Att stjäla lite sommar.
Det här med vår och sommar är ju helt oslagbart egentligen. Jisses, vad mycket mer man LEVER.
Måååh, det går nästan inte att beskriva hur betydligt mycket mer tillfreds jag blir med livet. Allt blir roligare och mer meningsfullt.
Så mycket glädje det finns i sommaren, som att gå barbent, känna doften av hägg och syrén i den ljumma kvällsluften och avnjuta ett glas iskallt rosé på en uteservering medan solen bränner de exponerade axlarna.
Men, jag vore ju inte jag om detta inte bidrog till lite ångest också. Självklart river en liten panik runt i bröstkorgen på mig, den där ständiga närvaron av Tomas Ledins visdomsord: Sommaren är kort. Den är äckligt kort. Man hinner knappt blinka så har alla blommorna försvunnit och så börjar björklöven att gulna i takt med att frosten kryper fram på mornarna.
Umeå har bjudit på ett par varma dagar, men mest är det tyvärr blåst och moln. Detta stillar naturligtvis inte min panik det minsta. Att träda in i hösten utan att ens har fått fräknar på näsan, det är oacceptabelt.
Så jag gör vad jag kan för att stilla oron i mig och bristen av sommar. Ett steg i detta är att plocka in lite grönska så man kan få lite sommardofter trots att vädret tvingar en till att hålla sig inomhus. Ett par dagar sedan, något skyddad av skymningen, smög jag mig intill en syrénbuske som hängde över ett staket och rev hänsynslöst åt mig två små blomsterknippen. Och jag skämdes inte ens. Jo, lite. Men det var värt det.
(Ja, det blir mycket blombilder. Jag hittade kameran och kan inte sluta. Deal with it.)
Det här med synskärpa.
När jag började att plugga insåg jag snart att det var läge för mig att skaffa glasögon. Det var något som jag funderat på en längre tid men som jag helt enkelt inte tagit tag i.
En dag när jag satt på lektionen så sa jag till en kurskamrat att allt var så suddigt på projektorduken och frågade om det var det för henne också.
"Åh, vad skönt" svarade hon.
"Vaddå? Är det det?" frågade jag på nytt.
"Nä, alltså jag ser bra, det är skarpt. Det är jätteskönt" svarade hon, liksom glad att hennes goda syn bekräftats i jämförelse med min.
När jag väl skaffade glasögon så sa optikern att jag hade lite "smått och gott" som gick att åtgärda men att det inte var något drastiskt. Alltså väntade jag mig inte att uppleva någon direkt skillnad, men tänkte att om det åtminstone underlättar lite på lektionerna så får det vara värt det.
Dagen kom då brillorna anlänt och jag tog på mig dem när jag stegade ut ur lokalen efter att de blivit justerade efter mitt ansikte.
Och nä, det var väl ingen större skillnad. Det funkade bra att ha dem, men världen var sig väl sig lik. Det var förvisso mörkt ute, men ändå. Jag hade dem hela vägen hem och när vi gick från bilen tog jag av mig dem och stannade tvärt.
"VA?!" skrek jag åt Andreas "JAG SER JU SKITSUDDIGT NU?!".
Jag stirrade mot tegelväggen vi stod vid och tog av och på mig glasögonen om och om igen. "DET ÄR JU SJUKT" fortsatte jag lika högljutt "JAG KAN JU SE STRUKTURER MED DE HÄR JÄVLARNA PÅ!!!".
En vrede växte fram i mig, jag kände mig lurad. Som att livet missunnat mig ett av mina sinnen. Här hade jag gått runt och "halvsett" saker och ting. Antagit utan att veta säkert hur saker varit utformade.
Hetsigt uppmanade jag Andreas till att prova dem, men han kunde ju naturligtvis inte uppleva samma sak då han inte delade mitt synfel. "Det blir bara suddigt för mig" sa han försiktigt medan jag fortsatte skrika frustrerat "MEEEN ÅÅÅÅH!!! JA MEN SKA JAG LEVA SÅ HÄR NU?!".
Samma sak fortsatte uppe i lägenheten där vi satt oss ner för att titta på tv. Nu skrek jag dock inte längre, jag hade tagit mig ur första chocken men vandrat in i en uppgivenhet "Det är vansinne. Rent vansinne." och mitt näsben hade börjat bli rött av att jag upprepade gånger lät glasögonen glida upp och ner för att jämföra mitt vanliga seende med det optimerade. Jag kunde för mitt liv inte förstå hur mycket bättre det gick att se med glasögonen på. Jag hade ju trots allt bara, för att citera optikern; "ett milt synfel".
Nu har jag haft glasögonen ett tag och myser av välbehag varjegång jag kommer på att jag har dem med mig efter att först suttit och kisat mot white boarden. Jag har dem alltså inte alltid, utan vid behov. Som häromdagen när ett litet drama ägde rum med ambulans och grejer en bit från fönstret. Ja, då åkte brillorna på och jag kunde se lite mer av vad det var för otäckheter som pågick.
Faktum kvarstår dock att fortfarande känner mig lurad av livet. Att mina ögon svikit mig. Legat på latsidan. Inte ansträngt sig tillräckligt. Kanske har de sakta börjat dö. Jag är ju inget barn längre. Det kan mycket väl vara åldern som tar ut sin rätt.
Nu har jag börjat ledsna lite på glasögonmodellen jag valde ut och funderar på att ge mig iväg igen för att testa ut en ny variant. Något med tjockare bågar kanske. Ja.
Vart vill jag komma med detta? Jo, jag vill uppmana! Dig! Öh, du där! Kolla upp ögonen, för satan. Livet kanske är lika grymt mot dig som det är mot mig. Du kanske också blir berövad på spektakulära synupplevelser. STRUKTURER, till exempel. Så göre ba.
Kvällssolen.
Jag vet inte om jag sagt detta, men just nu och till september så delar jag och Andreas en trea med Michaela som läser till fysioterapeut med mig. Hon är förvisso aldrig här nu över sommarlovet då hon är ute och tävlar i kajakpaddling och tar sig an diverse äventyr, men så är upplägget i alla fall.
Sedan ska vi flytta en liten bit bort till en nybyggd tvåa där vi hoppas på att få leva lyckliga i alla våra dagar vi spenderar här uppe i Umeå.
Självklart längtar både jag och Andreas som bara den på att äntligen få bo i en lägenhet som vi har första handskontrakt till (Det är fan inte bara här uppe, ska jag säga er. I princip omöjligt.) och vi har redan planer för hur allt ska inredas, trots att vi bara har fått se en ritning på planlösningen (Vi köper grisen i säcken, helt enkelt).
Men.
Det är något visst med lägenheten vi bor i nu. Som det här med att ha cirka 40 sekunder ner till älven. Eller att kunna gå in till stan på tio minuter. Även att ha en balkong som har sol i princip hela dagen.
Det är väldigt fint, ska jag säga er.
Men det bästa är ändå köket med kvällssolen. Det här magiska med att kunna vänta in Andreas som slutar sen-sent och ändå få ta del av den glödande solnedgången och kanske (högst troligt) ta ett varsitt glas rött för att varva ner och avsluta dagen.
Jag älskar kökssoffan, hustaket som är lätta att vila ögonen på utanför och framför allt ljuuuuset. Älskar det. Åh.
Att vara för bra på att unna sig.
Det är viktigt att unna sig, det är det och det har jag alltid sagt. Fast nu har jag liksom glömt bort hur man inte unnar sig...
Smultronstället.
Lediga söndagar måste tas tillvara på, åtminstone lite och särsklit när solen skiner. Även om det leder till att man skitar ner sina nya sneakers.
Jag hade fått nys om något här i krokarna som kallades Smultronstället, vilket skulle vara en trädgårdsbutik med tillhörande café.
Nu har vi ju ingen trädgård att köpa växter till, men fika är ju aldrig fel. Så vi tog oss ut till platsen som var belägen en bit in i skogen, inte långt från en sjö.
Det första som händer där är att något med vingar tar en tugga från mitt gäddhäng vilket gör att jag inte ägnar växterna så värst mycket fokus utan mer försöker vrida huden på min arm samt sträcka min nacke så pass att jag ska kunna se hur bettet utvecklas. Bettet utvecklades dock inte särskilt mycket.
När vi strosat en stund blev det kaffedags med tillhörande godbit.
Jag fick se två barn förfölja en stackars groda som gick över den stekheta grusbädden. Den lyckades dock fly in i säkerheten bestående av en krukgrupp och barnen tappade intresset. När de gått kom den lilla grodan fram igen och fortsatte sin mödosamma färd. "Ska den till vattnet?! Vet den att det är vatten där framme, tror du?! Ska jag bära den kanske så den inte missar vattnet?!" frågade jag Andreas och han suckade och sa att jag skulle låta den vara.
Som tur var hittade den fram utan min hjälp och jag blev så lycklig att jag smög fram och tog ett par bilder för att minnas den fina stunden.
Jag fick mersmak av djurlivet och skiftade mitt fokus mot en humla som irrade runt bland blomstren.
De är himla fina, de där humlorna. Insekternas... ja, vad ska jag säga? Något stort och snällt. Insekternas Sankt Bernhard kanske? Jag har mycket kärlek för humlor, helt enkelt. Även om jag inte är nämnvärt fascinerad av hundrasen Sankt Bernhard, förvisso. Nåväl.
Just den här humlan var inte så förtjust i att vara med på bild. Jag, däremot, var villigare som ni ser. Där, på min arm, kan ni även se sviterna av den fruktansvärda TBC-sprutan man är tvungen att ta för att få praktisera fysioterapi. Först sväller man upp där nålen sticks in, sen spricker svullnaden och varar hejdlöst, sen får man dras med ett sår i evigheter. Lustigt vaccin det där. Jaja.
Vi var även in i en liten prylbutik som fanns där, och jag hittade både det ena och det andra som jag ville slita med mig och inreda vårt framtida boende med, men jag fick besinna mig. Det är ju dumt att skaffa fler saker inför flytten liksom, speciellt bräckliga saker.
Men, Smultronstället var rätt mysigt och det var ett lagomt utflyktsmål för att ta sig ur lägenheten men ändå inte trötta ut sig allt för mycket. Akta er för sånt med vingar där bara.
Kosläppet.
Just ja, jag glömde ju att berätta om kosläppet!
Jag var ju på ett en tidigare sommar också, men det var ju inte så himla party. Det ska dock understrykas att jag inte är den som förvägrar något en andra chans, så den här gången slet jag med mig Andreas, Angelica, Anton och Anna och provade mig på eventet på nytt.
Det var Linneas far som stod för gård och kossor, och Linnea hade utlovat euforiska kor samt mjölk och bulle så det var inget tvivel om saken att vi skulle bege oss dit.
Angelica och Anton var minst sagt skeptiska inför händelsen då de inte såg tjusningen med att iaktta kreatur, men Anna och Andreas var pepp. Och jag med, naturligtvis.
Det var fint uppstyrt, en tjusig gård och snälla, sällskapliga kossor som man fick gå in och klappa på innan det var dags för dem att springa ut på grönbetet. Det var med skräckblandad förtjusning vi gick in till dem (Angelica och Anton stannade utför, ty de är stadsbor) och sedan var det en ständigt kamp att försöka förhindra att en själv eller ens kläder sögs in i kokäftar med hjälp av deras sanslöst långa och slemmiga tungor.
Vi överlevde dock även detta och tog sedan ut för att se över själva utrusningen.
Och det är ju faktiskt alltid en fröjd att iaktta ren lycka i ett sådant idylliskt sceneri. Jag blev dock lite bekymdrad över kossornas komfort med tanke på deras juver och började skissa en idé för en slags sport-bh för dem att bruka vid just de här tillställningarna. Jag återkommer när jag har en bra lösning.
Det stångades och hoppades en massa och till och med Angelica och Anton drog på smilbanden ett par, tre gånger. Kossorna var också tillmötesgående och stannade upp i krumsprången för att ta några vändor längst med stängslet som för att ge oss betraktare en närmare titt. De kunde helt enkelt det där med showbiz.
Så vad ska vi ha för slutkläm här då? Typ: Kosläpp - ba göre!!!
Midsommaren i form av massa bilder.
Hoppas att ni haft en härlig midsommar! Det hade jag i alla fall. Den firades med Linnea och hennes plus 1. Och Andreas så klart, det är inte mycket som görs utan Andreas.
Det började med att jag drack ett par glas vin lite för fort på tom mage och sedan försökte lösa problemet med att hetsäta en sjuk mängd räkor och västerbottenostpaj. Det var vad det bjöds på alltså, och det var galet gott. Och så ananaspaj och kaffe till efterrätt.
Detta ledde istället till en vansinnig mättnadskänsla som fick mig att gå runt och oja mig i en evighet. MEN! Utöver detta var det väldans trevligt måste jag säga.
Det togs massa bilder, utan att jag i princip höll i kameran det minsta. Sådant är alltid kul, även om många tagits i grodperspektiv vilket inte gör mirakel för min ansiktsform, mina kisögon och myskilon direkt, se nedan:
Meeen, sånt är livet! De andra rockade vinkeln betydligt bättre, måste jag säga.
Vi hade även kransbygge på agendan, så somriga och vingliga gav vi oss ut på jakt efter diverse grönt för att fylla ut våra huvudbonader. Vi fuskade lite genom att lägga till några butiksköpta blommor också.
Alla blev himla piffiga som ni ser. Det var en mysig afton om man bortser från min stackars överfyllda buk, och det var ett bra sätt att sörja att vi nu istället går mot höst.
Jag avslutar med två instagrambilder också så ni ser att även jag var kransbärare och inte någon slags party pooper på det planet. Tack för den här gången.
Att nära den lilla pojken.
Den här pojkvännen jag hittade för snart ett år sedan är bra härlig ändå. Så praktisk. Bra till det mesta, måste jag säga. Visst, han har en förmåga att göda mig och göra mig träningsskygg, men i övrigt så är han bra.
Han passar liksom lika bra till soffmys som att ta sig ut på äventyr med. Men nu har han fått för sig att prova livet som barchef, vilket kommer innebära mindre tid till allt det ovanstående (kanske, kanske positivt för min kroppsform, men vi får se) vilket gör att man måste ta till vara på de fria stunderna. Så när en ledig eftermiddag gavs igår så tog vi den.
Musslor och biobesök fick det bli.
Förresten har ni sett nått blekare vin? Va?! Trodde ta mig tusan att jag fick in vatten. Men gott var det.
En liten förrätt som bestod av vansinnesgoda vitlöksbröd också, sen satt vi båda och pustade av sån där otäck mättnad.
Sedan var det läge för bion. Jurassic World. 3D och allt.
Jag sneglade mycket på Andreas under filmen, tänkte att jag under det här förhållandet ändå lyckats bra att vid jämna mellanrum nära den lilla pojken i honom. Sånt som ljus på födelsedagstårta, gömda påskägg med små presenter i, tv-spel och nu en dinosauriefilm med specialeffekter. VA?! Ja, jag är på nytt på väg mot min sanna roll här i livet- Den perfekta flickvännen.
Även jag tyckte att filmen var lite spännande. Satt och grävde in naglarna i Andreas och kämpade emot en gråtattack när t-rex visades (?! Jättekonstigt ju?! Jag har ingen egentlig relation till t-rex, tror inte ens att jag sett hela Jurassic Park, men så framhävdes det som något maffigt och jag blev tjock i halsen och började kämpa mot tårarna?) men jag såg det ändå som att det var främst för den lilla Andreas i den där långa manskroppen som vi satt där och kollade på dessa förhistoriska reptiler.
När vi vandrade från den mörka salongen, ut i den ljusa och svala sommarnatten, hand i hand så frågade jag honom vad han tyckte.
"Nja, lite halvtama 3D-effekter, det känns som att de hade kunnat få till det bättre. Texten var ju skitdryg att försöka hålla koll på, den fick man ju ignorera. Men helt okej."
Först blev jag lite snopen, aningen besviken, men sen drogs min hals ihop på nytt och ögonen tårades. Den lilla Andreas måste vara väldigt svag där inne. Han kanske inte nådde fram och därför gick miste om alla flygödlor och raptorer. Fick han ens smaka biosnackset?! Åh, lilla vän, jag ska rädda dig. Med kärlek, massa ljus på födelsedagstårtan och kanske lite lazerdome. En vacker dag ska du få frodas <3
Sommarens smärta.
SOMMARLOVET ÄR HÄR!!!
Jag har provjobbat på två olika jobb hittills. SF-bio i onsdags, resturang i fredags och tillbaka till SF igår. Idag är både jag och karln ledig så vi gottar oss med att prioritera soffläge, Netflixa lite då och då och smaska jordgubbar. Jordgubbar ja. Svenska sådana, jojo, fint ska det va. Som jag saknat de små rackarna. Livets lilla goda.
Men dessa provjobb. Jisses, säger jag bara. På SF står man på ett stengolv hela dagarna, rakt upp och ner, och på resturangen springer man benen av sig i fram och tillbaka och upp och ner för trapp. Eftersom det inte var något jobb i torsdags och jag spenderade hela dagen med att göra absolut ingenting, tvingade jag med mig Andreas på en löptur på fredagsmorgonen innan vi skulle till resturangen (där Andreas också jobbar).
HUR TÄNKTE JAG DÄR?!?!
Jag gick alltså från att plugga och ta mig sporadiskt till gymet då och då, till att ständigt gå, stå och springa i princip konstant.
Mina. Stackars. Fötter.
Åååååååh, den pulserande smärtan, ni förstår inte. Frustrerat skrek jag ut min smärta när jag låg i sängen och försökte sova igårkväll. Andreas jobbade ju fortfarande så ingen kunde tycka synd om mig heller. "SKA DET VARA SÅ HÄR?!!?" vrålade jag och försökte knöla till täcket för att få till något som liknande ett blygsamt högläge. Jag skulle gissa att 85% MINST av mitt blod befann sig i fötterna/benen och jag såg framför mig hur resten av kroppen sakta dog av syrebrist. Det var fruktanvärt, mina vänner. Stackars mig.
Kan det vara så att min kropp har levt för bekvämt de senaste månaderna? Ja, visst, så kan det mycket väl vara. Men det faktumet mildrar inte mitt lidande det minsta. Jag vägrar "skylla mig själv", det ska ni har klart för er.
Men varför skriver jag nu egentligen? För att klaga, naturligtvis. Att självömka. Ty det är min fulla rätt.
Och vädret suger här uppe också. Hej.
(Och så ett litet instagramkollage som påminner mig om att det kan vara bra ibland också)
