Susanna

Jag brukar springa runt i lägenheten med magen maximalt utspänd och skrika EL PREGNANTÉ varje gång jag får ögonkontakt med Eken. Detta tycker jag är fruktansvärt roligt, men Eken verkar inte dela min passion för denna lilla lek.
Hur som haver så har jag märkt att jag inte behöver spänna ut magen lika mycket på sista tiden för att bli El Pregnanté. Jag är numer el Pregnanté mer eller mindre på heltid.
"Tänkt om jag är graivd?" sa jag till Eken här om kvällen. "Kolla, jag ser ut så här!" sa jag och blottade min buk för min sambo. Jag har aldrig sett honom betrakta något så länge under tystnad förutom dataskärmen. Något dog i honom, detta var tydligt. Tillslut fnissade vi båda lite besvärat och sa: "Nej, det är ju näst intill omöjligt" varpå en mycket, mycket obekväm tystnad följde och jag gjorde min bästa för att dra in magen.

Hur som helst snubblade jag över en blogg imorse, skriven av en tjej som just är gravid. Hon har hela grejen, magbilder för varje vecka en countdown till förlossningen osv. Jag läste igenom diverse inlägg och slogs av att jag blev rätt äcklad över saker som kanske inte alls var så äckligt men kändes så eftersom hon framställde det som så gulligt.
Jag tror de flesta blivande mödrar är så att de fascineras av allt och upplever mirakel efter mirakel.

Du har ett foster i dig och den äter av dig!!! Förstår du?! Och du njuter av det?! Tycker det är gulligt?  Det är en parasit, den nyttjar dig!!!

De hade köpt en manick som hette nått i stil med angelsound som gjorde att man kunde lyssna på bäbisens hjärtslag hemma. Hon hade lagt ut ett ljudklipp av detta på bloggen och av någon anledning så bestämde jag mig för att lyssna. Man fick höra ett mycket snabbt dunkade hjärta, ljudet av ett litet liv inne i sin moders mage. Jag rös i hela kroppen och var millimeter från att börja hulka. Där ligger den och frodas och liksom väntar. Förutom hjärslag tyckte jag mig även kunna urskilja andra ljud som en kladdig moderkaka, fostervatten och annat snusk, och det är INTE sött.  

Hon hade även en bild på när hon låg ner och drog in magen så man verkligen kunde se vart livmoder låg med hennes lilla bäbis i, och snacka om att få alien vibbar! "RES DIG UPP, DEN KAN TA SIG UT MYCKET LÄTTARE NU!" ville jag skrika, och såg framför mig hur magen helt plötsligt sprättas upp och något blodigt med huggtänder kommer ut, redo att utrota jordens befolkning. För jag tror faktiskt att det är deras mål fram tills att de bli runt 10års åldern. De är fullständigt själviska och ondsinta, tänker aldrig i två steg, bara på vad de vill just då.
Jag har svårt för barn, och ju mer jag beskriver dem så inser jag varför.
Vi är nog kanske för lika, av samma skrot och korn så att säga...
Så nej, jag är nog helt enkelt inte mommy-material ännu.

Missförstå inte detta inlägg och tro att detta är jag som uttrycker mitt hat mot bäbisar och gravida människor, så är det inte alls. Jag förstår naturligtvis att det är mig det är fel på, och jag ville dela med mig om hur konstig jag är så att ni kan ogilla mig på samma sätt. För att jämna ut det hela lite skulle man kunna säga, det är nog det jag vill uppnå- jämnvikt.  

Jag ville verkligen inte till skolan idag, det tog emot nått fruktansvärt, så jag ringde Phäntie och frågade om hon ville hänga på men hon vägrade! Jag sa att jag behövde någon som höll mig vaken i bilen och att jag inte kunde åka utan henne.
"Åk inte då!" blev hennes svar.
Nej, kanske inte... började jag mummla för mig själv. Allting började snurra och jag blev alldeles lyrisk över den busiga tanken att gå och lägga mig igen och skita i allt annat!
Men så kom den förnuftiga Sanna tillbaka, golvade bekväma Sanna, och jag gick ut i bilen och åkte till den där jävla skolan.
När jag kom dit gick jag till salen vi hade lektion i förra veckan, men ingen var där.
Jag sökte desperat i 20 minuter tills jag av en slump sprang in i min lärare som kom ut från toaletten. Hade jag inte träffat på henne just där och då hade jag åkt hem, det måste jag erkänna, men ödet ville sig så väl att jag kunde ansluta mig till de andra studerande barnen och genomlida en timme av seriös fokusering.
Nu sitter jag återigen här hemma och har tryckt i mig ännu fler kladdmuffins. Rätt sorgligt att klockan är tio över tre och allt jag ätit på hela dagen är muffins och mjölk?!
Men Phänite Svikaren ska komma hit så ska vi laga middag tillsammans är det tänkt. Kanske har jag förlåtit henne trots hennes svek tidigare idag då hon anländer och vi kan avnjuta en middag i fullständig harmoni, eller så har jag inte gjort det och blandar i lite cyanid i hennes protion, vi får se.

Hela natten har jag sovit dåligt. Gick väl och la mig vid halv tolv, och ner Eken sen kom hem vid ett så vaknade jag upp med värsta panik rycket och bjöd nog på en oerhört märklig monolog.
Flera gånger nu på morgonen har jag också vaknat så där plötsligt, och jag har fortfarande känslan av panik i magsäcken. Tröttheten jag genomlider är inte av denna värld, så det pekar på att jag antagligen kommer bli mycket sjuk snart- eller dö.
Trots detta måste jag upp till ljusdal om en timme, dels för att ha en timme matte, och för att handla då det nämligen är tomt i kylskåpet.
Och vad har man rätt till om man är omänskligt trött och har tomt i kylskåpet? Jo, en frukost bestående av kladdmuffins och mjölk. Så det tänker jag fortsätta njuta av nu. Tack för mig,

Japp, då ringde frisören då jag stod i duschen och tydligen blev det inställt då hon som skulle klippa mig var sjuk, så nu får jag gå och våndas i ytterligare några dagar. Ska ringa lite senare under dagen och boka ny tid.
Blir nog istället en snabbvisit till bollnäs för att inhandla det där pygmé-bordet, om det nu finns kvar...
Bra start på dagen....hmpf!

Nu har jag städat, ätit middag och bakat kladdmuffins. Det var tänkt att Phäntie skulle kika in, men hon bokade av i sista sekunden, men jag fick ju städat iallafall så det var ju riktigt bra.
Öppnade även matteböckerna men då jag inte lyckades tyda siffrorna så får det vänta tills imorgon.
Nä, nu blir det nog lite computerspiel, som tyskarna skulle ha sagt, samtidigt som jag kikar lite smått på Simon och Thomas på femman. Frukansvärt roliga de där.
Nåväl, Trevlig kväll allesammans och damn you, Phäntie, må morgondagen bli bättre.

Nej, nu har jag suttit och pratat med Phäntie så länge att min näsa försvunnit. Dags att sätta fart med städningen.

Japp, så borde min mobli heta! Igår när jag och Eken slängde oss i bilen för att åka till mor och äta våfflor så hade jag min mobil i fickan på koftan och allt var frid och fröjd.
Kom hem till mamma, käkade våfflor utav bara helvete och sen när vi skulle åka så upptäckte jag att mobilen inte låg i fickan längre. Mamma och Eken försäkrade mig om att den säkert låg i  lägenheten, men jag var ruskigt säker på att jag la den i fickan alldeles innan jag gick utanför dörren.
Så när vi gick ut mot bilen så bad jag Eken ringa efter den, men inget hördes varken ute på mammas gårdsplan eller i bilen, vi ringde även efter den inne hos mamma men inget hördes. Vi kommer hem och ringer än en gång för att kolla så den inte ligger ute på backen. Då jag springer lite i förväg och kommer upp på vägen utanför entren så hör jag ett surrande. Det är inte för inte HTC touch diamond även är känd för the Rabbit kan jag säga! Jag börjar söka runt i snön men ser inget, men min hörsel leder mig till ett ställe där jag ser ett svagt blått ljus under snön, och där kan jag gräva fram min mobil!
Jag slet ut batteriet och simkortet och så har den fått legat över natten. Imorse startade jag den igen och den gick igång utan att gnälla det minsta! Och detta efter att ha legat begravd i snö i över 1,5 timme och blivit ringd till tre gånger!
HTC Touch Fighter säger jag bara, det är just vad den är!

Innan jag gick och la mig bestämde jag mig för att göra 100 situps... Dessa blev fördelade över sisodär en timme men de blev gjorda. Och gymmet tycks ha fungerat. Mina axlar, min rygg och min mage ömmar något så fruktansvärt, och kommer väl vara ännu värre imorgon kan jag tänka. För så är det ju med träningsvärk- andra dagen så går man runt och ojar sig och gnäller om att man har så obeskrivligt ont att det inte är sant, men på tredje dagen så kan man knappt röra sig. Och då är det lite svårt att gnälla om det eftersom man inte direkt har ett vokabulär som kan toppa gårdagens gnäll, så man förbli tyst och gråter över den fruktansvärda smärtan, samtidigt som man tycker så synd om sig själv som bara en nyligen HIV-smittad människa annars har rätt till.
Jag ska jobba idag också, trots denna smärta. Tyck synd om mig.
På gymmet imorgon så får jag nog nöja mig med att träna benen skulle jag tro. Ja, så får  det bli.
Tack för ordet.

Ah, det kryper under skinnet, dunkar i huvudet och jag kallsvettas. Jag känner hur blodet rusar genom min kropp. Allt jag tänker på är att träna, maxa min puls och få det att svida i mina muskler. Jag vill känna blodsmak i munnen och hur svetten rinner längst ryggen.
Träning börjar bli som ett gift, det är rent av farligt det här. Kanske dags att trappa ner lite innan det tar över mitt liv?

Ja, jag har varit lite apatisk denna vecka eftersom jag spenderat läskigt mycket tid i lägenheten, så mitt lilla hjärta Eken tyckte att vi skulle ta en tur till hudik så vi fick komma ut lite och så han kunde leta rätt på ett par jeans.
Och japp, nog blev det lite fynd, så nu är jag på strålande humör igen!
Ett par jeans, en tisha, en kofta, tights, ett armband och ett par trosor är vad som skymtar på bilden.



Fick även tag på en present till Eken, visserligen så vet han vad det är men han brukar vara rätt bra på att spela överraskad (Något jag vet eftersom han har vetat om större delen av alla presenter jag gett honom i förtid...)
Men visst är det märkligt att materiella ting kan ha sån stor inverkan på oss! När man kommer hem med fyllda kassar och packar upp, och kommer på att "ja just ja, den här köpte jag ju också!" Och så ser man något man vill ha men struntar i att köpa det, sen ångrar man sig och kan gå och gräma sig hur länge som helst över det där.
Och visst, kalla mig en trasig människa, men det ger ett visst rus att sortera in det nya i garderoben, även om det är just då som de nya plaggen blir ett av alla de andra.
Eken fick tag på två par jeans, en tröja, en bok och ett par träningbyxor han med, så jag var inte den enda syndaren denna dag.
En mycket trevlig dag, måste jag säga.

Så där jag, då har jag och Eken utforskat gymmet för första gången. Åkte dit klockan 0600 för att få vara själv där, så att vi inte skulle skämma ut oss allt för mycket då vi undersökte maskinerna. Måste säga att det känns bra, nu är vi ett steg i rätt riktning.
Bjuder på en före- och efterbild efter dagens pass på en timme.

Jag hör hur brevbäraren börjar rassla med brevinkastet. Han liksom försöker mosa in något. Jag drar slutsatsen att det är mina kort från fujidirekt som har kommit. Han pressar och pressar, tar ut den och försöker igen.
Ska jag öppna dörren och ta emot paketet i handen så han slipper stå där och klura? Nej, jag låter honom jobba. Spännande att se hur han löser det här, tänker jag för mig själv och fnissar lite tyst.
Han tar ut paketet och skickar in breven och reklamen istället. Kommer han ringa på? Nej han börjar åter fummla och försöka pressa ner korten.
Jag står spännt och kollar på brevinkastet som ser ut att ha fått liv och kippar efter luft likt en fisk på torra land, allt intesivare i takt med att brevbärarens tålamod tryter.
Tillslut tycks han ge upp, brevinkastet förblir ståendes på glänt och jag hör en frustrerad suck utifrån trapphuset och sen små joggande steg upp för trappan.
Jag väntar några sekunder sen öppnar jag dörren och upp ur brevinkastet sticker ett grönt litet paket upp, alldeles som om brevbäraren tänkte: Nä nu jävlar, det får bära eller brista. Ja, så tänkte han säkert. Och det gick ju väl alltsammans. Han kanske ligger efter 3 minuter i tidschemat men jag har iallafall fått mitt paket. Gott så.
Jag ler lite smått när jag tittar på paketet som ligger här bredvid mig, och skänker en tanke åt brevbäraren.
Tack kära brevbärare för att du levererade mitt paket. Må du få en bra dag.

Eken ringde just och väckte mig från sin lilla maskin i skogen.
Sover du? frågade han.
Ja. Svarade jag utan att ljuga.
Ska inte du börja baka snart? blev hans nästa fråga.
Baka är något jag gör för att vara snäll, inte på befallning, det ska han ha jävligt klart för sig! Han har blivit bortskämd och oförskämd helt enkelt. Därför ska jag under dagen, istället för att baka, tillverka en liten piska av läder och häftstift och aga honom när han kommer hem. Han kan behövas tas ner på jorden lite.

Nåväl, bäst jag sätter fart.

Jag och Eken åt kyckling till middag ikväll, och som vanligt uppkommer den klassiska frågan, vad är egentligen vitt kött?
Eken anser att det både finns vitt och rött kött på en kyckling, att det vita endast är själva bröstet, det där torra och mjälla ni vet?
Medan jag anser att kyckling är vitt kött. Rött kött är gris, ko osv, men kyckling och kalkon är vitt kött.
Vem har rätt?
Det är nu jag behöver er där ute för att reda ut det här så vi slipper fler gräl vid middagsbordet.
Är allt på kycklingen vitt kött, eller bara delar av den?
Tack på förhand.

Jag och Eken tvättade igår, vilket var behövligt eftersom halva vårt badrum var fyllt av smutstvätt.
Då hela dagen var ledig idag så bokade vi även morgonpasset så kläderna kunde hänga och torka över natten, gott så. Detta innebar dock att jag måste gå till tvättstugan själv nu på morgonen och hämta kläderna eftersom Eken jobbar, och naturligtvis började fantasierna snurra runt i mitt huvud.
För tvättstugan är ju det ultimata stället att bli mördad på, det är lite mörkt och vått där nere och alltid någon lampa som liksom blinkar så där kusligt frenetiskt. Det finns också flera ställen där någon kan stå och gömma sig med en yxa eller en strypsnara och slänga sig över en så fort man vänder ryggen till.
Och nu på senaste tiden har jag börjat få för mig att någon ska ha hängt sig då jag öppnar dörren till torkrummet. Att någon ska hänga där med rödspruckna ögon och dingla. Skulle jag skrika? Få men för livet? Gå därifrån och låtsas som ingenting? Förhoppningsvis får vi aldrig veta hur jag skulle reagera.
Hur som helst så smög jag mig dit imorse och började vika tvätten med viss panik molandes i bröstet. Pratade med Eken i telefonen för att lugna mitt sinne något, även om det inte skulle hjälpa så mycket om någon faktiskt skulle vilja mörda mig, för han skulle ju aldrig hinna dit... Möjligtvis om det är ett riktigt psycho som vill tortera mig långsamt och dra ut på det förstås. Men troligen skulle han ha ihjäl mig på knappa två minuter och sen sno min mobil på det.
(Ja, det är fruktansvärt jobbigt att vara jag och tänka så här mycket!!!)
Jag stod iallafall där och vek och tänkte åter på det där om att ingen skulle märka något heller, för i tvättstugan kan ingen höra mig skrika... Men om man tänker efter så finns det få ställen som är så lyhörda som tvättstugor! Varenda jävel skulle troligen höra mig skrika. Detta fick jag erfara idag då en städerska höll på att skura trapporna och ibland smällde in moppen i väggen med våldsamkraft, och pga lyhördheten lät det som att kvinnan (ja, kalla mig gammalmodig men jag antar att det var en kvinna) stod alldeles bredvid mig och ondsint smällde med sig mopp. Detta ledde till att jag troligen genomled sisodär 27 små hjärtattacker och 3 hjärnblödningar där jag stod och vek ihop kalsonger och tröjor med döden flåsandes i nacken. 
Men det som inte dödar en gör en starkare som man brukar säga, jag stötte inte på nån blodtörstig mördare, och nu är jag iallafall tillbaka i lägenheten och är still alive and kicking så att säga...

Nu ska jag sätta i mig något att äta sen bär det av till el pluggo. På återseende.

Eken jobbar morgon denna vecka, och har en förkärlek till havregrynsgröt som frukost.
Jag var själv en hängiven grötätare under en period men kom av mig. Hur som haver så kom han in och väckte mig för att säga hejdå vid halv sex-tiden, puss puss, hejdå o.s.v.
Sen kommer doften. Den horribla doften. Kissblöja meets nuclear waste och gamla människor.  Jag tror det kommer från täcket och tänker att nu har Eken legat och dregglat i sömnen igen. För att lösa problemet så roterar jag täcket, men möts dock av samma doft. Vänder mig ner mot kudden, men ingen förändring.
Frustrerat sätter jag mig upp i sängen och känner då det hela ännu starkare! Havregrynsgröten, naturligtvis.
Det roliga(?!) är att detta händer varje morgon, jag känner mig alltid lika kvävd och undrar vad som är fel. Vissa mornar är det just Eken som legat och låtit sin saliv flöda hejdlöst över sängkläderna, men oftast är det just havregrynsgröten. Jag lär mig aldrig, utan genomför samma analys varje morgon.
På grund av att jag byggt upp den här relationen till den fiberrika frukostsörjan tror jag nog att det kommer dröja innan jag återinför den till min morgonrutin.
Det måste nog svalna mellan oss innan vi förnyar vår vänskap, havregrynsgröten och jag.
Ekens morgonandedräkt och jag nog dessvärre fast med.

Hoppas ni andra fått en mer mild uppvakning.

Helvete, nu snöar det igen!
Ja, jag kanske var lite naiv som trodde att snön skulle försvinna i januari, men ändå. Jag är så fruktansvärt less på snön och kylan nu!
Njutningen var total då plusgraderna visade sig och man riktigt kunde se hur snön sakta avled och dunstade. Eken ojade sig och tyckte att det var deprimerande allt sammans, men jag njöt, oj vad jag njöt!
Vårkänslorna började kika fram i takt med att mer och mer av gräsmattan blev synlig, men ímorse var det minus igen och idag när Sara och jag skulle gå ut och käka lunch så såg jag det; små vita flingor av ångest.

Tänk va skönt att slippa se ut som en michellingubbe när man går utanför dörren, utan bara ta på sig ett par shorts, ett linne och ett par flipflops, samt ett par fräcka solbrillor!
Och tänk att inte behöva skrapa rutorna på bilen när man ska iväg på morgonen!
Att gå ut utan att behöva halka och skämma ut sig och kanske bryta lårbenshalsen!
Förkyldning, vad är det? Vinter kräksjuka, no way! Det är ju sol och varmt ute, här kommer inga virus åt en!
Mjukglass, en fläskfilé på uteservering, en kall öl på verandan.

Nu längtar ni också va? Erkänn.
Så nu hjälps vi åt allaihopa, ut och smält snö!

Jag var inne på 1000 apor och såg att Calle Schulman skrev om en rå-äcklig film han hade sett, eller snarare försökt se.
Jag blev oerhört sugen på att se denna och tvingade Eken att se den med mig. Han vägrade först eftersom han hatar att se skräckisar på kvällen och hävdade dessutom att han skulle sova dåligt som fan om han såg den.
Jag hånade honom för detta och efter mycket tjat gav han med sig.
10 minuter in i filmen sitter jag och skriker: Jag ångrar mig!!! Jag vill inte se mer!!!
Eken säger åt mig att skärpa mig, det är bara en film, jag tjatade ju.
Jag ligger och spänner mig som aldrig förr och försöker hålla för både öron och ögon på samma gång.
Efter en dryg halvtimme så kommer en sån där plötslig scen som gör att man skriker rätt ut, och jävlar vad jag skrek, för just då råkade jag ut för ett sendrag som inte är av denna värld!
Efter det kunde jag inte ens ligga ihopkurad, utan fick ligga utsträckt för att inte råka ut för sendrag igen.
Eken däremot var näst intill oberörd, så jag fick väl skylla mig själv antar jag.

Hur som helst, så är det jag vill komma till att om du vill se en riktigt äcklig film så är inte The Strangers så jävla pjåkig.
Väntar nu på att få tag på The Unborn som också verkar vara hyffsad, dålig story men ändå äcklig.
Men som sagt-

Filmen som ger dig sendrag:
THE STRANGERS
Ute på din nedladdningssite nu!

Imorse när jag gick till bussen fylldes jag av en gemytlig känsla. Det var 6 grader ute och behagligt. Jag lyssnade på musik och gick med lätta steg den korta sträckan till hållplatsen utan att frysa!
Som jag nämnt tidigare så finns det två saker jag hatar mest av allt.
Ni kan fortsätta tramsa med att krig och orättivisor är det värsta som finns, men det som verkligen får mig förbannad är att frysa och ha ont! Det är de två jävligaste sakerna jag vet.
Hur som helst så njöt jag av att slippa frysa denna morgon. Jag var glad, såg fram emot dagen.
En ny vecka och nya möjligheter tänkte jag för mig själv och ett leende spred sig över mitt ansikte.
Jag har slitit hela dagen med programmering och för en gångs skull gick det inte allt för dåligt denna dag, och detta fyllde på min gott humör-stapel ytterligare.
Inne i datasalen var samtliga persienner nerdragna och jag frågade min kära väninna Sara om hur vädret var utanför. Det var skymmning och blåste lite sa hon. Gott så!
Jag packade ihop mina böcker, letade upp busskortet och travade ut ur byggnaden.
Den storm jag möttes av var inte av denna värld.
Nummer tre på min hatlista är att gå i motvind- jag kvävs. Jag har försökt få andra att hålla med mig om hur jobbigt det är och att man faktiskt inte kan andas då det blåser mot en, men har bara blivit utskrattad.
Är det bara jag som lider av detta?!?!
Och inte nog med att jag höll på att dö av syrebrist, så var det ju glashalt ute också. Vaktmästaren hade gjort ett halvhjärtat försök med att grusa gården, men det hjälpte inte ett skit!
Likt en gammal kärring stapplade jag fram över gården med hjärtat i halsgropen. Rädslan för att ramla är alltid lika stor, dels för smärtan som utlovas, men också för skammen. Benen far undan, man inser att man kommer få ont, man tror att man ska dö, så vad gör man? Man skriker för allt vad man är värd, drar åt sig mer uppmärksamhet och ökar på skammen ytterligare några snäpp.
Sen försöker man gå därifrån och låtsas som att inget har hänt, men de har sett, och du vet att de har sett.
Dock klarade jag mig från detta missöde, nog för att jag troligen såg jävligt töntig ut där jag sakta kände mig för över isen, men jag klarade mig från att rammla.

På bussen trycker jag åter in hörlurarna i öronen och slappnar av- Snart är jag hemma.
Jag sneglar åt sidan och upptäcker att tjejen i sätet på andra sidan gången har säkerhetsbälte på sig, och jag får en snabb impuls av att själv ta på mig det, men då det känns som en för stor kraftanstränings avstår jag.
Bussen börjar rulla och tio minuter behaglig bussfärd följer, tills den svänger ner på en liten väg där jag var nära att köra i diket i början av denna vinter.
Helvete, tänker jag, det är ju ännu halare nu än då!
Jag sneglar åter på tjejen som har bälte på sig, borde jag också? Nej nu är det försent, det skulle verka konstigt om jag kränger på mig det nu, snacka om att avslöja att man är skakis!



För några år sedan då min livsginsta inte var närvarande så hade jag inte brytt mig, men nu tycks den ha vaknat till liv.
Jävlar om den åker ut för branten! tänker jag och känner hur jag greppar tag allt hårdare om armstödet.
En stark känsla av olust maler i magen på mig.
Nu är du allt bra nöjd va, brudjävel! tänker jag om tjejen som sitter säkert med sitt jävla bälte.
Isen glänser hotfullt på vägen då jag tittar ut genom fönstret. Glimmar likt leendet på man du möter i en gränd i mexico, som kommer ta alla dina pengar och sen knivhugga dig, bara för kul.
Vägen känns längre än någonsin och busschaffören gasar på som aldrig förr. Men är du dum i huvudet?! vill jag skrika. Du kör ju som en jävla blådåre!
Hjärtat pickar pickar på, likt en skogsmus och jag tänker att nu dör jag, nu dör jag, nu jävlar dör jag.
Så svänger bussen upp på den stora, säkra vägen igen. Jag börjar andas normalt igen, slappnar av och släpper armstödet. Hånler lite åt tjejen med bältet, fy fan va onödigt att hon krånglade på sig det där. Chicken.
Snart är jag hemma och ska hoppa av. Än en gång har jag lurat döden.
Börjar fingra på mp3:n, medan jag hör att bussen saktar in och det är dags att kliva av.
Vilken låt passar bäst om man ska halka och slå ihjäl sig? frågar jag mig själv och ger mig åter ut i blåsten, med livet som insats.

Du har troligen inte orkat läsa detta, men jag frågar ändå: Hur har din dag varit?

Jag jobbade på hotellet idag.
Ett sällskap hade beställt två vuxenhamburgare och två barnhamburgare.
Jag går först ut med barnhamburgarna eftersom det känns mest logiskt, ungarna kanske blir griniga annars och vuxna har ju mer överseende o.s.v. Men nog om detta.
Barnhamburgarna togs emot av en flicka i sjuårsåldern och en pojke i fjortonårsåldern. Gott så.
Mor och far inväntade de stora hamburgarna.
Jag gick och hämtade dem och när jag kommer ut ser jag att kvinnan i sällskapet redan har en barnhamburgare framför sig. Detta gör att jag blir en smula ställd och stannar upp.
Min mun formar ett oförstående "O" och mina ögon blir tomma medan min hjärna jobbar för fullt för att få ihop det hela. Hur har detta gått till? Har hon hämtat en egen hamburgare? Hade hon rent av med sig den från början? Vem ska få hamburgaren jag har i handen? Ska jag äta den själv?
Detta är frågor som poppar upp, men min hjärna förblir okapabel till att svara på detta och jag börjar känna mig mer och mer förtvivlad där jag står i mitt fläckiga förkläde med en vuxenhamburgare i vardera hand.  
Då den första salta tåren är på väg att lämna min ögonvrå, så tittar kvinnan upp på mig med en mild blick.
"Åh, den ska till honom" hon pekar på den fjortonåriga sonen som fick barnhamburgaren från början. "Vi böt."
Klick. Det där kunde ha varit ljudet av min hjärna som fick svaret på alla frågor som tidigare uppkom, men det var det inte. Det var ljudet av min hjärna som gick in i felsäkert läge. Böt?
Javisst, vi har alla olika bakgrunder och dialekter, detta måste man respektera...
Nej, jag köper inte det. Min väg är den enda rätta vägen. Bytte, okej? BYTTE.
Du, kvinnan från hufudstaden, bytte hamburgare med din finniga och hormonstinna tonårs-son.
 Munnen som tidigare bildade ett "O" blir istället nu sammanbiten. En liten flisa går ur min mjölktand som ännu sitter kvar i underkäken. Mina ögon är inte längre tomma, utan fyllda av vrede.
"Jasså, hehe, Varsågod!" säger jag med rösten självande av irritation.
Detta förstörde hela min dag. Jag går fortfarande och retar upp mig över detta. Ibland glömmer jag det, och poff! så kommer det tillbaka som ett slag i magen.
Så nu går vi igenom detta tillsammans:

Böt - Fel.
Bytte - Rätt.

Och försök inte ens komma med bytade. That's totally fucked up.
Så, jag hoppas att vi alla lärt oss något idag.
Tack för mig.

Försvinner ett tag nu. Fick feeling och köpte ett nummer av PS!, och fick med en skiva om mindfulness.
Ska lyssna på den nu. Hörde en liten bit nyss och fick starka hjärntvätts vibbar.
När jag återvänder hit kan vad som helst ha hänt. Ni vet inte alls vad ni har att vänta er.
Mindre stress - mer lugn utlovar skivan. Jag vet inte jag. Men vi prövar.
På återseende. Kanske.

Är du ruskigt skillad i programmering B och vill känna dig användbar och behövd?
Hör av dig till mig snarast! Jag är desperat och behöver just Dig nu!
...you will be loved...

Sitter som sagt på programmeringen och är oerhört vilsen. Saker som jag upprepat tusen gånger vägrar att fastna, och den stackars läraren Rikard får springa som en liten greyhound mellan mig och katedern.
Jag kan inte lära mig detta, tror jag har en mental spärr som ställer till det för mig. Förtvivlad är vad jag känner mig.
Paniken ligger och flåsar mig i nacken, snart börjar väggarna komma närmre och taket kännas lägre i takt med att min lilla polokrage blir tajtare och tajtare. Jag dör här, allt för en liten kurs som jag frivilligt valde att läsa.
Som tur är har jag gjort upp en deal med läraren som går ut på att jag aldrig någonsin varit här om det nu blir så att jag kuggar slutuppgiften nästa vecka. Kursen stryks ur mina papper och mitt liv. Visst jag har slängt bort några timmar i mitt liv helt i onödan, men det stickande IG:t kommer iallafall inte visa sig i papprena. 
Men det är här Du kommer in, o vackra människa som har erfaranhet inom detta ämne, låt inte dessa timmar jag spenderat med detta ämne vara förgäves.
 
HJÄLP MIG DÅ FÖR I HELVETE!!!

Muffinsarna ligger kvar, troligen tack vara att jag lyssnat till mina expert-coacher när det kommer till matvanor. 
Till middag gjorde jag hamburgare med stripps, kanske inte så nyttigt, men jag skulle göra matlåda till Eken också och då kändes det mest lämpligt.

Hur som haver vill jag öppna mig lite för er här. Erkänna en brist.
Jag är fruktansvärt dålig på att steka hamburgare. Fruktansvärt. Jag stod och flippade de där jävlarna säkert 20 gånger, dels på grund av rastlöshet men också av rädsla att bränna dem.
Eken brukar gnälla på mig för att jag jämt steker på för hög värme, så jag går ut lungt med fyran. Detta tar evigheter och tillslut ökar jag till sexan, och då jävlar händer det grejer! Trots mitt frenetiska flippande av de cirkulära köttresterna, så bränner jag dem.
Sen för att vara säker på att de är klara står jag och hackar upp skiten i minimala bitar för att vara säker, och vipps är det plötsligt köttfärs jag skapat istället för burgare.
Jag är ett hopplöst fall.
Så, phu, det känns skönt att få detta sagt.
Jag hoppas att ni fortfarande älskar mig för, eller kanske trots den jag är.
Tack.

Imorse när jag gick upp så låg det fyra muffins med krämfyllning på bordet. Hela min kropp skrek efter dessa, men jag sa nej, var hård och kompromisslös.
Jag tog istället två grova mackor med skinka och gurka, samt en liten skål med yoghurt. Till detta ett glas med C-vitamin.
Stoltheten då jag insåg att jag ignorerat sötsuget var ändlös. Jag var herre över min egen kropp!

Nu har det dock gått drygt två timmar sen frukost, Eken har tagit med två av muffinsarna till jobbet, men de övriga två har väsandes börjat kalla på mig. De försöker förföra mig till att avnjuta dess bruna lekamen.
Men nej, jag väljer att fortfarande stå stark. Dags för lunch snart kanske, och det kommer jaga sötsuget på flykt i ytterligare några timmar.

Idag är det sju dagar sen jag åt en godisbit. En vecka har passerat sen jag slöt mitt avtal med mig själv.
En dag i taget är mitt mantra and I'm still going strong.

Håll tummarna för mig, för nu ska jag bege mig in i köket igen. På återseende.

Nu börjar abstinensen så smått komma krypande.
Till frukost åt jag lite haloumiost, ett egg, tomat och gurka bara för att få nått i magen, sen till lunch blev det pasta med stekt korv.
Nu borde jag göra någon slags middag, men det är inte det min kropp suktar efter.
Det är choklad, lakrits, kola och coca cola. Så fort jag tänker på lösviktsgodiset på ICA, så som majsbollar, refresher, fudge o.s.v., så flödar saliven i munnen och mina ögon rullar runt i sina hålor.
Sen blir jag blir lite smått irriterad, varför var jag så innihelvetes dum att jag sa ifrån mig godis?!
Tror knappast att det spelar sån stor roll för hur jag mår egentligen, och inte för vikten heller! En liten påse hade ju räckt!!! En dag i veckan hade jag väl kunnat unna mig själv, va?! Nej, utan jag sa en livlina i månaden om jag mot all förmodan skulle råka göra ett misstag och trilla dit.
En dag av 30....
Åh, jag var så naiv!
Jag ska aldrig någonsin lyssna på mig själv igen. Jaja, jag får väl slänga ihop den där jävvla middagen då och samtidigt lista ut en jävligt bra dag att använda livlinan.
Tack för den här gången.

...är nått varenda jävel skriver nu. Det hoppar jag. Jag drar en jävligt snabb sammanfattning istället och medger att jag haft ett mycket bra år och jag ser ljust på det kommande året också.
Och vilken avslutning sedan! Var hos Ekens bror och firade in det nya året med släktningar på Ekens sida.
Oerhört trevligt, och om ni läser detta vill jag tacka så mycket för att jag alltid känner mig så välkommen! Jag trivs verkligen i ert sällskap!

Så fuck årskrönika men God fortsättning på er allesammans!!!

Ja ett gott nytt år allesammans! Nyårsafton var helt fantastisk, bilder kommer senare.

I förrgår satt jag och Phäntie the Puffin och knåpade ihop lite nyårslöften som jag tänkte dela med mig av nu:

1. Sluta äta godis och dricka läsk, samt minska på socker över huvudtaget.
2. Träna regelbundet.
3. Fota mera.
4. Bli klar med plugget.
5. Handskas bättre med pengar och börja kontrollera ha-begäret.
6. Äta under mer ordnade omständigheter.

Detta bör väl inte vara så svårt? Ser jag ut som en människa som kan klara detta? Ibörjan hade jag med nått om att minska  några kilon, men så strök jag det och bestämde mig för att det bara är joll! Hälsan i första hand. Så nu ska jag försöka bli kvitt med mina magsmärtor samt få lite bättre konditon så jag slipper vara nära att svimma bara av att gå ut till tvättstugan...

Då Phäntie och jag satt och skrev ner detta avnjöt vi även ett par glas vin och goda ostar.
Vill tipsa om detta: