Susanna

Julen är häääär! I alla fall snart, mycket snart. Jag kände det STARKT  i helgen när jag öppnade en flaska Blossa Sparkling, den vita. Jag hade mina tvivel om hur det skulle gifta sig, jag menar mosserande med glöggkryddor, det låter ju övermodigt. 

Men oj. SUCCÉ.

Jag har ju sagt tidigare att jag blir allt mer julkär för varje år som går, och detta sparkade igång vällusten på ett otroligt sätt. Jag har även införskaffat ett pussel med julmotiv, köpt en ny hyacintvas och fått tag på ett doftljus som doftar polkagris. Håll i mig, TYGLA MIG, vi är inte ens i december! Men krafterna är starka och likt en död lutfisk låter jag mig fullständigt slitas med i julströmmen. Hoppfull och salig. 

Den kanske inte kommer få firas med nära och kära, men det är ändå knäcken man är ute efter, visst då?

Jag förstår ju att jag inte kan börja dra fram granen ännu. Men jag kan lägga mitt pussel och fundera på hur många amaryllisar jag ska köpa i år. Planera lite försiktigt bara.

Så, hey google, spela upp min jullista på 20% volym. Vi börjar lite mjukt.

 

Det har varit en intensiv jobbperiod det senaste. Hela mitt väsen har trånat efter en längre vila men helgerna går så fort att det inte agerar mer än en återhämtnings-teaser, sen är man tillbaka på kontoret igen och kan inte annat än att känna sig något snuvad på konfekten.

Lördag och söndag bidrar ju med viss återhämtning absolut, men för min av naturen motvilliga själ hinner jag inte få upp energimätaren tillräckligt för att väcka någon form av motivation eller skaparlust under de två dagarna, utan bara tillräckligt för att palla fem dagars jobb där man går och lägger sig tidigt varje kväll.

Efter att så många gånger ängsligt yppat orden "bara en dag till" så lyssnade jag äntligen på mig själv och både jag och Andreas tog en dag ledigt. Och inte vilken dag som helst, utan den vidrigaste dagen på hela veckan; måndag. 

Så nu sitter jag här, efter en sovmorgon, invirad i filt med en kopp kaffe. När jag egentligen skulle vara på jobbet. VA?! Nyp mä!

 

När jag slog upp mina blå imorse var det som att livsandarna återvänt. Direkt var jag fylld med lust och energi. Jag ska börja träna. Fotografera mera. Skriva! MÅLA! Laga näringsrika och fantastiska måltider. Helt enkelt levla som individ och människa. 

Jag börjar med att blogga. Plocka de lägst sittande äpplena först, som man brukar säga. Det kändes överkomligt. Något som spär på min energi utan att nalla av den. Jag vill få ner min glädje i print! Tittar man tillbaka på de väldigt sporadiska inläggen här så kan man se det som ett vittnesmål på hur ofta jag har lite extra energi. En sorglig insikt, faktiskt. Men nu vänder det, det känner jag... 

 

Vid en tidigare energiboostepisod då jag tog mig an att sortera alla skåp och ta tag i diverse små projekt jag då kom över sa jag till Andreas "Jag börjar tro att jag är bipolär, fast inte så mycket humörmässigt utan rent energimässigt" och han svarade att "Ja? Redan? Det har jag vetat om de senaste sex åren". Jaha, jasså. Han blir så spydig ibland, allvetarn.

Nåväl, är det så tar vi nu emot manin med öppna armar nu.

Vädret är piss men livet är ljust, här början resan och ni, ni hänger med!