Susanna

...är just vad jag är. Somnade inte förän vid tre inatt skulle jag tro. Det var nämligen något som knarrade och skrapade i hörnet av rummet, och i sängen låg jag kallsvettig med hjärtklappning. Skulle jag ringa Eken? Nej, för han tillbringar nätterna i en lastbilshytt med min far, och väcker man honom så väcker man big papa, och det vill man inte. Så tillslut så bestämmer jag mig för att tuffa på mig och reser mig upp ur sängen och går fram till hörnet för att lokalisera ljudet bättre och kanske komma fram till vad det är. Så jag går fram och ställer mig vid hörnet, iförd endast underbyxor och med lånat mod, men då hörs inte ett skit. Jag blir ståendes och inväntar att ljudet ska fortskrida så jag ska kunna hitta källan och kunna utropa ett triumpherande: AHA! Men inget mer låter och jag kryper tillbaks till sängen en smula vemodig.
I sisodär 2 minuter efter att jag lyckats inta en bekväm ställning i sängen så börjar det igen. Och denna gång blir jag ännu mer rädd, för nu vet jag ju att jag inte inbillat mig! Men, men, ljudet förblir ett mysterium för jag somnade tillslut, utmattad av min rädsla.
Inatt ska jag dock sova i min systers hus, eftersom jag idag träder in i min roll som husvakt. Men hur ska hon klara detta, tänker ni, hon kan ju knappt sova i en etta så hur ska hon kunna hantera ett gammalt hus som knakar i tid och otid?! Lugn, mina vänner, jag har förutsett detta. Samantha, även känd som P the puffin, ska hålla mig sällskap natten igen, så förhoppningsvis äter monstren upp henne först!

Mitt nya liv då? En nystart idag? Nja, frukosten blev vitt, rostat bröd med smörstekta champinjoner och linfrö samt ett glas proviva fruktdryck. Att champinjonerna var färska och inte konserverade kanske inte är något att försvara sig med då dessa tydligen är plockade i Polen, men ni väljer själva hur ni vill dömma mig. Jaja, jag ska ta en morot innan jag åker också, a small victory on my part I guess...
Om en kvart ska jag infinna mig på jobbet, så jag tackar för mig och önskar er all lycka denna dag som idag som idag.

Ja, det nya livet...
Min plan var att gå upp klockan åtta och ta en promenad, även om jag vaknade med ont i halsen, lovade jag mig själv...
Klockan åtta ringde klockan;
"Jag kan ju inte gå ut och gå när jag har ont i halsen, det kan ju förvärras! Förresten är det lika bra att sova så länge som möjligt eftersom jag ska jobba sen." Oväntat, Sanna, oväntat.
(Har jag smittat dig eller du mig, Jenny?;))
Så kvart över nio gick jag upp, drog på mig jobbarkläderna, slängde i mig en macka och ett glas jucie och åkte till jobbet.
Det var faktiskt riktigt trevligt att komma tillbaka till hotellet och jobba lite, om man bortser från den horribla olyckan det vill säga. Jag bar nämligen in en bricka som det låg en ouppäten macka på. Den var varken bredd (smörad för er som vill säga det) eller tuggad på, så när jag skulle slänga den i hinken där man slänger mat som hönsen kan få så bestämmde jag mig för att hjälpa de små fjäderfäna på traven och smula sönder mackan. Jag mosade mackan på ett oerhört macho sätt med bara en hand och kände hur det sved till lite, men tänkte inte mer på det. Lite senare så pulserade fingret fortfarande och jag bestämde mig för att ta en närmare titt, och upptäcker till min fasa att jag snittat upp mitt långfinger- på en hårdbrömacka! Vad är oddsen?! Och vad gör jag då? Tvättar händerna med sprit. Succé. A burning sensation, I must say.

Hur som haver så slutade jag klockan 15 och drog då hem för att åla mig in i bikinin och dra till Phäntie the Puffin för att sola. And so I did.  Vi beslutade att vi skulle laga lasagne på kvällen och drog till ica tillsammans med Sebastian för att handla ingredienser. När jag fyllt min korg med två Lindt chokladkakor med Sea Salt samt en kartong pastaplattor kom jag till insikt- jag äger ingen lasagneform. Efter diverse diskussioner ang. havssaltschoklad; så underbart gott enligt mig, vidrigt enligt andra, samt nedlåtande kommentarer berörande min lilla lasagnemissberäkning så lämnade jag ica med: 2 chokladkakor, sparris, proviva juice, energidryck och, trots allt, pasta plattor. Samantha har lovat mig att medta en form så vi kan slå våra matkunskaper tillhopa och tillverka den mest utsökta lasagne någonsin.

Ja, och det nya livet borde väl inte innehålla godis, jag vet, men mörk choklad är ju nyttigt, god damn it!
Och angående den missade promenaden så innebär en dag på hotellet en massa springade fram och tillbaka, så jag tycker att jag tjänade in den ändå!
Imorgon kanske jag tar en promenad...om jag inte har ont i halsen d.v.s.  Men läsk är slopat, oh yes, och övrigt godis. Men Lindt with a touch of sea salt är helt tillåtet. Och jag nu mera börja dricka betydligt mer vatten. Detta är något jag sagt förut, men ja sån är min karraktär. En vacker dag, då ska även jag lyckas! Med de orden så avslutar jag min lilla filosoferingsstund och tackar för mig. Nu väntar sängen så jag orkar upp till ännu en dag med diskning och servering.





Och till Sebastian så vill jag hälsa att du åt mina överblivna pizza kanter, förtärde min saliv, och jag har lite ont i halsen. Smaklig måltid.

Nu sitter jag här i lägenheten ensam igen och Eken har åkt och jobbat. Jag har lyckats städa lite, men så plötsligt försvann energin och sängen viskar till mig att komma och krypa ner.
Och just ja! Imorgon börjar mitt nya liv. Ni fnissar, jag kan höra det, men visst; skrattar bäst som skrattar sist!
Imorgon ska jag nämligen lägga upp regler som kanske ska få mig att må lite bättre. Jag kanske delar med mig av mina upptäckter i denna blygsamma lilla nätdagbok, jag gör som jag vill...
Nu är det iallafall sovdags, eftersom jag ska jobba på hotellet imorgon.

Nu har man kommit hem, packat upp allt, tvättat och fått i sig en middag! Trots en fantastisk vecka så känns det naturligtvis skönt att komma hem till vardagen igen! Nu väntar ett avsnitt av x-files sen blir det till att knoppa.
Ville bara berätta att jag är home and safe, så ni kan känna er lugna där ute, Lovers..
Smaskiga detaljer får vänta tills jag åter vant mig vid mitt näste och känner mig mogen för det.
Tack för ordet.

Jaha, då sitter man här, dagen före innan vi drar till göteborg i en vecka och vad inträffar? Total handlingsförlamning. Om 20 minuter har vi tvättid, sen så ska vi ha varit till återvinningen med alla glasflaskor och tomburkar, städat lägenheten samt groomat sig. För det är viktigt. Man måste ju se bra ut för att kunna få ut det mesta av sin lilla tripp.

Och just ja, packningen. Detta ångestmoment. För visst är det så, dagarna före så går hjärnan på högvarv och det poppar upp miljoner saker som man ska ha med sig. Och mycket riktigt, nog fylls väskan tills den är sprickfärdig, MEN inte med det väsentligaste. De ligger retfullt kvar i lägenheten och viskar i ditt undermedvetna just innan du ska åka. Det är de som skapar den där känslan att: Fan, det känns som jag har glömt något... och javisst, när du kommit precis så där långt hemifrån så man inte gärna vänder om, då skriker de rakt ut och som en kniv i magen sitter faktumet där; att ja du glömde något- och då vet du helt plötsligt precis vilken pryl du har glömt och på vilket sätt din resa kommer bli ett helvete just på grund av att du glömde den.
Och sen så kommer du hem, om du överlevt utan prylen du glömde d.v.s. och inser att du endast använt hälften, om ens det av allt du packat. Är inte det jävligt typiskt?

Nä, nu måste jag tamme tusan sätta fart. Bjuder på en instruktionsfilm ang. packning.

Ja, jag vet att jag för enbart en halvtimme sen satt och skvallrade om hur jag nyss vräkt i mig ett maxmål och hur mätt och späckig jag kände mig, men så hokus pokus drabbades jag av ett omänskligt godissug!
Jag tjatade på Eken om att åka och köpa godis, men han var minsann inte sugen. Då slog det mig att jag hade en halv burk hallonsorbet i frysen! Så vad har vi lärt oss av detta? Ha alltid glass, sorbet eller en liten godisgömma någonstans...
Tack för ordet.

Har just kommit tillbaka efter att ha skjutsat bror min till rock weekend i Kilafors! På vägen hem stannade jag och Eken och smällde i oss ett maxmål, helt underbart! Nu känner jag mig dock lite väl späckig...

Förresten måste jag få säga att fy fan vad denna vecka har gått fort! Gjorde lite småutflykter första dagarna, sen blev det en liten spelkväll på onsdagen med Samantha och Sebastian. De har sista dagarna så åkte vi ut till Ekens barndomshem och jag fiskade lite, varpå jag fick min första fisk på kastspö.

Idag gjorde vi ett försök till att besöka beachen, men med massa barn, semstrande sthlmare samt en hel del moln så gav vi upp och åkte hem istället. Nu sitter vi här och försöker fördriva tiden i väntan på att bror ska ringa någon gång i natt för att bli hämtad. Det är förjävligt.

Imorgon blir det till att städa lägenheten, tvätta och packa inför gtb-resan på måndag!
over and out.

Jag har, sen några dagar tillbaka, vaknat upp med en viss ångest/rastlöshet runt niotiden. De två senaste dagarna har jag dock gjort något åt det och direkt när jag vaknat gett mig ut på en 40minuterspromenad! Hurra för mig. Detta är tyvärr något som jag tvivlar kommer hålla i sig, men det var kul så länge det varade.

Och mitt jobb... Ja, man tycker ju att jag borde vara glad och nöjd nu när jag har semester, men varje natt drömmer jag om bilar, flaggnig och skyltar. Det är helt sjukt. Jag menar verkligen varje natt. Inatt drömde jag även om en grävare och att jag måste rädda en kille från att begravas under något slags slem, men annars bilar på längden och på tvären...
Nu är det dags för lite frukost!

Som ni undrat; var har hon tagit vägen? Blev hon mosad av en lastbil? Kidnappat, våldtagen och misshandlad av en aggressiv trafikant? Eller drabbades hon helt enkelt av en psykos på första dagen på jobbet på grund av all nervositet?
Mina vänner, mina vänner, frukta icke ty nu står jag här framför er! Sargad men vid liv formar jag dessa små menigar för att stimulera ert sug efter mina tankar.

Men så tala ur skägget! ropar ni, hur har det gått denna vecka?!
Åh, små barn, sansa er, visa tålamod, jag ska berätta.
Det har, hör och häpna, gått jättebra. Det var med hjärtat i halsgropen då jag måndagen för två veckor sen styrde min bil mot den fruktade arbetsplatsen. Timmarna fortlöpte och på skakiga ben lärde jag mig bemästra lotsbilen samt konversera med mina nya arbetskollegor. I slutet av dagen hade dock min osäkerhet försvunnit och berusad av självsäkerhet och avgaser hojtade jag glatt och burdust  "Follow me, follow me" då jag svängde runt min lilla lotsbil för att styra bilkön precis som jag ville ha den!
Och så har dessa två veckor fortlöpt, med flaggning, bilkörande och skyltning har jag stött på både mot och medgångar- och nu står jag här framför er med en solbränd näsa och diverse blåmärken, samt några kronor rikare!

Men då så, tänker ni, det har var ju ingen konst! Vad var hon så orolig för?
Åh, ni har än så länge bara hört om glamoren då det gäller att agera flaggvakt! Det handlar även om att stiga upp klockan 4 på morgonen och inte komma i säng förän runt 23 på kvällen! Tunga skyltar ska lyftas, arga bilister ska lugnas och lastbilschaufförer ska charmas, gör om det om ni kan!
I stekande hetta eller ösande regn, ska ni stå där med er lilla röda vimpel och se glad ut, timme ut och timme in.
Jag hade turen och välsingnas av oerhört trevliga arbetskamrater, annars hade jag säkerligen legat under en av de groteska lastbilar som susar förbi en varje dag.

Nu väntar dock en semester på tre veckor. Inte helt fel, om ni frågar mig, att jobba två veckor och sen ha semester tre! Det är nämligen så att asfaltsläggarna har semester nu, och då finns det inte så mycket för mig att göra. Ty det är dessa tappra män som vi ska skydda då de förbättrar våra vägar.

Och till er bilister där ute som svär och spottar varje gång ni upptäcker ett vägarbete: Ja visst, det är ett helvete att vänta och krångla runt dessa, men tänk ett steg längre på att det faktiskt är för er skull man gör om vägarna. För visst muttrar ni även då ni åker på dåliga vägar och svär en ramsa över att : Fan, varför gör de inget åt det här?!
Så ha det i åtanke nästa gång då ni stöter på ett vägarbete. Med lite förståelse kan man komma långt...

Nog med denna överdramatisering och diverse moralkakor, för nu kommer snart Phäntie the Puffin hit, så jag måste avsluta mitt skrivande, men snart kommer jag återvända med fler anektdoter från mitt lilla liv. Tack för ordet.