Vansinnet.

Jag har alltid sagt att jag inte vill ha barn och alltid fått höra att tids nog kommer jag vilja ha det. Detta skrämmer mig oerhört mycket. Jag är livrädd för att den dagen ska komma, när jag tappar all förnuft och plötsligt känner kallet att föra mina gener vidare. 
Då och då försöker jag möta den rädslan genom att verkligen, verkligen känna efter. Tänka mig en liten Susanna Junior, ett litet fräknigt, rödhårigt helvete att ta hand om för att känna om något triggas i mig. Direkt väcks total avsky. Tack och lov.
Men skulle jag en dag ställa mig likgiltig inför tanken så ser jag till att ha några bilder på syrrans ungar till hands. För ser man in i deras pliriga ögon så kan man skymta ett vansinne där inne som jag verkligen inte är och aldrig någonsin kommer att vara redo för. 


 

UmeYo, baby.

 
UmeYo, baby. Japp, det tycks bli Umeå til hösten. En sorts utbildning hägrar, nämligen till att bli sjukgymnast. Nu är jag antagen och jag skjuter undan allt som har med tvivel att göra och sysselsätter mig bäst jag kan med annat.
Det fina med Umeå är att Karin Stenman bor där. Min kvinna. Vi var där förra veckan för att umgås lite och känna av hur Umeå hanterar värmen och det var vackert.
Umeå är fint. Karin är underbar. Ja, det kan ju inte gå fel detta.
Jag fick dessutom en roadtrip med nya kärleken, vilket inte alls var pjåkigt.
Vi spenderade vår tid främst på stan och på Karin och Anders balkong. Och vilken balkong sedan.
 
 
 
Ja, Umeå är Norrland. Kallt och snöigt liksom, och för några minuter sen ropade jag rakt ut "VARFÖR SÖKTE JAG INTE I LUND?!" då jag länge uttyckt min längtan till Skåne. Men där finns ju inte Karin. Så tre år i kyla går nog fort, så får vi leta oss neråt senare. Då uppskattar man ju värme mer också. 
Säg till om ni vet någonstans i Umeå där jag kan bo också, det vore snällt. Tack på förhand.

RSS 2.0