Susanna

Det är något olycksdrabbat över mig och resor, tydligen. Och man ska ju inte ropa hej. 

Nu har ju Tyskland beslutat sig för att flyga hem sina resenärer samt stoppa inresorna till Egypten. Sverige låter fortfarande folk åka hämningslöst, men något säger mig att det är tidsfråga innan även dem stoppar resorna.

Faktum är att man nog gör klokast i att avboka. 

I helgen ska vi se om nått annat lockar, annars får jag väl se det som att det inte blir en veckas svullande som ställer till Summerburst formen. Alltid något.

Beställde dessa som tröst. Kommer snart springa jättefort och jättesnyggt.

 

Jaha, se där ja. Det bokades visst en resa ändå. 

"Bara gör det nu" sa resesällskapet som tröttnat på mitt tjat.

Och så var det gjort.

 

Självklart krävs det att ledighetsansökan går igenom, så ännu kan det blir så illa att avbokning krävs. Men ändock, ett steg i riktningen. I skiftet april/maj blir det i så fall.

 

Så hur reagerar en oroare/drömmare/grubblare på detta? Jodå, vi befinner oss i en centrifug bland eufori och terror, jag och mina andra jag. 

Jag går igenom vad jag istället kan köpa för respengarna, vilka sommarkläder jag ska bära upp från förrådet, vad som kan gå fel med resesällskapet innan avresa, vilka aktiviteter vi ska njuta av, tänker att det kanske regnar, visualiserar övningarna i hotellgymmet som såg roligt ut, ger mig fan på att de på nytt kommer stoppa resor till Egypten igen. Och så snurrar det; runt, runt och upp och ner.

 

Men det blir ljuvligt detta. Så. Fantastiskt. Ljuvligt. 

Om vi får ledigt och inresorna inte stoppas, det vill säga.

 

Det här vädret, hörni? Inte okej när man bor lite högre upp. 

Till och från har plusgraderna hälsat på och tagit med sig fågelsång och solsken, men just som när man börjar lita på den och tro att våren äntligen är här så sviker den igen, låter snön falla och minusgraderna gnaga på smalbenen på nytt.

Jag började kolla resor förra veckan. Men det är ju dyrt om man vill åka till värmen så här års, och oftast så krävs det ju två veckor för att det ska löna sig med flygtiden. När jag kollat lite och suckat över de fina rummen och de långa stränderna så insåg jag nog att resan får vara. Kanske till hösten, tröstade jag mig och påminnde mig om att solen faktiskt sken här också och att våren faktiskt var på intåg.

Och så kom torsdagen.

Torsdagen from hell. Med kräksnö, blixthalka och dödslängtan. Så då gick jag in på resesajten igen och kollade upp Egypten.

Inte vansinnigt lång restid, varmt om man vill resa i låt oss säga april för att ha lite bränna med sig in i våren här hemma, och hyfsade priser då det är lite risky buisness att åka dit just nu. Men jag skjuts hellre i en solstol med en Calippo i handen eller halkar och bryter nacken i Sverige. 

Mitt planerade ressällskap är lite utav en räddhare när det kommer till flyg men med tanke på klimatet här ska jag nog kunna övertala ändå.

Kanske är detta bara drömmar, men då tar jag hellre ut lite glädje i förskott än att börja räkna på fallhöjden från kontorsfönstret.

 

 

Mindre glad chey när mössan krävdes.

 

Jag tänkte dela med mig av mitt lilla torsdagstrauma. Då jag slutat med sminkningen läggs ju lite press på att vara hyfsat proper på andra sätt. Hel och ren, i alla fall. Jag tänker ändå att det är ett bra byte att lägga längre tid vid enstaka tillfällen för att kunna chilla så mycket som möjligt sen istället. 

Så i torsdags färgades, inpackades, lackades, peelades, smörjdes det och vaxades. Ja. Precis. Det sista där. Där trädde traumat in. 

Jag bestämde mig på att ge mig på bikinilinjen med vaxet. Ni som inte vad vad bikinilinjen är kan maila mig på fridasusannaj@jagmenarpunaniområdet.com. 

Det är ett känsligt område, minst sagt. Och även om det inte är bikinisäsong vet man aldrig när man plötsligt står inför ett badhusbesök eller kanske vill stajla genom att gå ner i spagat på ett glastak och har för tajta byxor så man måste ta av dem och det är massor med folk nedanför. Man vet ju aldrig.

 

Jag brukar regelbundet använda mig av epilering på mina ben och har märkt att det blir mindre smärtsamt att göra detta genom att först fullständigt skålla sig med hett vatten först. Genom att chocka kroppen tycks smärtnerverna stänga ner och jag kan skynda mig att göra det jag ska innan de vaknar igen. 

Så jag körde samma taktik denna gång, genom att först skrika grannarna anmälningsredo då jag sänkte ner kroppen i det vansinnesvarma badvattnet. Här jag låg jag en stund och våndades samt sneglade då och då mot vaxförpackningen som hånfullt balanserade på handfatskanten. 

När jag knappt kunde se för all imma i badrummet samt nästan förlorade medvetandet av vätskebristen i samband med ohämmad transpiration så insåg jag att det var dags. Det skulle ske nu eller aldrig.

Jag öppnade badrumsdörren för att släppa in syre och startade Spotify på mobilen för att överrösta mina skrik, sedan kunde processen börja. 

 

Jag försökte stänga ner mitt psyke i samband med att jag värmde upp den första stripen. Hypnosiskt vaggade jag med i musiken med blicken stinnt stirrande framför mig. Jag hade kommit ganska långt in i transen när jag separerade de två papperslapparna och fäste dem på min hud. Här slungades jag tillbaka till skrämmande medvetenhet och min självbevarelsedrift skrek "VAD GÖR DU, VAD GÖR DU!? DE SITTER FAST DÄR NU, DET FATTAR DU VA?!?".

Ja, de satt fast och så gjorde även jag vid mitt åtagande. Remsorna måste bort. "Det kanske inte kommer göra så ont, jag har ju praktiskt taget ingen känsel kvar längre efter badet" lockade jag lugnande mig själv och innan hjärnan hann reagera röck (ja det heter så där jag bor) jag bort pappret. 

 

 

Det är ljudet av ren smärta. Jag djupandades sammanbitet ett par gånger med båda händerna i ett krampaktigt grepp om handfatet samtidigt som jag försökte bygga upp mod till att rycka den andra remsan. Grejen med dessa remsor är att tanken är att man ska använda dem flera gånger i sträck, alltså direkt klistra fast den igen för att få ut så mycket hårborttagning som möjligt av klistret som sitter där. Man har alltså inte all tid i världen heller. Så här fortsatte ett maniskt självplågeri ackompanjerat av den aktuella låten Happy av Pharrel Williams. Jag provade att räkna in varje ryck och grannarna antar säkert jag just upptagit ett dansintresse eller liknande då jag mellan sammanbitna tänder gång på gång vrålade "Ett, två, tre, FYR" likt en hetsk och otäckt sträng Cha cha cha-lärare.

Halvvägs in i projektet kändes det väl så här:

 

 

Så för att samla mig kollade jag upp i spegeln och såg mitt härjade ansikte med stirrande ögon och undrade vad fan jag höll på med. Sedan kollade jag ner för att något mer sansad se över det hittills åstadkomna resultatet. Tanken som slog mig när jag betraktade det rödflammiga och tussiga området var "Herregud, den lider ju, hur dödar man den?" och jag insåg att det helt enkelt inte gick att ge upp här. "Skabbhärjad" var ju inte looken jag eftersträvade. Det fick helt enkelt inte vara förgäves.

"NO PAIN NO GAIN" vrålade jag rakt ut och lät orden studsa i badrummets porslin medan jag gjorde de sista rycken.

 

I och med att ni läser den här texten så har ni beviset på att jag kom levande ur även detta. Många andra som försökt sig på samma sak har inte haft samma tur. De krävs helt enkelt rätt kvinna för att hantera det.

Varför skriver jag detta då? Jo, för att ni ska rannsaka er innan ni försöker er på detta.

 

Är ni kvinna eller mus?

Eller kvinna nog för er mus, så att säga? 

 

 

Mmmm, känner ni kärleken i luften? 14 februari, känslorna spirar... För alla som inte är singel eller som har varit tillsammans i mer än ett år. 

Det är ju lite utav ett gissel ändå. Pressen, liksom. Man vill ju inte vara en risig partner. Bättre blir det ju inte heller av att höra dem som har romatiska picknickar på hustak eller drar till Paris eller Rom över helgen. "Nae, vi tänkte kolla på Fångarna på Fortet..". Inte lika flådigt liksom.

Nu förväntar jag mig inga mirakel denna dag och har själv inte förberett någon tokchock. 

Men två inslagna paket väntar när han kommer hem och så en liten ask gelehjärtan, för saken skull liksom.

Så nu ska jag drömma mig bort till Paris i tanken och se hur många gelehjärtan man kan äta ur en ask utan att det syns allt för uppenbart att man gjort det.

 

Glad alla hjärtans dag!

 

 

Jag har tänkt att skriva högskoleprovet. Detta har varit oerhört avlägset för mig tidigare, men nu känner jag att det kan vara lite spännande att utmana hjärnan lite. Se hur pass mycket av den som valt att ge upp helt och kanske peta lite på de celler som bara slumrar lite. 

Med detta i åtanke letade jag upp några gamla prov för att se hur mina chanser såg ut. Min mor satt bredvid och vi började med att ta oss an  ord- och läsförståelse. På det mesta var vi rörande överens men ibland fick facit helt enkelt avgöra vem av oss som segrade. Det hela flöt på bra och jag började känna mig hoppfull. 

Tills mattedelen kom.

Min mamma släppte fokus helt och jag slet mitt hår och brölande lidande och ohämmat i frustration. 

 

 

Den reaktionen har varit återkommande för varje lite tal jag någonsin tagit mig an under mina stuideår. Matematik är helt enkelt inte min starka sida. 

Jag har skrivit ut ett flertal tal som jag någon kväll ska slå mig ned med för att bearbeta. Risken för att mitt psyke skär ihop och ger upp helt är ruskigt hög.

Men vad gör man inte för att kunna verka intellektuell (googlade stavningen för att vara på den säkra sidan, så ja, vad ska man säga...) och slänga sig med frasen "men när jag gjorde högskoleprovet så...".

Önska mig lycka till.

 

Jag har inte sminkat mig på två veckor nu. Inte nått. På två veckor. Det är nästan svårt att greppa.

Jag vet inte varför jag slutade eller varför jag inte börjat igen. Lusten till att rafsa fram maskaran i necessären finns bara inte där. Den får helt enkelt vara orörd tills vidare. 

 

I och med detta har jag upptäckt nya ljuspunkter i livet. Sådant man som sminkad gått miste om. 

Som när man klär på sig, till exempel. Jag behöver inte hålla ut tröjan när jag ska dra den över huvudet. Herregud, jag kan börja med att gnida den i mitt ansikte först om jag vill. Hitills har jag dock inte velat det. Men jag kan. Om jag vill.

När jag duschar behöver jag heller inte ägna evigheter åt att verkligen få bort allt det där svarta som i det exakta ögoblicket det kommer i kontakt med vatten väljer att sprida sig från ögonen över till exakt varje millimeter av ansiktet.

Om jag sitter vid datorn och det plötsligt kliar i vänster ögat, ja, då går jag bananaz. Jag kan ge mig hän, njuta, gnugga loss! Inget hindrar mig!

Även träningspassen är ljuvare nu då jag inte ser fullt lika hysterisk ut efteråt längre. Grisrosa, eller snarare signalröd, är jag ju fortfarande men pandalooken undkommer jag.

 

Ja, livskvalitén har defintivt förbättrats i och med denna insikt. Tänk vad lite uppgivet "nä, jag skiter i det" kan göra. 

Jag bifogar en bild från gårdagen här så att ni kan se att jag är osminkad men ändock håller mig hyfsat ren och borstar håret och sånt. Än så länge. Vem vet vad vilka ringar som bildas på vattnet efter detta. 

Obeservera även vad en bildbeskärning kan göra för ens panna. Fnissigt va? Det är jag och Doktor Deo.

 

 

Jag lämnar den här bloggen nu...

 

NÄÄÄRÅÅÅ!!!

Jag har startat en till där jag först tänkte att jag bara skulle skriva om träning, typ det jag åt och hur många set och reps jag gjorde för att själv ha koll. Bolla träningsstrategier med mig själv.

Men nu har jag blivit mer filosofisk i den. Eller okej, det var väl en överdrivt, jag filosofisk liksom.

Men jag kommer säkert skriva om allt möjligt strunt i den också, så vill man får man väl kika in ibland.

Kanske skriva "BRAVO!" om jag  varit extra duktig och kanske slagit nått personlig rekord eller så.

Ni vet ju hur jag är, gillar att bli strykt medhårs. Även mothårs ibland, bara jag blir strykt.

 

Så ja, merstark.blogg,se 

Det var allt.

 

Den här vampyrhysterien tycks bara inte ge med sig. Och jag förstår den inte. Jag har själv inte ryckts med i detta nutida fenomen.

Jag satt och diskuterade saken med Mattias när vi just bläddrat förbi den där serien som går på sexan, Vampire Diaries. 

Mattias säger att det just är det som de i serien heter och jag blir lite perplex, tänker att jag kanske snappat upp det från tv-serien och att det flyter ihop i mitt huvud.

Ikväll så började jag åter diskutera saken med min vän Karin. Hon skrattade gott när jag berättade om mitt piniga lilla läsintresse i min barndom. Jag bestämde mig att försöka hitta böckerna för att se vad huvudkaraktärerna egentlige hette. Och mycket riktigt var det min bokserie som tvserien baseras på.

När jag fann en bild av bokserien så högg det till i mig och jag slungades sisodär 14 år tillbaka i tiden, där jag i mellanstadiet stod i Bokbusskön och inväntade min tur. Den välbekanta Bokbussmannen log vänligt mot mig när jag på nytt frågade, något skakad och rädd för svaret; "Har Återkomsten i serien Vampyrens Kärlek kommit in än?". 

Svaret var samma som det varit de senaste fem, sex gångerna jag frågat "Nej, den verkar vara på vift, tyvärr, men du står i kö". 

Och svaren kom att bli detsamma även de fortsatta gångerna jag frågade. Jag insåg att jag var tjatig och skämdes varje gång jag frågade, men jag ville ju så gärna läsa den. Men den förblev "på vift".

 

Och idag kan varenda jävla unge se skiten på tv. Det jag fick tråna så lidelsefullt efter finns tillgängligt för dem likt syre. Mitt bitterljuva minne är nu befläckat av deras omättade vampyrkonsumerande. Dagens ungdom lider av en slags vampyrfetma medan jag var undernärd. 

 

 

Igår var det en tung dag. Måndag, naturligtvis, men värre än vanligt. 

När det är en tung måndag så brukar jag ta och rycka upp mig och gå till gymmet ändå efter arbetsdagens slut, bara för att liksom, och oftast gör man de bästa passen då. 

Men igår var det en tung dag. En så oerhört tung dag.

Jag handlade och hämtade ut ett paket, sen bytte jag om och packade i träningsväskan. Sen tog det stopp. Jag la mig en stund i sängen och tänkte att jag kunde spela lite mobilspel, bara för att liksom samla kraft. När jag gjort detta reste jag mig och tänkte gå men kroppen slets tillbaka till sängen igen. Plötsligt kände jag mig illamående och svag. För att råda bot på detta tog jag några skivor rökt kalkon och drack lite vatten, sen lade jag mig igen. Efter fem minuter gick jag upp, tog på mig jackan och la mig på nytt i sängen.

Vi kan säga att jag där och då var max 1% från att ge mig, låta kroppen vinna och helt enkelt slita av mig träningskläderna för att krypa in under täcket och skita i allt som hade med träning att göra.

Men ibland måste man helt enkelt ignorera latmasken. För allt jag försökt locka kroppen med hjälpte inte, den vägrade helt enkelt.

Så jag bar den. Kroppen alltså. Jag fick bära mig själv till gymmet. 

När jag kom dit kryllade det av folk. I princip varenda maskin och varenda hantel var upptagen. 

"Du ser!" skrek kroppen. "Det är inte meningen!" 

Men jag trängde mig in och körde en timme intensiv benträning och gick vingligt hem efteråt. Trött och nöjd.

Det gäller att inte ge sig i de där lägena. Att vägra vika sig för Latmasken.

För då, när man varit så där riktigt duktig, får man beställa hem ett par nya träningstights. Så man kan vara snäppet snyggare nästa gång man måste bära kroppen till gymmet igen.