Bildbevis!
Nej, jag är inte aspackad, jag är bara väldigt, väldigt lycklig.
It's alive.
Såg att min syster trodde att kvällen tagit död på mig, men nej då. Jag är kvar och starkare än någonsin.
Kvällen blev ruskigt lyckad, kören uppträdde på Järnvägs vilket jag naturligtvis njöt i fulla drag åt. Sen blev det många drinkar, lite dans och oerhört mycket stalking på Marcus Melin. Spelade in när de sjöng Beautiful day också, så kan jag få en liten dos när jag vill.
Ville bara ge er ett litet livstecken. Var så goda.
Fanbild med Marcus Melin.
Ett återfall.
I fredags var det ett uppträdande vid Järvsö Bergscykelpark. Barbro Svensson var där och sjöng men det var inte därför jag var där. För efteråt var det Team Andreas tur att äntra scenen. Som gammal Marcus Melin-junkie så är det lätt att få återfall vid sådana tillfällen.
Marcus hade varit och hälsat på före och då såg vi till att chocka honom genom att ha lämnat en preventivmedelsförpackning framme. För han är nämligen som bäst när han är lite skärrad, allt detta ingick i planen.
Och det fungerade, han levererade som aldrig förr. Jag tröttnar aldrig på att höra hans ljuva stämma framföra Beautiful day. 
En god fredag.
Idag är det fredag. Jo, det är det. Och jag vaknade av mig själv klockan sex imorse och kände mig utvilad. Ljuvligt. Ska strax ta och traska iväg till Q-survey, men först måste jag delge er om the greatest event ever.
...
.....
...
MARCUS MELIN HAR BÖJRAT BLOGGA.
Han och jag ska bli BBFF. Blogg-Bästisar helt enkelt. Jag skrev detta till honom i ett sms men har inte fått någon svar än, men han har ju mycket att göra, det förstår jag ju. Jaja. Läs den HÄR!
http://markan90.bloggplatsen.se/
Hehe, ja, han är född 90. Lammkött.
Ny kategori.
Körslaget/Marcus Melin
Nu då?
Jag röstade tills fingrarna blödde och Elina och jag satt med tårfyllda ögon och väntade in det som skulle avsluta allt. Med hjärtklappning och "tänk om" ständigt surrandes i huvudet hörde vi till slut Gry ropa Team Andreas. Jubel. Glädje. Eufori. Men sen då?
En bit av mig dog igår. Nu ruttnar den stillla och sprider en unken doft som färgar av sig på allt.
Våren är igång för fullt, men vad hjälper väl det när Körslaget är slut.
Det kommer aldrig blir som det var förut och det finns inget jag kan göra åt det. Allt jag kan är att försöka blicka frammåt men det är svårt när det inte finns någon anledning till det.
Team Andreas vann, de gjorde det. Men nu då?
Att komma till insikt.
I helgen smäller det. Körslaget. Reunion på lördag och final på måndag. Då ska Team Marcus Melin vinna, annars finns det ingen anledning för klotet att fortsätta sin rotation.
Men.
Jag känner mig lurad.
Imorgon åker jag till Falun och på fredag återvänder Marcus Melin till Sthlm för det slutgiltiga slaget. Den här eftermiddagen var alltså min sista chans att snärja Honom. (För er som inte vet det så har min boning agerat vindskydd åt Sångfågeln himself under övningsdagarna.)
På vägen hem från jobbet idag så säger Marcus att Han kanske bör ägna lite tid åt sin familj, nu när vi ändå slutade tidigt från jobbet, och undrar om det är okej om Han åker hem istället för att hänga hos mig.
Ja men självklart. hör jag mig själv säga.
En kram som lycka till inför helgen och ett farväl. Marcus släpper av mig. Jag går med tunga steg upp för trappan. Låser upp dörren. Hänger av mig jackan och ser mig omkring.
Jag hör Julio Iglesias som gått på repeat sedan jag gick till jobbet imorse. Jag ser ljusen på köksbordet som aldrig kommer bli tända. Öppnar kylskåpet och ser ostronen som aldrig kommer bli avnjutna och lammracksen som aldrig kommer bli uppvärmda.
Tårarna rinner sakta ner för mina brinnande kinder medan min framtidsdröm bit för bit raseras. Jag lägger handklovarna i nattdukbordet och stoppar tillbaka rohyphenolen i medicinskåpet.
Rosenbladen som ligger utspridda i hela lägenheten hånar mig. De virvlar efter mig när jag sveper genom lägenheten i frustration och desperation, då jag ivrigt är i färd att dölja alla spår av den flyktiga romansen.
Jag var så naiv. Jag trodde att min brinnande passion skulle bli besvarad. Men nu inser jag att jag bara var en bricka i spelet. Jag var inget mer än ugnen Han värmde sin mat i.
Mitt hjärta krackelerar mer och mer då jag tänker på varje blick jag fått, varje leende Han gett mig.
Han nyttjade mig. Jag gav, Han tog. Han sög ur all min kärlek och livskraft. Nu är jag endast ett tomt, smutsigt skal.
Jag tänker rösta på lördag och måndag, för att hedra känslorna Han väckte i mig, sedan ska jag göra mitt bästa för att limma ihop de tragiska skärvorna som en gång formade mitt hjärta.
Kanske att jag en dag kommer vara hel igen. Kanske att jag en dag kommer kunna älska på nytt.
Men.
Jag kommer aldrig att glömma Honom.
Att sitta i knät på tant Sanna.
Igår hade jag besök av två av mina favoritkillar. Sebastian och Marcus (gah, jag vet). Deras flickvänner är systrar så jag trodde det skulle bli lite märklig stämning, typ att någon skulle vara arg för att den enes syster var bättre än den andre eller nått, men det gick ganska bra.
När klockan närmade sig 18:00 så sa Sebastian att det var dags för honom att dra sig hemmåt för att fira sin mor. Marcus sa att han också skulle åka samtidigt. Jag frågade om de inte vågade vara själv med mig och då svarade de att de inte vågade det.
Vad tror de, att jag ska förgripa mig på dem? Att jag inte kan lägga band på mig? Snälla. Jag skulle aldrig tvinga mig på någon. Om de däremot kommer hit och luktar gott och har utmanande kläder på sig så vet jag ju vad de vill, och då kan de inte komma och gnälla i efterhand.
Ett nej kan vara ett kanske och ett kanske är praktiskt taget ett ja.
Men om de känner sig osäkra är ju inte jag sämre än att vi kan sätta oss ner och diskutera saken. Vart gränser går och så. Kanske över ett glas vin eller två. Och en liten vit godis som man blir lite trött av, men det är ingen fara.
Ni är välkomna när ni vill, pojkar.
Vad det egentligen var.
Det vara bara mitt pessar som flög ut när Marcus Melin gick upp på scenen.
Var det någon som fick den på sig ber jag om ursäkt och ber er kontaka mig, det vore fint om jag fick tillbaks den. Tack på förhand.
Steg ett.
När det börjar bli otäckt.
Detta blir dagens soundtrack:
Lyssna på detta och föreställ er mig, Susanna Meli...eh.. Jonsson, vandra runt på Stockholm gator med stora ögon, ett stort förväntansfullt leende på läpparna och ett lätt hjärta i vetskapen om att jag snart kommer få se Honom. Kanske stannar jag upp sträcker ut armarna och kollar upp mot himlen samtidigt som jag snurrar runt, runt i eufori.
Den här låten är för Marcus Melin.
Men jag vill ju inte att han ska ramla eller något, men ja, ni fattar.
I hear your name whispered on the wind
It's a sound that makes me cry
I hear a song blow again and again
Through my mind and I don't know why
I wish I didn't feel so strong about you
like happiness and love revolve around you
Trying to catch your heart is like trying to catch a star
So many people love you, baby, that must be what you are
Waiting for a star to fall, carry your heart into my arms
And that's where you belong, in my arms baby, yeah
Dagen.
...
....
...
NEJ, JAG SKOJADE BARA!!! NU KÖR VI!!!
Men okej, jag är faktiskt jättetrött.
Jag och HerMelinen.
Avslöjandet.
Nu spricker ni allt va?! Jo så här är det:
Imorgon så drar jag och Mikaela iväg till huvudstaden för att kolla på KÖRSLAGET!
MEN VA?! ASSÅ SHIIIT! TYP, DET HÄR HÄNDER BARA INTE!!!
Nu kommer jag få se min idol no. 1 in action, and it's gonna be legendary. Nej, jag ljuger inte, jag ska se Marcus Melin live och göra mitt bästa för att mobilblogga så mycket som möjligt under för att ni ska få ta del av detta fantastiska äventyr. Jag tror att detta kan göra mig till en bättre människa, kanske hittar jag mig själv mitt upp i allt. Det sanna jaget. Det Sanna jaget. I jakten på Marcus Melin. Vackert.
Förväntning.
Att fira.
Idag har jag inte genomfört några stordåd direkt, utan mest legat i soffan och ojat mig. MEN. Det var det värt. Ty Team Andreas gick vidare och det ska man ju fira, för satan.
Och jag tror att vinsten har mycket att göra med Marcus Melins välsvarvade spiror, det är ju de som drar röster. Super slim-fit ftw.
Team Andreas
KÖRSLAGET!!!!
Ladda mobilerna och gör der redo för guds skull!
Jokern i leken.
Hysterin sprider sig.
Körslaget in my heart.
Ja, jag umgås med honom. I stort sett dagligen. Jag har rört vid honom. HAN VÄRMER MAT I MIN UGN IBLAND.
Ja, jag vet att ni blir avundsjuka nu, men man kan inte få allt här i världen, kom i håg detta.
Rösta nästa vecka också. Det ska jag göra.
Körslaget är något jag tidigare aldrig någonsin lagt ner tid på. Det har inte intresserat mig det minsta. Men nu är det just det jag går och trånar efter på veckorna. Att få reda på veckans låt. Vem som får sjunga solo och pass mycket de övat in dansstegen.
Jag äcklas lite av mig själv i detta avseende. Att jag blivit något jag annars föraktar. När numret för röstningen dyker upp så kan jag inte längre kontrollera mig själv, jag blir som ett djur, ett monster. Febrig fingrar jag in ANDREAS och skickar gång på gång till 72400, inget kan stoppa mig. Då och då varierar jag med att ringa numret för att höra Andreas tacka för min röst på honom och på Järvsökören. Det var så lite så, säger jag tyst mellan sammanbitna tänder och börjar åter sms:a.
Jag har också flertalet gånger kommit på mig själv med att ha ångest då jag är rädd att andra ska tappa intresset och sluta rösta. För hur stark min vilja än är så har jag inte kraften att själv ta Järvsökören till finalen. Jag är rädd, helt enkelt.
SÅ HJÄLP MIG FÖR SATAN! Köp euroshopper och håll i slantarna allt vad ni kan i veckan för nästa lördag smäller det igen. Jag kommer påminna er. RÖÖÖÖSTA!
