Heliga helger och trollbindande tulpaner.
Söndagar är alltid heliga när man lever med en barchef vars arbetsplats är stängd på söndagar och han är garanterad ledighet. Men ibland blir även tillhörande lördagar extra gyllene när de för en gångs skull också är fria. SÅ NU MÅR VI.
Igårkväll var det tacos och gränslöst Borderlandsgibbande tills ögonen var fyrkantiga och imorse var det obligatorisk mysfrukost då jag testade att servera något jag hittade på Jennys matblogg, nämligen Krabbelurer. Sanslöst sockriga, men passar utmärkt till frukost om man inte har någon skam i kroppen.
Mer då? Jo, min fetish för färska snittblommor går inte obemärkt förbi någon i min närhet och när jag igår på tulpanens dag fick se att ICA Maxi krängde 7-pack tulpaner för 20 kr stycket så höll jag på att krevera. Andreas fick sätta ner foten och säga att jag fick nöja mig med två knippen, vilket för mig var helt ofattbart, men jag vet att jag inte alltid tänker klart när det gäller sånt här så jag gav mig. Även om jag fortfarande tycker att två, tre buketter till inte hade skadat.
Men så ljuvliga de är! Bilderna gör den inte riktigt rättvisa då de är ännu mer aprikosa än rosa, men likväl. VILKA SKÖNHETER. Nä nu blir det en till kopp svart och tulpanstirrning vid köksbordet. På återseende och trevlig helg.
Julpromenaden.
Vi hoppar bakåt lite i tiden, för jag vill dela lite bilder från när vi firade julen med Anton och Anki! På julaftonsmorgon drog alla på sig en varsin tomteluva och satte igång att öppna paket. Efter julklappsöppningen bestämde sig jag och Anki att vi skulle ta en promenad och att vi skulle ha tomteluvorna på oss.
"JA, VI HAR DEM PÅ OSS OCH SPRIDER GLÄDJE OCH SÄGER 'GOD JUL' TILL ALLA VI MÖTER!" sa vi uppspelta och gav oss ut.
Väl ute började Anki ångra tomteluvorna och insåg att vi nog såg jävligt märkliga ut när vi gick i myskläder, osminkade och med tomteluvor på oss. Men då vi inte hade någon lust till att vända för att antingen gå hem och piffa upp oss eller lämna tomteluvorna så valde vi att ignorera vår osäkerhet och fortsätta promenaden. Det här med att önska "god jul" till främlingar var något vi hann glömma bort då vi han grotta ner oss i diverse samtalsämnen innan några främlinga dök upp.
Mysigt och välbehövligt var det dock att sig ut ur lägenheten en stund, och pojkarna fick lite extra ostörd FIFA-tid.
Det ni ser nedan är förresten en av anledningarna till att bo i Umeå. Att folk tar sig tid till att pärla en liten Tintin när de inser att hunden på hundlatrinen ser ut som Milo. Kreativa eldsjälar in my heart.
Kallt var det dock, men vi var uppfyllda av friskluft och gott mod, så vi vågade oss på att gå sista biten hem över isen. Trots att det det var en hel del folk ute som bland annat ägnade sig åt skridskoåkning och andra friluftsaktiviteter så var vi lite skakiga på benen och ifrågasatte säkerheten, men det hindrade oss inte för att stanna och posera lite.
Det var en fin dag som sedan övergick till GALET god mat (alltså seriöst, så sjukt jävla god) och kortspelande. Ett ljuvligt julfirande, helt enkelt. Tack för er tid.
New year, new me!!! *grisskratt*
Wooo, gott nytt, god fortsättning med mera, med mera!
Hur har ni gjort nu då? Slängt er in i pulversoppor och högintensiva powerwalks med kritvita knogar och krackelerande emalj? Kääääämpar ni? Braaaa, ni är starkaaaa!
Jag vill vara den människan. Kämpa med er. Men jag ORKAR INTE. Inga jävla nyårslöften här inte.
Min träning har den senaste tiden bestått uteslutande av omstarter på grund av tentor eller förkyldningar. Tre veckor håller det och man hinner precis känna att "Nu jävlar är jag igång", sen slår nått av ovanstående till och man blir borta en vecka eller två och då ligger man och krälar i botten av den där psykadeliskt branta uppförsbacken som en säl med lim smetat över fulla buken. Och. Kommer. Ingen. Vart.
Jul bestod av frosseri med goda vänner, mellandagarna spenderades hos svärfamilj med dansk ruskigt mättande husmanskost och i nyårsdagarna återfanns vi hos mor och far där det svullades traditionsenligt utan någon som helst återhållsamhet. Så yours truly heavyweight champion vägde in på nytt personbästa innan hon lämnade Järvsö denna gång för att åter jobba sig uppåt, såväl geografiskt som stolthetsmässigt.
Hur jag hanterade sifforna på vågen? Grät jag? Slet mitt hår? Nej. Med ett litet fniss. Jag kan ha höjt ögonbrynet nån millimeter, men mer än så blev det inte. Kanske har den lilla Viljan fastnat någonstans djupt inne mig, med foten i knäck eller så sitter armen fastkilad mellan två burkar Nutella. Den kanske försökte bryta sig loss ett tag precis innan tentan där innan julledigheten men gav sedan upp. Eller kanske blev den wastad av den allt starkare Lättjan inom mig. Cement runt fötterna och tung kedja runt kroppen, ståplats i julmustviken.
Viljan är död.
Så jag orkar helt enkelt inte med något nyårslöfte. Jag bryr mig inte tillräckligt mycket längre.
Jaha, så borde inte midjemåttet vara rågat nu då? Är det inte bara att rycka upp sig? tänker ni, lite panikslagna över att kämparglöden hos er ständiga hälsoinspiratör har slocknat. Nä, ni får inse faktum, sluta kämpa ni med.
Jag är inget att lita på. Så många gånger jag har beslutat mig för att förlåta, lägga snedsteg bakom mig och blicka framåt mot ljusare tider. Men så kommer jag på mig själv med de knubbiga fingrarna i kakburken igen. En flerfallsförbrytare, en omättlig synderska, EN SVIKARE. Ja, det är jag. Usch för mig.
Men, träna på ni. För all del. Låt inte mig störa. Kanske syns vi på gymmet 2017.
MEN JAG LOVAR INGET. Och gällande beach 2016:
