Imorgon är det torsdag, det nya fredag. Fett najs ju. I övrig så är jag nyfriserad. Kanske inte syns så väl men helvete vad skönt det känns. Gött. Nu läggdags. Hejmäer.
Min vänner, idag har det varit tisdag. Vi hade vår första klasshängning idag, vi hängde alltså upp våra bilder i huvudbyggnaden. Detta var för mig ett ångestladdat event, då min bild i temat "Första intrycket" inte alls föll mig själv i smaken. Det är en vecka kvar tills jag får plocka ner skiten, något jag verkligen ser fram emot.
I övrigt då? Jo, livet leker väl i princip. Veckan tycks givande, jag har fått en klipptid imorgon inne i Hudik och i helgen hägrar en kräftskiva med några jag inte kan få nog av.
En ny vecka har anlänt här på Forsa Folkhögskola. Jag spenderade helgen med att hjälpa Eken med flytten till Borlänges mest hemsökta hus. Ekens två bröder var med och det var det roligaste flytten jag upplevt hittills. Den ena brodern åkte hem på kvällen men vi andra försedde våra vätskebristande kroppar med rusdryck som togs upp alldeles för fort och som gjorde dagen om möjligt ännu mer minnesvärd.
Jag lämnade Borlänge imorse vid 6:30 och passerade några gamla arbetskamrater på E4:an, vilket gjorde mig varm i hjärtat.
Dagen har passerat i rasande fart och jag har nu för första gången utforskat skolans gym. Jag och Anna har bestämt oss för att bygga upp någon slags muskelmassa i våra kroppar och detta var steg ett. *Klapp på axeln*
Nu ligger jag åter instängd på mitt rum och läser twitter till det trygga ljudet av två härliga skåningar som jag tror ska börja se Book of Eli och dricka te utanför.
Jag är så trött, mina vänner. Första veckan bestod av så oerhört många intryck och helgen fortsatte i precis samma anda. Förhoppningsvis så är jag lite mer peachy imorgon. Nu ska jag ställa klockan och sluta mina blå för dagen.
Tack.
Bild från flytten. Henrik WoW-öppnar bilen.
Eken berättar om ett möte med två tyska män i läderhuvor.
Käraste, jag skriver i viss förvirring, timmarna vandrar iväg och snart har denna torsdag övergått till fredag. Jag hinner inte med längre. Tiden sipprar iväg mellan mina krampaktigt knutna händer och jag kan inte annat än att med tårfyllda ögon se på medan min ungdom flyr med den.
Annars då? Jovars, är typ snart klart med ramen vi pysslar med, har målat den svart och så. Håller även på att lära oss mer om Lightroom, men det kanske jag redan sagt, asså jag vet inte. Imorgon så ska vi göra det sista på ramen och ta kompisporträtt, ska bli sjukt fett kul! <3
Det är även då min älskade kommer för att hämta hem mig. Han har haft det svårt med flyttens tunga börda på sina axlar. Jag har lidit med honom på distans, plågad av att jag inte kunnat finnas där för honom. Men imorgon klockan 14 så ska vi åter förenas och i och med detta kommer vårt inre, nersmutsat av sorg, att renas och blomstra på nytt.
Även det ska bli fett skoj.
Nu ska jag rida ut mitt sockerrus och somna till Family Guy. På återseende.
Btw så går jag snart fucking mental över det faktum att radbrytningarna ignoreras i mina inlägg. Inte. Okej.
Mina käraste. Ännu en dag har passerat och jag är åter i den så kallade tryggheten inne på rummet. Idag har vi gått igenom lite basics när det det kommer till våran kamerautrustning samt lärt oss snickra ramar.
Det är så märkligt här, mina vänner. Tiden går så fort, men ändå känns det som att det var veckor sedan jag anlände hit. Jag diskuterade detta med De Andra som delar mitt utbildningsval och även de har känt av fenomenet. För övrig så var några av De Andra och jag ute på ännu en liten foto-promenad i eftermiddag. Det var en sannerligen gemytlig tillställning och vi använde oss av de små trix som vi lärt oss under dagen.
Jag tänkte lägga upp lite bilder här, men uppkopplingen vi är försedda med är oerhört bristfällig och gör att min stackars dator inte riktigt kan prestera som den vanligtvis gör. Ni vet nu att jag lever och jag ska nu bädda ner mig och se om det går att titta på Breaking News på kanal5play.
Tack för att ni är med mig där ute.
Ta hand om er.
Er Kämpe.
UPDATE: Nu fick jag upp en del bilder. Som vanligt är kvalitén något utav en besvikelse när de kommer upp här på bloggen, MEN MÅ SÅ VARA. Tack.
Hejsan, mina kära. Jag har klarat ännu en dag på Forsa, även om det har varit en sann utmaning. Jag har bland annat fått högläsa för praktiskt taget hela folkhögskolan, samt fått en hyllning i form av födelsedagssång från större delen av de internatboende.
Ja, det är nämligen min födelsedag idag. Detta har firats bra av mina nyfunna vänner här och det blev lite födelsedagstårta i min ära. En sann fröjd var det och ingen var gladare än jag.
Dagen avslutades med att vi tog en liten promenad och jobbade på våran fobi för offentligt fotograferande, vilket resulterade i en hel del mysiga bilder.
Jag känner att jag skulle vilja ladda upp ett flertal av dessa bilder och mala på med information om vad jag genomgår, men orken finns helt enkelt inte. Jag sitter dessutom med nacken i 90 graders vinkel och känner att smärtan är mer än vad jag kan uthärda.
Därför tänker jag härmed tacka för mig och sova.
På återseende.
Tårtan:
Suss är jag, eftersom vi har en annan Sanna i klassen. Jag fick helt enkelt ge mig där.
Kära blogg. Jag befinner mig nu på Forsa Folkhögskola. Jag har packat upp all min packning, utforskat den närmasta matbutiken och sagt hejdå åt Eken. Jag är själv, lämnad åt mitt öde.
Mycket här verkar intressant men också skrämmande. Om 20 minuter så ska min klass samlas och äta lunch. Det här kan sluta precis hur som helst.
Jag är fast här till fredag 14:00 och kommer göra mitt bästa för att smuggla ut dessa små uppdateringar åt er.
Tills dess; var rädd om er.
Er folkhögskoleinfiltratör.
Uppdate: Detta skulle jag ha lagt upp tidigare, men tydligen gick det inte. Så jag lägger upp det nu istället. Jag lever och har tagit kort på en blomma idag.
Det är min sista natt i lägenheten nu. Det mesta står i lådor och sängen är nu bara madrasserna på golvet. I morgon är det Forsa för hela slanten och Ekens flytt äger rum på nästa helg. Tack för den här tiden, Trean, du har behandlat oss mycket väl.
Samantha och jag tar en flaska By the River i skenet av de där små ljusen som följt med i alla år utan att tidigare blivit tända. Vi sitter på balkongen, som så många gånger förr, insvepta i filtar och pratar minnen. Det är sista kvällen på balkongen i Järvsö. För att citera Gyllene Tider: De är över nu, men vi kommer ihåg alla dagar med dig.
Jag anade ett slags dominatrix-stil i mitt tidigare skoval, men sen slog det mig att det inte är då-jaget som ska hånas, utan istället nu-jaget som blivit tråkigt.
Igår kom dagen. Den sista dagen. Det var som vilken morgon som helst. Jag ringde några samtal. Fnissade lite med kollegorna.
Till tio-fikat kom Eken med de tårtor jag beordrat honom att köpa, de var lite frusna men goda och vi åt och fnissade lite till.
Eken åkte, fler samtal, lunch, fler samtal. Tre-fikat kom och efter det ringde dagens sista samtal.
Jag började rensa skrivbordet. Slängde anteckningsboken, rullade ihop den lilla duken och plockade ner de små post-it-konstverken Marcus och Mikaela skapat åt mig.
Jag såg mig omkring. Det fanns inte längre några spår efter sujo på kontoret. (Förutom några felaktiga tonval och saker som kommer resultera i omringningar för er andra senare, hehe, otur.)
Det var sista dagen på Q-survey-kontoret för mig igår och jag lämnade en oslagbar gemenskap. Tack för allt, hör ni!
Efter jobbet så tog Mikaela med mig hem till sig och matade mig med spaghetti och köttfärssås. Det var mycket gott och jag blev glad och nöjd, men kvällen var inte slut där. Vi skulle nämligen vidare till Säcken i Delsbo för att kika lite kläder. Sagt och gjort, vi åkte dit och jag åkte från Säcken med en kasse fylld med plagg att älska.
Mikaela släppte av mig på stationen i Ljusdal och Eken kom och hämtade mig. Han var glad och kärleksfull. Jag blev glad och kärleksfull. Jag berättade vad jag köpt och han lyssnade samtidigt som han skjutsade mig till Sibylla för att få köpa chilicheese.
Det var en lycklig bilfärd och när jag kom hem så bad Eken mig att stanna i hallen samtidigt som han smög in i vardagsrummet och började tända ljus. När jag kommer hem har han gjort den sjukaste paketinslagningen ever, som jag hatar mig själv för att jag inte tog kort på, men med något fantastiskt i.
En fucking MacBook Pro. Japp. It's mine. Och man kan blogga som en gud från den. Tack Fredrik.
Pastan har vänt sig uppåt och sr ut som små vattenlevande snäckdjur. De kokas levande, skriker ut sin outhärdliga smärta, men det dovas av det vildsint kokande vattnet. Så hemskt ändå.
Jag skulle gissa på att jag sammanlagt max har fått cirka åtta timmars sömn de här helgen. Därför känns det sådär idag. Men nu är det en ny vecka med nya möjligheter. Rock on, så att säga.
Björns fru har hotat med att inte blogga om den här helgen, för då har den inte hänt. För att rädda Björn från detta hemska öde så får jag göra det istället. Här äter han middag på Condis. Faktiskt, han gör det. Det har hänt.
Just det, för några helger sedan var jag på Järnvägs i Ljusdal och lyssnade på Team Andreas och fick åter igen chansen att se min största idol LIVE. Jag fick till och med chansen att sitta och prata med honom. Jag vet att ni inte brukar tro mig men den här gången har jag fan bildbevis.
Nej, jag är inte aspackad, jag är bara väldigt, väldigt lycklig.
Eken är hemma hos sina föräldrar. Vad gör jag då? Saknar honom såklart. Men det finns ju tid för annat också. Som att spela mina favoritlåtar om och om igen utan att höra någon som klagar och säger att det kanske är dags att lära sig lite nya låtar. Och sjunga med i dessa. Högt. Dansa till dem. Intensivt. Och så bara vara själv då, för det är ju helt fantastiskt att få egentid med den man älskar.
Ännu finns fler semesterbilder att hämta ur minnesbanken. Vi var ju hos Ekens syster Jenny och våldgästade. Hon bjöd på en fantastisk Pasta Carbonara och Piggelindrinkar på sin mysiga balkong och vi satt och snackade skit tills natten smög sig på. Tack för att du tog hand om oss så fint, Jenny!
Vi var ju på Gekås på semestern, självklart var vi det. Jag handlade väl en hel del om man säger så, men en specifik sak tilltalade mig lite extra. En byxdress. Jag köpte den då tyget var sanslöst mjukt och den verkade perfekt ur myssynpunkt. När vi kom tillbaka till Carlssons Utsikt drog jag på mig den med detsamma och märkte att något hände med mig. Jag blev direkt ett med plagget. Eken såg skeptisk ut och jag försökte förklara för honom det fina med att ha en tröja och ett par byxor SOM SITTER IHOP, men han suckade bara och fortsatte med att leta lägenheter. Under tiden han ägnade sig åt detta blev jag mer och mer lyrisk över det faktum att byxdressen var så funktionell. Kolla, jag kan göra så här i den! sa jag till Eken och tog mig an diverse yogaställningar. Mhm. svarade Eken kort utan att höja blicken från datorn. Men kolla då, så här kan man också göra! fortsatte jag något mer påtvingande. Eken kollade upp kort men sa inget. Man kan göra enklare saker i den också. nästan skrek jag nu och varvade meditativa poser med mer extrema krumbukter. SÄG NÅGOT JAG SKA GÖRA, VAD SOM HELST, BYXDRESSEN KLARAR DET! SÄG NÅGOT!!! uppmanade jag nu Eken hysteriskt tills han fick nog och röt i åt mig att vara tyst då han var upptagen. Jag tog istället tyst ett par bilder av den för i hopp om att ni skulle förstå storheten med plagget, eftersom Eken var så likgiltig till det hela. Tillåt mig delge:
Även om jag inte vågade ta så många bilder då det var störande för Eken så borde detta räcka för att ni ska få en liten bild av mångsidigheten byxdressen bjuder på. Den är en fröjd att bära. Tack för er tid.
Jag ska ut och jogga men eken ville inte följa med för det regnar och han har sin nya tröja på sig. "Den blir förstörd om den blir blöt" sa han. Då springer jag väl själv då.
Jag tog ju lite bilder nere i Skällinge, varav några blev riktigt bra. Trist att de inte går att få dem i full kvalité på bloggen bara. Bjuder på ett litet älgpass-helvete här. Ja.
