Så tuktas en pelargon.
Min lilla stolthet. Det är det jag kallar na. Med betoning på lilla. Den försynta Mårbackapelargonen jag införskaffade för ett par år sedan.
Jag tvivlade lite inför köpet. Har alltid sett pelargonen som en tantblomma och inte förstått tjusningen. Men så började jag dröja lite vid bilder på dem på pinterest och fastnade i stirr inne på blomsterhandlen när de stod uppradade i all sin prakt. Och så sa en av mina stora förebilder i livet, Linnea, "Jag tror jag börjar gilla pelargoner, är det ett ålderstecken?" och då vågade jag ge efter, lättad över mitt erkännande. Och köpte blomman.
Jag övervintrar henne, klipper ner henne och ställer henne mörkt och kallt. Jag tror inte jag behöver ha henne mörkt egentligen, men hon har överlevt det här nu så jag ämnar fortsätta. Jag vill inte ha henne för yvig. Hon är som Andreas, mår bra av att hållas kort och agas lite. Då blommar de som starkast när de väl får chansen. Och jag sitter vid spakarna, likt en gud ömmandes över sina kreationer. Gillar att se henne gå från ingenting till frodig och voluminös i takt med sommarens framfart. Likt en annan.
Jag tog fram henne för några veckor sedan. Då var hon kal, ett litet genomskinligt spröt stack fram men i övrigt slumrade hon.
Nu har hon fått näring, jordpåfyllning, sol och kärlek och hon står redo att blomma. Och visst gör det ont när knoppar brister, det är sen gammalt. Men nu välkomnar vi våren och frodigheten! Och tantfasen, om vi så vill.
Kompaktångest.
Hon har börjat vakna till liv. Köpdjävulen. Och hon är stark.
Kläder och smink som nog var min största last tidigare är fortfarande något jag kan stå emot, och det är väl för att jag dragit en tydlig gräns där. Men i gråzonerna lurar faran. Teknik. Sådant som jag tänker är till nytta för både Andreas och mig. Ett Nintendo switch vore ju superkul. Och en ny tv med nytt ljudsystem så klart. Sen skulle jag vilja ha en riktigt bra sladdlös dammsugare. En ny laptop vore inte helt fel, nu har vi bara Andreas dator som förvisso inte är gammal men den har en matt skärm och ser så tråkig ut, den LOCKAR mig inte.
Ja man hör ju, det drar iväg så att säga. Och något jag länge gått och klurat på men varit för ängslig för att köpa: En ny kompaktkamera.
Ångesten äter mig över min systemkamera jag la många dollars på för förvisso många år sedan och som nu bara samlar damm. Vad trodde jag? ATT JAG SKULLE BLI PROFESSIONELL?! Fniss.
Ja, jag trodde väl det. Korrektion: ville väl det. Nåväl. Det är långt bak i det förfluta. Så nu behöver jag begå ett nytt misstag.
Jag har några krav. Den ska vara liten och smidig. Jag vill att den ska ta bra bilder men också vara okej att filma med. Jag är lite väl sen på youtubertåget så jag få nöja mig med att föra videodagbok för egenbruk. Amatörfilm, om man så vill. Nej, inte på det sättet.
Om det är en djungel? Ja, så in i. Utbudet är oändligt. Topplistorna pekar främst mot en modell. Något många svär vid och som har några år på nacken men som borde fylla de basala behoven för foto och video. Men. Då börjar det krypa i mig. Tänk om jag vill mer utan att veta det ännu?
Om jag köper den, allt är frid och fröjd de första veckorna, sen kommer det upp nya behov? Jag kan fota, filma och lätt exportera bilder, men jag kan inte fota havsörnar i närliggande kommuner eller utföra hobbygastroskopier med den. Jag kanske vill starta en ny dokusåpa i karantäntider, Desperate me of my lägenhet, i 4K?!
Jag vill hålla alla dörrar öppna, även om jag ständigt befinner mig i samma rum. Vem vet vad framtiden har att erbjuda? Jag vill ha kakan som jag äter kvar på bordet hela långa livet, som Lars Winnerbäck sjöng rakt in i hjärtat på en i högstadiet.
Ja men det är tydligt, detta äter mig. Jag våndas, ser hundratals recensioner, väger för- mot nackdelar, väger mig själv, har gått upp i vikt, bestämmer mig, ångrar mig, gråter, skriker, dricker vin. Som alltid när det blir så här så stiger Andreas in till slut, ryter åt mig att vara som folk och beställa kamerajäveln. Och jag fogar mig.
Så nu är den beställd. En liten enklare variant ändå nu då. Så det svider lite mindre när även den samlar damm. Fördröjt leveransdatum, så klart, så jag hinner ångra mig 700 gånger om och reta ännu mer gallfeber på Andreas. Men nu är det gjort. Så nu väntar vi. Och våndas.
//Drottningen av sitt eget ångestrike.
Att ha vilat idiotin i form
Vårdeppen är ett faktum, och inte blir det bättre av att inget är sig likt och att man ska hålla sig inne så mycket som möjligt. Missförstå mig rätt, jag äääälskar att hålla mig inne. Men det är inte helt utan att man blir lite unken.
Andreas har gått och blivit knäpp, han har helt på eget initiativ bestämt sig för att börja motionera. Jag är ju minst sagt sporadisk i mitt tränade så jag kan inte börja slunga några större stenar i det berömda glashuset, men jag är helt klart den som oftast behöver tjata mig grinfärdig innan jag får med honom ut. Idag dock så frågde han mig "Vill du följa mig ut när jag ska springa?". Jag har ju INGET val här.
Det ska tilläggas att jag inte besökt gymmet sedan det börjades ryktas om det här förbannade viruset (älskar att kunna byta "lat" mot "ansvarsfull" i dessa tider) och några löpsteg har det inte heller blivit på mycket länge. Men vi är alla barn i början, osv. Som grädde på moset var jag hemma veckan före påsk med förkylningssymtom.
Nåväl. Sagt och gjort. Vi drog på oss hörlurar för att kunna undvika att behöva lyssna till våra egna och varandras flåsanden. Jag hade tänkt mig någon form av promenad med små spontan lufsningar, men Andreas började jogga direkt. Och jag tog rygg.
Jag bara väntade på de klassiska krämporna att börja ta vid, de där känningarna i knäna, smärtan mitt på smalbenet, hugg i höften. Men hör och häpna, det kändes bra. Jag flåsade högre än någonsin men det var bara att höja musiken i lurarna så gick det att ignorera.
Andreas fick stanna och knyta skon och jag fortsatte. Sprängningarna i lungorna kunde jag uthärda.
En stilla jogg, absolut, men ändå en konstant sådan. Och så höll det i sig hela vägen runt, för det gjorde ju inte ont någonstans.
Jag satte mig och väntade in Andreas som endast var en minut bakom och i takt med att han kom ikapp så följde även verkligheten.
Jag upplevde något jag inte gjort sedan högstadiet då jag tävlade med Hanna Berglund runt elljusspåret och spurtade upp för den vidrigaste backen. Blodsmak i munnen. Jag har inte psyket att pressa mig till det annars. Antingen ger någon led upp innan eller så blir jag helt enkelt uttråkad. Men nu slog idiotin till. I tillägg till blodsmaken så kom en helt ny upplevelse, en otrevlig smärta i lungorna. Och det fick ju visst gehör hos hypokondrin i mig, kan vi säga. Har jag redan corona? Kommer jag dö nu? Jag vill kräkas.
Det gav med sig efter en stund men lämnade efter sig en rökhosta som inte går av för hackor.
Det ska understrykas att det inte var en lång sträcka. Men likväl ett vansinnesdrag att inte mjukstarta när man har en biologisk ålder på 102 år.
När jag sedan klev ur bilen hemma så ville varenda muskel dra ihop sig i de nedre extremiteterna. Och jag tog mig sakta upp för trappen upp mot lägenheten med glasiga ögon, väsande andning och "Varförvarförvarför?" malandes in mitt inre.
Jag vet att jag är för tung, otränad och lat för det jag just gjorde. Men jag glömde bort det, helt enkelt. Och det blev ett bryskt uppvaknande.
Och nu är det bara att vänta, antar jag. Antingen på träningsvärk och ledsna leder, eller på att coronan ska få slå rot i varenda liten alveol i mitt bröst och sakta men säkert dränera samtlig liten procent av min lungkapacitet (vilket är 127% för min åldersgrupp, eller åtminstone var när jag testade den under fysioterapeututbildningen. reds. anm.)
Hur som helst blir det misär. Ikväll väntar dock en livestream med mina abosluta favoritsynthgrupper som jag ska sitta bänkad framför med ett glas rosé och sjunga med till med min nyfunna whiskeyröst. Jag ser så mycket fram emot det och ska njuta av varje respiratorfri sekund. Tack för mig, tvätta händerna.
Jag och Andreas efter en joggingrunda förra året, då både jag och förnuftet var sundare.
