Susanna

Jag har försummat bloggen oerhört de senaste åren, det är ju vida känt att jag är en periodare när det kommer till detta. Det är ju dock så himla kul att ha bloggen till att se tillbaka på, läsa om vad man upplevt och se bilder. Jag måste bli bättre helt enkelt. 

 

Och snyggare! Herregud, kolla bara här, en bild jag hittade när jag tittade bakåt i bloggen.

 

Låt oss bara ta en stund till att uppskatta hur snygg jag var här?!

Det här var alltså en nykär Sanna som spenderat hela sommaren solandes på ett hustak, nykär, 10 kg lättare och precis anlänt hos sin bästis, fått ett glas vin och stod inför att börja studera kommande höst.

Vilket glow! Resultatet  av kontrasten mellan en lång tids mindre lycklig tid och hetsträning för att sedan bli superlycklig och hoppfull om framtiden.

Peakade jag här? Usch, hemskt i så fall, om det bara ska gå utför nu.

Andreas kommenterade bilden "Där är hon jag blev kär i!" Kul. 

Nä, men det finns väl hopp än? Ja, jag har drygt fyra års mer livserfarenhet sedan den där bilden togs, det är klart det sliter lite. En lagad vas är vackrare, eller hur går det där knepiga ordspråket? 

Lite brun utan sol och ökad kondition, samt ett besök till Karin så är jag där igen. Jorå. 

Dessutom hade den där tidigare, naiva Sanna massa veck på tröjan. Det kommer aldrig hända nu när jag får min steamer. 

Så det så. Nu blickar vi framåt.

 

Nu börjar konsekvenserna trilla in från black friday. Stup i kvarten plingar det till med ett "Din order är på väg" i inkorgen och strax därefter, om inte före, en notis om att "Du har en faktura att betala". 

Jag beklagade ju mig i fredags. Och efter det beställde jag en matta och idag har jag beställt den där steamern, för jag ska ju faktiskt sätta upp nya gardiner i helgen och då ska jag steama skiten ur de jävlarna.

 

Men jag har inte glömt vad jag lovade, tro mig. Jag står fast vid mitt ord om att nästa år blir mitt år som medveten konsument. Jag ska fortsätta forska inom området så jag är redo.

Jag måste bara hinna beställa kompaktkameran också, sen har jag allt jag behöver inför nästa år. Och så skulle det vara fint med en rund spegel ovanför drinkvagnen...

 

Jag har ju en själsligt hål, uppenbarligen, som jag ständigt fyller med materiella ting och som jag måste jobba på. Jag tror det kan vara för att jag inte har någon katt, men jag vet inte. 

Ofta handlar jag för att det är så förbannat kul ju. Trevligt. Rogivande. Kittlande. 

Jag har ingen hobby direkt, annat än just internethandel. Jag är ofta så trött, och då är ju att fylla virtuella kundkorgar inte bara väldigt lättsamt utan också rent av energigivande. En kick. Ett beroende.

Därför har jag mer och mer börjat leta efter annat och göra som kan ersätta shoppingen men som också känns trevligt. Jag har ju beställt böcker och pussel nu. 

Jag kanske kan damma av systemkameran. Och så steama massa saker.

 

Det blir nog bra det här tillslut. Jag ska bli en riktig liten hobbyist. Här ska fan i mig fyllas hål.

 

Prossecco, en numer ganska bortglömd hobby som kan vara värd att återuppta.

 

Min syster. Hon var 14 år när jag kom till världen och om jag förstått det rätt var hon väldigt upprörd över det faktumet till en början men nu tror jag att hon smällt det ganska bra.

Det är tack vare henne det finns en sanslös mängd bilder av mig under mina glansdagar, från födsel fram till ungefär 5-års ålder. 

 

Jag gjorde sådant intryck på henne som barn att hon själv bara måste skaffa 5 stycken i hopp om att få en upplaga lika briljant. Nu verkar hon ha gett upp.

Idag fyller hon 43 år, denna superkvinna. Absolut, hon har sina brister, främst att hon aldrig tar min bacillskräck på allvar och hela deras kärnfamilj har ungefär 4-7 friska dagar om året. 

 

Men trots ett ständigt förkyldningstillstånd finns det ingen som är så konstant optimistisk och lösningsorienterad. 

Ingen är så slutkörd och får så mycket gjort under en dag som henne. 

Ingen kan vara så less och så glad med nära till skratt på samma gång.

 

 

Jag har gått och blivit fantatiskt gällande julen. Förra gick så snabbt?!?! Jag hann inte allt julpreppande jag ville, jag jobbade hela tiden och sen var julen över. Poff. Usch alltså. Och i år ligger jag redan efter??

Enligt min kalender ska jag redan ha varit hem till mamma och hjälpt henne med julpyntet, bakat lussebullar och rensat förrådet för att göra lätt hitta julpyntet och för att göra plats för de saker som man kanske inte blir fullt så nöjd över denna jul men inte har hjärta att ge vidare direkt.

Meeen om jag inte varit tydligt nog med det än så har jag ju varit förkyld nu och alltså har julstöket fått satts på vänt. Och snart är det över. 

 

I helgen ska jag och Andreas på julbord. Jag är orolig att den helgen inte kommer ge tillräckligt med tid för att julpynta och jag ville börja förra helgen för att ligga i fas. Det skulle ha inneburit att jag skulle kunna julfixa hos mamma tiden som blir över nästa helg istället och på så vis komma i kapp. 

Men nej. Andreas var stenhård här. "Det är för tidigt" hävdade han. Och jag fann mig.

 

Under helgen som var har det poppat upp julstjärnor och adventsljustakar här och var i grannarnas fönster och i varannan post på instagram. Och för varje bild har min vrede mot Andreas ställningstagande ökat. Hur kan man vilja missunna någon annan glädje på det viset? Någon man älskar? Möjligen om man är hjärtlös.

Jag har åtminstone, trots en himlande blick från Andreas sida, köpt två vita hyacinter och tvingade honom att kolla på en julfilm med mig igårkväll, som kompensation.

 

Och hyacinterna väntar på att hyacintvaserna ska bäras ned från vinden, nog lika förväntansfulla som jag.

 

Idag hade jag tänkt att vara frisk. Virushelvetet hade helt andra grejer nertecknade i sin agenda.

Men jag har iaf lite piggare, det kan man väl glädjas åt, det är bara den här slemprocessen som dröjer sig kvar.

 

Den här sjukdomsperioden har tagit hårt på mig. Minst sagt. Inte minst påfrestningen av att vara just supersjuk, men också det här att jag hade en pretty good thing going on hälsomässigt. Tillåt mig förklara; jag åt främst vegetariskt, mealpreppade like a champ så hade ständigt nyttiga och lättillgängliga matlådor. Jag fick in mer vardagsmotion och ägnade mig åt varierade former av fysisk ansträning, både konditionskrävande aktiviteter och styrketräning. Kom tvåa i förra periodens syskonkamp i tränade minuter, hade vunnit om syrran inte varit så förbannat jävla envis.

Lägenheten var oklanderlig, jag hade kommit in i ett städflow som var sanslöst tillfredsställande.  Jag hade jobbat upp en skönhetsrutin för hår och hud. Ja, du hör ju.

 

Det sunda levernet bidrog till att jag tappade drygt 9 kilo sedan i mitten på augusti.

 

 

Sen så blev jag ju då sjuk. Har inte rört mig mer än ca 400 steg per dag. Ätit oregelbundet, hämtmat och godis. Det dagliga kaloriintagsgränsen har uppnått med nässpray endast, allt annat har lagts på som bonus.

Jag har klättrat upp igen 1,4 kg. Kanske inte så farligt, det tappar jag igen snabbt, kan man tycka. Men jag anar oråd. 

 

Igår lämnade jag nämligen lägenheten för första gången på 8 dagar. Jag lämnade in paket på posten och handlade. Efter det så spelade jag och Andreas tv-spel.

Idag har jag fruktansvärd träningsvärk i vänster biceps. Alltså, löjligt ont. Antingen var det det otympliga greppet av paketet jag skulle posta som gjorde det, eller så var det intensiteten jag la in i Dead or Alive 5 som är boven.

Det KAN även vara 18 timmar upphållning av ipad på black friday som ligger bakom, men jag vill verkligen inte tro det.

 

Hur som helst så tyder det ju på ett fruktansvärt förfall kroppsligt. Jag måste ha tappat kopiösa mängder muskler. Säg 12 kg? Det skulle innebära att jag gått upp 13,4 kg. Vilket helt ärligt känns mer rimligt när jag blickar tillbaka på denna fruktansvärda sjukdomsperiod.

 

Jag hoppas att jag någon gång kommer få bli frisk igen. Det är kanske en vågad tanke, men man måste våga drömma här i livet. Då ska jag återuppta mitt livsflyt. 

En vän sa att det kanske just är viktnedgången och kostskiftet som ligger bakom att förkyldningen kunde slå så oerhört mycket rot, men den svärtan förbiser vi. 

Så, nu fattar vi händer och hoppas riktigt, riktigt mycket på att jag ska bli frisk. Tack.

Innan jobbet finns inte tid för koffein. Jag har börjat tvinga mig till frukost, oftast snabbt intagen på stående fot. Sen har jag 5 minuter kvar till att måla ögonfransen och skrapa gaddarna, sen är det en gågg raka vägen till jobbet som gäller. Inget utrymme för någon utsvävning direkt.

Väl på jobbet dricker jag i snitt 6 koppar av grynig automatlatte per dag. Den är inte särskilt god, men den fyller en slags tröstfunktion.

 

Helgerna däremot. Då går bryggaren varm. Andreas är en kaffedrickare av stora mått, han måste börja dagen, varje dag, med minst 5 koppar innan han blir människa och sen fyller han på kontinuerligt under dagen. Han är alltså den som nyttjar bryggaren mest. För honom är det rutinmässigt, finesslöst.

 

När jag närmar mig bryggaren en lördagmorgon så uppstår magi. Till och med bryggaren skiner upp när den hör mig komma tassandes in i köket. Kreativiteten flödar.

För det första så ska det inte vara ett kaffe med allt för hög syrlighet, nä. Det ska smaka mycket, men syrligheten får man vara lite försiktig med.

Det skopas upp med andakt, vattnet hälls i mjukt och sen väser jag tre hemliga meningar på sjörövarspråket innan jag hämtar kanelen och kardemumman. Dagshumöret får avgöra hur mycket av varje krydda jag häller i. Detta gör varje bryggning unik. Ibland tar jag bara kardemumma, bara en sån sak liksom. 

 

Aromen som sprider sig i köket, värmen som sprider sig i kroppen och lyckan som sprider sig i hjärtat. "Mmmm, gokaffe." säger Andreas sömndrucket när han stiger upp och möts av doften.

Ja, gokaffe. Det är heligt det.

Det heter black friday för att man blir helt svart på insidan efter att ha konsumerat som en idiot. Det måste vara så. Jag hatar hetskonsumtionen. Det är ju vidrigt mot miljön, BLAND ANNAT. 

Men jag har ett problem. Jag är ofta en hämningslös konsumerare. Så att man skäms. 

Och den här gången var inget undantag, särskilt inte efter att ha varit instängd i lägenheten i en mindre evighet med kroppen full i sjukdom. Jag törstade efter någon form av stimulans, triggning av belöningscentrat.

 

Nu sitter jag här och ömsom stirrar i tystnad och fiskgapar, omsöm vankar och upprör mässar om vad jag egentligen håller på med. Man måste passa på, nja fast måste man det??

Nu har jag iaf fyllt på doftljusförrådet för ett år framåt. Och man får ju cancer av doftljus.

Och så har jag köpt julklappar till alla jag förväntas köpa till. Till och med lagt en av ordrarna DUBBELT och fått DEN DUBBLA SUMMAN DRAGEN OCH KAN INTE NÅ KUNDSERVICE FÖRRÄN PÅ MÅNDAG. 

Sen köpte jag pussel och en pusselmatta?? Va? För att jag ska låta bli att sitta så mycket med mobilen som är så ansträngade för nacken. ....då är ju pussel bättre....

 

Och så fortsätter det. Med vansinnesköp. Och det jag funderat på att köpa i ett halvår, så som en steamer, kompaktkamera och en ny vardagrumsmatta, sånt som man faktiskt skulle kunna göra en bra deal på, det har jag inte köpt. Nä. Men pussel är ju bra.

Och så har jag som sagt haft två sjukveckor som kommer svida i lönen. Har ni swish?

 

Men nu känner jag starkt att detta var vad som behövdes för att jag ska gå emot att bli en bättre människa. Ja. Nu vänder det. Jag kommer vältra mig i den här ångesten nu kommande månad, kräla på botten, men sen resa mig och borsta av knäna. Ett av nästa års nyårslöften blir att bli en MEDVETEN KONSUMENT. Mmmm, det låter härligt, visst? Det själsliga hålet får fyllas med annat, som vin och pusselläggande. Det var förresten ett pussel med en bild av Grand Canyon?!? 2019, då blir det ordning på mig. Jag lööööver.

 

 

Mina två jag på varsin sida av årsskiftet. Den svarta synderskan får stanna i 2018.

 

Varför skrev hon igår? tänkte du imorse när du vaknade upp efter en svettig natt med vridna lakan. Hon hade ju inte skrivit på hur länge som helst innan. Tänker hon på mig? Leker hon med mig?

Nej, bli inte orolig. Jag har varit sjuk på nytt. Inte som i förra inlägget, ingen ondsint barnsjukdom som nästan tagit död på mig. Utan istället rekordsättning i världens våldsammaste förkyldning som nästan tagit död på mig. På riktigt alltså. Är inne på tredje veckan av obarmhärtig virusinvasion. 

 

Första veckan jobbade jag mot bättre vetande och skamsen över mitt hycklande. Jag blir nämligen vansinnig på andra människor som lämnar hemmet när de är sjuka då de utgör ett hot mot mig. Är man sjuk så inväntar man tillfrisknande undangömd för andra individer, så är det bara. Men jag hade ju så mycket att göra på jobbet, och man vet ju aldrig om det kommer bli ÄNNU värre längre fram och så har man börjat vara hemma för tidigt. 

 

Så jag jobbade, en dryg vecka till och med, innan jag en fredag tänkte att "Nä, nu är det för jobbigt. Jag stannar hemma idag, blir hemma över helgen, och är frisk och laddad på måndag". Helvetet brakade lös på riktigt och jag satte inte min fot på jobbet förrän kommande torsdag. En kollega mässade om att man ska vara ordentligt frisk och inte komma tillbaka halvsjuk och jag tyckte jag ju ändå var det. Det var bara lite hosta och snörvel kvar, men det kan ju sitta i flera veckor. Torsdagen och fredagen gick, fullspäckade dagar då jag försökte komma i kapp med de avbokade patienterna. Även kommande vecka var sprängfylld med besök.

På lördagen blossar febern upp. Höger öra smärtar och susar, jag vadar fram i snorpapper och lungorna har friats från revbensväggarna och frasar i bröstkorgen. 

Det tog omtag, kan vi väl säga. Så in i. 

Idag är det fredag och jag är fortfarande hemma. Jobbstressen är total men så även huvudvärken. Jag har dock kunnat minska ner på mitt nässpraysmissbruk och smaklökarna har sakta börjat ge ifrån sig små livstecken. 

Och det är därför jag skriver. Jag är så omåttligt less på att vara sjuk och bara sitta hemma, men för risig för att kunna ta mig an något ens måttligt ansträngande.

 

Så nej, jag leker inte med dig. Livet leker med mig. Ett ändlös katt och råtta-lek. Med oviss utkomst. 

 

Det var bättre förr.

 

 

Det började med att jag hade frossa ett par nätter i rad.

Det började två veckor innan frossnätterna med en diskussion mellan mig, logopeden och rehabassistenten där vi börjar prata om just vattkoppor och logopeden säger att det nu finns ett vaccin, att hon tänkt vaccinera sig men att ett prov visat att hon redan som av ett mirakel utvecklat antikroppar och inte behövde vaccinera sig. "OTROLIGT!" flämtade jag "Jag är ju livrädd för vattkoppor, jag ska minsann också vaccinera mig!!! Jag måste kolla upp var man kan göra det."

 

Vi hoppar fram till de där febernätterna igen. Min maniska arbetsmoral ignorerade detta då jag inte mådde dåligt på något annat sätt och jag traskade till jobbet. Väl framme på jobbet började jag svettas kopiöst. En patient stoppade mig i förbifarten för att ställa några frågor som jag gjorde mitt bästa att svara på medan jag kände hur det fullständigt forsade från mitt ansikte. Lite casual sträckte jag mig efter papper från närmsta handfat där vi stod och jag baddade mig lätt medan vi fortsatte konversationen utan att kommentera den närmst omänskliga kroppsliga reaktion jag där och då upplevde. 

Jag gick tillbaka till min dator och svettningarna la sig något och jag kände att bh:n blev kall. Den var alltså fullständigt dyngsur. Hade kunnat gå att vrida ur. Jag blev tvungen att i det gemensamma kontoret kräla mig ur den och lägga den fönstret för att den skulle få torka upp lite. Min kära kollega lyckades maskera sin avsky väl med omtanke och sa att det kanske skulle vara skönt för mig att ta en sval dusch nere i omklädningsrummet innan nästa patientbesök, vilket jag tyckte lät som en klok idé.

 

Sagt och gjort, och nere i duschen så gjorde jag en besynnerlig upptäckt; ett par vattenblåsor på ena bröstet. "Oj, jag har svettats så mycket att jag fått vätskeblåsor. Jaja, det är en bisarrt varm vår, här ser jag konsekvenserna". Fönekelsens moder, kan man kalla mig. Jag klädde på mig nya arbetskläder, en halvtorr bh och fortsatte dagen. På eftermiddagen hade en blåsa även uppenbarat sig på min axel. Jag visade tidigare nämnda kollega denna som fnissade lite och sa "Det ser ut som vattkoppor, men det kan det ju inte vara!" Nä, vad var oddsen för det?? Det krävs ju en tydlig smittkälla då ju! Och när vi pratade om vaccin för två veckor sedan, det vore ju bara för komiskt för att vara sant?!?!?!

 

På kvällen kom en ny febertopp och fler blåsor började komma upp på bröstkorgen och ut mot armarna. Jag hade även röda prickar i ansiktet. Det började kännas lite olustigt, var jag smittsam? Jag ringde sjukvårdsrådgivningen och beskrev mina symtom varpå sköterskan direkt frågade 

Det isade till i mig. "Eeehehe nää, jag har ju inte det, men de kliar ju inte?" Hennes svar kom odramatiskt och snabbt "Nä, men de kan ju börja göra det." Svettningarna började om. 

Jag blev uppmanad att besöka vårdcentralen för är man över 18 år när man får vattkoppor ska man börja med virushämmande medicin inom 24 h efter första symtomen för att det inte ska behöva bli så illa. Och ska man räkna med febern så var jag inne på minst 48de timmen. Misär.

 

Dagen efter hasade jag mig ur sängen och ställde mig sömndrucken framför spegeln. Blev direkt klarvaken. Jag stirrade min värsta mardröm i ögonen. Jag var nu full av blåsor. 

Inne på akuten visades jag snabbt in i "virusrummet" för att inte utgöra något hot mot riskgrupper och när läkaren kom in sa han direkt "Ja, det är ju inget snack om saken" och uppmanade mig att vara så mycket kring bebisar jag kunde för att "Man vill ju ha vattkoppor så tidigt som möjligt och verkligen INTE i din ålder". Sen fick jag ett recept, blev sjukskriven i två veckor och innan han gick ut sa han "så hoppas vi att det ger med sig snabbt och inte blir värre än så här, för det kan som sagt bli RIKTIGT ILLA det här".

Det blev två vidriga veckor av klåda, febertoppar och självömkan. Jag hade också läst att för varje febertopp så uppstod nya blåsor, vilket ledde till att jag numer har dubbelt så vida hörselgångar efter att ha tagit tempen ungefär 50 gånger om dagen under denna period. Denna period som sammanföll med varmaste och ljuvligaste våren någonsin. 

Jag hade blåsor överallt. ÖVERALLT. Under fötterna. I munnen. Och ja. Precis det stället du tänker på. De var överallt.

Efter två veckor var jag dock frisk. Ärrad men frisk. Det är små gropar här och var trots att jag var oerhört noga med att inte klia hål på några koppor, för att inte tala om de själsliga groparna, men jag överlevde.

Jag gjorde det. En av mitt livs största skräckar. Jag kan lägga det bakom mig. Det är avklarat. Undanstädat. I skräckgarderoben lämnades en hel hylla ren och fri. Exakt tillräckligt med utrymme för att den nya bältrosskräcken skulle få plats till att flytta in och låta skräcksamlingen bli komplett igen.

Skräckbalansen är återställd. Harmoni. 

 

Avslutar med följade uppmaning till vattkoppsoskulder: Vaccinera er. Vaccinera er barn. Lista er på en helt ny vårdcentral och vaccinera er själv en gång till. Bara gör det.

 

Never forget: