Klasshängningar.
Kolla vad roligt! Nu har jag sammanställt de hittills tagna klasshängningarna i ett inlägg. Hurra!
Intressant att se vilken jävla estet man blir när man får ett tema tilldelat och hinner snurra det genom huvudet 14 gånger innan bilden tas.
Har förresten gjort en fotokategori där jag ska flytta in lite tidigare inlägg också. Basåattnivet.
Temat står ovanför med den absolut första hängningen längst ner. Och det är bara att klicka för att se större.
Plastpåse:
Kalt med happy twist:
Naivism:
Kändisporträtt:
Hans och Greta:
Fritt val:
(analog bild)
Senap och sandpapper:
Avtrubbad:
Hot/fiende:
Nude:
Fritt val:
Kompisporträtt:
Första intrycket:
Vad som helst förutom vinter...
Att gruva sig.
Snart blir det gymmet. FATTAR NI?! Ska springa tills jag kräks blod! Eller ja. Tills jag blir lite anfådd i alla fall.
Å andra sidan är man ju SJUKT GOOD LOOKIN' som man är. Posörskan då.
*HaR dEt I bLoDeT*
Angelica som har förevigat.
Liten Karin hon är här, hon är här.
Har modebild som uppgift och då ska man gå loss ordentligen med redigeringen. Kände därför att Karin var prefekt modell. Fniss. Har just fört över alla bilder och tror att det kan bli givande. Här har ni ett prov på tösabiten.
Hon levererade förresten en lysande observation när vi såg på naturprogram i söndags för att ha något att fokusera på medan vi väntade på att spriten skulle gå ur kroppen. Det handlade om pingviner.
Karin: Hehehe, de ser ju ut som människor. I pingvindräkter.
Ska vi göra något äckligt, baby?
Suveränt. Innan veckan är slut ska den blonda killens dansstil sitta felfritt. Succé.
Hemlängtan.
Nu längtar jag hem till loftbrudarna som ställer upp i vått och torrt, men främst när det gäller hårborttagning.
Angst bei Kindern.
Jag har slungats tillbaka tolv år i tiden.
Jag sitter inne i TV-rummet och har just druckit ett glas oboy. TV:n visar barnprogram och vilken annan morgon som helst hade jag varit nöjd med livet, kanske ätit en rostad macka med ost och gurka på och varit helt fast i de tecknade godbitarna, men idag så går det inte.
Jag suckar, är otålig, vrider mig i fåtöljen och får ingen ro.
När rastlösheten har klorna så djupt i mig den bara kan så står jag inte ut längre och reser på mig. Tyst, tyst tassar jag mot mitt rum. Jag gläntar försiktigt på dörren och tittar in.
Där ligger hon. Kompisen som jag så ofta vill ska sova över för de otroligt roliga kvällarna då ingen av oss behöver känna panik över att mamma snart ska komma och hämta. Vi har hela natten på oss att leka och inget kan stoppa oss. Vi är oövervinnliga. Det är magiskt.
Tills nu. Det är dagen efter. Hon sover. Sover länge.
Jag vill börja dagen, leka som igår, snart kommer ju faktiskt hennes mamma och hämtar. Vi planerade massor med saker kvällen före som ska hinnas med, men minutrarna går och jag kommer allt närmare det ofrånkomliga slutet. Separationsångesten börjar redan smyga sig på och jag kan inte hejda mig, jag väser försiktigt
"är du vaken?"
trots att jag är väl medveten om att så inte är fallet. Ingen respons. Jag provar igen, lite högre den här gången.
"Hörru? Är du vaken?"
i hopp om att jag ska tränga in i djupsömnen hon befinner sig i och slitas upp i medvetandet, oförmögen att sedan ta sig tillbaka. Det börjar prassla och hon rör lite på sig. Mina ögonspärras upp och pulsen stiger, hon måste ha hört mig! Jag ska precis till att säga något mera då jag istället hör ett väsande bakom mig.
"Låt henne sova, gå och kolla på TV istället!"
säger min förnuftiga mamma som säkert förstår men som inte har överseende för min vidriga vånda.
Jag går, inte lika försiktigt som nyss, tillbaka mot soffan och fäster åter blicken vid barnprogrammen. Jag ser men tar inte inte, ty otåligheten blockerar min förmåga att fokusera. Här kommer jag sitta tills jag på nytt inte kan behärska mig och då kommer jag göra ett nytt försök.
Det här var en del av min barndomsångest jag delade med er. Jag kan också berätta att jag känner precis så här igen.
FÖR KARIN VAKNAR JU ALDRIG
FÖR I HELVETE! Bloggarna är slutlästa och kaffet är kallt! VI HAR JU PLANER! TRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅKIG!!!!
God morgon.
Jag? Nej, inget speciellt. Poserar med morgonkaffet bara och läser bloggar som jag inte riktigt haft tålamod att vänta in när jag befunnit mig i Forsa och behövat stå ut med den patetiska uppkopplingen boendet bjuder på. Jag och Karin är hos Fredrik och hälsar på, igår bastade vi och drack öl och ikväll väntar mer festligheter då Borlänge bjuder på Hela Huset Gungar.
Det är faktiskt en mer eller mindre ljuvlig morgon. Karin sover ute i tv-rummet med armarna ovanför huvudet som hon alltid gör i berusat tillstånd och Eken är ute och pinar skotern på 3 mm snö. Jag lyssnar på låten som direkt hemsökte mitt huvud när jag vaknade imorse och tar mig en kopp till jag.
Trevlig helg på er.
Alltid jobbigt när det händer.
Att få feeling.
Jag och Angelica har kommit varandra mycket nära den här tiden och kände att vi ville ta kompisporträtt. Något som symboliserar vår vänskap. Något intimt.
Karin ställde upp som fotograf och här kommer det lysande reslutatet.
Okej, egentligen ska vi föreställa någon ying yang och stå i en slags formation, men då vi båda haft glamourflicksdrömar sedan 14 års åldern så kom det här mer naturligt.
Overhead.
Idag har vi grejat i studion. Jag stod modell, Angelica stod för idén och de huvudsakliga fotona och Karin tog den här bilden som jag sedan har redigerat lite snabbt för att ge er en liten inblick. Ta del.
Fler hos Angelica: http://angelicajobring.blogg.se/2012/january/monster.html
Alltså Mönster. Inte Monster.
En till här: http://angelicajobring.blogg.se/2012/january/nagativ.html
Fler hos Angelica: http://angelicajobring.blogg.se/2012/january/monster.html
Alltså Mönster. Inte Monster.
En till här: http://angelicajobring.blogg.se/2012/january/nagativ.html
Bra, Sanna!
Har varit en duktig chey på gymmet den senaste tiden igår lyckades jag frammana träningsvärk i bukmuskulaturen. En månads hälsomässig skötsel börjar ge trevliga resultat. Säg: Bra, Sanna!
I övrigt då? Det är mycket nu, massa bilder ska tas. SÅ FÖRVÄNTA ER INGET. Nu firar vi fysisk form och lyssnar lite mer Depeche och tickar vidare.
Van She - Strangers
Att dela med sig av ett hat.
Nu har jag kommit tillbaka till internatet och ska spendera en obestämd framtid här. Plogbilen skrapar hånfullt utanför fönstret, likväl som på min insida, och likt en burmink gnager jag på mig själv av frustration och tristess.
Jag kommer på mig själv att så smått börja hata fordonet ifråga, detta trots att den på ett sätt enbart vill mig väl. Vi delar ju ett mål, jag och plogbilen, nämligen att utrota vintern och dess tillhörande snö.
Ja, vi hatar vintern och är det något som kan föra två individer samman så är det en gemensam fiende. I detta fall tycks det inte fungera då den rubbar ett oerhört viktigt basbehov för mig, alltså sömnen, och då den ännu inte lyckats med att totalt förinta den kalla årstiden så hjälper inte dess tafatta försök. Mitt hat är alltså befogat och växer för varje omtag det lilla helvetet tar på parkeringen.
Som om inte detta vore nog spär jag på hatet genom att spela rasande musik, jag gör alltså inget för att förhindra denna känslostorm, utan sprutar vilt tändvätska mot den öppna lågan.
Plogbilshelvete.
Nu tar vi en ipren och intar fosterställning.
Imorgon känns det nog bättre.
Internathelvetet.
Kära vänner,
livet här på internatet har blivit ännu sjukare. De experimenterar med oss genom att placera våra sängar vid dragiga fönster, ställa upp brandkartor som inte leder någonstans och vägra oss alkohol. Detta har vi under en längre tid fått stå ut med och liksom vant oss, men den senaste tiden har saker och ting eskalerat.
Om nätterna har märkliga händelser pågått under mitt fönster. Människor har grälat och lastat in saker i bilar flertalet gånger runt klockan två om nätterna och plogbilen cirkulerar ständigt för att ge oss minimalt med sömn.
Som om inte detta var nog har de nu stängt av vår vattentillgång. Det enda vi hittills förlitat oss på.
Naturligtvis satte paniken in direkt hos mig och de övriga intagna. Majoriteten blev akut kissnödiga och jag som nyss besökt gymmet blev fruktansvärt törstig. Jag började hysteriskt snitta upp citrusfrukter och suga i mig fruktsaften medan min tunga bara blev torrare och torrare.
Vi ringde jouren som mumlade något om en avgrävd ledning och sa att vi helt enkelt får vänta och se. Det var två timmar sedan nu och jag känner hur mina organ sakta ger upp, ett efter ett.
Imorgon, om livet fortfarande finns i mig, tar jag med mig mina viktigaste ting: vin, dator och kamera, för att sedan ge mig av mot Dalarna. Jag klarar inte detta längre.
Jag måste få samla kraft om jag någonsin ska överleva detta vansinne.
Nu måste jag släcka innan någon hittar mig.
Var rädd om er.
Rekonstruktion/reproduktion?
Gått igenom lite rekonstruktion idag, och ja, nog hade jag kunnat vara mer nogrann men nu accepterar vi det som det är så länge och fortsätter en annan dag. Nu ska jag framkalla. Hej så länge.
Lördagskänsla, not so much.
God morgon. Lördag idag, var det ja. Sitter ni på en sån där härlig lördagsskänsla nu då? Kanske har något roligt planerat eller bara ska ta det lugnt och mysa runt i mjukisbyxorna idag. Skönt för er.
Jag vaknade inatt och var säker på att jag måste ha tag på mobilen och att lampan var trasig. I vanliga fall när jag vaknar så kan jag utan problem lokalisera både lampa och telefon i mörker men nu hade jag ju inte vaknat. Jag resonerar så att jag måste dra rullgardinen rakt ut, alltså inte rulla upp den vilket också är hur lätt som helst från den positionen jag var i, utan att istället dra den ut mot rummet. Min krukväxt och silvriga dalahäst som står i fönstret var inte ritkigt med på det draget utan rasade så klart i backen, vilket inte störde mig för jag MÅSTE JU ha tag i mobilen. När jag ser mobilen och inser att jag fått ett sms vaknar jag på riktigt. Är osäker på att det var just det som triggade händelseförloppet men nu satt jag där vaken med en ledsen växt och två delar av det onaturliga djuret som faktiskt redan varit limmad ett antal gånger.
Jag somnade om när jag ställt ihop det hela något men bara för att sedan vakna med en vidrig träningsvärk på grund av klent stretchande efter gårdagens gymbesök.
Det här är väl inte de bästa förutsättningarna för ett lyckat lördags-mode men skam den som ger sig.
Trevlig helg på er!
En bild från förr då lördagskänslan faktiskt infann sig.
Vår relation.
Det här känns så himla jag och Fredrik. Han puffar mig. Jag KNUFFAR honom. Så går det. Ge alltid igen dubbelt.
My brown eyed girl.
Jag har lekt med Karin i photoshop idag.
Så att ni ser att jag verkligen pluggar, menar jag.
Läraren sa att jag kunde vara nöjd. Jojo. Där ser ni. Stjärnelev, kallade han mig sedan. Han kom med gåvor erbjöd mig ta över hans jobb som lärare men där drog jag en gräns. Jag menar, herregud, bara för att jag kan dra i lite reglage i photoshop så behöver jag ju inte helgonförklaras.
Nej, okej. Men han sa att jag kunde vara nöjd. 
Att invänta sjukdom.
Sitter just och avnjuter mitt nystädade råttbo och väntar in en tvättmaskin. Man sköter sig. Jojo.
Men. Något har hänt med mig.
Jag har det senaste året blivit något av en övermänniska. Jag som tidigare lidit av ett fruktansvärt dåligt immunförsvar blev plötsligt tålig och trots att min närhet insjuknade med jämna mellanrum och jag då fruktade det absolut värsta så stod min fysiska hälsa oberörd.
Så fort jag så smått nämnde detta så greppade jag i panik efter närmsta träföremål, spottade och kastade salt för glatta livet. Visst kunde det hända att jag kände små onda aningar som plötslig trötthet och lite rispningar i halsen, men det blommade aldrig ut.
Jag hade fått ett immunförsvar. Jag mådde bra. Inget kunde rå på mig.
Tills nu.
Jag är fruktansvärt orolig på att jag inte kommer kunna stå emot den här gången. I tre dagar i sträck nu har jag känt av den ömma halsen och jag har även drabbats av snuva. Huvudet värker och jag började även hosta idag.
Det har inte brutit ut så pass att jag kan kalla mig överdrivet lidande av det, utan jag håller mig på benen och är på skapligt gott humör, fortfarande hoppfull om att det kan ge med sig. Jag trycker i mig c-vitamin, ingefära, citron och honung. Skam den som ger sig.
Ja. Det är så jag mår. Nu vet ni. Tackar som frågar, och så vidare. Jag har köpt nya pyamasbyxor också som är sjukt stora. Och massa raggsockor. Går med andra ord runt och är sjukt fresh. Som sig bör när man bor på internat. Nu ska jag läsa lite och dricka ingefärste.
Nej, säg inte: adjö. Säg: på återseende.
Bild.
Där har vi honom! Drömkarln då!
Den här morgonen.
Vi börjar kvart över tio idag. Helvetet kommer att braka lös och glöm inte var ni hörde det först.
Jag sov dåligt i natt. De lassade av matvaror utanför mitt fönster klockan två och sedan har den där jävla fläkten startat med jämna mellanrum vilket har bidragit till en huvudvärk.
Tro föresten att jag håller på att få ögoninflammation i höger öga.
Frukosten var äcklig. Jag tog en äggmacka men den föll isär på tallriken och växte i munnen.
Jag känner mig förkyld också. Nästäppa och irriterad hals.
Mitt rum är skitkallt.
Det är måndag.
På plats.
Mina kära!
Jag har återvänt till internatet och Loftet. Började med att dricka kaffe och skratta hysteriskt med brudarna som jag faktiskt saknat en himla massa. Nu har jag duschat, kokat te och packat upp väskan.
Det är inte fy skam att vara tillbaka, det är faktiskt inte det.
Under den sista veckan av lovet så satt jag inne i lägenheten vid datorn. Det var allt jag gjorde vilket ledde till att min förmåga att bli aningen hemtam blomstrade. Jag fick kallsvettningar så fort Eken nämnde den yttre världen och tanken på att börja vårterminen var fruktansvärt obekväm. Jag blev rent av förbannad.
NEJ. sa jag bestämt inom mig. Jag tänker inte börja igen, fortsatte jag trotsigt. Vårterminen kan fara åt helvete, jag gör väl som jag vill. Hehehe, som om jag skulle åka härifrån nu. HA!
Meeen så skjutsade Eken mig till Gävle där jag mötte upp Agnes och Angélic, och här är jag nu. Har tagit med mig musik också. Har det riktigt mysigt. Faktiskt. Bara Hovgården och Eken som fattas.
God fortsättning.
The liquor on your lips makes you dangerous...
