Susanna

Är nyss hemkommen från stranden med Phäntie P och är helt slut!
När vi fört kom dit så var det äckligt varmt. Jag låg och pustade och ålade mig då jag inte hade tålamod att ligga still. Eftersom vi inte träffats någonting på måndagen så hade vi mycket att ta igen, så vi låg där och spydde ur oss konversationer med våra bröst i det fria.
Alldeles innan vi gav oss ut till stranden för första gången i år så kom Eken och sa något om att det inte längre finns någon lag mot att kvinnor ska få vara topless på stränder. Samantha sa då att hon nog troligen kommer att göra detta, lag eller inte. Ja, varför inte?! skrek jag och så fort vi anlände till stranden for överdelarna av. Eller ja, strand och strand. Det är en brygga vi ligger på och det är aldrig mer än en familj till där då vi är där och de ligger ca. 30 meter ifrån bryggan.
Idag när vi kom dit låg det en mor med sina två barn vid den lilla sandplätten, så jag och Phäntie spatserade förbi för att lägga oss på bryggan. Även idag slängde vi våra överdelar och kände oss friare än någonsin.
En halvtimme senare tog modern sina två barn och gick hem, medan vi låg kvar och jäste. När jag senare slår upp ögonen så ser jag en man komma gåendes med sitt barn. En man, en man. väser jag och vips så har vi båda bytt sida. Vi är kanske inte helt frigjorda ännu, men uppskattar de små korta stunderna av frihet våra bröst får.
Hur som helst så blev det lite svalare längre fram emot  middagstid och en perfekt temperatur uppstod. Även idag badade jag och känner mig mycket stolt över mig själv. Jag badade säkert 45 minuter i streck, det ni. Så nu är jag lite kall, trött och hungrig.
Snart kommer Phäntie igen för att äta middag med mig och sen underhålla mig den tid Eken är på jobbet. Innan hon kommer vill jag gärna hinna städa lite, men energin verkar inte finnas där, och det känns jobbigt. Jag vet inte alls vad jag ska ta mig till.
Jaja, jag får väl börja lite smått, så här blir ju inget rent! Tack.

I lördags begav sig jag och Samantha mycket lätta i sinnet till stranden. Solen sken och det var helt enkelt ett underbart väder. Vi låg på bryggan och diskuterade saker som låg oss varmt om hjärtat. Skratten var många och bekymmrena få.
Samantha hade även tidigare den dagen inhandlat en Beach-Amigo, detta är en fläkt och vattenspruta i ett. Eftersom den inhandlats på dollarstore för en tia så höjdes inte så många ögonbryn då fläkthuvudet föll av, men Samantha var fortfarande nöjd då hon hävdade att det var den bästa vattensprutan hon någonsin skådat.
Hon använde den flitigt på både mig och henne, på gott och ont, ty detta gjorde att vi blev naivt ovetande om solens egentliga hetta.
Vi tog även två dopp i älven (vilket är mycket bra för en badkruka som mig) då det blev lite för varmt.
Fem timmar rann förbi utan att vi ens märkte det och dessa spenderades enbart på mage för min del och enbart på rygg för Samanthas del. Nej, vi låg inte på varandra, utan jämnsides, om någon började undra.
Oj, nu kanske vi brännt oss lite, konstaterade vi då vi plockade ihop våra grejer för att bege oss hemmåt. Men det gör inget för det har varit den bästa dagen på sommaren och vi kommer aldrig glömma den! sa vi till varandra, vi blåögda och barbenta flickor.
Nej, vi kommer aldrig att glömma den. Den soliga lördagen i juni kommer alltid bli ihågkommen som DEN DAGEN VI BRÄNNDE OSS SÅ IN I HELVETE! Tack vare Beach-Amigon som lurade oss alla.

Vi var bjuden på kalas den kvällen hos min syster. Hennes man och ett av deras barn fyllde år och detta skulle firas med smörgåstårta. Efter kalaset hade vi planerat in ett litet dopp i Samanthas pool, samt lite grillning.
Allt eftersom timmarna gick den lördagskvällen så brännde det mer och mer. Att sitta ner för att avnjuta smörgåstårtan var nog en av mitt livs svåraste prövningar. Folket runt omkring mig pratade och skrattade, men jag satt där med ett plågat ansiktisuttryck och tänkte: Varje sommar, samma jävla sak. Varför lär jag mig aldrig! Det tar inte så mycket på mig, nej just. Aldrig mer. A L D R I G  M E R.
Då jag tryckt i mig tårtbiten var jag galen, jag kunde inte längre sitta ner, och allt jag kunde tänka på var att hoppa ner i Samanthas pool och svalka mina svidande ben. Men då vankades det efterrätt. Vi behöver inte det, hävdade jag, men Eken var mycket sugen på en kopp kaffe samt en jordgubbstårtbit. Efter att i stort sett tryckt ner jordgubbstårtan i halsen på Eken så slängde vi oss i bilen och begav oss mot Samantha. Vi möttes i dörren av en lika lidande Phänite, sen blev jag sälflickan som spenderade dryga 80% av kvällen i poolen.
Så vad lärde jag mig av detta? Tydligen inte så mycket eftersom jag låg på stranden dagen efter igen, dock mycket noga insmörjd i solskyddsfaktor och endast i två timmar denna gång. Men nästa år, då ska jag minnas detta. Jag skriver en liten post-it redan nu. Solen tar även på mig.

Eftersom nakenbilder röstades bort i förra inlägget så har jag klippt bort de provocerande bitarna. I den lilla cirkeln i vänstra hören ser ni kontrasten mellan den skyddade huden bakom bikinitrosan och den inte så hemskt mycket skyddade huden. Jag kan även upplysa er om att mina knäveck nog aldrig kommer bli vad de varit igen.  Så, mina vänner, skydda er. Solen är inte er vän.

En ny vecka ger nya möjligheter... right?

Okej. Det är så här va. Spikmattor hyllas något så fruktansvärt både till höger och till vänster. Bloggar beskriver sin kärlek till dem så ingående att man det känns som stå och kika genom nyckelhålet på ett nuppande par då man läser det. Den botar tydligen allt, ryggont, sömnproblem, cancer, you name it! Det är en mirakelmatta med andra ord och ALLA ÄLSKAR DEN!

OCH SOMNADE! JAG ÄR EN SPIKMATTSMÄNNISKA!  J A G   Ä L S K A R   D E N ! ! !

Igår grillade jag och Eken och lyckades mycket bra med köttet. Vi åt och fröjdades, och  kort därefter kom Phäntie för att göra oss sällskap. Hon drack öl i hiskliga mängder och i rasande fart, och snart var hon en smula högljudd men ack så glad och välvillig. Vi kollade igen lite bilder jag framkallat och mindes tillbaka på tiderna från förr.

Sara kom också över efter en stund och tillsammans började vi prata om saker som låg oss nära hjärtat. Helt plötsligt befann sig Phäntie och jag i en slags limbo mellan glädje och sorg. Vi pratade om saker vi tyckt varit sorgligt förut och insåg att detta fortfarande fick oss gråtmilda, men samtidigt så insåg vi att det var en smula patetiskt och började därför skratta åt den bisarra situationen. Tårarna strömmade och ett liksom hulkande skratt gurglade i våra strupar, medan Sara satt bredvid och fnissade lite åt oss. "Jag kan inte gråta bland folk" sa hon, och visade prov på sin tes i praktiken.
Denna känslomässiga urladdning gjorde mig gott kände jag, och att fira midsommar med mina allra käraste vänner var underbart.
Phäntie och jag spånade lite om att umgås så här på förmiddagen, men jag vet inte om hon fortfarande är på humör för detta, ty hon är en tämligen morgontrött människa.

Jag har planer på att bege mig till mitt barndomshem för att snickra ihop ett par hyllor, men vet ej hur lämpligt detta ter sig då de har främmande på besök.
Sen undrar jag hur min kropp känner sig. Jag drack förvisso bara ett halvt glas vin igår, och förvånades över att man faktiskt inte behövde dricka så mycket för att ha roligt, så därför bör jag vara körbar idag. Men känner jag min kropp rätt så blev denne chockad över den blygsamma mängd alkohol den fick i sig och sitter därför och tjuvhåller på denna, suger på karamellen så att säga, det skulle jag ha gjort.
Hur som helst ska jag ta och lämna datastolen för ett tag, och tackar så länge för mig. Tack.

ÅH! Jag tror jag har satt rekord i stelhet. Det smärtar så oerhört i min nacke så det finns inte, i vilken vinkel jag än vrider mitt lilla huvud i så smärtar det i mina små muskler och jag skyller allt på mitt nuvarande sommarjobb. Fy satan säger jag bara.

Hur som helst har Eken dragit iväg på sin motorcykel nu och lämnat mig i min ensamhet. Det är sorgligt det där, vi ses ju redan så lite, men han måste ju få utforska världen han också. Han har ju trots allt kommit upp i den åldern nu, så man måste väl våga släppa lite på tyglarna, det är ju en naturlig process.
Det positiva är i alla fall att jag kommer komma hem till ett precis så städat hem som jag lämnade det på fredag och det känns tryggt.
För en sak har jag kunnat konstatera efter de här veckorna jag lämnat honom, och det är att han inte är riktigt så huslig av sig än. Jag kan alltså inte bryta upp och lämna honom för detta skulle döda honom. Eller ja först skulle krukväxterna dö, vilket de har varit nära att göra redan om det inte vore för min hjärt- och lungräddning då jag kom hem, sen skulle han dö av näringsbrist. Jag fann nämligen en liten stapel av sisodär fem, sex tallrikar nedanför databordet där det gick att finna rester av senap och ägg på samtliga. Då jag ställde honom mot väggen så fick jag reda på att han varje dag under min frånvaro levt på ägg, korv, senap och knäckemackor. 
Det jag inte förstår här är att oftast när vi lagar mat är han den som oftast lagar mat och väljer ut vad vi ska äta för något, och detta brukar vara både varierat och gott, men i sin ensamhet så släpper han allt detta och tar den enklaste utvägen. 
Näringsbrist är alltså vad som skulle ta död på honom tillslut. 
Om jag och Eken skulle bryta upp någon dag så måste jag också få be hans nära och kära att de ringer och åtminstone lurar honom att de ska hälsa på dagen efter, en dag varannan veckan ungefär ty detta kan få honom att känna sig tvungen att panikstäda, och på så vis eliminerar vi en dödsrisk vilket är att bli uppäten av en flock kackerlackor i taxstorlek.
Mitt råd är dock att dyka upp några av gångerna som lovat, annars kan han bli misstänksam och ge upp städningen, han är nämligen inte så dum som han ser ut.

Okej, nu vet jag att om Eken skulle läsa detta skulle han bli arg och säga att: Så är det fan inte!!! och bli lite grinig för att jag framställer honom som en lat och oduglig pojke, så jag måste väl erkänna att jag kanske kryddat lite här och där. Men blommorna var faktiskt så gott som döda och hans näringsintag precis så enformig som jag beskrev den. Så var det faktiskt ganska stökigt också, eller hur raring?
- Ja, men jag har faktiskt jobbat hela veckan och så har jag ju varit tvungen att packa inför Norgeresan!
Ja, vi låter väl honom gå med den ursäkten då, men innerst inne vet vi. Och vi kommer aldrig att glömma.

Ibland blir det rätt tråkigt att köra lots, så jag brukar leka chickenrace, se hur länge jag törs blunda och köra samtidigt. det gör det hela lite roligare helt enkelt. pröva!

somnade på flaket i en timme ungefär. not good for Sanna the freckle...

det är med livet som insats jag gör detta..

jag kör lots och äter vindruvor. vindruvorna är ganska äckliga, smakar parfym. men jag äter dem ändå, för jag har tagit med dem och inget får gå förlorat. livet är hårt här ute..

Nu är vi på väg till Ekens bror för att fira födelsedag! Trevlig fredag på er!

här sitter jag och väntar på att dagen ska börja. bara fyra dagar kvar tills jag får åka hem. då börjar vi räkna ner då...

Jag måste ju hela tiden planera min vecka varje söndag och tänka ut precis vad jag ska äta och ha på mig. Detta är förvisso inte så svårt då jag måndag till torsdag, ev. fredag, är tvingad till att bära varselkläder och min mat ofta består av en yoghurt och en frukt, kanske eventuellt en spartansk matlåda två av dagarna. Men. Det är ändå jobbigt att man måste ta dessa beslut på söndagen, och sen behöva följa dem slaviskt tills jag får komma hem på torsdag eller fredag. För skulle jag på tisdag komma fram till att: nej, idag vill jag inte ha jordgubbsyoghurt, jag vill ha broccolipaj, så kan jag ju inte ändra mig. Jag är dömd till att äta det jag tagit med mig, för det finns inte tid för mig att åka och handla och jag skulle inte heller hitta till en affär då jag har ärvt min mors obefintliga lokalsinne.
Jag tar med mig mina varselkläder, min kylväska och en bok. På onsdagkväll, om jag har lite energi kvar efter dagens arbetspass, kanske jag inte vill läsa en bok utan se en film istället, men det går inte. En bok är allt jag har med mig och är alltså allt jag kan underhålla mig med.

Men nu är det ju inte bara jag som lider av detta dilemma, utan Eken ska ju till Norge på motorcykelsemester nästa vecka. Han blir borta i en vecka och har sina blygsamma små motorcykelväskor att packa i. För cirka tre månader sen bokades denna tripp och detta gjorde Eken lite hispig. Han har ju nyss tagit sitt kort och aldrig varit på en sån resa förut, vad skulle han ta med sig? Som tur var fick han en lista på nödvändiga prylar av en mer rutinerad knutte, och denna har han följt slaviskt.
Jag tar cirka två timmar på mig att packa inför min arbetsvecka. I tre månader då jag frågat Eken vad vi ska göra ikväll/imorgon/i helgen så har jag fått svaret att han ska packa. Är han lat och skjuter upp det, undrar ni. Nej, han packar, han vrider och vänder på grejer, läser listan, kryssar över, bockar av och fyller på. Varje gång vi handlar så försvinner han iväg bland hyllorna för att se om han kan hitta något mer att bocka av.
Nu är det dock bara en vecka kvar innan han ger sig iväg så nu är det verkligen panik, han går runt och ojar sig, tar sig för pannan och lyfter i och ur grejer ur motorcykelväskorna som legat uppslagna på tvrumsgolvet i vad som känns som en evighet. Jag hatar de där väskorna för de ligger och hånar mig eftersom de vet att jag inte får flytta dem. Eken skulle nämligen bli galen om jag gjorde detta, han packar ju.

Jag fylldes tidigare idag av en liten upprymdhet då jag kom på att han faktiskt åker nästa vecka och att jag då inte behöver svära över att de ligger där och förstör harmonin i rummet. De kommer vara ur vägen och ett minne blott! Min lycka försvann dock snabbt då jag insåg att jag kommer jobba den veckan han är borta med dem och när jag kommer hem kommer han hem, bär in sina väskor, ställer ifrån sig dem i tvrummet och sliter ut alla grejer på golvet.
Jag kommer få tjata så fruktansvärt på att han ska plocka undan sina saker och sen kommer jag be honom bära ner de klumpiga väskorna i förrådet, något han kommer vägra för han kanske vill ta en till tur någon gång i sommar och då vill han ju inte behöva gå ner i förrådet och gräva. De kommer alltså stå där och reta mig tills snön börjar falla, då kanske de får flyttas ner i förrådet.
Jag hatar de där jävla väskorna.

Nu är snart helgen över och inatt styr jag åter min färd mot geflet. Jag borde slita mitt hår och gråta, men just nu känns det inte så farligt, det kommer väl någon gång i mitten av veckan eller kanske då jag ska åka nästa helg. Det är nästan så att jag njuter lite av att få göra lite nytta, även om det kan tyckas lite överdrivet att gå upp klockan fyra eller kanske till och med 0300 varje morgon.
Vi är tre stycken från Ramudden på arbetet där jag är nu och eftersom vi alla gnäller lika mycket över de inhumana arbetstiderna så känns det lite bättre. Det är skönt att få gnälla tillsammans med folk som känner likadant, för då blir man inte utpekad som lat eller kallad pussy. Så vi går där och suckar över att behöva flytta fram skyltningen och muttrar irriterat då läggarna vill börja en timme tidigare dagen efter, för vi börjar alltid en timme tidigare än vad de gör för att hinna ställa fram alla skyltar.
Men det är ju inte bara gnället som gör att man härdar ut, det är även att den 25:e närmar sig, glädjens dag. Det kommer bli vackert.

Nu är jag i full gång med att koka ris, då detta tillsammans med kyckling och rostbiff kommer bli min mat den här veckan. Bara att sätta igång med veckans packning då. På återseende.

Innan jag åkte förra veckan, jag var så blåögd och naiv.

Är blöt i fötterna, men det gör inget för idag är sista dagen. HA!

det ni ser framför er är en människa på bristningsgränsen. sömn- och näringsbrist plågar mig, och i mitt lilla källarrum är kylan så påtaglig att jag redan fått stampa ihjäl tre eskimåer. något håller dock mitt hopp vid liv, och det är att jag får återvända hem imorgon! hem till värme, mat och kärlek! det kommer bli vackert.

ÅH, PLÖTSLIG ÅNGESTATTACK INFINNER SIG I DETTA NU!!!

JAG VILL INGENTING!!!

RADERA MIG FRÅN JORDENS YTA, TY JAG HAR INGET ATT BIDRA MED OCH DETTA LIV GER MIG INGET!

VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR!?!

Allt rann av mig. Nyss ville jag ha massa pengar för att shoppa, men nu vill jag inte köpa något! Jag har tappat lusten totalt! ÅÅÅÅÅÅH! Bara en halvtimme kvar tills jag ska till ICA.

ALLT ÄR STÖKIGT HÄR HEMMA, OCH ALLT ÄR TRÅKIGT!!! TRÅÅÅÅKIGT!

skjut mig.