Susanna

Javisst, vår lilla håla är så långt i från trygg numera.
På onsdagmorgon då Eken skulle till jobbet stod inte bilen kvar. Detta var mycket frustrerande då de två veckor tidigare hade knackat låset på den och han just hade fått det reparerat.
Hur som haver fick vi reda på att det faktiskt stod ett par hundra meter bort, inkörd och gömd bakom några garage.
Grejer var stulna, de hade slangat bensin, haft sönder diverse grejer och varit allmänt pissiga.
Det är så jävla tråkigt.
Kan man inte bara visa lite respekt och inse skillnaden på vad som är ditt och vad som är mitt?

du som för några veckor sen roade dig med att hacka sönder låset på vår bil, och nu i natt sno den, ska dö. jag ska döda dig.

Vart är jag? Jag fattas er, visst gör jag. Frukta icke, ty jag är inte försvunnen, bara vilande.
Mitt liv är nämligen så oinspirerande att jag varken har lust eller energi för något. Jag går och väntar på förändring men har börjat inse att detta inte kommer att komma självmant. Förändring är något jag måste ta tag i själv.

Så snart kommer jag åter vara tillbaka, men jag måste ut i världen och leta upp min förändring först.
Önska mig lycka till.

Då Eken har det för bra eller känner sig lite för trygg, så har jag ett litet knep för att få honom att vakna till lite.

Då jag lämnade datorn för att hämta en kopp te (Jag har förresten druckit sjuka mängder te denna kväll) så fick jag syn på något som fick mig att rygga till! Spegeln, som ännu inte har blivit upphängd utan bara tålmodigt står väntande lutad mot väggen, hade någon skrivit något på den?
Nej, det var bara fingeravtryck efter att jag själv flyttat runt den i hopp om att finna det ulitamata stället att hänga upp den på. Mina flottiga fingrar hade lämnat spår jag för ett kort ögonblick misstog för någon slags hotfull skrift. Hur kunde jag dra denna slutsats, hur kunde jag vara så inbilla mig så oerhört?
Jo, det är nämligen så att jag och Eken för inte så länge sen såg den nya skräckfilmen Mirrors. Denna film placerade ett litet frö i mig, ett frö som växer till en frodig planta så fort mörkret gör entré.
Jag skrattade dock åt detta lilla missförstånd, struntade i mitt pickande lilla hjärta och lade händelsen bakom mig. Eller gjorde jag verkligen det? Nej, naturligtvis kunde jag inte göra det. Har man väl blivit skrämd och befinner sig ensam i en tom lägenhet så sitter känslan kvar där i tankarnas avgrund, redo att återkomma ännu starkare vid minsta lilla knak eller synvilla.

Jag kom av mig, glömde bort tet, och gick in på toaletten. Då jag kommer till dörröppningen märker jag att badrumsskåpsspelgen står riktad precis så att jag stirrar rakt in i den. Direkt återkommer rädslan och matar mitt minne med sekvenser från skräckfilmen. Mitt ansikte bleknar och jag slår snabbt undan blicken. Jag sätter mig ner på toasitsen. Rädslan viskar: Minns du, minns du filmen? Då du speglat dig så stannar din avbild kvar, och sen kan vad som helst hända. Minns du?
Jag kan inte låta bli att kolla upp i speglen som är placerad mitt emot badrumsskåpsspelgen. I mitt inre ser jag hur min spegelbild fortfarande finns kvar, och tusen små avbilder av mig reflekteras om och om igen, i det oändliga i de två speglarna.
Flera jag? Många mig? Tanken blir mindre hotfull och börjar istället bli smått tilltalande.
Tänk om jag alltid skulle lämna kvar min spegelbild, i alla speglar jag nånsin speglade mig i? Så när någon annan kollade in i spegeln efter mig skulle de inte se annat än just mig. De skulle bli frustrerade av att inte kunna spegla sig, bli tvugna att leta upp en ny spegel, men jag skulle sakta ta över dem alla.

Jag skulle vara allas spegelbild.
Det ständiga ansiktet.
Underbart.

Jag är så bra. Så jävla bra.
Städade på rekord fart, och ingen jävla fuskstädning heller, utan det är ruskigt fint här nu. Sen satte jag mig och pluggade. Satt med matten från fyra fram tills efter tio, pluggade istort sett oavbrutet, och gjorde betydligt mer än planerat!
Jag är så jävla bra.

Min dator betedde sig sannerligen mycket märkligt alldeles nyss, men nu är jag tydligen back on track igen och nu kommer det hända grejer.
Jag ska genomföra den snabbaste lägenhetsstädningen någonsin med klanderfritt resultat, och efter det ska jag plugga matematik till ögonen blöder.
Så...

LET'S GÅ!

Jag, Sara och Eken begav oss, glada och förväntansfulla, till gefle stad. Valbo köpcentrum hägrade.
Dagen var mycket givande och jag fick med mig lite inredningsartiklar, lite kläder samt två nagellack och en glasnagelfil hem. Gott så.
En vanlig, trevlig shoppingrunda. Däremot så var det något visst med denna dag. Något som fick denna dag i konsumtionens tecken att utmärka sig.
Allt ägde rum inne på H&M. Jag är trogen kund till deras underklädessortiment och springer ständigt runt och pekar på diverse plagg för mina medshoppare att: Den har jag, den har jag i svart, den har jag också... Jag är också säker i vad jag har för storlek och plockar vanligtvis bara på mig den modell som faller mig i smaken utan att pröva. Denna dag var det dock något som fick mig att stanna upp då jag såg en bh jag ville ha. Såg den möjligtvis inte lite liten ut? 
Jag gick och testade den, och mycket riktigt, det skulle krävas en storlek större för att passformen skulle fylla sitt syfte.
Märkligt, sa jag till mig själv. Men jaja, ingen större skada skedd, för inte ska man klaga över lite större bröst. Så länge det inte bidrar till ryggproblem, som jag brukar säga. Sen slog det mig åter att jag anlänt till gävle i en bh i min gamla trogna storlek och att denna fortfarande passade utmärkt. Det var troligen bara så att just denna modell H&M tillverkat var lite liten i storleken.
Visst att olika märken kan skilja med sina storlekar och mått, men då det är samma affär och samma märke ska det väl stämma?
Från och med idag kommer jag alltid testa bharna på H&M.
Lördag den 18 Oktober kommer förevigt vara kännt som dagen då mitt förtroende för H&Ms jämnhet i storlekar demolerades.
Ni gör fina underkläder H&M, I'll give you that, men jag ska nog hålla ögonen på er...

Tack Sara och Eken för en härlig dag!

Torsdagen är här. En vecka har gått och jag får nu återvända till min lägenhet. Mor kommer hem från Egypten klockan halv två idag och efter det kommer det jag gått och suktat efter i sju dagar. Friheten.
Jag kan göra vad jag vill, och framför allt sova bättre. Att sova i hus ensam är inte min grej. Speciellt inte när man har två inbillska hundar som gärna ställer sig och skäller och morrar in mörkret.
Mitt psyke är nedbrytet och jag drar mig nu tillbaka för att sakta men säkert bygga upp det igen, och bli starkare.  Tack för mig.

Jag har tvättat mycket den senaste veckan. Väldigt mycket. Denna dag har inte på något sätt varit annorlunda i jämnförselse med de andra, så ja, jag har tvättat idag också.
Alldeles nyss faktiskt. Jag vill återberätta händelsen.

Står och lyssar på Placebo med låten Pierrot the clown. Mycket fin. Harmonisk.
Jag har just tömt en maskin och sorterar nu ihop kläderna till nästa omgång. Det är hög tid att mata hundarna också, de börjar bli otåliga. Nu är jag nöjd med mitt ihopknåpande av gradantal och kulörer, och ska starta tvättmaskinen. Då upptäcker jag att jag inte kan hitta den lilla bollen som man lägger tvättmedlet i.
Jag letar febrilt runt i tvättstugan, men tvättbollen förblir försvunnen. Då kommer den familjära känslan som ofta uppkommer då den är som minst önskad. Jag blir kissnödig.
Att leta något då man är kissnödig är högt placerad på min lista av helvetesmoment.
Jag står och gnider mina ben emot varandra samtidigt som mina händer plågat trevar sig fram över hyllplan och övrig ytor. Vart är den där jävvla tvättbollen?! Det slår mig att den kanske ligger kvar i den blöta tvätten som jag nyss tog ut ur maskinen.
Nu spelas placebos låt song to say goodbye. En manisk låt.
Jag masserar den blöta högen av nytvättade kläder, klämmer och känner, något hårt gör sig till känna. Tvättbollen. En känsla av lättnad, men bara för en sekund då jag sen inser att den ligger innuti ett påslakan som skrynklat ihop sig på det mest inhumana sätt. Kall om fingrarna försöker jag vira upp och fläta ut påslakandet. Hundarna springer runt mig och klättrar runt i kläderna som ligger utspridda över golvet. Jag är fruktansvärt kissnödig. Jag hör katten hoppa på dörren, klor som river mot träet, jamanden som hotar med både ett och annat om dörren inte öppnas snarast. I mina öron hörs song to say goodbye, song to sAY GOODBYE, SONG TO SAY GOODBYE, allt högre och allt mer maniskt. Paniken smyger sig på och jag börjar djuriskt riva i påslakanet.
Så plötsligt. Jag hittar öppningen, får tag i tvättbollen och ett blygsamt leende sprider sig på mina läppar. Hundarna stannar upp, jag glömmer att jag är kissnödig och sången tystnar. Änglar uppenbarar sig och .... men varför tystnade musiken så plötsligt? Då, från ingenstans, hörs ett demoniskt fågelkvitter i mitt headset som mycket väl kunde sprängt mina trummhinnor om inte turen var på min sida idag...
Det var min 33åriga storasyster som ville ha vinråd av sin 19åriga lillasyster. Ett vuxenpoäng till mig, och ett minuspoäng till storasyster.
Efter att jag hasplat ur mig rådet och hämtat mig från chocken så inser jag: Just ja, jag var ju kissnödig! Med skakiga händer lyckas jag fylla tvättbollen, samt halva tvättstugan, med tvättmedel, häller i sköljmedel och trycker igång maskinen. Springer till toaletten.
Helt plötsligt är allt stilla. Det enda som hörs nu är det lugnande bruset från tvättmaskinen.
Jag är en jävel på att tvätta.

ur låten We aim to please av Brainpool, som spelas i OnOff reklamen.

Har ni tänkt igenom det här, OnOff? Hur det kan tolkas? Kan jag trava in i butiken om jag är missnöjd med en vara och kräva ett blåsjobb? Eller skickar ni ut en kille som sköter det? Står detta i anställningsformuläret, är de anställda medvetna om vad de ger sig in på?

Så känner jag om allt nu! Allt är trist, ingenting lockar! Jag är trött och har ont i hela kroppen. Är det hösten som spökar kan man fråga sig? Hur som haver så är jag less på att ha det så här. Vill få lite gnista, komma igång, gilla saker!
Vill ändra mitt utseende, min inställning, få in rutiner.
Jag vill ha förnyelse!
Ska klura på det här. Stöter ni på mig så ge mig en spark i arslet och säg åt mig att get a grip! Inspirera mig!
Nu har jag gnällt färdigt här, och ska ta ut övriga tankar och funderingar på sambon!

Vaknade i morse, efter att ha drömt en hel del mardrömmar, med lite halsont, stel nacke, ömmande rygg och svank, nästäppa och diverse andra symptom som tyder på att kroppen är fucked up.
Mardrömmar har varit ett återkommande tema de senaste nätterna, igår till exempel väcktes Eken av att jag hasade mig neråt i sängen under täcket mer eller mindre panikartat. Då han tog tag i mig för att lugna mig skrek jag att "Spindeln är här!" Och jag minns den drömmen mycket tydligt. Den praktiskt taget jagade mig, den spindeln. En rovspindel. Kröp över kanten på täcket så den hamnade under. Den ville åt mig. Kan det ha nått att göra med incidenten i tvättrummet?

Hur som helst, idag är det söndag, jag har nyligen förtärt min nyttiga havregrynsgröt med linfrön i och ska snart ta en promenad till affären. Även om min hälsa inte är i topptrim så är det iallafall strålande väder idag, och det kan ni inte ta i från mig!!!


Ni får mig aldrig.
                / Susanna

"Vad står på?" undrar ni. "Har Sanna briljerat i köket igen?"

Javisst.

Jag har upptäckt quinoa som tidigare för mig varit ett outforskat kapitel. Mycket gott, måste jag säga. Jag bjuder på en bild av måltiden, dock gör den inte smaken rättvisa så ni får ta mitt ord på att det var mycket smakrikt och njutbart.

Halva fredagen är gången och jag sitter här och dricker giftte. Det har en knallrosa färg och förpackningen ger ingen närmare beskrivning än: Aftonstjärna. 
Aftonstjärna? Detta kan mycket väl äventyra min hälsa... Nåväl.
Ombesiktigade bilen idag och denna gång godkändes det. Hurra! Hann även med en fika och att nyttja ett presentkort på guldfynd. Fick bli lite örhängen!
Eftersom denna fredag har varit så oerhört oinspirerande så ska jag nu avsluta detta inlägg, dra mig tillbaka till soffan och dricka upp mitt gift-te som antagit en temperatur just under vad te ska ha för att vara gemytligt att dricka.
Tack för mig.

Jag har antagit mig rollen som husmor i gott hopp om att fullfölja uppdraget med bravur! Alldeles nyss då jag stod och fyllde tvättmaskinen känner jag nått som kittlar mig på armen. Ett hårstrå tänker jag och vinklar upp armen för att plocka bort det.
Hårstrå, I wish, säger jag bara.
 Den största spindeln som någonsin upptäckts i Sveriges avlånga land krälade fram på min överarm. Jag skrek, ja jävlar vad jag skrek! Och inte mina klassiska grova skrik, likt en man, utan ett högt- fruktan för livet- skrik. Jag hoppade runt och skvätte sköjmedel runt väggarna, en kamp mellan liv och död utan dess like utspelade sig. Spindeln flög av, tack och lov, och hundarna rusade till mig och med undrande ögon och viftande svansar.
Det känns som om den fortfarande är kvar. Som om jag har hundratals spindlar över hela kroppen.

En ångestladdad upplevelse.

Men jag mår bra nu...jag mår bra....

Fram med björkriset, mina vänner! Det är nämligen bastutävling i mitt barndomshem. Jag leder starkt, då jag är den ende som befinner mig i detta inferno. Det sprakar lustfyllt i den lilla kaminen då jag eldar fram groteskt höga temperaturer. Jag står snart inte ut, men vill ändå inte låta elden slockna och dö.
Kinderna blossar, svetten lackar och detta är Susanna direkt från den tropiska hettan!  Tack för mig!

Gårdagen var ju verkligen inte den bästa, och idag har inte heller varit hysterisk rolig heller. Var supertrött och somnade nästan på dagens lektion. Sen skjutsade jag mamma till tåget, för imorgon åker hon till Egypten. Jag fick då den där känslan av att det var jag som skulle åka iväg. Blev rastlös, orolig att jag glömt något och fortfarande går jag och väntar på att åka. Måttligt rolig känsla...
Är nu husvakt då mamma är borta, så nu ska jag tända en brasa och lägga mig i soffan och bara mysa. Turen måste ju vända snart, right?
Adios fuckers.

Jodå, nog jävlar händer det grejer ikväll iallafall. Då jag lugnt satt och skrev mitt föregående inlägg så kom två killar och knackade på. De berättade att det just varit inbrott i vår bil. Så nu har det varit poliser och grejer här. Lite action så här på måndagen...

...Är just vad jag befinner mig i.
Ny vecka, nya möjligheter försöker jag ständigt påminna mig själv om. Ändå återkommer jag till samma tvångstanke: Fuck måndagar. 
Låg och snoozade tills endast 20minuter återstod att fixa till sig på innan Sara skullle hämta upp mig. Satt med en groteskt growlande mage under mattelektionen. Alla hörde det. Jag skämdes. Fniss spred sig som en löpeld över det lilla klassrummet, och den som satt närmast vågade sig på en hånfull blick och ställde den simpla frågan: Hungrig?
Ja, jo, jag är en hungrig människa, okej! Vi har alla varit där, let it go!

Hur som haver så fortsatte dagen i samma anda, ja det till och med eskalerade, ut ur askan och in i elden.
Då jag kom hem från skolan hämtade min mamma upp mig och sa att vi skulle handla. Det hon inte nämnde var att vi efter det skulle åka till min syster och vara barnvakt. Åt hennes fyra barn. From hell.
Detta är energikrävande, de liksom slukar ork och livsglädje, så när jag kom hem så fanns det inte så mycket att göra.

Jag hade gjort klart de små plikter jag har, gjort det som ger mitt liv mening, nämligen fyllt en diskmaskin och pluggat tills jag kört fast och inte tar mig vidare utan hjälp.
En underlig känsla det där. Då man verkligen inte har nått att göra, och inte kommer på nått som lockar heller. Har man plugg att göra eller nån annan tyngade uppgift, så finns miljoner saker som man dras till istället för det man borde göra. Men då det inte finns nått man bör göra? Ja, vaffan gör man då?
Jag kollade på jättedåliga tv-program och åt kronärtskocka, utan att njuta av det. Även här återkommer fenomenet jag nämnde tidigare- har du nått viktigt att göra så finns det alltid nått bra på tv, eller hur? Och god mat är inte lika god om man inte äter tillsammans med någon.

Klockan är nu halvtio och eftersom Eken är borta så kommer jag inte kunna somna förän...tja, tidigast två. Så önska mig en god natt, av total melankoli.