Susanna

Vi har en "halvskarp" utställning den tioende december på en stödgala för hemlösa. Till denna ska vi göra våra egna ramar och eftersom jag och Karin är de mest pliktrogna och ordningsamma eleverna här på Forsa så tog vi tag i detta under förra veckan. Ramtillverkning är en sport som kräver enorm tankekraft och det var nog mest därför som uppdelningen blev att jag fick ta uträkningarna och Karin dokumenterade det hela med sin nya Nikon.

Här nedan ser ni frustrationen som uppkommer då man, med en släng av dyskalkyli, spenderat 3,5 år studerandes naturvetenskap och inser att detta inte har varit givande på något vis.



Det ska ju sågas och grejas också, men det är ett ganska enkelt moment, så det fick Karin ha ansvar för.



Att välja ut spik däremot och sedan fästa dem, där börjar vi nosa vid raketforskning igen, så här var det åter jag som tog befälet.



När våra samlade tankekrafter inte riktigt räckte till så fick vi gå efter våra instinkter och helt enkelt pressa ner skiten. Kom ihåg det; allt går med våld.



Men trots det så är det inte alltid det går som man vill. Nedan kan ni bevittna en subtil panik.



Det är alltså Karin som tagit bilderna, men det är jag som varit och dragit i framkallningsreglagen och ska därför bära hundhuvudet i detta fallet.

Den här veckan har bestått av två temadagar. Igår var det filmvisning- Where my heart beats och filmens skapare Khazar Fatemi var här och berättade om filmen och hennes upplevelse. Det hela var mycket intensivt och berörande och dagens tema, som skolans BTU-klass stod för, var inte sämre på något vis.
Beroenden, missbrukare och medberoendes situationer togs upp och ögonöppnande för samtliga i lokalen. BTU ska vara en utbildning där man lär sig oerhört mycket om sig själv och jag tror att de flesta av oss som var där och lyssnade lärde oss något bara under den här dagen och jag kan näst intill garantera att alla fann ämnet ofantligt gripande.
Helvete vad bra det var, helt enkelt.

Yeah bitch, we are the PARTY PATROL!

Kärlek kommer i många färger och former.

Ja. Susanna har varit i Stockholm i helgen. Det är inte era ögon som spelar er ett spratt. Ni ser rätt. Det var smutsigt. Skamligt. Vulgärt. Men trevligt. 
Nu ska jag greja med de bilderna. Hej på en stund.

Den här bilden har Eken tagit. Jag tar mig dock friheten att döpa den. Jag kallar den alltså:

Att lita mer på sitt högra öga.

Idag redovisades Döden tänker jag mig så, vilket var påfrestande för de flesta i klassen. Slutprodukten av uppgiften skulle bli en bild och en text. Det var många tunga berättelser och intressanta synsätt att ta del av vilket gör att man är ganska trött och slut nu.
Detta var mitt bidrag.

Den här veckans hängning rör Naivism. Jag tog då ett kort på min säng och bestämde mig för att rita på detta. Jag scannade in den efter att jag ritat på den så ni, mina älskade, skulle få se. 
Min tolkning av naivismen blev barns sätt att se på saker, och då mina tecknar-kunskaper ligger på samma nivå som en 5-åring så kände jag att jag var så hemma som jag bara kunde vara på det här. 
Det blev alltså inte så mycket abstrakt, inga groteska vinklar eller så, mer än att jag skärpte upp bilden rent allmänt och sedan kluddade lite på den.
Ja. Så tänk typ barns rädsla för att gå och lägga sig och lite så då, jorå, såatteh...

Angelica skulle ut och fota ballonger. Och då kunde inte jag vara sämre.

Hej. Jag har varit en dålig bloggerska. MEN DET ÄR MYCKET NU, OKEJ?! Inte nog med alla uppgifter, jag måste vara någon slags jävla barnvakt till de här tre små rackarna också.

Vi LANar här. Stör ej.

Hej, det är jag igen.

Jag måste erkänna mig vara relativt mör i kroppen idag efter gårdagens pass BJ. Hehehe. Ja, alltså Body Jam. Man dansar. Intensivt. Till musik.
När passet var över var jag svettig, ruskigt röd i ansiktet och aningen rålycklig. Hade väl ungefär lika svårt att hantera det endorfinflödet som en redbull-fylla till Ekens förskräckelse, men jag lugnade mig väl efter ett par timmar ungefär.
Då jag faktiskt inte är särskilt danskunnig (trots min obeskrivbara vilja att vara det) så tog det ganska hårt på mig att försöka få min fruktansvärt dåliga kondition och allmänna fysik att anpassa sig till koreografin. Jag är ju en dansare i själen, men not so much i kroppen om vi säger så. Meeen jag skuttade runt så gott jag kunde och tydligen gav det något då den sista kvarten av passet för mig gick ut på att parera sendrag i låren så gott jag kunde.
På torsdag är det förhoppningsvis bara på det igen som gäller då det vankas mer dans, nämligen Powerstrip. Ni hör ju. Det kommer högst troligt att bli episkt.

MEN IDAG DÅ?! undrar ni då ni inte kan få nog av mig och mina upptåg. Idag händer inte mycket, jag har ju lov har jag ju sagt.

Men jag ska till frisören om en halvtimme. Vet inte vad jag har tänkt att göra, vet inte riktigt varför jag bokade tiden när jag gjorde eftersom jag är relativt nöjd med mitt hår som jag har det nu. Men förhoppningsvis kan Rebecca motbevisa mig i detta och göra mig stunning.

Ja, det här inlägget var ju inte särskilt givande kan jag känna så här i efterhand. Men ni kan inte få godis jämt, ibland får ni faktiskt peta i er grönsakerna också. Nu ska jag fylla i fransarna och skutta ner till källaren där frisören håller till.



Sköt om er.

Gammal bild juh.