Susanna

Nu sitter vi på tåget!

Hejdårå! Nu drar vi till Turkiet! Ta väl hand om er, vänner.

Nu har jag varit så där fruktansvärt rolig och klurig igen.

Eken och jag satt och kollade på Svenska Hollywoodfruar, och så fort programmet började gå mot sitt slut lämnade Eken tv-soffan och missade då förvisningarna om vad som kommer hända i nästa program. Man ser då hur Anna Anka lämnar vad som uppges vara hennes ex's hus samtidigt som hon bär sin dotter i ena armen och pekar finger mot huset med den fria handen. 

S: Åh, jävlar, nu missade du något! Anna Anka pekar finger mot exet samtidigt som hon bär på sin dotter, vilken hårding!
E: Vem pekar hon finger till?
S: Sitt ex.
E: Vem är det då?
S: Mårten Gås!

HAHAHAHAHA!!! Åh *torkar tårarna* vad får jag allt ifrån?

 

Och just, jag köpte ju lite ringar också. Sen jag förlorade större delen av mina fingrar då jag försökte rädda små rävungar ur en brand på en pälsfarm så känner jag att det då och då kan vara kul att smycka min stump.
Visst känns det tråkigt då jag ser andra flickor med tio friska fingrar, men jag kan gott offra några fingrar för 100 små livrädda vita fjällrävar. Då jag stod där sotig i ansiktet och blodet sprutandes från mina händer, fick jag en kram från pälsfarmaren och ett löfte om att mina uppoffringar inte skulle vara förgäves, nu när jag sparade honom tusentals kronor. En vecka senare fick jag en vacker pälsväst skickad till mig och lappen:

"Tack för att du räddade oss! Nu är det vår tur att rädda dig från en kall vinter! / Dina micklar"

Okej, nu ser jag att jag faktiskt gave it away a bit. Jag förlorade inga fingrar då jag heroiskt försökte rädda rävungar. Jag råkade bara ta en märklig bild på min hand som fick min fantasi att spinna iväg och som sedan ledde till att jag ljög. Jag ljög, okej? JAG LJÖG!
Västen är köpt på H&M för ca. 4 år sedan och har nog inte blivit använd en enda gång för den luktar lite märkligt och passar inte till något. Det är fuskpäls och inga djur kom till skada då den tillverkades, om inte någon av er sjuka jävlar som läser detta anser att små thaibarn är djur. De kanske stack sig på en nål eller något, detta kan jag inte säga något om eftersom jag intet vet. Så, nu känns det som att jag förklarat mig nog och önskar er nu en god natt. Tack för mig. 

Okej, ni lyckades inte alls bra med överföringen av energierna, ty jag kom hem med en partyklänning, läckra stövlar samt lite annat smått och gott som underkläder och smycken. OCH DET KÄNNS SÅ BRA!

Att shoppa med Martin är fruktansvärt roligt, men inte bra om man lovat sig att vara sparsam. Våra konversationer såg ut ungefär så här:

M: Vad tycker du om de här skorna?
S: Skitsnygga ju, funkar till allt! Vad tycker du om dessa?
M: Asläckra, det är ju inget snack om att du ska köpa dem!
S: Men jag borde ju spara pengar?
M: Ja, jag också egentligen... Men om du köper de där stövlarna köper jag skor. Det hänger på dig nu...
S: Men du måste ju ha de där, de är ju snygga som fan! Okej, jag köper de här!
M: Bra, då köper jag dessa! Vi är så dåliga människor.
S: Fruktansvärda. Kolla den här tröjan!
M: Den måste du ha!

Och så vidare... och så vidare...

Jag var lite orolig då jag körde hem eftersom jag sagt till Eken att jag bara skulle köpa saker som behövdes på resan. Men faktum var att klänningen kan användas på resan. Och underkläderna var jättesnygga och bh:arna var precis av den modellen jag vill ha fler av. Visst kan jag erkänna att jag redan har en hel del underkläder, men jag älskar att köpa det, det fyller mig med obeskrivlig glädje. Stövlarna behövde mig och jag behövde dem. Det skulle knäcka min mentala hälsa totalt att lämna dem i affären. Så han därför borde han inte bli arg intalade jag mig, och i bilen ekade mitt och Martins mantra: Vi är värda det här, vi är värda det här...
Jag borde inte ha oroat mig eftersom jag nog har den ultimata livspartnern som hyllade mina inköp fullständigt. Det är möjligt att sockerkakan jag gjorde igår hjälpte mig lite på vägen, samt att han hade fullt upp med att läsa massa bilpapper inför en kommande bilförsäljning då jag körde min lilla modevisning, men jag sitter i alla fall här med alla ben i kroppen intakta.

Kanske är detta inte den ultimata matchningen men tanken är god, ty ni ser mina huvudsakliga inköp. Stövlarna har små detaljer som är en fröjd för ögat och klänningen är enkel men ack så tilltalande. I bakgrunden ser ni även kartongerna som min nya dator anlände i och min nedslagna blick vittnar om skammen för att jag inte städat undan dem ännu. Ni kan hylla mig nu.

En shoppingdag kräver en kraftig frukost. Skulle ni äta det här?
Jag personligen slänger bort halva portionen. Om inte ni vill ha det d.v.s.?

Var hälsad, den 25:e! En dag som bringar lycka, alltså pengar. Jag och Martin har planerat in en tripp till glada hudik idag. Jag ska dit för att hitta nån sorts bikini och Martin ska ha en höstjacka. Igår kom Eken fram till mig och greppade hårt tag om mina överarmar och såg mig djupt i ögonen med en mördande blick.
"Köp inget annat än vad som behövs till resan"
"Men de har fått in jättefina halsdukar på gina..." försökte jag.
"INGET ANNAT ÄN TILL RESAN, HÖR DU MIG?!" skrek han så hans saliv stänkte på mitt ansikte.
Egentligen borde jag vara arg på honom, jag gör väl som jag vill. Han har ju för i helvete köpt en motorcykel! Det ger mig dispens ett bra tag framöver. Men samtidigt förstår jag honom, hans oro är befogad. Jag kan inte kontrollera mig överhuvudtaget då jag går in i affärer. Köpdjävulen har mig i en liten ask.
Om ni har någon sparsam energi i er, så skicka den till mig för idag, jag behöver den verkligen.
ska  inte   handla  ska   inte   handla   ska    inte    handla   ska  inte   handla  ska   inte   handla   ska    inte    handla   ska  inte   handla  ska   inte   handla   ska    inte    handla   ska    handla   ska   handla   ska   handla    ska    handla  .

http://icanhascheezburger.com/

Jag har börjat med att baka igen, detta är något jag får upp ögonen för då och då, men som med det mesta dör intresset ut förr eller senare. För några dagar sen bakade jag iallafall kanelbullar, kladdmuffins och marshmallowsmuffins.
Idag ringde jag Eken för att prata lite och blev utskälld för både det ena och det andra - inte för att jag gjort något fel, utan för att han var grinig - så jag beslutade mig för att slänga ihop en liten sockerkaka innan han kom hem för att undvika total relationskatastrof. Ja, jag vet vad ni tänker, att jag måste vara den perfekta flickvännen. Ja, så är det nog.
Hur som haver har jag upptäckt vissa brister i mitt bakande. För det första är jag fruktansvärt tankspridd: En deceliter, två deceliter, tre dec... ska jag ha med den svarta eller gröna klänningen till turkiet, den gröna är ju mer casual men den svarta mer party... två dec.. nej men vaffan?!
För det andra har jag ingen finkänsla, står det sockra efter behag så är det lika bra att jag tömmer ut smeten direkt.
För det tredje är jag äckligt lättdistraherad. Då bakverken är i ugnen blir det lätt att jag sätter mig framför tvn eller datan och vipps har en timme passerat då muffinsarna kanske skulle ha varit inne i 10, 20 minuter. Detta med att jag aldrig, ALDRIG, tar tid då jag stoppar in grejerna i ugnen är ingen bra kombination.
Med denna sockerkaka tror jag iallafall att jag lyckades skapligt. Förvisso tog jag inte alls tid då jag stoppade den i ugnen, och jag kollade på tv då den var där inne så jag tappade totalt tidsuppfattningen, men den luktar inte bränt och är inte alldeles soggig i mitten. Så nu är det bara att vänta in dommaren.

Jag såg att Lisbeth och Jenny undrade hur det gick med arbetsförmedlingsbesöket, och det är väl egentligen inte så mycket att berätta. Arbetsförmedlaren synade mig uppifrån och ner, ställde några grundfrågor och knäade sedan för att kyssa min hand.
- Vi har inga jobb som är värdiga dig, Susanna! Vi hör av oss då kungen trillar av pinnen.
Det var väl ungefär så det gick till...

...

.....

.......

Okej, nej, inte riktigt så. Jag fick reda på att de fan inte skulle betala nått lastbilskort åt mig och fick det värdefulla tippset att söka så många jobb jag kunde. Roligare än så var det inte. ÄR NI NÖJDA NU?!

Idag tar vi oss igenom dagen med den här låten.

Nneka - Heartbeat (Chase & Status Remix)

När jag vaknade imorse så blev jag knockad direkt. Jag ska till arbetsförmedlingen idag. Sist jag var dit fick jag en liten mapp med diverse böcker och papper som jag direkt gjorde en liten ansats till att läsa men som vanligt kom jag av mig och la dem längst ner i byrålådan. Denna morgon slog det mig plötsligt att jag kanske borde ha kollat igenom de där innan jag gick dit igen, så jag satte mig och malde.
Tråkigare läsning har jag aldrig varit med om, och då ska här tilläggas att mitt ex var en dyslektisk låtskrivare på verklig amatörnivå. Jag plöjde mig iallafall igenom de där matiga sidorna och kände mig tom då det var över, fylld med en känsla av direkt obehag för att möta min arbetsförmedlare. Jag lyfte upp mappen för att plocka tillbaka alla böcker då ett litet häfte föll ur.
ANMÄLAN OM ARBETSLÖSHET skrek pappret från sin plats på golvet. Helvete. Det var ju det här hon sa att jag skulle fylla i. Då jag sist var där fick jag en utförlig beskrivning om hur jag skulle skriva och om vad som skulle kryssas i, men nu när jag granskar pappret är det rena grekiskan. Allt jag med säkerhet kan fylla i är mitt namn och att jag inte har barn under tio år... eller?
Jag antar att jag får lämna lite och sedan fråga då jag kommer dit. Men vilken tid var det? Då jag kollar kallelsen så ser jag både datum och tid men också vad syftet bakom besöket är: Vidare planering utifrån aktuellt läge, verifiering av meriter. Ja just. Hon ville att jag skulle ha med mig arbetsgivarintyg. Kollar mailen, inget från ramudden och inget från hotellet heller.
Då är det bara att borsta gaddarna då och satsa allt på leendet och hundvalpsögonen, kanske de låter mig leva den här gången ändå.

Jag ringde frissan också för att få en klipptid i veckan.

- Hej, Susanna heter jag. Jag undrar om ni har tid att klippa och slinga mig i veckan?
- Ja, vilka dagar funkar det för dig då?
- När som helst, eller nja imorgon så har jag... eller ja, pröva mig, PRÖVA MIG DÅ!

Detta blev så frukansvärt märkligt. Jag tänkte säga att jag skulle till arbetsförmedlingen imorgon men kom liksom av mig och tänkte att det är bättre om jag får höra när de ha tider. Så jag försökte på ett lättsamt sätt få dem att förslå en tid som jag sen fick bestämma mig för, istället så nästan skrek jag hotfullt PRÖVA MIG DÅ till den stackars frisörskan.

- ...eh...hehe...onsdag?
- Hehe, onsdag blir jättebra, vi ses då.

Borde jag ha bett om ursäkt? Ringt upp och sagt: du, det blev så fel det där... Nåväl på onsdag ska jag till frisören iallafall.

För ett ganska bra tag sen så blev den nya msn messenger-versionen tillgänglig. Jag kastade mig glupskt över installationsfilerna och fnissade hysteriskt ju högre upp på procentmätaren jag kom. Men som alltid så blir min lycka inte långvarig för då jag installerat programmet gick det inte att starta, jag slungades hela tiden tillbaka till inloggningssidan, så jag fick åter installera den gamla versionen.
När jag idag försökte logga in på min gamla hederliga msn så gick detta inte heller, för då dök ett meddelande upp där det stod att jag måste installera den nya versionen för att kunna logga in. Gott så, då har de säkert förbättrat den också, tänkte jag. Men icke. Återigen sitter jag där med skägget i brevlådan, så att säga.
Jag är alltså nu msn-lös. Basåattnivet.
Behöver jag säga att jag känner mig lurad?

Jag har tagit ett bad, rakat mig, gjort hårinpackning, klippt och målat tånaglarna, smörjt in mig och gjort diverse hygieniska och vårdande saker men känner mig fortfarande sunkig. Nej, jag har inte blivit våldtagen, men jag har spenderat tre dygn i bodås vilket kan knäcka vilken sund människa som helst. Så nu blir det vitaminer och massa vatten, växelvis sova och läsa och så en värktablett på det. Nu kör vi!

En hård dag på jobbet är slutförd. Nu väntar dock en natt i en okänd lägenhet i en håla fylld med mördare. Ni kan gå in på valfri bettingsida och gissa på om ni tror att jag överlever natten eller inte. Om ni tycker detta låter grymt kan ni istället satsa på om jag kommer lyckas somna eller inte. Jag börjar med en hundring på INTE!

Jag känner mig krasslig. Oj, here we go again, tänker ni. Sanna är sjuk, men hoppsan, detta har vi inte hört förut! säger ni högt och himlar teateralistiskt med ögonen. Men detta är inte nått litet påhitt från min sida. Inte något jag gått och tänkt på och roterat om och om igen i huvudet tills min kropp gett med sig och gett mig lite huvudvärk eller kanske lite halsont. Då jag stod och vek kläder i min garderob blev jag plötsligt väldigt matt, kände mig tung i bröstet och blev illamående. Mina ögon kändes vattniga och hela kroppen fylldes av en olustkänsla. FÖRSTÅR NI?! Detta kan vara i princip vad som helst, men jag vet vad ni alla samt jag själv tänker.

Svinis.

Japp, imorgon kommer min högra lunga kollapsa då jag sitter i lotsen och jag kör i diket. I kön bakom finns en ung, stark och brunögd läkarstudent som hoppar ut och bär ut mig i bilen och lägger mig på marken. Runt mig samlas massa människor. "Måtte hon inte dö, hon är ju så ung och vacker!" och "Hon körde bil som en gudinna, det var en ära att lotsas av henne." går att urskilja ur sorlet. Läkarstudenten gör en snabb lägesbedömning och skiker: Ge hennne plats, hennes lungor håller på att ge upp! Sen påbörjar han hjärt- och lungräddning. Jag motar bort honom och säger: Du är inte Eken, detta känns fel! Sjåpa dig inte, säger den vackra läkarstudenten och håller mig vid liv tills ambulansen kommer.
Där sätts jag i respirator och läkarstudenten vill ge mig en sista gåva i form av morfin innan han lämnar mig. Tyvärr är han ju bara student och jag får cyanid insprutat i armen istället för morfin och ett, tu, tre så är jag död. Efterforskningar görs och det konstateras att svininfluensan bara var ett påhitt och att mina lungor egentligen kollapsade av ren och extrem hypokondri. 
Eken återhämtar sig aldrig efter min död och skaffar 30 katter i min ära, får mask som han inte söker hjälp för, blir sängliggande och kvävs av katterna. 
Läkarstudenten ger upp studierna och blir brandman istället, samtidigt som han extraknäcker som utvikningsmodell. Visst tänker han på mig ibland, det var ju trots allt han som dödade mig, men detta skakar han av sig genom att tänka på att han trots allt fick vänta längre än tre minuter vid rödljuset. Rätt ska vara rätt, brukar han tänka och fnissa lite för sig själv.

Usch, jag vill inte till jobbet imorgon.

Imorse  ville jag ha en kokt korv med bröd till frukost. Då jag satte korven på kokning så kände jag att jag var lite för hungrig för att vänta på att det skulle bli klart så jag smällde i mig en kaka. Då detta inte stillade min panik-hunger rostade jag en mackas om jag bredde med max smältost-dipp. Då jag åt denna så irriterade jag mig på att de väljer att kalla den smältost. Något man smälter stelnar ju igen då det svalnar, men det gör fan inte denna. Ändå väljer de att rätta mig varje gång jag beställer varm cheddardipp. Brinna i helvetet är vad de kan göra.
Hur som haver så började korven koka just när jag ätit upp mackan, så jag la den i ett fullkornsbröd och hävde senap och ketchup på, men när jag skulle äta den så insåg jag att jag var mätt. Men jag kunde ju inte bara slänga den, så jag mosade i mig hela kalaset och nu sitter jag här och är spysjuk.

Förresten gick jag på gympa igår igen. Två gånger?! VARFÖR?! undrar ni, och jag vet helt ärligt inte. Jag tror att jag håller på att bli träningsnarkoman eller nått. Denna gång var det iallafall stepup med hantlar och grejer och jag tror nog inte att jag har svettats så här pass mycket i hela mitt liv. Jag ville dö. Men på nått sjukt vis så var det kul, för det var bra musik och ledaren var jävligt peppande, så jag antar att jag får köpa det där jävla terminkortet nu då.
Nej, nu ska jag duscha sen bär det nog av till modern för att hämta lite bets och kLaPpA kAaTeN.

"There, now I've said it."

Det syns inte att jag har träningsvärk idag va? För egentligen vill jag skjuta mig.

En viss tid in i ett förhållande tar man oftast det stora steget - att kissa inför sin partner. Detta kan vara känsligt, kanske är första gången då man är lite berusad, eller så kommer det helt enkelt naturligt då man känner sig tillräckligt trygga med varandra.
Då kvällsbestyren görs, som att borsta tänderna och tvätta ansiktet, har jag inga problem med att kissa inför Eken. Detta gör jag med glädje.
Är det bara jag och Eken i lägenheten låser jag sällan dörren då jag är på toan eftersom jag ju redan har kommit över gränsen att kissa inför honom, men skulle han komma in efter att jag satt mig så känns det plötsligt konstigt.
Jag börjar skämmas över att ha blivit påkommen.
Detta tror jag har att göra med Ekens reaktion då han kommer in; dörren öppnas, han stannar till i dörröppningen sen stirrar vi på varandra under fullständig tystnad och det enda som hörs är den blygsamma lilla strålen i toastolen, efter några sekunder backar han ut och stänger dörren igen och kvar sitter jag med skammen och tanken- borde jag ha låst?
Men nej, varför skulle jag göra det, vill han in i badrummet får han väl komma in.
Detta har dock börjat göra toalettbesöken något ansträngda och stressfyllda. Jag sitter hela tiden på helspänn och lyssnar vart han är i lägenheten och om han börjar närma sig. De senaste gångerna har det till och med hänt att jag sträckt mig ut mot dörren och låst precis då han tar i handtaget och sedan suttit med hjärtklappning och hört honom luffsa bort från dörren, mummlandes ett "jaha".
Jag vet inte, kanske borde jag börja låsa, men vore inte detta att ta ett steg bakåt i vår relation? Eller mår kärleken bättre av små hemligheter och lite privata stunder? Vad tror ni, mina vänner?

Satt och lyssnade på lite John ME på youtube då jag hittade den här videon. Into the Night heter låten av The Motorhomes. Jag var 10 år när jag såg den första gången på voxpop eller nått sånt, och jävlar vad jag grät.
De skickar upp en hund i rymden, Lajka-style, och allt är så fruktansvärt sorgligt.
Då jag idag hittade videon, fnissade jag till lite. "Åh, den här gamla, fan vad jag tyckte att den var sorglig när jag var liten!" tänkte jag och tryckte igång den med ett litet leende på läpparna. Det leendet varade i ungefär 30 sekunder, sen grät jag, jävlar vad jag grät! Den är precis lika sorglig idag som för 10år sedan! Fy helvete, säger jag bara.
  

Numera kan vi bara dricka finsnaps fem åt gången hemma hos oss.

Denna hörde jag igår då jag satt i lotsbilen. Mange Schmidt är en vis man. Hehehe.
Erkänn nu, den är rätt skön.

Det blev bara en tvådagars arbetsvecka för min del. Jag fick erbjudandet att går på firman 0700-1600 resten av veckan, men eftersom jag hade en fruktansvärd huvudvärk och en oerhörd dödslängtan igår så valde jag att åka hem och kurera mig istället. Idag känner jag mig mer död än levande så ett varmt bad, te och soffliggande står på schemat.

Ingen har väl förresten missat att Sverige har fått sitt första svininfluens-dödsfall i veckan? Ännu mer update är att min kusin har fått denna skräckinjagande sjukdom. Enligt någon läkare berodde dödsfallet på att mannen i fråga var "extra känslig för viruset" och att andra inte behöver känna sig så oroliga. Jaha?! Hur fan vet man om man är "extra känslig" då?!
Jag tänker igenom mina chanser för att överleva viruset:

*Jag motionerar aldrig och äter fruktansvärt onyttigt - Inte bra för kroppens försvar.
*Jag har jobbat mycket och haft extremt ansträngande pass - Jag är helt enkelt fruktansvärt utmattad.
*Människor i min släkt börjar insjukna -  Generna är alltså inte på min sida.
*Jag har ont i huvudet och en förkyldning ligger och väntar på att få bryta ut - Min kropp är redan svag.

MEN JAG LÄGGER MIG VÄL NER OCH VÄNTAR PÅ ATT DÖ DÅ!