja, har skickat in de där personliga breven nu, så den ångesten är försvunnen. Skickade med den här bilden, vad tror ni?
Ser jag inte jävligt anställningsvänlig ut?
Nu ska jag göra köttfärssås och pasta åt sjuklingen, sen ska jag baka kladdmuffins åt honom, trots att han säger att han tycker att Veronica Maggio är snygg. På återseende.
Feeling blue.
Jag får för mycket fritid av det här. Kolla hur fan jag ser ut i ansiktet till exempel. Oacceptabelt. Jag behöver fjärde säsongen av Grey's anatomy, så är det bara.
Jaja, jag har fortfarande en garderob att sortera, samt några personliga brev att skriva. Snart kommer syrrans äldsta och snor datorn. Bara att flyta med nu.
Dagens schema!
2. Åka till Ljusdal och söka jobb. Jag har 1,5 timme på mig att springa runt och fråga idag, så det blir i en lagom dos. Då jag sätter mig i bilen för att åka dit ska jag stänga in mig i mitt skal, bli en glad och positiv arbetssökande tjej utan känslor.
3. Handla med Eken på coop extra, blir storhandling. Dock anser Eken att han kan handla själv men jag vill vara med och styra upp i det här fallet.
4. Sätta oss i bilen och åka hem, komma ut ur skalet och börja gråta hejdlöst.
5. Komma hem och börja mitt bobygge. Garderoben ska sorteras, det ska dammsugas och dammas, gärna skuras. Mycket finns att göra, underbart, det bli min terapi för dagen.
6. Min systerdotter Mie kommer hit. Starta dataspelet hon vill spela, och fortsätta med bobygget.
7. Gå och lägga mig och gråta lite till i mörkret.
DÅ KÖR VI!
Bakisgympa.
Morgonpromenaden
Imorse, innan frukost, blev det en promenad med jycken igen. Det är då det bränner mest fett, har jag förstått. Hur som haver så väljer hunden att skita ungefär då vi passerat den enda soptunnan längst slingan och kommit precis så långt att det är försent att vända. Så jag fick gå med den där påsen och osa bajs hela rundan.
Sen när vi kommit en bit upptäcker jag en lite väg som går mot en åker. Om jag genar över den så blir det kanske lite roligare för hunden, och så behöver inte så många se mig gå runt med en påse skit i handen.
Det tråkiga var då att det hade regnat och var fruktansvärt blött och lerigt på den där jävla åkern. Som om inte det vore nog fick hundjäveln också upp nått slags spår, så hon reste ragg och började slita i kopplet som besatt. Så där gick jag alltså med en påse bajs i handen, svor och skrek åt hunden samtidigt som jag försökte att inte slira omkull i leran.
Behöver jag nämna att jag aldrig mer kommer försöka ta en genväg för att göra det roligare för hunden? Efter ett tag så verkade hunden inse att temporärmatte inte uppskattade det här söket, så hon lugnade sig något. Jag var likförbannat dyngsur i skorna och mina fotleder hade vrickats så många gånger att jag ville skära av mig dem.
Jag kan iallafall vara nöjd att jag inte föll offer för senariot slira om kull i leran, landa på bajspåsen och tappa hunden. Man får vara glad för det lilla.
Bil och promenader
Nu är Eken åter bilägare och jag kommer åter kunna parasitera hejvilt! Eken undrade om jag ville vara med på bilköpet och jag sa att visst, vi kan komma på en avbetalningsplan grundat på min nuvarande inkomst. Detta gör att jag nog kommer vara fullständig delägare vid 65år! Så nej, jag vill inte äga den, bara köra den.
Hur som helst är jag ju hundvakt idag, och detta har gjort att jag promenerat oförskämt mycket. Jag försöker trötta ut hunden men med handen på hjärtat kan jag nog erkänna att det mest är jag som blir uttröttad.
Sebastian kom över idag igen och följde mig på en av långpromenaderna, sen gick vi in och spelade condemned och skrek likt två små skolflickor nonstop i två, tre timmar.
Jag som anser mig vara en utmärkt värd dukade fram godis och chips till den lilla gästen, men eftersom han tydligen börjat gymma och inte äter vad som helst så fick jag helt enkelt sopa i mig allt sådant själv.
Sååå, det blir nog ett par långpromenader med hunden även imorgon som det ser ut...
Sitter och...
Sitter och kör brainchallange på xboxen och det går alldeles åt helvete! Men jag tror jag har lösningen: Socker i form av cola och pizzarester!
Den "braa" platsen.
Jag gick in i sovrummet för att lägga mig och finner då att Eken ligger på min sida. MIN SIDA! Jag finner mig snabbt i situationen och lägger mig på hans sida. Inte svårare än så tänker jag. Och jävlar vad jag sov skönt! Likt en gudinna, måste jag få säga. Detta kan också ha lite att göra med att jag tog två glas vin under Sebbens vistelse, men jag tror mycket har att göra med sängplaceringen också.
Hur som haver så försvann det här mysiga med de bytta platserna då Ekens väckarklocka började ringa, då på min sida. Det blev plötsligt mitt jobb att trycka på snoozeknappen. Jag gjorde några halvhjärta försök att sträcka över klockan till Eken sisodär 4,5 gånger, men då jag inte fick någon som helst respons från Eken så gav jag till slut upp. Efter ca. 10 stycken snoozningar så stänger väckningen av sig själv. Den ger upp helt enkelt. Det är förihelvete omöjligt att få upp det här slaktet, då spar jag hellre på batteri, tänker den säkert och det förstår man ju.
Helt plötsligt vaknar jag igen över att min bröstkorg trycks ihop och en kvävande känsla infinner sig. Jag upptäcker då att jag har en manskropp över mig och för ett ögonblick tänds hoppet om en god morgon, tills jag hör Ekens suck, slänger en blick på klockan och upptäcker att den står på 06.00. En smula försenad är han. Han reser sig upp, mina lungor fylls åter med luft och sen luffsar han ut ur rummet. Jag somnar om, väcks då han kommer och pussar mig hej då och somnar sen om igen.
Knappt två timmar senare gick jag också upp och började hundsäkra lägenheten något. Jag passade även på att ringa Eken och höra satt han kommit fram ordentligt.
Han frågar mig då hur jag sovit och jag svarar att jag sovit jättebra, och frågar sedan honom samma sak. Tydligen har han sovit JÄTTEDÅLIGT och vaknat ruskigt många gånger den här natten. Detta gör mig alldeles perplex då jag trodde att vi båda spenderat alla dessa nätter på fel sida om varandra, och att vi nu skulle få jordens aha-uppplevelse och vara alldeles lyriska, men tydligen så är det just en plats som är guldplatsen. Och Eken har paxat den.
När jag spinner vidare på detta kommer jag även på att jag prövade sitta på Eken plats i soffan då vi kollar på tv, och upptäckte att det var betydligt bättre, men då krävde Eken att vi skulle byta för han kände sig inte bekväm på min sida. Jag börjar känna att mitt och Ekens liv kanske inte är så jämnställt som jag trodde. Jag kanske ger vika mer än vad jag borde. Jag är väl också värd de "braa" platserna i den här lägenheten? Nej, här ska bestämt göras lite ändringar, det ska gudarna veta.
Precis då man somnat...
Det gick åt skogen!
När jag gick upp idag så såg jag att jag fått ett sms av mamma, där stod det att hon inte kunde skjutsa mig till Ljusdal då en av syrrans ungar är sjuka och hon måste passa denna.
Fan, då blir det bussen, tänkte jag och drog upp persiennerna. Dimma och regn. Jag tänkte igenom vad jag skulle få för intryck om någon med blött hår och rinnande maskara kom och sökte jobb hos mig, och kom till slutsatsen att jag varit så där halvdant impad. Kanske kommer de minnas mig bättre, förvisso, men jag tror ändå att jag har mer att förlora på det hela.
Mor ringde nyss och sa att hon kunde skjutsa mig imorgon istället, men då ska jag ha syrrans hynda här från 10.00 på morgonen, och jag är inte allt för sugen på att lämna henne själv här i min lägenhet. Varför? Jo säg att jag lämnar henne, får nej av alla ställen jag söker och sen kommer hem och finner hela lägenheten söndertuggad. Det innebär en väldigt svag framtid ekonomiskt utan en möjligthet att förnya inredningen. Det känns inte som det bästa alternativet.
Förhoppningsvis får vi bilen i helgen och då kan jag åka upp själv nästa vecka istället, på så vis kan jag springa och fråga hur som helst utan att vara till besvär för någon annan. Så så får det bli!
Idag får istället bli en städdag så jag inte är helt onyttig. Då kör vi då.
Skulle ni anställa detta?
nya friska tag.
Phänite åsidosätter mig.
Jag googlade Samantha i ett försök att stilla min abstinens som uppstod då jag kom och tänka på henne tidigare. Då hittade jag den här artikeln. Jag fnissade då jag läste den, då jag kunde höra Phänite säga just de här grejerna som reporten skrivit ner.
Det var roligt att ta del av detta, men ju längre in i artikeln jag kom började jag bli rastlös och lite irriterad. När nämner hon mig? började jag tänka. Fioler hit och folkmusik dit. JAG DÅ?! Hon nämner sig gymnasieutbildning och det hade ju varit ett utmärkt tillfälle att slänga in: där jag träffade Susanna, en kvinna som kommit att betyda mycket för mig och varit en stor inspirationskälla i min musik. Men nej, det skrev hon inte. I sista stycket var jag desperat. Nämn mig då, för satan! tänkte jag upprört, men inte någonstans fick jag komma med. Under fliken intressen hade hon väl åtminstone kunnat ta med mig! Jag känner mig åsidosatt.
Samantha! Efter alla dessa gånger jag låtit dig sova på min soffa?! Fy fan!
Samantha i Milkoreklamen?
Jag svarade henne att det mycket väl kan vara Samantha, men mamma var osäker då man fick bara se klippet en snabbis.
Nu har jag letat upp klippet och förstår nu vad mamma menar. Det är likt, men kollar man noga så ser man att det inte är hon.
Roooolik.
Det här tyckte jag också såg roligt ut.
Så här kommer jag se ut!
Vägens väktare
Jag trodde jag skulle få en sån där lång morgon igen och blogga så där äckligt mycket som jag gjorde i måndags. MEN ICKE! Ty eran Sanna har jobbat idag. Ramudden kom krypandes igen och bad om min assistans. Okej, de ringde och frågade och jag högg snabbt som attan. Så jag har stått i Bollnäs och flaggat utav bara helvete idag.
Det var mycket trevligt måste jag säga. Jag kände mig...hemma. Jag visste vad som skulle göras och gjorde det med glädje, samtidigt som jag passade på att njuta av det för det är mycket möjligt att detta var det sista vägjobbet för detta år. För alltid kanske, till och med! Så jag tog in allt- trafiken, avgaserna, doften av klistret och den varma asfalten, ljudet från välten. Det var en fröjd! Det var med stolthet jag bar upp mina varselkläder. Jag är en vägens väktare och kommer alltid att vara det innerst inne.
Fint va?
Jag tänkte...
Jag tänkte baka bullar, men så började jag lyssna på ipoden. Bäddrade förbi massa poppiga låtar, kände inte för dem. Hittade en tragisk låt som jag lyssnade mycket på för sisodär fem år sen. Plötsligt ville jag inte baka längre, så jag satte mig i soffan och åt körsbärstomater istället och tyckte synd om mig själv. Tokigt.
Min frukost...
Min mamma brukade alltid börja dagen med två ägg och en knäckemacka. Det var hennes standardfrukost. Kanske gör hon det nu också, vad vet jag, men då jag bodde hemma så var det detta som gällde iallafall.
Sen några dagar tillbaka har jag också börjat med detta. Jag har upptäckt att detta mycket väl kan vara den ultimata frukosten. Det fina med ägg är att det smakar olika beroende på hur man kokar dem, och eftersom jag så gott som aldrig tar tid på de små jävlarna så är den ena morgonen aldrig den andre lik.
När de är klara kyler jag ner dem, skalar dem vid vasken och sedan saltar jag dem och trycker i mig dem i rasande fart. Sen häller jag upp ett glas apelsinjuice för att få i mig C-vitamin (läs socker) och vips är frukosten avslutad. Så fruktansvärt lämpligt.
Förövrig är snön försvunnen och jag sov till 9.30 den här morgonen. Romantiken är försvunnen.
Tänkt men inte genomtänkt.
Så tänkte jag. Så här i efterhand kan man ju diskutera huruvida det var genomtänkt eller inte, men tänkt var det. Kanske bara inte så bra.
Vad jag äter.
För nån helg sen var jag och Eken hem till svärföräldrarna för att lämna av motorcykeln över vintern. Jag följde med, dels för att Eken skulle kunna ta sig hem sen, men också för att jag ville ta lite vackra höstbilder. Tyvärr var det så fruktansvärt jävla kallt att jag sköt några jävlar från höften sen gick jag in igen.
Så resan gav dig ingenting, Sanna? undrar ni. Jo men självklart gjorde den det. Dels för att jag fick träffa svärmor, vilket var evigheter sen, och sen för att det mötet gjorde underverk för min variation köket.
Jag fick nämligen låna tre kokböcker som förespråkar LCHF- Low Carb, High Fat.
Än så länge har jag bara fokuserat på en av böckerna, nämligen Anna J. D. Jacobssons "Från mitt kök- färdkost på vägen från 137kg". Eken och jag har hunnit testa 4 rätter ur hennes kokbok och ikväll ska jag ge mig på den femte. Det blir nämligen torsk i citron- och dragonsås med blomkålsris. Detta ska bli jävligt spännande då varken jag eller Eken är särskillt förtjusta i torsk, men på något sätt lät det lockande.
Igår gjorde jag fläskfilégratäng med fetaost på rotsaksbädd, och det blev ruskigt gott!
Vi har även provat på fläskfilégryta med färsk sparris, som Eken lagade åt mig, samt fräsch lax med lime och yoghurtmarinerad kyckling. Allt var underbart gott. Jag ångrar mig litet att jag inte har varit med och förevigat även dessa rätter, men de kommer sannerligen tillagas igen och då ska här fotograferas.
Toppbetyg!
Ser ni gaddarna? De fick högsta betyg hos tandläkaren idag! Förutom något som ser ut att kunna bli ett hål, som fanns där förra året också, men de hittade ingen öppning så jag klarade mig. Orden rent och fint, bra och mycket bra strömmade ur tandsköterskans mun då hon sökte igenom diverse tänder.
- Och du använder tandtråd va?
- Jaa, då! kvittrade jag.
- Braaa!
Sen så gick jag heeela vägen från tandläkaren till apoteket och till ICA, det var inte dåligt av lilla mig. Var ju duktig igår också, Eken och jag gick runt kyrkön så jag fick en chans och pröva den där lilla distansmätargrejen till iPoden. På ICA var jag jävligt sugen att köpa kexchoklad då jag såg en käring stoppa ner inte mindre en 5 stycken i sin kundvagn, men jag gick hem och sitter nu och gnager på kålrot istället. Inte i närheten lika gott, men det stillar tuggreflexen iallafall.
Nu ska jag ta fram torsken ur frysen till kvällens middag och vika lite tvätt. På återseende.
På promenaden igår. Alla har väl rätt till en liten pause ibland...
Ny tvättid...
Så nu såg jag att onsdagkväll var ledig. Prima! sa jag lite halvhögt för mig själv och stoppade in "paxaren" som jag just nu kom på att jag ska kalla den lilla manicken man bokar tid med. Men sen ändrade jag mig. Jag mindes mig tillbaka till morgonen och till det speciella ljuset, som nu försvunnit då det blivit för ljust. Lugnet, teét och ljuset. Jag ville liksom tillbaka till det.
Onsdag morgon var också ledig. Hjärnan hade lurat mig igen. Den hade sållat bort rädslan som trots allt utgjorde 90% av mina morgonkänslor denna måndagsmorgon och istället fått mig att enbart lägga värde på myskänslan som lite lätt uträknat endast mättes upp till 10%. Lite som jag tror det är att föda barn, 99% smärta och helvete, 1% unge.
Jahapp, så satt paxaren fastlåst på 0700 onsdagmorgon. Bra Sanna. Klurigt av dig.
Försenat CV.
Hela helgen har jag och Eken gått och filat på de få raderna som utgör min arbetshistoria, utan att bli riktigt klara. Det är det personliga brevet vi nu kört fast på. Jag skriver en sak och Eken säger: Nja, men om du skriver så här istället att...fan nu kommer jag inte på nått bra. Vänta lite....
Sen blev hela grejen stillastående, jag väntar fortfarande på Ekens bättre formulering. Idag hade jag tänkt skicka dem, och jag ville göra det tidigt, alldeles som jag anpassade mig till en arbetsvecka och lät det hela vila över helgen. Men nu är inte Eken hemma och hans tvivel på mina tidigare meningar har fått så fruktansvärt osäker på att jag skulle kunna knåpa ihop det där brevet själv. Tänk om jag skriver nått helt vrickat?!
Jag får helt enkelt fila lite till på det under dagens lopp och sen invänta Ekens godkännande. Jag kan väl skicka det ikväll lika gärna som på morgonen. De kommer ju ändå inte kunna kolla mailen under dagen. De ville ju inte ens anställa mig!
Åh, det här är en grej som jag kommer börja tänka på från och till under dagens lopp och varje gång kommer det att fylla mig med ångest. Satan, satan, satan.
Skräcken.
Ser ni? Det är en ung kvinnas skräck jag bjuder på här.
Klockan är...
Klockan är 8.30, då har mördarna gått hem va?
Den första snön!
Jag borde vara nere i tvättstugan nu, men beslutade mig för att ta en kopp te först. Då jag tände två blygsamma lampor i köket så kom plötsligt den där romantiken som den första snön innebär till mig. Jag trodde att jag skulle bli utan den i år.
Denna känsla är inte helt olik julkänsla. Det blir ett speciellt ljus ute och det gör det så oerhört mysigt att sitta inne. Ute vill jag inte vara, nej gud nej, men att vara inne höjs till en helt ny nivå på njutarskalan.
Då jag hällde upp det kokade vattnet i en termos så kände jag att så här vill jag ha det. Den hopplöshet jag en tid känt blev helt plötsligt obekant för mig och jag ville - hör och häpna - pausa tiden.
Jag ville att Eken skulle vara hemma och att vi skulle sitta vid köksbordet och inte säga någonting. Hade Eken varit hemma hade han troligen skitit i mig och min vinterkänsla och satt sig och spelat WoW istället, men nu ska vi inte förstöra det här.
Jag ska njuta av min kopp med te, läsa lite blogg och ta in ljuset som den här morgonen bjuder på. Eller kanske avsaknaden av ljus. Hur som helst önskar jag er en God morgon, för snart förstörs min av att jag måste ner i tvättstugan igen.
En tvättmorgon.
Idag hade jag dock inte så mycket till val än att traska ut i kylan.
Jag fick leta ett tag innan jag hittade tvättstugenycklarna. För någon sekund hann hoppet tändas i mitt bröst. Tänk om han glömt kvar nyckeln i byxfickorna då han bokade tiden så att jag inte kan gå ner idag. Hoppas, hoppas, hoppas. Men nej, bakom extranyckeln låg den.
Klä dig varmt, hade han sagt då han väckte mig. Det snöar ute.
Jahapp. Första snön för min del detta år skulle bli en fruktansvärt oromantisk upplevelse, med andra ord.
Jag hade klätt mig varmt. Hans långkalsonger, hans mjukisbyxor och hans tröja. Ni förstår, i sånna här lägen gäller det att klä sig så osexigt som möjligt. Jag borstade inte tänderna innan jag gick ut heller. Ska jag bli våldtagen tänker jag fan lukta apa under tiden! Plötsligt slog det mig att det kanske var en mördare och inte en våldtäktsman jag skulle möta, och vill man dö osminkad och jävlig? Jag skakade av mig de där tankarna och greppade tag om den äckligt otympliga tvättkorgen.
Då jag kom utanför dörren stannade jag upp. Ska jag gena över den snötäckta gräsmattan och bli blöt och kall om fötterna eller ska jag ta gången? Min oförmåga att greppa tvättkorgen på ett bekvämt sätt fick mig att välja bort torra fötter och jag började hasa mig framåt mot tvättstugan.
Väl framme vid dörren så stannade jag upp, satte ner tvättkorgen och tog upp nycklarna och mobilen ur fickan. Jag slog Ekens nummer för att kunna känna mig lite tryggare under tvättningsproceduren, men inte helt oväntat så slog röstbrevlådan på. Satan. Med darrande hand låste jag upp. En vänlig själ hade lämnat hallampan på, men resten av lokalen vilade nattsvart. Fummlandes sträckte jag mig efter lysknappen medan jag spelade upp diverse scenarion i huvudet på hur mördaren skulle se ut, hur han skulle gå tillväga och vilka som skulle förgås av sorg då beskedet om min död nådde dem.
Då rummet lystes upp gjorde jag en kvick avscanning efter skumma typer, men det tycktes vara tomt. Min blick stannade till en kort stund på torkrummet och jag övervägde att även öppna den dörren och se efter, något jag brukar göra annars, men jag ville hellre vara ovetande den här gången.
Snabb som en vessla var jag då jag sorterade upp svart, handdukar och de fruktansvärt färgranna handdukarna köpta i turkiet. Tvättmedel, sköjmedel, 40, 60, 40, start, start, start. Av med lyset, ut genom dörren. Jag klarade mig den här gången också, tänkte jag smått leende då dörren slog igen bakom mig.
Plötsligt högg det i mig. Sa jag för mycket nu? Jag skulle ju gå över gårdsplanen också. MAN SKA ALDRIG ROPA HEJ FÖRÄN MAN KOMMIT ÖVER ÅN, FÖR I HELVETE SANNA! Jag kom åter fram till då jag skulle välja genvägen eller senvägen, men denna gång var valet lätt. Jag skulle hem så fort som möjligt, och blöt var jag ju redan. Då jag går förbi det stora trädet som står på gräsmattan rasslade det till och jag var beredd att slänga mig ner på marken och be för mitt liv, men sen samlade jag mig. Hehe, skärp dig Sanna, vem skulle vänta på dig i ett träd? Svaret fanns i mitt huvud en millisekund senare. En sjuk jävel, skulle kunna göra det. Trots att jag förstod att rasslet kom av snön som tyngde de ännu inte avfallna löven så hade skräcken redan mig i sitt grepp. På 5 sekunder var jag innanför lägenhetsdörren och i tryggt förvar.
Jag pustade ut och kände hur rädslan saktra drog klorna ur mig, och jag blev fruktansvärt trött. Allt jag ville var att gå och lägga mig och så känner jag fortfarande, men om cirka trekvart ska jag ut igen för att centrifugera den där jävla tvätten. Och det är ingen snabb procedur ska jag säga er. Överlever jag den här dagen överlever jag allt.
Eken och jag...
Jag brukar till exempel baka lite nu och då så han får med sig något gott till jobbet. Ibland skickar jag små sms då jag berättar varför och hur mycket jag älskar honom. Har vi båda lagt oss och upptäcker att lampan lyser i köket, ja då kan jag gå och släcka den så inte Eken behöver göra det. Små saker liksom, det är allt som behövs.
Eken bokar en tvättid till mig klockan sju på morgonen. Tack älskling.
Idag har...
Idag har jag inte druckit någon läsk eller ätit godis alls. Det vill jag tacka Topp Hälsa för. Och Lisbeth, som lånat mig kokböcker som hjälper mig stilla min hunger med annat än socker. Men mer om det imorgon.
Det är ett gammalt nummer av tidningen jag läser, det är jag väl medveten om, men den nya har inte kommit ut än. Dessutom var det ett tag sen jag läste denna så jag har glömt det mesta. Det känns som det är en helt ny tidning för mig, det är helt otroligt. Som den där guldfiskgrejen man hört om ni vet.
Nåväl, sov så gott mina vänner! På återseende.
WHY?!
Catfight.
Kolla! Här...
Kolla! Här hade man planerat och ställt in sig på ett glas vin under kvällen, men så glömdes det bort. Nu står glaset där och känner sig övergivet och jag ska gå och lägga mig. En dålig människa är vad jag är. Vinglaset åker upp i skåpet igen, men nästa helg, då lovar jag att jag ska göra rätt för mig! Då jävlar!
Waiting for...
Waiting for my afternoontea...
Turkietresan del 3
Ja, vi kör en kort del tre, så jag kan känna mig lite aktiv ikväll.
Här har vi iallafall hotellpoolen. Här badade jag och Martin åtminstone två, tre gånger. Eken badade väl en halv gång. Varje gång vi kom ut på den djupa delen där vi inte bottnade så satte vår självmordsbenägna del av hjärnan igång en skrattreflex. Där stod vi och trampade vatten samtidigt som vi frustade och fnissade då vi drog kallsup efter kallsup. Samma sak gällde då vi badade i havet, och där var kallsuparna lite saltare och lite obehagligare.
Här ser ni även lite övriga bilder på hotellet. My Home, hette det. Vi bodde högst upp, vilket var ett helvete då hissen var upptagen. 
Nej, men nu är det läggdags. Tack för mig.
Sångfågel.
Nu drar vi för att kika på bil. Och jag ska sjunga heeela vägen dit! That's why he loves me.
Lite support, tack.
Jag förstår att många där ute tycker synd om mig på grund av min arbetslöshet. Jag tycker också synd om mig. Något som bara förvärrar min situation är att jag även ska till tandläkaren på måndag. Stackar, stackars mig.
Om ni vill så kan ni få mig att må lite bättre genom att ge mig det här armbandet. Det ska tydligen finnas på H&M men verkar vara slutsåld för tillfället. Jaja, ni vet vart jag finns. Ingen press...
Enkla jeans och en enkel vit tröja. Och den där. Sweet.
Oförändrat läge.
Skulle ni kunna säga nej till de här ögonen?
Tydligen är det jävligt många som inte alls har problem med det. Jag ska iallafall skicka in CV och kontaktuppgifter till två ställen, även om de inte behöver någon för tillfället, och en personalansvarig var inte inne, så henne ska jag söka upp på måndag. Jag väljer att fortsätta se positivt på livsituation, än så länge används rakhyveln bara för håravlägsning. Nu ska jag plantera lite i min blomlåda. Jag har även tröstat mig lite med att köpa en tröja och äta chilicheese och mozarellasticks. Tummen upp än så länge, mina vänner.
Jobbsökerdagen
Vi börjar med inte:
*Det är skitväder. Det stormar och regnar, den personalansvarige är säkert skitless och kommer säga nej på ren automatik.
*Det är fredag. De är så jävla less just nu och vill bara hem.
*Det råder fruktansvärd arbetslöshet i hela landet. De har säkert haft 30 sökare per dag det här året och här kommer lilla jag och ber om att bli anställd. Mmm, just det.
Varför jag borde bli anställd:
*Det är höst och folk blir sjuka till höger och vänster! Anställ så många ni kan!!!
*Det är fredag! Snart helg! Strunta i det dåliga vädret, var glad! Anställ en liten jävel, vettja!
*De behöver mig.
Jag känner mig hoppfull....typ.
Imorgon brakar helvetet lös, mina vänner.
Men jag tror jag tar med iPoden imorgon. Säger de nej så tar jag bara upp den lite nonchalant och börjar fippla.
- Åh shit! Har du den nya iPod nanon?! Generation 5?!?!?! Aids-modellen?!
- Åh, den här gamla, säger jag försynt och börjar gå mot dörren.
- Får jag pilla?
- Nej, alltså... jag vill helst inte låna ut den...
- Men åh, schyrra?!
- Men asså jag vet inte... den var ju rätt dyr och så...
- Men du får heltidsanställning i fem år frammåt då?!
- Okej då.
Ser ni?! Jag har tagit en bild på mig själv då jag pussar på min iPod och ser in i kameran med stora rådjursögon. *MmOgEeT* Men ni ser väl det coola i det hela? Jag skrattar polackens svininfluensa rakt upp i trynet!!! Dyrka mig då för i helvete!
Turkietresan del 2
Ja, del 1 gav er mersmak såg jag...ja, jag hörde dig Jossan. då går vi in på del 2 då!
Efter beachen var det ju hem för dusch sen ut och leta middag. Valde en resturang vid hamnen som verkade mysig. Det vi dock inte visste var att servitörerna var mycket skojfriska av sig...
En av servitörerna kom fram och erbjöd mig dressing och sa att jag skulle hålla upp handen. Jag vägra detta naturligtvis för jag anade att han hade något lurt i kikaren. Då han tjatat på mig ett tag så tog han tillslut en tallrik från ett annat bord och lade framför mig och sen tröck/tryckte han med våldsam kraft på flaskan så det sprutade dressing över min tröja. Jag och Martin skrek rätt ut, (Eken var för full för att reagera, men lyckades fotografera händelsen) sen insåg vi att det bara var ett snöre. Lustigt. Mycket lustigt. Vid ett annat bord smetade han vispgrädde i en killes ansikte, så jag får väl vara glad för att jag blev utsatt för ett mycket mildt trick.
Sedan, när vi lugnat ner oss, njöt vi av mycket god mat!
Sedan gav vi oss av till CRAZY HORSE, dit vi kom att återvända senare i veckan. Där träffade vi en mycket trevlig bartender som Eken bytte snus med, sedan frågade han om mitt halssmycke var äkta silver men jag svarade att det bara var krimskrams as we say in sweden, hehe. Just denna fråga fick jag av två andra servitörer senare också, mycket märkligt.
Denna bartender tog även kort på oss, fört bara på Eken och mig, sedan på oss alla tre då Martin återvände från damrummet. Då han tog kort på Eken och mig sa han att we were a very nice couple. Same smiles, almost like cousins or something. Jag svarade naturligtvis med ett That's not good!!! Men då verkade han inte förstå vad jag menade. Vi har väl alla våra åsikter, antar jag.
Blixt hade väl varit att föredra på kvällsbilderna men av någon anledning tycktes vi anse detta vara överskattat. Skrattar bäst som skrattar sist, eller nått.
Dagen efter så var vi naturligtvis på stranden igen, och när vi kom hem var vi sugen på lite rusdryck. Så jag slängde mig i duschen och grabbarna gick och handlade. Jag mötte dem ivrigt vid dörren och lyckades få denna bild på Martin som enligt mig har ett oerhört högt underhållningsvärde. Nåväl, det roliga slutar väl här...
....för det de kom hem med var detta:
Det var så fruktansvärt vidrigt. Till en början försökte vi tvinga i oss, men Martin sa nej först och gav sig på chipsen istället och Eken var inte långt efter. Att hålla för näsan funkade inte så bra som man ville att det skulle göra, så jag klarade inte heller av det så värst länge. Så det gick så där, kan man väl säga, så vi lämnade mer en halva som avskedsgåva till städerskorna.
"Det blir så här efteråt" sa Martin och liksom väste ur sig eftersmaken. Han sa åt mig att göra likadant och det har vi också en bild på, men jag såg bara tjock ut på den bilden så den struntar vi i.
Sen gick vi ut och åt på Carlitos Palace! Där jobbade en lustig liten filur, ska jag säga er. Första gången vi var och åt lunch där så höll han ut stolen åt mig och sa vänligt: first lady, sen sa han samma sak då han delade ut menyerna men sa kompis då han gav den åt Eken. Då han räckte menyn åt Martin var Eken lite skojjig och sa second lady, något servitören tyckte va fruktansvärt roligt, så när vi passerade där de kommande dagarna var han inte sen med att ropa det efter Martin, något som var mycket uppskattat av oss andra men kanske inte av Martin.
Vi kom att äta där två gånger till under var Alanya-visit, och andra gången vi var där så bestämde sig servitören för att ta bort lite av skadan han gjort mot Martin genom att jämna ut det lite. Så den lilla mannen kröp ihop på marken och ålade sig fram till Ekens plats, greppade tag i armen på honom och skällde jällt som en liten hund. Eken skrek naturligtvis rakt ut, vilket i sin tur chockade servitören som också skrek. Han tycktes ångra sig så sedan höll han en matkniv mot sitt bröst och erbjöd Eken att döda honom. Då Eken tackade nej till detta, kom han ut med sin chef och denne erbjöd sig att avskeda honom, allt under mycket fniss naturligtvis. Eken sa även ifrån sig detta erbjudande, så då kom servitören ut med en turkiskpeppar-shot istället som plåster på såren. Den tackade Eken inte nej till.
Han kanske inte ser så lustig ut på bilden, servitören, men akta er! Skenet bedrar. Kompis.
Nej, nu har jag tröttnat på att skriva det här igen. Slut på del 2!
Helt galet!
För ca. en timme sedan hörde jag ett fasligt brummande utanför.
Kan det vara...?! tänkte jag och iakttog en blond kvinna fälla ner flaket för att ta ut ett barnsligt litet paket. Jag gick runt i lägenheten endast iförd Ekens tröja, ty denna vecka har gått i sunkhetens tecken, och fick nu panik. Måste hitta byxor! Hittade ett par jeans som jag drog på mig, men insåg att det var Ekens de med så slet av mig dem och lyckades hitta ett par gröna mjukisbyxor vars färg inte alls matchade tröjan jag hade på mig fast just då ringde det på dörren och jag slängde mig i byxorna. Till detta fett hår och inget smink alls.
Då jag öppnar dörren säger jordens mest likgiltiga kvinna: paket.
Jaha, oj tack, säger jag lite fnissigt och tar emot paketet. Sen står hon liksom bara där och kollar på mig. Tillslut säger hon: ja, du ska ju skriva på också. Jag står kvar tyst ett litet tag tills jag försiktigt frågar: eh, ja, vart då? Då rycker hela kvinnan till och hon räcker hastigt fram ett papper: Just det, här... och så pekar hon på en liten ruta på pappret där jag skriver under, sen drar jag mig tillbaka in i lägenheten och sliter upp paketet så våldsamt att jag bryter av min tumnagel. Där i ligger en mycket liten iPod i en mycket läcker färg. Jag fnissar hysteriskt och kopplar in den lilla manicken i datorn.
Sen följde en himla massa yes, I agree och next i rasande fart. Då allt var klart började jag känna lite på den medan den laddades. Såg att det fanns en film inlagd redan och tänkte att det troligen var en introduktionsfilm, men gissa om jag blev förvånad då jag spelade upp den.
Först ser man någon slags stålbänk och hör någon prata på något språk som jag tror är polska, sen ropar denne något och filmar en tjej i varselbyxor och mössa som med vita handska visar finger åt filmaren och sen försvinner ur bild. Det hela är över på tio sekunder och kvar sitter jag mållös. Har en liten polack tallat på min iPod?! Tänk om han hade svininfluensan! Jag ska försöka få in filmen på youtube sen ska jag lägga upp den här så får ni se. Visst, trevligt att han gjorde en liten check om det hela funkade, men de hade ju kunnat ta bort filmen så jag slipper veta om det! Och att hon dessutom ger mig fingret!
Detta ska någon få fan för!
Till Phänite, min ariske vän.
jag kände mig ensam och lite småfet.
Hela dagen gick jag runt och deppade,
och ingeting hjälpte fast Eken mig peppade.
Jag grublade på vad det kunde vara som gjorde att allt blev fel,
varför jag endast kände mig halv och inte hel.
Plötsligt slog det mig som ett slag i magen,
och jag förstod vad som varit fel hela dagen.
Phäntie hade lämnat landet,
och därmed brutit vänskapsbandet.
Det skulle dröja innan hon återvände,
och kanske skulle vara personligheter förvridas tills vi inte varandra längre kände.
Tårarna började flöda och det fanns inga gränser på sorgen,
ni förstår; jag var liksom kungen och hon var borgen.
Nu är allt jag har kvar efter henne en moppehjälm och ett zeppelinarvärdebevis,
och jag känner mig som en tom scen som förlorat sin aktris.
Samantha, mitt vin hinner ju bli gammalt utan dig,
och nu finns ingen som sporrar och till total galenskap hetsar mig.
Jag hoppas att du inte låter minnet av mig falla i glömska,
och att jag åter får se dina blonda lockar så drömska.
Som ett sista försök att få svensk mark under dina fötter,
kommer jag nu att vädja till dina amerikanska rötter:
You better come home when you're done,
and may our minds always be as one.
Turkietresan del 1
Så. Nu är det hög tid att jag delar med mig av Turkiet. Innan avresan firades den påbörjade semstern med lite bubbel.
Tågresan påbörjades bra, men fick oss lite dämpade då vi insåg att tåget från gävle mot arlanda var försenat. Efter en timmes väntetid fick vi dock byta till ett annat tåg, och sen var vi åter på väg.
Väl framme på arlanda blev det lite fika, och väl ombord på tåget blev det lite sprit.
Eken såg lite skraj ut i början, men hävdade starkt att han minsann inte var rädd. "Jag kan flyga, jag är inte rädd" hördes ett svagt väsade från min högra sida. 
På andra sidan gången bredvid oss satt en tjej och tokgrät av rädsla. Personligen skrattade jag så tårarna sprutade vid trycket som blev vid starten, så jag hoppas att det hjälpte henne lite...
Vi kom fram på natten så då var det bara att lägga sig direkt, men dagen efter gick vi ner till hamnen för att ha ett möte med ving samt se oss om lite.
Sen blev det ju så klart stranden.
Nu ska jag käka frukost, så det här får helt enkelt bli del 1 av Turkietresan.
Inte så anställd.
Jag har ont i halsen, allesammans. Något så fruktansvärt ont i halsen. Stackars mig.
Hur som haver är det inte bara halsontet som förstör min morgon, utan även vetskapen om att jag är arbetslös.
Imorgon är Sara ledig och vi har kommit överrens om att vi ska ta en tripp till Ljusdal för att hitta nya gympaskor och för att jag ska kunna gå runt och tigga fast anställning.
Detta känns obehagligt. Jag har gått runt och frågat efter jobb förut utan några direkta problem, men då var det bara sommarjobb. Man bad om några timmar här och där i några månader frammåt, och det kändes okej. Men nu ska jag gå till ställen som jag inte vet om de är i behov av mer personal överhuvudtaget och be dem ta sig an mig.
Men vad är mina alternativ då? Jo, om vi kollar på ams så ser vi att jag antingen kan söka till orientalisk kock, sjuksköterska eller finsktalande datasupport. Skulle jag tillsättas någon av dessa tjänster så skulle folks liv vara i fara. Det som jag ser ut att kunna klara av är homeparty-säljare för sexleksaker, alltså stå och vifta med glidmedel och dildos framför tio fnittrande tjejer i någons vardagsrum, men detta kan knappast ge mig några direkta summor i slutet av månaden.
Så hjälp mig här för i helvete, hur ska jag beté mig?!
Tills dess får jag väl börja öva in jobbsökarleendet.
Kö-incidenten.
Jag själv såg tio gånger så skabbig ut som henne, men nöden har ingen lag så jag begav mig in i affären.
Låt mig beskriva mig själv: Osminkad, ruffsigt hår, en luffarkeps, killens tisha, slitna jeans och ett par smutsiga, vita sneakers. Över detta en skinnjacka. Men vaddå?! Skulle jag svälta ihjäl eller?!
Jag letade runt i panik efter alla märkliga ingredienser jag behövde till kvällens middag och när jag kände mig någolunda klar ställde jag mig i kön till kassan. Jag ser då hur jag blir iakttagen av två äldre damer som står efter varandra i den andra kön, troligen är de hänförda av min fruktansvärda skabbighet. Jag tittar upp på dem lite frågande och tar ögonkontakt med dem båda då detta händer (snälla, försök se detta framför er, det är troligen ett sånt där "måste vara där-ögonblick" men det var ruskigt roligt för mig så känn med mig.)
Jag möter alltså två par dömande ögon och ser hur de fylls av skam över att ha blivit påkomna. Hastigt vänder de bort sina huvuden, menandes att nej jag har då inte tittat, och hittar då varandra. Den ena vände alltså huvudet bakåt mot tidningarna och den andra framåt mot kön. De stannar upp och stirrar på varandra i total förvirring under världens längsta två sekunder och säger sedan vilset Hej! till varandra för att sedan på nytt göra en hastig huvudvridning till grundpostionen och återgå till att köa. Det blev en mycket märklig stämning i deras lilla kö, och jag stod där full i fniss och försökte vända streckkoderna emot mig.
Förstod ni på ett ungefär?
När jag kom ut till mamma i bilen märkte jag dock att jag glömt köpa hennes mjölk och fick istället offra tetran jag köpt åt mig själv. Och nu sitter jag här. Tack.
(Denna bild vittnar inte om hur jag såg ut i affären, reds. anm.)
Billös och hungrig.
Anställning sökes...
Nej hörni. Nu är jag sugen på att skaffa jobb. Är det nån där ute som känner för att anställa denna trevliga lilla tös?
Jag gick på det.
Rött är en fin och lagom sofistikerad färg. Stilren. Jag är värd det här. Förresten har jag gått och snurrat upp mig så mycket över den där jävla lilla manicken att det inte fanns någon direkt utväg. Så. Nu väntar vi bara.
Dessutom går lite av pengarna till en fond som bekämpar aids i afrika då man köper den röda.
SÅ JAG ÄR EN BRA MÄNNISKA, HÖR NI DET?!?!
Gasen i botten!
Lilian
Jag kallar henne Lilian - Köttsåret.
Tillbaka!
Ja, nu är jag faktiskt hemma. GRATTIS!
Kom hem i torsdags men har så gott som sovit nonstop sen jag kom hem, därför har bloggen stått stilla. Jag behöver min sömn.
Så hur jag har haft det? Bilder kommer snarast då jag får lite mer tid, ska ju föra över dem till datan först, men det har varit underbart!
Snart ska jag och Eken åka till gävle för att sälja bilen, så det blir tåg hem. Vi blir billösa ett tag tills vi hittat någon lämplig vinterbil, så detta ska bli spännande...
Vi åker om några timmar och innan dess måste jag ha hunnit städa, för det är möjligt att det kommer lite främmat till kvällen och då vill man inte att de ska mötas av två resväskors innehåll liggandes över hela lägenten.
Så, på återseende mina kära. Håll ut!
Lördagsmorgon-Sanna.
Påsar under ögonen - check!
Liten finne ovanför ögonbrynet - check!
Lätt flagnande näsa - check!
Gårdagens sminkning kvar - check!
GOD MORGON!
