Att gå till tvättstugan ensam är något utav det värsta jag vet. Hade jag varit en mördare eller våldtäktsman så hade jag garanterat valt att vänta på mina offer i en tvättstuga.
Idag hade jag dock inte så mycket till val än att traska ut i kylan.
Jag fick leta ett tag innan jag hittade tvättstugenycklarna. För någon sekund hann hoppet tändas i mitt bröst. Tänk om han glömt kvar nyckeln i byxfickorna då han bokade tiden så att jag inte kan gå ner idag. Hoppas, hoppas, hoppas. Men nej, bakom extranyckeln låg den.

Klä dig varmt, hade han sagt då han väckte mig. Det snöar ute.
Jahapp. Första snön för min del detta år skulle bli en fruktansvärt oromantisk upplevelse, med andra ord.
Jag hade klätt mig varmt. Hans långkalsonger, hans mjukisbyxor och hans tröja. Ni förstår, i sånna här lägen gäller det att klä sig så osexigt som möjligt. Jag borstade inte tänderna innan jag gick ut heller. Ska jag bli våldtagen tänker jag fan lukta apa under tiden! Plötsligt slog det mig att det kanske var en mördare och inte en våldtäktsman jag skulle möta, och vill man dö osminkad och jävlig? Jag skakade av mig de där tankarna och greppade tag om den äckligt otympliga tvättkorgen.
Då jag kom utanför dörren stannade jag upp. Ska jag gena över den snötäckta gräsmattan och bli blöt och kall om fötterna eller ska jag ta gången? Min oförmåga att greppa tvättkorgen på ett bekvämt sätt fick mig att välja bort torra fötter och jag började hasa mig framåt mot tvättstugan.

Väl framme vid dörren så stannade jag upp, satte ner tvättkorgen och tog upp nycklarna och mobilen ur fickan. Jag slog Ekens nummer för att kunna känna mig lite tryggare under tvättningsproceduren, men inte helt oväntat så slog röstbrevlådan på. Satan. Med darrande hand låste jag upp. En vänlig själ hade lämnat hallampan på, men resten av lokalen vilade nattsvart. Fummlandes sträckte jag mig efter lysknappen medan jag spelade upp diverse scenarion i huvudet på hur mördaren skulle se ut, hur han skulle gå tillväga och vilka som skulle förgås av sorg då beskedet om min död nådde dem.
Då rummet lystes upp gjorde jag en kvick avscanning efter skumma typer, men det tycktes vara tomt. Min blick stannade till en kort stund på torkrummet och jag övervägde att även öppna den dörren och se efter, något jag brukar göra annars, men jag ville hellre vara ovetande den här gången.

Snabb som en vessla var jag då jag sorterade upp svart, handdukar och de fruktansvärt färgranna handdukarna köpta i turkiet. Tvättmedel, sköjmedel, 40, 60, 40, start, start, start. Av med lyset, ut genom dörren. Jag klarade mig den här gången också, tänkte jag smått leende då dörren slog igen bakom mig.

Plötsligt högg det i mig. Sa jag för mycket nu? Jag skulle ju gå över gårdsplanen också. MAN SKA ALDRIG ROPA HEJ FÖRÄN MAN KOMMIT ÖVER ÅN, FÖR I HELVETE SANNA! Jag kom åter fram till då jag skulle välja genvägen eller senvägen, men denna gång var valet lätt. Jag skulle hem så fort som möjligt, och blöt var jag ju redan. Då jag går förbi det stora trädet som står på gräsmattan rasslade det till och jag var beredd att slänga mig ner på marken och be för mitt liv, men sen samlade jag mig. Hehe, skärp dig Sanna, vem skulle vänta på dig i ett träd? Svaret fanns i mitt huvud en millisekund senare. En sjuk jävel, skulle kunna göra det. Trots att jag förstod att rasslet kom av snön som tyngde de ännu inte avfallna löven så hade skräcken redan mig i sitt grepp. På 5 sekunder var jag innanför lägenhetsdörren och i tryggt förvar.

Jag pustade ut och kände hur rädslan saktra drog klorna ur mig, och jag blev fruktansvärt trött. Allt jag ville var att gå och lägga mig och så känner jag fortfarande, men om cirka trekvart ska jag ut igen för att centrifugera den där jävla tvätten. Och det är ingen snabb procedur ska jag säga er. Överlever jag den här dagen överlever jag allt.