Susanna

Men nu ni är det så där jobbigt igen. Så där ynkligt och så. Hängig är jag. Alltså förkyld.
Halsen gör så där ont som när man var förkyld när man var liten, jag hade glömt hur det faktiskt kändes. Och naturligtvis finns det ingen hejd på hur synd jag tycker om mig själv.

Majoriteten av min dag har gått åt till apatiskt stirrande, jag har liksom varit satt i chock över hur jag faktiskt mår. "Det här händer inte" har jag mumlat om och om igen när verkligenheten slagit mig. 
När jag inte varit apatisk har jag kontaktat dem i min närhet och krävt sympatier. De hjälper dock sällan då det är en väldigt specifik sorts sympati jag söker. När folk säger "Hoppas det är bättre imorgon" eller "Du är nog frisk snart" blir jag rasande.

Hur hjälper det mig?

Har positivt tänkande någonsin löst något?!

Nej.

Det jag är ute efter är att de ska storma in med massa godis och smärtstillande, skrika "JAG ÄR HÄR, DU ÄR TRYGG NU!" och sedan bara lägga sig ner så jag kan koala skiten ur dem. Jag vill kunna klamra mig fast vid en annan varelse, kräva smekningar i pannan och sporadiska "Uffa då".

Jag vill ha närhet, okej?

Men eftersom ingen har gjort sig besväret att ställa upp på detta har jag ätit precis allt jag kommit över istället. För att liksom dämpa såväl sorg som fysisk smärta. Jag har varvat kall och varm mat i hopp om att sätta mina halsmandlar ur funktion så de inte ska kännas något mera. Det har gått så där, halsen ömmar ännu men jag är väldig mätt i alla fall.

Jag ville bara säga det. Kanske väcka någon sorts empati i någon där ute. Stackars, stackars mig.

 

Jag har sett tillbaka på mina glansdagar här i bloggen. När inläggen glödde av frenesi och känslorna aldrig var avtrubbade. Från den tiden där jag läste in allt ur inget och aldrig stod likgiltig inför något.

Jag har kanske mognat. Nej. Mer tappat min ungdom. Blivit sval. 

Det är brist på versaler numera, brist på meningar framstötta mellan sammanbitna tänder. Brist på euforiska omskrivningar av mina starka känslomässiga band till dem i min omgivning.

Kan jag hitta min ungdom igen? Jag vet inte. Men jag kommer leta. Ikväll åker jag till Stockholm för att träffa en del av dem som var med mig under min sista period i naiviteten. Kanske kan vi hitta ett par delar och sammanfoga dem. Detta kan vara början.

Sommaren och ungdomen börjar här. KANSKE!