Myttjä bilder från Glassbonden.
Jag och karln for iväg till Glassbonden som ligger i Vännäs, typ en halvtimmes bilfärd från där vi bor. Jag hade sett att man kunde kolla på kor där och äta massa glass, så när Andreas slutade jobbet så åkte i raka vägen. Sånt med päls och glass är två saker som ju hör till mina huvudintressen.
De hade bland annat smakerna "Päron och västerbottenost", "Sockervadd" och "Kanelbulle", sen nått med "Älgört" och grejer, men riktigt så vågade var vi inte att vi försökte oss på det sistnämnda.
Vi tog en varsin bägare, size "Myttjä", innehållande tre glasskulor.
Andreas var väldigt förtjust och fick ett sjå med att hålla skägget rent i all glasshysteri, men jag var inte fullt lika betuttad, så jag kladdade mest (som Andreas var snabb att föreviga med kameran). Men glasskulan med smak av hjortron och kola var faktiskt helt okej även för mig. De hade menyer också som involverade olika pajer som såg väldigt lockande ut, men det är något vi får prova på nästa eftermiddag då rastlösheten och sötsuget smyger sig på.
Kossorna då? De var lite tråkiga faktiskt. De hade liksom blivit lite för vana av att vara showkossor och kunde inte bry sig mindre om att vi var där. När det däremot kom en liten hund gåendes förbi så åkte öronen på dem upp och man kunde ana ett visst engagemang, men det var snabbt övergående.
Det var dock en fin omgivning där och när jag provade gå fram till hästhagen, precis innan vi skulle åka, så kom hästen direkt fram till stängslet och lät sig klappas och matas med gräs. Den var betydligt mer serviceminded än de där jävla kossorna. Då suddades allt det negativa med Glassbonden ut och jag stod länge och kliade hästhals och klappade hästmule. Den var så snäll så jag nästan inte var rädd alls, bara lite, lite.
Hästen är definitivt värd ett återbesök.
Att tydligen vara på skrivhumör.
Om ni kunde se mig nu, ja nu mår man, ska ni veta. Jag sitter inlindad i en sköljmedelsdoftande teddyfilt på balkongen men regnet som smattrar mot taket och har tänt ljus och haft mig för att få Ernstnivå på mysstämningen. Dricker C-vitamin gör jag också, jobbar fortfarande med att värna om immunförsvaret.
Ja, hur det gick med det? Jag vägrar ropa hej, vägrar. Jag klarade mig igenom systerdotterbesöket och hemvistelsen, men kom direkt hem till att börja sommarjobbet och anar att jag befinner mig i en temporär kortisolhöjning som kan ge mig en tillfällig immunboost. Därför måste jag fortsätta min kamp tills jag börjar få in rutiner igen. Då tänker jag fan i mig ställa mig här på balkongen och vråla HEJ för allt vad mina lungor tål. Men inte än, alltså.
Systerdotterbesöket var i övrigt givande. Vi hade kul tillsammans, enligt mig, även om hon tyckte att det var fruktansvärt omständigt att jag väljer att gå precis överallt i den här staden. Hon är tydligen ännu för ung och naiv för att förstå vikten av vardagsmotion. Jag lyckades även få henne att friskna till och hennes hosta och snörvlingar gick från horribla till obefintliga inom tre dagar. Sen blev hon råsjuk efter en vecka tillbaka i Järvsö, men det kan ju inte jag rå för, hon skulle ha fortsatt med min husmorsmedicinering.
Nåväl, vi ägnade oss mest åt shopping och tv-spelande, så ja, det var jättetrevligt. Hatten av till Mie också som snabbt accepterade min målsättning om att bevara hälsan och blev en flitig användare av handsprit, samt intog allt immunstärkande jag ställde fram utan att bråka allt för mycket.
Men sen var vi i Järvsö, som sagt. Njöt av ledigheten och dagarna passerade i ilfart. Vi hann dock med en sväng till Järvsömarknaden, så jag kunde få återförenas med min älskade sockervaddstant och sätta i mig varma chips och sockervadd med tuttifruttismak.
Jag och Andreas funderade en stund på om vi verkligen skulle orka ta oss iväg till marknaden, "det är ju så skönt att bara vara hemma också". Men så slog det oss att vi den senaste tiden blivit det tråkigaste hemmamysparet någonsin, så vi tvingade oss ut och sa att det fick bli ändring nu. Ett midsommarlöfte, om man så vill.
Så nu är vi igång. I torsdags gick vi på bio efter jobbet och i går tog vi oss ut för en skaldjursplanka och ett par glas vitt.
Det här löftet motarbetar mina övriga ständiga livslöften som att spara pengar och gå ner i vikt, men Andreas hävdar ju att han skulle älska mig trots fattigdom och fetma, så upp till bevis, antar jag.
Om tre veckor har vi semester på nytt och har tänkt att återigen bege oss neråt i landet. Något som lockar extra och gav mersmak sist vi var i Järvsö är ju de två vilddjuren som finns där. Då talar jag inte primärt om min mor och far, utan främst om Willy och den nyinförskaffade valpen Reko. En valp som är precis som alla andra valpar, nämligen exakt så störig så man vill bryta nacken av den men precis så söt så inte gör det. Och med valrossmorrhår som ser så sanslöst roliga ut i vissa vinklar.
Detta har blivit ett långt inlägg utan egentligt syfte men en det är något visst med att sitta här på balkongen, jag vill liksom inte gå in. Regnet har passerat och ett skymningsljus har infunnit sig. AAAH LIVET!
Jag slänger upp ett antal valpbilder för att kompensera, tack för visat intresse.
