Susanna

För er som är ute efter ett mer pågående inferno kan gå in här: http://www.tabba.se/snigel/

Idag är en sån där dag jag verkligen vill ha Eken här. Jag har nämligen bara suttit inne och spelat sims. Samt nibblat på några muffins. Sims har hängt sig 5 gånger utan att jag sparat på jättelänge, så jag har fått spela om hur mycket som helst. Har t.ex. gift mig tre gånger idag.
Sockerkicken av muffinsarna, rastlösheten av att ha suttit still hela dagen och frustrationen över datorhaveriena gör mig galen. Jag liksom går runt här och biter ihop tänderna, samtidigt som jag knyter nävarna och andas tungt. Det är då jag vill ha Eken här för att mellan spända käkar väsa: Kom så får jag klappa dig lite, sen klappa honom med spänd handflata, lite för hårt. Mmmm, min lilla sockerprins, skulle jag kalla honom och sedan skratta lite hysteriskt, kanske nypa honom lite eller dra lite i hans hår. Aj, skulle han säga och jag skulle spela överraskad, oj gjorde jag illa dig?
Men jag behöver inte vänta länge nu, ty imorgon kommer han hem. Min. Lilla. Sockerprins.

Om ni, av någon outgrundlig anledning, skulle tycka att bilden jag tagit i inlägget nedan inte var någon höjdare så vill jag att ni har i åtanke vad jag hade att arbeta med.






Nu kanske vi förstår varandra lite bättre.

UPDATE: Han har kommit hem och ska snart åka och köpa pizza. Han är förlåten.

Jag tänkte fortsätta berätta om födelsedagsfesten. Var var jag nu? Jo, jag söp som ett djur.

Det stora eventet för kvällen var att en Michael Jackson imitatör skulle komma och sjunga för Kajsa, ty hon har varit ett hängivet fan av mr Jackson sedan barnsben. Jag och några andra blev informerade om detta i förtid då det behövdes vissa förberedelser. MJ-kopian skulle anlända vid sju, och då skulle Kajsa gå och öppna dörren medans vi förinformerade satar fick tömma altanen på bord och stolar och istället bära ut en ljudanläggning.
Klockan kvart i sju bestämde sig imitatören för att anlända istället, precis när alla skulle till att ta för sig av buffén. Bra, tänkte jag, då kanske Kajsa har fullt sjå att ta för sig av maten medan vi grejer på altanen. Jag springer mot altanen för att säga till de övriga förinformerade om att det är dax, och vilka finner jag där ute om inte halva jävla sällskapet på festen, INKLIUSIVE KAJSA.
NU mimar jag till Eken och tror att vi får någon slags connection. Nu? säger han frågade. JA NU säger jag mellan sammanbitna tänder och spänner ögonen menande i honom.
Sen försöker jag valla ut Kajsa som inte alls är sammarbetsvillig eftersom hon just gått ut eftersom det är så varmt inne.
Jossan, min svägerska, gör ett mycket bra försök genom att säga tut-tut och liksom få Kajsa att tro att hon är i vägen och ska gå in. Men Kajsa, som är en mycket klok och förstående kvinna, steg istället åt sidan och gav Jossan tillräckligt plats att gå runt henne istället.
 Så istället springer jag in till min andra svägerska Jenny och informerar henne om att jag kommer säga att hon ropat på Kajsa, sen trippar jag åter ut på balkongen och säger åt Kajsa att Jenny ropat på henne. Okej, svarar Kajsa med sin lugna, milda stämma och ger mig en blick som de specialutbildade förskolelärarna gav en då man sa att man inte förstod. Sen fortsatte hon prata med dem ute på balkongen.
Där, i just den stunden, blommade min panik ut fullständigt inom mig.
Vad skulle jag göra? Skulle jag börja fösa in henne skulle hon ju inse att allt var mycket märkligt och att något var på gång. Tack och lov så var Kajsa bara en bra värdinna och valde att avsluta den startade konversationen ute på altanen innan hon gick in, vilket faktiskt inte tog så lång tid.
Sen började vi alla fylla våra funktioner där ute, som en mycket strukturerad myrfamilj börjde vi flytta, forma och bygga den lilla scenen som snart skulle bära upp ett par svarta lackskor tillhörandes THE Michael Jackson-imitatör.
Jag var även så där äckligt förutseende och bar ut mina skor på altanen så jag snabbt skulle kunna ta av mig klackskorna och sen hoppa i uteskorna eftersom vi alla skulle stå på gräsmattan och se uppträdandet.
När allt är klart väntar vi bara på att det ska ringa på dörren, så jag står i godan ro inne i köket och tar för mig av bålen då jag hör någon ropa att Kajsa ska komma och hälsa på ytterligare än gäst. Startskottet, med andra ord.
Jag släpper allt, springer ut på altanen och börjar förtvivlat leta mina skor, men de är som bortblåsta. Var är mina skor?! börjar jag så smått skrika, och möts av oförstående blickar av alla runt omkring mig. Men så stapplar Eken ut på altanen med sina skor i handen. Har du sett mina skor? frågar jag honom med sån intesitet att hela hans ansikte sedan glänste av saliv.
Ja, jag bar in dem, han ska ju dansa här. svarar det lilla geniet. Likt en liten vessla genom en agility-bana började jag ta mig igenom den enorma folksamligen för att komma åt mina skor. Det svåraste hindret var vid vinboxarna där folk hade en förmånga att dröja sig kvar genom hela kvällen.
Väl framme slet jag åt mig mina skor och tog mig relativ heltskinnand tillbaka till altanen där jag kunde skifta skor och sedan marschera ut på gräsmattan.
Fler och fler anslöt och snart började välbekant, men ack så kraftfull, musik strömma ur högtalarna och artisten gjorde entré.
Sen stod vi alla som förstenade och iakttog med häpnad den otroligt skickliga imitatören då han med svårslagen säkerhet flöt fram över scenen i äkta Michael Jackson-anda. Underhållning i världsklass, helt enkelt. Att sällskapet till stor del bestod av damer, primitiva sådana, framkom tydligt då applåderna och glädjetjuten eskalerade påtagligt vid MJ´s karakteristika skrevgreppande.

Efteråt bars bord och stolar upp igen och alla återgick till mat och mingling. Jag träffade på min ena svåger och började prata om vilket kaos det varit att få ordning på allt inför uppträdandet, och han höll med, speciellt för honom som fick bära alla högtalare själv. Vart var Eken då? frågade jag då det var Eken som skulle ha hjälpt honom med de tunga högtalarna, med det visste han inte.
Jag sökte då upp Eken och frågade vad han gjorde och då berättade han att han inte förstått vad jag menade med "NU", han hade kollat på klockan och sett att den endast var kvart i sju och därför inte förstått att han skulle börja slita i högtalarna.
Vad han gjorde istället vet jag inte, kanske trodde han att jag försökte förmedla någon slags sexuell invit och smet ner till värdparets sovrum, vad vet jag. Tydligen hade min svägerska Jennys andra hälft inte heller kopplat riktigt, då alla började springa runt som yra höns, utan enbart blivit förvirrad. Så vad ska man säga? Vi kanske inte drog de längsta stickorna, Jenny. Men nu ska jag inte vara allt för hård på Eken, han hjälpte ju till lite. Han flyttade ju på mina skor.

Detta blev ett rysligt långt inlägg, så jag får ta upp del tre någon gång i framtiden. Tack.

Nu har jag skjutit upp detta länge nog och har bestämt mig för att försöka sammanfatta helgens fest på något vis. Jag delar helt enkelt upp det. Här kommer del ett.


Det började med att vi anlände till Falun där festen skulle hållas, ca 4 timmar i förtid för att hjälpa till med diverse förberedelser. Jag blev direkt utsedd till ljus- och ballongansvarig. Ballongerna var rosa med små prinsessor på som skulle fyllas med helium (?!) Detta höll mig sysselsatt ett bra tag och när helliumtanken var slut så hade jag på ett ungefär fyllt tre ballonger, men jävlar vad roligt jag haft!
Efter att ha även ha slutfört ljusuppdraget så var det dags att klämma in mig i Johnny Bravo-outfit:en och locka håret samt spackla mig. När detta var klart insåg jag att jag nog för första gången lyckas se någolunda festlig ut utan att nödvändigtvis tas för en prostituerad. En smal vinst för min del, med andra ord.
Högsta pris fick ändå Kajsa (födelsedagsbarnet) när hon gjorde entré i en blågrön vacker skapelse som fick hennes ögon att bli ännu intensivare än vad de redan är, sagolikt.
Så smått började gästerna droppa in och det blev ett himla hälsande. Om jag minns rätt var det 32 gäster på festen och efter att ha skakat hand med tre stycken var jag så virrig att jag bestämde mig för att ge upp hela namnleken och istället kedja fast mig vid brodet där bålen stod. Likt vårens första fjäril vid den vackraste blomman stod jag och sörplade i mig rusdryck utan hejd, samtidigt som jag ändå log och skakade hand med samtliga även om jag helt och hållet gett upp tanken på att minnas någons namn över huvudtaget. Namn är ändå överskattat, jag fick ändå vänner som "varje onsdag"-kvinnan, "vvs"-tjejen, "han som kände bengt sändh"-mannen, "slips"-killen och "hysteriskt läckra skor"-bruden!
Då alla hälsat och försetts med drycker var det tipsrunde-dags! Ett barbord stod på spel och den lilla (mycket lilla men ändå beslutsamma) tävlingsmänniskan satte fart i mig. Det SKA stå i vårt vardagsrum var det enda jag kunde tänka då jag med febriga fingrar fyllde i de åtta frågorna. Jag fick 10 rätt. Visst, detta kan låta som jag fuskade, men vinnaren hade 13 rätt. 13?!?!?!?! Den hade gjort sig perfekt i vårt tomma hörn i vardagsrummet, satan i helvete. Den sorgen dränkte jag med ännu mer sprit.

SLUT PÅ DEL ETT!!!! Nu är jag utmattad och ska försöka förse mig med lunch, på återseende.

En Jan Stenmark.

Chattade med brorsan just som blev rörd av den fina skildringen var vår barndom/ungdom. Vi kom att prata om festligheter och jag berättade att jag ska på 40-års kalas imorgon med fri bar. Han frågade vad det var för dresscode och jag berättade vad jag skulle ha på mig och drabbades då av en uppenbarelse.
Jag kommer ha råtighta jeansleggings, ett vitt linne och en oversize-kavaj. Jag kommer se ut som Johnny Bravo.

När jag var ca. 8,9 år så började min bror ta med mig ut på fisketurer. Han själv var mycket förtjust i att fiska och jag blev helt lyrisk över att han faktiskt ville ha med mig på något. Så här i efterhand har jag anat att han gjorde just detta för att kunna skylla på att det var jag som fiskade om en eventuell naturvårdare skulle komma och kräva fiskekort, eftersom jag var så liten och inte behövde detta, men det insåg jag inte då.
De här fisketurerna var näst intill magiska. Det började med att brorsan tiltade bak huvudet lite översittaraktigt och med kall stämma frågade: Skaru mä å fiska elle? Eufori! Hysteri! Ja, jag ville med! Gå å gräv mask då. Ut med grepen och stå och rispa övre lagret av komposten i en halvtimme innan brorsan kom ut, ryckte åt sig grepen och sen buttade mig åt sidan, tog tre spadtag och sedan stod och domderade och pekade ut masken där, där, där medans jag fyllde burken.

Sen blev jag tillsagd att hämta fiskespöna, kastspö för brorsan och metspö åt mig. Brorsan skulle åt de största regnbågarna, jag skulle åt mörten, siklöjorna och -om ödet det ville- aborrarna.
När vi anlände till våra jaktmarker så var det viktigt att vi var tysta för att inte skrämma fisken, något som inte alltid är en lätt uppgift för en tjej som just fått följa sin idol på fisketur.
Brorsan hjälpte mig att sätta på masken på kroken, mixtra med sänken och flöten och till sist att kasta ut. Det dröjde inte länge förän flötet började guppa så smått i vattenytan. Inte än, uppmande mig min bror, vänta till den sitter ordentligt. Utan att jag märkte det greppade han mitt metspö längst bak och när flötet försvann under vattenytan så knyckte han till. Sådär. Perfekt krokning. sa han lågt och lät mig ta upp fisken som han sedan dödade åt mig. Är den stor nog? Kan man se vad den ätit? ville jag alltid veta, men nej de var den inte. Det var sällan mina byten kom upp i den storleken.

Där stod vi tysta, jag med mitt lilla metspö och flötet alldeles intill bryggan då brorsan tröttnade på att kasta ut åt mig och han med blicken fäst vid den lilla illgröna pricken långt ut på tjärnen. Myggorna och knotten var påtagligt intensiva och eftermiddagssolen som kikade fram mellan träden värmde måttligt.
Plötsligt tätnade stämningen. Min bror påkallade min uppmärksamhet med ett mycket kort hyschande, ett knappt hörbart läte. Titta. Jag kisade allt vad jag kunde utan att se något, men så ploppade det gröna lilla flötet upp där långt bort i fjärran för att sedan åter försvinna under vattenytan. Sakta, sakta fattade min bror spöet utan att ta blicken från flötet. Jag visste vad han gjorde. Han väntade på det ultimata krokningsögonblicket, en metod han slipat på i många år och som kostat honom många rekordgäddor, men som nu var näst intill perfekt. Nu, väste jag bredvid honom. NU. Men han lyssnade inte på min naivitet, jag hade mycket kvar att lära. Han väntade. Och väntade. Flötet blev dolt och synlig om vartannat och för varje gång så stannde den en liten stund längre under ytan. Plötsligt swischade det till bredvid mig, med ett häftigt ryck med spöet hade han nu säkrat sin fångst. Nu följde en kamp mellan människa och fisk, en kamp på liv och död. Det gällde att trötta ut fisken.

Jag stod helspänd och följde varje liten rörelse min bror gjorde. Myggen och knotten rörde mig inte ryggen längre och solen hade sen länge gått ner. Snart var den framme vid bryggan. Min blick var klistrad vid den svarta vattenytan, snart skulle man kunna se den. Det plaskade till i vattenytan ett par, tre meter utanför bryggan. VILKEN BEST! Min bror styrde den på sidan av bryggan och upp mot stenarna som kantade tjärnen. Den här var stor nog, den här skulle man kunna se vad den hade ätit! Detta var för mig höjdpunkterna vid fisketurerna, att se vad den fått i sig under sitt senaste levnadsdygn.

Min bror slet upp den kämpande fisken på land och slet upp sin fiskekniv för att snabbt skära huvudet av den.
Med van hand skar han upp magen på fisken och rev ut inälvor och övriga organ på fisken. Jag äcklades en smula av synen men fascinerades ändå. Med sin tumnagel så drog han bort blodrester vid ryggraden på fisken. Hjärtat pumpade fortfarande då det låg utanför den huvudlösa fiskkroppen vars fena fortfarande slog av nerverna som ännu inte riktigt dött. Min bror sprättade upp magsäcken och hittade dagssländor, fiskyngel och sandmaskar. Huvudet och det övriga renset lämnades som fågelmat medans kroppen togs hem för att stekas.
Och det är det här, PRECIS DET HÄR som jag vill göra med dig Eken då du vänder och vrider dig på nätterna, smaskar och låter, tar upp hela sängen och luvar, armbågar och knäar mig hela jävla tiden. Så anting skaffar du en dubbelsäng till oss eller så börjar du visa lite mer hänsyn, hör du det? HÖR DU DET?!

Min bror julen 09 med finsnapsen. Och en öl.

Har tänkt lägga upp bra bilder på den nya frisyren så ni ska se hur det verkligen ser ut, men jag får inte till det. Så jag satsar på kvantitet istället. Häng med.










Så har jag köpt nya byxor också. Chinos. Ett år försent.

Eken och jag relativt nydejtade...
 

VS

När man druckit ett par glas vin och känner att; fan, varför känner jag inte så här jämt? Det är då man bör sluta va?

Imorse vakande jag av att telefonen ringde. Det var vaktmästaren som skulle komma hit och fixa en skåplucka. Eken svarade och pratade ett tag och så hörde jag honom säga:
-Ja, jag är hemma större delen av dagen, och annars är ju kärringen hemma.
Kärringen? Jag är 20 år gammal. 20 år.
Vissa säger att kärring är charmigt, att det härstammar från käresta, men jag tycker definitvt att det har en negativ klang. Käring tycker jag låter gulligt, men kärring är en väsentlig skillnad.
Genom min uppväxt har jag många gånger hört min far kalla min mor kärring, gärna i samband med en order när bekanta är på besök.
-Blanda oss en varsin grogg du, kärring! i smått skämtsam ton i hopp om att vinna respekt hos vännerna, medan man såg skräcken i deras ögon och hur de sedan log smått ursäktande mot mamma då hon kom för att servera drycken. Min mor skrattade alltid åt saken, hon kunde ta det. Jag har tydligen inte samma styrka.
Skälvande av ilska låg jag där nyvaken och kände en svärta sprida sig i min kropp.
-Kärring? frågade jag.
-Ja, du är kärringen. ropade han in i från datarummet, helt omedveten om att hans kärring just då transformerades till en liten demon inne i sovrummet. Jag hatar honom. tänkte jag men la band på mig.
-Du går väl med soporna innan han kommer? frågade jag kyligt.
-Ja, men han skulle äta frukost först så det är gott om tid.
-Du minns väl vad som hände med Björn? frågade jag då om möjligt ännu kyligare.

(Historien om Björn. Ekens bror Björn skulle anlända för att delta i ett LAN. Innan dess skulle Eken ta reda på tvätt, dammsuga och duscha. Detta var något han helst skulle ha gjort dagen före, då jag städade resten av lägenheten, men fick dispens eftersom han var så trött och sa att han skulle göra det på morgonen dagen efter. När jag kommer hem och frågar honom om han inte ska sätta fart så säger han att han har gott om tid, det är ingen fara, han hinner. Men är det inte skönare att sitta vid datorn efter du städat, i lugn och ro? Nej, han skulle hinna, jag skulle sluta tjata. Okej. En kort stund senare ringer Björn och berättar att han är 5 minuter bort och helt plötsligt är det panik. Kan du hjälpa mig med tvätten? frågade han mig försiktigt. Så jag ska göra allting menar du? gick jag igång som en pitbullterrier. Nej men jag tänkte att du kunde vara den större människan. mummlade han. Jag hjälpte honom med tvätten och vi blev klara innan Björn kom, men det var ett värdefullt I told you so-moment.)

-Men vad sägs om att du somnar om och vaknar på rätt sida! röt han plötsligt. Då brast det. Utan att säga ett ord klädde jag på mig och gick ut, tog en rask promenad och var borta i 20 minuter och hann tänka alla de fula orden jag ville skrika i hans ansikte om och om igen. När jag kom hem kände jag mig relativt nöjd och även om jag var smått irriterad så räddade den där promenaden iallafall mig från att ta ut min ilska på honom och bli utslängd från lägenheten.
Jag antar att det här förhållandet endast kommer hålla om jag ständigt förblir den större människan. Och om jag motionerar regelbundet.

Jan Stenmark.

Nu är våren här på allvar.
I förrgår var jag hos min mor och hon talade om fenomenet april-väder. "Helt plötsligt kan det komma en decimeter snö, pang tjong!" sa hon med med ett slags hat i blicken. "Ja, blir det så nu tar jag livet av mig!" röt jag och sen nickade vi båda i samförstånd. Dagen efter kräksnöade det. Inte en decimeter kanske, men känslan av högvinter infann sig ändock.
Jag började bli orolig över om det faktiskt var ett löfte jag gav min mor dagen innan, men just som jag började leta efter bärande bjälkar så tittade jag ut och fann att den nya snön faktiskt töat bort igen. Det gick så fort, och ingen var gladare över det än jag.
För våren är ju efterlängtad av de flesta nu. Folk blir helt lyriska över de försiktiga strålarna solen sänder ut, över fåglarna som börjat kvittra och över plusgraderna som blir allt fler.
Men låt oss inse fakta, det för med sig en hel del otrevliga grejer också.
Ta bara förvirringen över hur mycket man ska klä sig så här års som bidrar till förkyldningar i varenda liten stuga. Hundskitarna, som de optimistiska hundägarna skottat över så många gånger i vinter, tittar fram. Folk är gladare och pratar mycket mer, vilket gör att man knappt törs lämna boet i skräck för att stöta på nån social jävel. Listan kan göras lång.
Men dagens hatmoment är barnen. Ungjävlarna, rättare sagt. Helt plötsligt duger inte dator och tv-spel längre, nej, nu ska mountainbikes, kickbikes och skateboards fram. Överallt svishar de fram, gungar, spelar boll och härjar som aldrig förr. Och låter. Jävlar vad de väsnas. Om de ändå kunde hålla käften så en annan också kunde njuta lite av det fina vädret, men nej då, de har ingen aning om hur man visar hänsyn. 
Så snart marken tinar upp lite mera här så ska jag bygga en liten fallucka i områdets lekpark. Sen ska det väl fan till om inte också jag får lite vårkänslor.

Tre av syrrans små vanskapelser.

Nyligen reagerade Hempa på min och Samanthas goda broccolisoppa och tyckte att den såg vidrig ut. Så nu frågar jag åter dig, Hempa, vad tycker du om min frukost-smoothie?

UPDATE: Okej, den såg jävligare ut i verkligheten. Jag ska bjuda dig på en liten jävel nån gång så får du se...

Min telefon tycks ha börjat med censur.
Idag ringde de nämligen från arbetsförmedlingen och hörde om jag var intresserad att av att gå säljarpraktik hos Svensk Media i två månader, vilket innebär i pricip att göra precis samma sak som jag gjorde alldeles nyss. Eftersom mitt sommarjobb snart drar igång så tackade jag vänligt men bestämt nej.
Jag ringde sedan Eken som hade dålig teckning för att berätta om hela grejen, och när jag pratat klart skulle han säga sitt.

-Du kan hälsa dem att de kan ta och.....

Sen tycktes min mobil sålla bort resten. Jag antar att det var ord och inga visor Eken tänkte bjuda på där.
Och gällande säljaryrket så får det vänta lite till på mig.

Ah, jag ser att ni har viljat fråga en sak i kommentarsfältet i inlägget nedan, men inte vågat. Hur går det med godisuppehållet? är allt ni tänker på. Och det tänker jag svara på. Det går bra. Jag är inne på dag 3, egentligen dygn 2, och har faktiskt låtit bli sötsöker. Visst, hemmagjorda smoothies har jag druckit men jag tycker att socker från frukt är ganska okej ändå. Man får ju inte bli för fanatisk, menar jag.
Ett problem har jag dock, och det är att jag inte riktigt kommit in i tänket än. Skulle något ställa en godispåse här inne är det inte helt omöjligt att jag tar en bit av ren vana. Tidigare då jag skärpte till mig efter jul så var jag väldigt beslutsam och hela min kropp var medveten om vad som gällde, men nu känner jag mig lite dimmig liksom. Så göm godis och allt sån helvete om ni ser mig.

Annars då?
Jo, igår så ringde Phäntilicious precis då jag vaknat och skrek UMGÄNGE, så då var det bara att masa sig upp ur sängen, klä på sig och låsa upp dörren för på två röda var hon här.
En kopp te följt av en promenad till apoteket, för att sen poppa popcorn och se på lite Eddie Izzard som Björn glömde här (Tack Björn!) Efter det dröjde vi kvar i soffan och kollade på diverse tv-program innan klockan slog tre, för då hade nämligen solen tagit sig runt till balkongen. OCH VILKEN SOL SEN!
Vi stegade ut på balkongen, kände av värmen, såg djupt in i varandras stora blå. Skulle vi? Naturligtvis! Ett varsitt glas vin fick det bli och bakom våra solglasögon satt vi sedan och filosoferade om ditt och datt.
Vi konstaterade att vi är njutare, jag och Samantha, av stora mått. Det krävs inte mycket för att trigga våra endorfiner, lite lyx och flärd är allt vi kräver. Mat, vin och sol är vad våra hjärtan klappar för, och tillsammans kan vi verkligen njuta av dessa saker. Jävlar vilken sommar vi kommer få!

Och appropå sommar. Min fader ringde nyss och informerade om att jag troligen kommer få dra ut till Valbo med flaggan i högsta hugg i slutet av april/början av maj. Då drar nämligen säsongen igång, och jag hoppas på lotsbil de dåliga dagarna och flaggning de soliga dagarna. Så nu håller vi tummarna för att jag ska få jobba en hel del den här sommaren, eller hur hörni!

Påminner mig själv om att inte köra på snedlugg i sommar igen bara...

Jag har problem med min uteslutning av sötsaker. Idag tänkte jag börja. Idag skulle jag börja. Kom till jobbet och brottades med mina behov då jag gick förbi all godis som var till försäljning, men tog istället ett glas vatten. Var en duktig flicka. Blev stolt.
Sen var arbetsdagen slut och jag kom hem till min mor.
Något händer med mig då jag kommer hem till mina skapare igen. Jag blir hämningslös. Ständigt står jag och hänger halvvägs in i kylskåpet och rotar runt tills jag finner något av värde. Och efter många år som sockerberoende levandes med två sockerberoende föräldrar så lär man sig vart gömmorna finns. Så nu sitter jag här, fruktansvärt sockerstinn, med en halv almondy-tårta och 1,5 liter fanta exotic fruits i magen. JAG ÄCKLAS AV MIG SJÄLV.
Så nu tänker jag börja imorgon istället. Eller rättare sagt nu. Ska ta mig ett bad, lyssna på bonsai garden-musik och läsa lite Topp Hälsa i skenet från lite levande ljus. Rena sinnet. Meditera. Och så vidare.
Och mamma, jag kommer inte hem på ett tag nu. Det blir bäst så för både dig och mig. Tack på förhand.

NO MORE!

God morgon. Om 20 minuter ska jag jobba och är bakis som en örn. Livet är hårt.
Två kvällar i rad nu har jag hällt i mig rusdrycker, och detta skäms jag lite över. Godis och läsk har även varit ett återkommande tema och träningen har lyst med sin frånvaro då jag fortfarande känner mig snuvig. Jag förstod att jag inte borde ha yttrat mig om mitt sunda leverne i bloggen, ty det är ju då det går åt helvete.
Såg föresten tillbaka på mina tidigare inlägg och blir lite förundrad. Varför tyckte jag att det var värt att blogga om det där? Alla dessa bilder utan direkta syften, hur tänkte jag? Nåväl, jag tror jag hade roligt i alla fall.
Hur som helst så mår jag bra nu. Ganska. Om man bortser från bakfyllan. I morse hade jag lite, lite ont i halsen, men jag tror jag ignorerar det från och med nu. Så nu finns inga ursäkter för att inte jogga på mornarna längre. Om det inte är skitväder d.v.s. Eller att jag kanske har andra planer. Eller att jag inte känner för det.
Nu ska jag förbereda mig lite mentalt och sen bege mig till das arbeit. Bjuder på en Stenmark också. På återseende.

Än har vännerna inte anlänt. Börjar bli ledsen.

Men så rycker man upp sig! En till tack!

Drog på mig kavaj och hatt och började känna mig jazzig. Här går man loss på flaskan, sköna toner. Ja, mina vänner har ej anlänt och Eken har åkt för att att festa på eget håll. Webcameran är mitt vän. Så länge.