Larmat och klart.
Jaja, jag ville bara dela med mig av denna pinsamma händelse och gruvar mig inför morgondagen då jag ska jobba igen och troligen kommer bli grymt trackad av chefen. Livet är hårt, mina vänner, glöm inte det.
Varannan vatten.
Ah, lördagmorgon och det enda man tänker är varför man inte tog varannan vatten igår. Ja, jag drack lite vin igår med Eken och Sara för att fira att en av de åtta praktikplatserna är min. Hurra. Så om åtta veckor (?!) är man en fullfjädrad säljare.
Det som känns lite lurigt är den där göteborgsresan som är planerad om en månad som varar fredag-måndag. Kan man begära två dagar ledigt halvvägs in i en praktik? Jag får väl slita som ett djur och vara äckligt trevlig i två veckor innan jag frågar. Lite extra maskara så valpögonen förstärks kanske inte skadar heller. Nåväl, nu har jag iallafall något att göra ett tag framåt.
Ska föresten jobba ikväll och imorgon också, så förvänta er inga mirakel här på bloggen. Nu ska här spelas lite borderlands med Eken och drickas massa vatten. På återseende.
På 18årsdagen var man förståndig med vattnet minsann.
Praktikmöte avklarat.
Innan vi skilldes åt sa han att jag hade ett stort fel. Detta fick mig naturligtvis lite modfälld och han frågade mig om jag vissta vad det var. Han hade tidigare nämnt att en bra säljare inte pratar, den lyssnar instället, så jag föreslog att jag kanske pratade för mycket men det var fel. Jag frågade om jag saknade arbetslivserfarenhet, men det var inte heller rätt. Han sa då att det berodde på att jag var tjej och att han ville ha så stor variation på sina praktikanter som möjligt, och nu var det mest brudar som hade sökt. Mitt kön sätter mig alltså återigen i skiten.
Nåväl, när vi tog i hand och sa farväl sa han att han skulle höra av sig senast imorgon eftermiddag och att han inte kunde lova något men att det kändes bra. Så vi får väl se. Håll småtummarna era.
Praktikmöte
Japp, då ska man på möte igen nu då. Tydligen gick intervjun skapligt också då. Det jag har sökt är ett sånt där säljarjobb ni vet. De som ringer och stör och envisas med att kränga saker till er, en sån ska jag bli. Eller ja, jag ska ju bara ringa till företag, men om jag förstått det hela rätt så måste jag genomgå en praktik i två veckor först då jag säljer enkla saker, som elavtal och dylikt.
Så nyss ringde han som håller i praktiken och bad mig komma in till honom till klockan 15 idag. Han lät mycket trevlig och mötet känns inte alls så skrämmande, men jag har ändå en olustig känsla i magen. Jag är nämligen ett steg närmre det jobb jag sa att jag inte skulle söka. Allt utom säljarjobb, för det tjänar man ju ändå inget på.
Man får nämligen en fast lön men den är, för att citera mannen jag hade möte med i måndags, så pass låg att man inte ska ha en chans att klara sig på den. Resten är provisionsbaserat. Så det finns inget tak på hur mycket du egentligen kan tjäna, fick jag höra men let's face it- ekonomiskt oberoende är nog inget som väntar inom den närmsta tiden.
När jag sökte jobbet hade jag inte så jättebra koll på vad det hela innebar, och även om det stod säljare så skulle det nog inte vara precis som dem som ringer på telefonen och har panik i rösten då de måste få sälja nått till just mig om de ska få bo kvar i sin etta och åtminstone ha råd med två paket nudlar den här månaden. Men det är ju precis så det är.
Jaja, möte senare idag, sen tar jag de där praktikveckorna, för ett jobb är rätt viktigt vid det här laget. Kanske visar jag mig vara helt oduglig på att sälja så att de vägrar att ta in mig eller så är jag en naturbegåvning och snart har alla ni där ute bytt elbolag. Man vet aldrig. Eller går det så där och har jag inte skurit handlederna av mig innan praktiktiden är över så får jag flytta in i det "riktiga huset" och ringa till företag med panik i rösten och be till dem på bara knän att ta mitt erbjudande så jag har råd tanka bilen för att ta mig till jobbet kommande dag.
Vi får väl se.
Business Woman.
GOD MORGON!
Har bestämt mig för att skicka in lite kort för framkallning så att jag har nått att sysselsätta mig med. Framkallning kanske inte låter som en stor grej för er, men för mig som lider av beslutsångest och nu har massa olika ramar att fylla så kommer detta troligen ta upp hela dagen för mig.
Och vilket jävla väder sen då! Det kräksnöar ju värre än jag vet inte vad!
Uscha, nej jag har ett jobb att sköta. Eller nej, men...ja ni fattar. På återseende.
Tidig vår 2009.
Hjärnblödningen.
Jag somnade inte i morse, däremot hamnade jag i en svacka då jag blev oerhört rastlös. Detta löste jag genom att damma av the sims-ikonen och döda några timmar med det.
Eken var sen hem idag så jag gjorde det enda rätta som den perfekta flickvännen och hade middagen klar då han kom hem. Ett problem var bara att jag började känna av lite huvudvärk under tiden jag tillredde maten.
Resultatet blev dock utmärkt, kycklingen var saftig som tusan och jag såg verkligen fram emot att äta den, men när allt var redo att slukas så var huvudvärken så vidrigt påträngande och hade även fått sällskap ett subtilt illamående. Jag kunde helt enkelt inte äta. Värktabletten dröjde med att värka och jag blev oroligare och oroligare.
Eken trodde som vanligt att han visste precis vad som var fel.
-Du har ju inte sovit något idag, du blir ju så här då. Pröva sov lite.
Jaha?! För det första så brukar han säga åt mig att jag inte får ta några powernaps eftersom jag blir så pigg på kvällen då när han ska sova, sen så vadå "blir så då"?! Sån här huvudvärk har jag aldrig haft förut, den var outhärdlig! Det är i de stunderna jag vill köra upp mitt pekfinger i hans näsa och skrika: Du vet ingenting om mig! Men då jag var helt matt av smärtan så valde jag att sitta tyst.
Jag började naturligtvis diagnostisera mig själv i sann hypokondriker-anda. Hjärnblödning, ingen tvekan om saken. Eftesom jag läst om Magdalena Graafs hjärnblödning under let´s dance så visste jag precis hur det skulle kännas, fruktansvärd smärta i huvudet. SOM JAG HADE! Anledningen till att hon fick hjärnblödning var för att hon var så stressad. Och vad var jag igår? Typ elite-stressad lvl 80. Självklart att min kropp inte kunde gå helskinnad ur det! Med tanke på den stress jag genomled ska jag egentligen vara tacksam över att det BARA rör sig om en hjärnblödning! "Lägg dig och försök sova" säger Eken, men tänk om jag dör och han inte märker det då?!
Till slut kickade i alla fall värktabletten in och jag hävde i mig den halvkalla kycklingen likt en stövare, för att sedan däcka som aldrig förr i soffan.
När jag vaknade satte jag i mig två morötter och ett glas c-vitamin och nu känner jag mig hyffsat pigg. Så det kanske inte var någon hjärnblödning i alla fall. Kanske bara en liten en. Eller så vilar den bara för att ta mig när jag sover i natt. Vi får väl se.
Nu ska jag i alla fall gå och lägga mig i sängen, men eftersom jag powernapat så kommer jag väl aldrig somna ikväll. Så jävla typiskt.
"Oh jääääävlar!"
Ruskigt roligt!
Man måste ju hålla med killen här, var ju inget dåligt monsterhugg kärringen med sprutan gjorde! Hon hade faktiskt kunnat chilla lite! Och så "Varsågod" på det, vilket jävla hån...
Uppe med tuppen!
Så för övrigt? Jo, hade årets första gympa i söndags och nu börjar jag känna av det hela. Förvisso är det inte den värsta träningsvärk jag haft, men tillräckligt för att jag inte ska få för mig att göra några överdrivet akrobatiska övningar idag. Mitt i stridens hetta i söndags så såg jag och Sara på varandra med förtvivlade blickar och frågade oss själva varför vi genomled detta helvete, men så fort själva styrkan var över och vi kom i på stretchingen så sprack våra plågade munnar upp i försiktiga leenden och som hjärntvättade små areobicssoldater slöt vi ett avtal om att köpa kort för även den här terminen.
Föresten måste jag skicka en hyllning till Sara som satt i bilen och väntade under hela min timmeslånga intervju igår! Stackars sate, men hennes stöd uppskattades enormt, hade det inte varit för henne hade jag nog kräkt ner mig och legat avsvimmad på den där jävla parkeringen. Hurra för Sara!
Nu ska jag sätta mig i soffan och köra igång grey´s anatomy-boxen. Men inte somna! Kanske bara vila ögonen lite...
På återseende.
En bild för två somrar sen då jag somnade trots att min vän Samantha var och hälsade på. Det hela utspelade sig strax efter att bilden togs, man kan se min påklistrade pigghet. Det bli så jobbigt sånt där, lite skämmigt. Och det har hänt fler gånger. Förlåt, Samantha.
Det är över nuuuu....
Jag har haft bloggpause, glömde säga det till er. Anledningen till detta uppehåll berodde på att jag fick ett samtal och blev kallad till en jobbintervju som ägde rum idag. De senaste dagarna har alltså varit fyllda med fruktansvärd nervositet och ångest, och all min koncentration har gått till att försöka andas normalt så bloggandet har helt enkelt fått vänta.
Men nu är intervjun över och jag får troligen besked om hur det blir under nästa vecka, men ikväll ska jag njuta över att jag överlevde dagens prövning! Det känns så jävla skönt!
Lättad.
Jörgen och jag.
Under den effektiva dagen så tittade Ekens bror Henrik och dennes vän Jörgen in. Det ska tilläggas också att jag innan dess städat non-stop medan Eken WoWat hela morgonen och när Henrik ringde och sa att de strax skulle dyka upp blev jag tvungen att stanna upp mitt städande för att på Ekens order leta upp en tröja åt honom, eftersom han var mitt i en instans och inte kunde lämna datorn. Dåligt av honom, eller hur? Ja, här får ni döma honom hej vilt, jag är helt på er sida.
Nåväl, Eken, Henrik och Jörgen... Vem är Nåväl? tänker ni nu, så jag börjar om.
Hur som helst satte sig Eken, Henrik och Jörgen sig vid bordet för att dricka kaffe och äta fryst och smått misslyckad morotskaka som jag bakat ett par dagar innan, men jag finner inte riktigt ro till att sätta mig ner då jag var mitt i ett mycket produktivt skede. Eken berättade att jag skurvat och städat hela morgon, och under tiden jag vandrade runt i lägenheten och slet i sär granar och plockade tomtar så öppnade Jörgen sin ljuva lilla mun och sa: Tänk om alla tjejer vore som du, Sanna.
Heligt sken och ängla kör uppenbarade sig i lägenheten och jag sög länge på vad han hade sagt.
Tänk om alla tjejer vore som jag! Det han egentligen menade var alltså att jag var den ultimata flickvännen, drömtjejen helt enkelt!
Det jag kämpat i tre år att få Eken att förstå och uppskatta klämde Jörgen ur sig under vårt tredje möte! Fantastiskt!
Kort därefter bad jag Eken följa mig ner till tvättstugan klockan 18 samma afton, och som vanligt började han knorra och protestera. Men tänk om jag blir misshandlad och våldtagen då! skrek jag och då säger den förut så milda Jörgen: Vem skulle vilja våldta dig? och vips raserade han allt vi byggt upp han och jag.
I och för sig så har jag lärt mig efter våra få men ack så händelserika möten att man måste sålla lite i vad Jörgen säger. Läsa mellan raderna. Han kan förhasta sig ibland och säga saker han inte menar. Det gäller att plocka ut guldkornen liksom.
"Tänk om alla tjejer var som du, Sanna" Tsss. Tänk ändå, vad fint. Drömtjejen, det är jag det.
Jörgen och jag i en ömsint duett.
En klapp på axeln.
Ni minns att jag för ett par dagar sedan skrev att jag hade varit duktig och att jag ville delge er om detta längre fram? Nu har det gått så pass lång tid att det känns lite inaktuellt men eftersom jag inte vill missa den här chansen att bli klappad på huvudet så skiter jag i om ni tycker att det är "old news". Jag slet som ett djur för detta, okej?!
Jag började iallafall slita lite halvhjärtat i klädhögen för att sortera det som bara prövats men slängts åt sidan och det som nog faktsikt skulle tvättas. Då jag fått ordning på detta och omvandlat den ostrukturerade högen till flera små sorterade högar på sängen började jag ta bort den rena tvätten från torkställningen. Då jag skulle stoppa ner mina underkläder i byrån fick jag ett litet psykbryt, den har nämligen en egen liten historia.
Byrån var en av de första sakerna jag och Eken köpte då vi flyttade in i vår etta. Den kom från jysk och kostade 400kr. Gott så. Tyvärr så var jag lite våldsam med den i vår flytt till trean, så den blev lite sned och lådorna ville inte alls samarbeta. Jag tyckte att det var lika bra att slänga skiten då den var trasig, för man blev ändå bara förbannad då man skulle försöka ta eller lägga något i lådorna, men Eken protesterade. Vart ska vi då göra av grejerna som ligger i den? menade han och jag sa att han fick två månader på sig att laga den annars skulle jag slänga den.
Ett år har passerat sedan det ultimatumet ställdes och då och då har jag frågat Eken vad han ska göra åt saken och fått svaret att han inte vet om det ens skulle gå att laga den men att han skulle se vad som gick att göra.
Så i lördags då jag höll på med min operation dansa ut julen så satte jag upp håret, spottade i nävarna och började riva i Ekens verktygslåda. En halvtimme senare såg det ut så här:
Allt under tiden då Eken spelade WoW. Jag inte bara kan, jag kan själv också! En liten segerdans senare så hade jag fått sovrummet att gå från ett ångestmoment till en fristad för själen. Det ni!
När jag väl hade fått upp ångan så slungade jag mig in badrummet och bytte ut det röda temat (ett duschdraperi, två ljuslyktor och en handduk) mot ett blått tema.
Små saker som gör storskillnad, och denna lilla makeover spädde på min hybris ytterligare och det var då jag var redo för att ta mig an de övriga rummen.
Julgardinerna är utbytta och allt har återgått till det normala. Jag har även flyttat runt en del lampor och växter så det blivit som en ommöblering i det lilla, skulle man kunna säga.
I flera dagar har jag gått runt och skrikit till Eken: Förstår du hur jävla fint det blivit? Det känns liksom...harmoniskt! Fattar du?!?!
Han tycks dock inte vara lika imponerad, och när jag tänker efter är det nog bara för att jag förstorat det hela så oerhört i mitt huvud som jag tycker att det är så fantastiskt. Det ser ju i stort sett ut som vanligt här. Men får jag ut något av det så är det ju bara bra. OCH JÄVLAR VAD NÖJD JAG ÄR!
Ibörjan hade jag tänkt att visa upp varje millimeter av lägenheten här i bloggen men då jag insåg att jag inte kunde fånga självaste guldskimmret på bild nöjer jag mig med en bild på vardagsrummet som det ser ut nu, magin får ni lägga till själva.
Och just det, kvällen avslutades ju faktiskt med vin, räkor och vitlöksbröd, dels för att belöna mig själv och Eken en smula men främst för att fira att Eken blivit morbror. Life is good as they say. Jag vet att vinet inte är tillåtet för mig, men vaffan, han blev ju morbror! Det MÅSTE man ju fira!
Förresten, känner ni till någon annan som fått barn, gift sig, fyllt år eller kanske vunnit armbrytning mot nått syskon så får ni höra av er så jag kan fira det också. Tack på förhand.
En fördel...
En fördel med att vara arbetslös är att när livsgnistan och kreativiteten sviker så kan man faktiskt krypa ner i sängen med en bok och en kopp te och ge fan i omvärlden ett tag.
Lite tacky?
Lättad.
Förresten är jag rätt glad att jag inte fick följa idag. Min kropp är alldeles stel och öm idag tack var den inte så fullt ergonomiska ställningen jag satt i 8 timmar igår.
Bilden är en smula mörk så jag vet inte om ni ser här under, men låt oss säga att träsmaken var ett faktum.
Mina ben sticker fram på varsin sida av Ekens stol och det gråa är min långkalsångsprydda vader som sticker fram under täckbyxorna. Not so comfy.
Ratad.
Nåväl, idag ska jag ägna dagen åt att välja ut bilder till framkallning. Ska sätta upp fler bilder i sovrummet.
Nu är...
Nu är Eken ute och mekar lite medan en annan sitter och kurar inne i hytten. Har faktiskt fällt lite träd själv jag. Kanske det är detta jag är ämnad för? Är detta mittt ljus?
Te-pause ute...
Te-pause ute i skogen! Mörkret faller och minnena av alla skräckfilmer jag sett i mitt korta liv poppar upp i huvudet. Bara 6 timmar kvar nu...
Jag är...
Jag är med Eken i skogen, eftersom han har tjatat ett tag nu. Men jag tror han börjar bli lite less nu, att han börjar ångra sig. Ser han inte lite blek ut?
Att bli en örn.
Såhärva, de senaste veckorna har jag kommit in i lite utan en svacka igen, allt är trist och tråkigt och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Är sugen på att börja plugga men vet inte till vad, vill träna men är lat, vill fota naturbilder men det är kallt o.s.v. Allt är emot mig helt enkelt. Men igår fick jag en slags knäpp, tänkte att det blir vad man gör det till och bestämde mig för att rycka upp mig. Jag ska bli positiv, pushig och stolt. Som en örn.
Jag rotade fram halsbandet som jag fick i 18års present av Eken, som det är en örn på, men som blivit lite bortglömd den sista tiden och satte på mig den. Imorgon då jävlar ska det hända grejer, tänkte jag innan jag slöt ögonen och somnade in för natten.
Imorse vaknade jag äckligt trött och jävlig. Hängde med Eken för att besikta bilen och var sunkig, trött och grinig hela tiden. På vägen dit sa jag att jag ville åka till sibylla och köpa chilicheeze och mozzarellasticks innan vi åkte hem, och när vi var klar med våra ärenden satt jag tyst för att se om Eken skulle minnas. Det gjorde han inte, och i mina ögon struntade han helt enkelt i mitt önskemål, och jag satt tyst och var arg hela vägen hem. Sen hände resten som jag skrev om i förra inlägget och min inre örn var så frånvarande som den någonsin kunde vara.
För att försöka ta mig igenom resten av dagen smärtfritt tog jag mig in i köket för att hämta en apelsin som jag tänkte äta framför ett avsnitt av Grattis världen, och på vägen in i tvrummet igen så ser jag nått litet malliknande flyga runt i hallen. Jaha, hur fan har den lyckats vakna nu, tänkte jag och gick sedan vidare utan att tänka på det hela särskillt mycket. Sen när jag suttit framför tvn ett tag och inte bara sett ett, utan två avsnitt så fick jag syn på den igen, nu svärmandes runt taklampan, förförd av ljuset.
Det där är jag, tänkte jag. Jag är ingen jävla örn, jag är en obeskrivligt liten mal. Jag fortsätte iaktta den och såg hur den euforiskt flaxade då den var i närheten av lampan men hur den liksom lugnade sig då den kom en bit från ljuset. Så höll den på, fram och tillbaka medans jag sjönk djupare och djupare in i en slags trans.
Om jag är malen, vad är då mitt ljus? Jag kanske bara är ute i mörkret nu med vad ska snart få mig att svärma så euforiskt? Vad är mitt kall i livet? Bör jag ge mig djupare in i min fotografering eller ska jag ta något helt annat? Judo? Eller ska jag helt enkelt sätta mig brevid en lampa och inte bry mig om något annat som en simpel mal?
Efter de djupa tankarna började jag ströva vidare in på de mer vetenskapliga sakerna som varför de egentligen vill sitta så nära lampan. På dagen flyger de ju inte rätt upp i solen så varför ska de vurma så mycket kring ljuset på natten?
Jag vände mig tillbaka till tvn och när jag sen kom att tänka på malen igen var den borta. Kanske hade jag andats in den elller så sitter den på övansidan av lampan så jag inte kan se den längre.
Då slog det mig att ja vaffan, jag börjar väl som en mal då. Det är nog inte fy skam det heller. Just nu är jag en mal i mörker men strax kommer jag nog hitta en ljuskälla igen. Och malar lockar ju till sig fåglar, så strax kanske jag kan uppgradera mig till en gårsparv eller något, och det är ju en bit på vägen. Fan, innan ni vet ordet av det kanske jag är den där örnen. Eller ett lejon. Det vore också coolt.
Ett nytt försök.
Jag bearbetade situationen genom att sova bort den tid som var kvar innan Eken skulle åka till jobbet, sen slog jag numret med darriga små fingrar.
Det blev ett ganska märkligt samtal då jag stod för 100% av entusiasmen och jag fick en känsla av att mannen i fråga hellre fick armen avryckt av tibetanska dvärgar än att prata med mig, men nu ska jag iallafall dit med cv och jobbansökan imorgon. Mannen struntade ganska rejält i om jag kom in med cv:t eller om jag skickade in det, men då mina ansökningspapper är utav den kvalité att min treåriga(?) systerson lika gärna kunde ha skrivit dem föredrar jag att åtminstone lämna in den personligen. Kanske får jag träffa mannen jag pratade med igår och förhoppnignsvis har han lyckats ta sig ur måndagskoman och möter mig med öppen famn imorgon.
Egentligen borde jag inte vara så orolig inför situationen då jag redan sökt en jävla massa jobb, men märkligt nog vänjer man sig inte tillräckligt för att kunna ta en nekning med ro. Jag skulle dock vilja påstå att detta ökar mina chanser att bli anställd med ca. 300% i jämnförelse med tidigre, då detta är första jobbet jag söker där de faktiskt funderar på att anställa någon.
En annan sak som får mina magsyror att brusa som aldrig förr är att jag inte har så stor koll på vad de gör på det här stället. Att börja ett nytt jobb är obehagligt nog då man känner sig osäker på hur man ska bete sig och kanske inte vet hur just den kassaapparaten funkar, men att komma till ett ställe och inte ha en enda jävla aning om någonting överhuvudtaget får mig att vilja skära upp min buk med Ekens nya kökskniv och sen, helt på måfå, börja slita ut diverse organ och slänga dem på omkring mig. Alternativt gömma dem på kluriga plater.
Nåväl, imorgon ska jag vakna med ett leende på läpparna och göra mig redo för att växa som person. Imorgon är jag en örn. Tack.
Imorgon får jag jobb.
Tattarvarning på...
Tattarvarning på mig idag, ser riktigt jävla risig ut. Därför kan jag garantera att jag kommer träffa sjukt mycket folk idag. Jobbigt.
Hustrumisshandlaren.
Idag vill jag berätta om en grej som hände för några kvällar sedan. Eken försökte återigen döda mig, men inte genom strypning denna gång. Jag skulle vara lite söt och ge honom en puss varpå han bestämmer sig för att rätta till sin kudde bakom huvudet. Detta resulterar i en våldsam kollison mellan Ekens panna och mitt näsben. Både jag och misshandlaren hamnar i chock, jag för att jag tror att mitt näsben är spräckt och Eken för att han hört ett hemskt knastrande ljud och trodde därför att han spräckt mitt ögonbryn. Jag faller ner i sängen och börjar först gråta p.g.a. smärta och en stor dos chock, medan Eken smått panikslagen gör en skadekontroll och mässar ursäkter. Sen började jag inse att jag just blivit skallad och hur komisk situtionen egentligen var och detta ledde till att mitt gråt övergick till ett slags hejdlöst skratt som fick Eken att se mycket obekväm ut, vilket bara spädde på min skrattimpuls. Så där ligger jag och skrattar mitt mest groteska skratt och Eken är näst intill säker på att jag fått någonslags kortslutning i huvudet och säger mycket försiktigt att han tror att jag blev lite chockad.
Det är kanske inte så konstigt att man blir chockad då man tror att ens pojkvän knäckt näsbenet, eller är det bara mig det är fel på?
Jaja, det jag vill säga är väl att om ni läser i aftonbladet att "Ung kvinna spårlöst försvunnen. Pojkvännen: Jag har ingen aning om vad som har hänt!" så bör ni bli misstänksamma.
Nu blire lunch.
En mürdare.
Juldans.
Sista gången.
Igår var Glädjepojken Sebastian här och levde rövare. Vi skulle dricka lite rusdryck och spela xbox var det tänkt, men det blev ingen xbox. Bara rusdryck. Mycket rusdryck. Och de senaste gångerna jag druckit har jag alltid tänkt att det här är nog så gott som sista gången nu. Det får räcka, sprit är ju inte alls bra för kroppen. Sen hör jag mig själv ropa "FULLAST VINNER", för det är ju ändå sista gången, sen blir det svart.
Kvällen var ändock mycket gemytlig, vi åt pizza (också sista gången) pratade, spelade lite kort och drack kopiösa mängder av vin, öl och diverse likörer. Eken gick och lade sig eftersom han skulle upp och jobba tidigt och då började hetsen. Drick mer, fan du har ju druckit mycket mindre än mig! väste Sebastian och fyllde mitt shotglas. Nej men vaddå, har jag väl inte. Sen känner jag att det börjar räcka nu. försvarade jag mig. Skärp dig, fortsatte Sebastian, det märks ju knappt på dig.
En timme senare kom pizzan och en grotesk mängd sprit upp igen. Och kvällen varade inte så mycket längre efter det.
Så här dagen efter ångrar jag mig att jag drack så mycket, det var lääänge sen det spårade ur på detta viset, men ändå mår jag rätt bra. Både jag och Sebastian kände oss förvånadsvärt pigga och vi pratade glatt på om gårdagen och om min lilla incident. Helt plötsligt slog det oss varför vi mådde så bra, givetvis har vi ännu inte nyktrat till. Det kommer nog någon gång i eftermiddag så nu går jag här, tyngd av vemod, och väntar på att helvetet ska braka lös. Det kan ju också vara så att min lilla uppkastning igår har räddat mig, men det kan endast tiden utvisa.
Hur som helst vill jag bara berätta för er att jag lever och mår bra. Igår var det sista gången jag drack. På mycket länge i alla fall. Ett glas vin vid någon middag kan man ju ta. Kanske någon vinkväll med brudarna då och då. Åsså en liten jävel varje morgon för att vakna till!
Nu blire frukost.
Jag igår. Innan vomeringen.
Eran s?ngf?gel...
Eran s?ngf?gel ?r lite h?ngig idag, s? t?nk mycket p? mig. Tack.
Bönmixen!
Mycket lätt att öppna! TUMMEN UPP!
Andra intrycket av bönmixen:
Mycket vidrig doft! TUMMEN NER!
Tredje intrycket av bönmixen:
Helt acceptabel smak! Lite obehagligt dock att de stora vita såg ut som små foster med blodådror i. Min tanke var att göra en sallad med dem och äta dem till en omelett, men då jag till min förskräckelse insåg att äggen var slut så blev det en tonfisksallad på fullkornspasta, isbergssallad, spenat, tomat och gurka. Och bönor då naturligtvis. Till detta drack jag vatten. Jävlar vad jag sund jag börjar bli! Anledningen att jag uppskattade smaken av bönorna kan bero på att jag är helt jävla hjärntvättad av hälsotidningar och dylikt. Är det nyttigt så känner jag krav på att gilla det. Men hur som helst är det väl bra att jag får i mig det där om det nu är så nyttigt.
Fyllde upp hela jävla tallriken och åt upp som en duktig flicka. Hylla mig nu.
Ett stort jävla minus till coops salladstonfisk dock. Har fått peta ur fiskfjäll och annat obestämbart ur den vidriga sörjan. Det värsta av allt är att jag köpte på mig tre stycken. Nåväl, har bara en kvar nu, det man inte dör av o.s.v. Hur som helst- VIDRIGT.
Nu ska...
Nu ska jag pröva bönor. Vad tror ni om den här skiten då hörni? Är det bra för mig? Jag återkommer med min personliga uppfattning senare. Nu kör vi.
Edit: Så dumt av mig att fråga om bönorna är bra för mig! Det står ju på paketet att de är det! Vad skönt det känns!
Ett samtal.
Det ringde just på hemtelefonen.
- Ja, hallå ja.
- Ja hej, jag söker Ejbritt. (Osäker på stavningen där)
- HEHE EJBRITT?!
- Eh ja?
- Nej då är du helt fel ute!
- Ja då ber jag så hemskt mycket om ursäkt.
- Det var så lite så!
- Hej då.
- Hej!
Det finns så mycket som jag gjorde fel i det där samtalet. För det första så skrattade jag och upprepade namnet som det var det sjukaste jag hade hört, sen har jag kvar den attityden då jag förklarar att han ringt fel. Elakt av mig. Sen så säger jag att "det var så lite så" när jag ska säga att det inte var någon fara. Men det är ju lätt att vara efterklok. Ringer de igen och frågar efter Ejbritt ska jag säga att de kommit rätt. För jag är ju ej Britt. Jag är Sanna. HAHAHA. Nej, förlåt, det där var dåligt.
Nu säger...
Nu säger jag och Ekens dubbehaka godnatt! Har varit hos Ekens chef och ätit en jättegod middag och till efterrätt blev det marängswiss. Nyårslöftena börjar med andra ord imorgon...
Helvete!
Helvete!
Grattis världen...
Grattis världen blev utbytt mot dead space men morötter och apelsiner är kvar ser ni. Jag ljög inte!
Jopphet.
Idag har jag jobbat lite, mina små vänner, och det gör mig så lycklig! Folk säger att de tror att genertionsskiftet på arbetsmarknaden kommer gå åt helvete för att 80-talisterna är så lata och giriga, men efter den här arbetslösheten så kommer i alla fall jag uppskatta varenda liten skituppgift jag får. Månadens antällda i alla lägen, det kommer bli jag det. Jobberbjudanden tas emot i kommentarsfältet nedan. Tack på förhand.
Hur som helst är det på hotellet jag gått runt och skrotat idag, och chefen fick för sig att jag en gång för alla skulle lära mig hur kortmaskinen fungerade, och sagt och gjort, nu kan jag det som ett rinnande vatten. Nästan. Det jävliga är dock att de beställt en ny kassaapparat, alltså känns det lite så där lära sig den gamla. Men hey, kunskap är inte tungt att bära, mina små barn! Och nu är det chefens fel om jag slår in fel på den nya för att "det var ju så man gjorde på den gamla". Kom ihåg det.
Nej nu ska jag skala lite morötter och skära upp lite apelsin. Det är sånt man äter när man är duktig nämligen. Ska även börja nöta lite Grattis Världen med Filip och Fredrik, har nämligen sett samtilga 100 höjdare nu.
Tack för mig så länge.
Förresten. Dags att lägga undan luggen nu va? Sommaren står ju för dörren för guds skull, och då är luggen bara ivägen. Äh, säg nu vad ni tycker.
Våran grädde...
Våran grädde går ut samma dag som Kisse förstorar brösten! Tänk vad världen är liten!
Girl you look good enough to eat
Lady Gaga - Monster
En kopp...
En kopp green chai på det. Ta in budskapet det bjuder på nu för tusan! Sug in fredagen!
Tjock fullkornsvälling...
Tjock fullkornsvälling med linfrön och havregryn i. Nu jävlar...
WoW-beroendet gör sig påmind.T... (?)
Hur som haver har jag även slängt bort åtskilliga timmar på WoW idag.
Eken har tjatat på mig länge nu om att jag borde fylla på mitt konto (för den som inte vet det så måste man betala månadsvis för att få spela) men jag har atått på mig och sagt att jag troligen inte kommer spela så mycket och att jag nog tröttnat lite. Min systerdotter har dock en Druid på Ekens konto som hon spelar på när hon är här, men eftersom hon inte är så ofta så får hon inte heller tid att uppgradera sin gubbe. Jag som typ är den bästa mostern i världen (...) tänkte att eftersom jag inte hade något bättre för kunde spela lite på den, och vipps var det mörkt ute och hela dagen hade passerat.
Efter att ha sugits in i den tidigare slumrande spelglädjen började mina tankar nosa lite vid Ekens förslag om att fylla på mitt eget konto. Kanske borde jag? Bara en månad... Men så hände något som fick mig att tänka om.
Jag gillar verkligen spelet och det är sannerligen beroendeframkallande, speciellt när jag och Eken spelar ihop, men jag är inte så jävla duktig på det. Slåss jag så måste jag fokusera på det och inget annat. Springer jag måste jag fokusera på det o.s.v. Jag blir helt enkelt ett litet autismbarn då jag spelar. Och eftersom WoW är ett onlinespel är det lätt att stöta på andra spelare som gärna vill bilda grupper och spela tillsammans med andra. Det gillar inte jag. Är Eken med har jag inget emot det. När folk kommer och frågar svarar han vant och jag behöver inte göra något. Han till och med svarar för mig då de andra frågar något och refererar till mig som sin gf. My gf´s mc is a hunter. Gott så. Skulle jag själv svara så skulle det ta en evighet då jag dels inte kan koncentrera mig på att skriva och spela samtidigt, och sen för att jag är rädd för att skriva fel och skämma ut mig en smula. Sen är jag inte alls så insatt så jag förstår deras små nördiga förkortningar. Allt jag vill är att skrika: PRATA INTE MED MIG, JAG HAR ETT LIV OCH FÖRSTÅR ER INTE! Men så kan man ju inte göra.
Alldeles nyss stod jag dock och slogs mot en liten törngubbe och dess varg då det kommer en annan spelare. Mitt liv började rinna ut och jag skulle just till att heala mig då han kom till undsättning. Jag kunde redan då lista ut vad som skulle hända: Han skulle döda de gubbarna sen skulle han erbjuda mig att gå med i hans grupp. Jag skulle antingen svara ja och sen skämma ut mig genom att spela som en riktig n00b och inte förstå honom/skriva långsamt, eller svara nej och försöka förklara varför mycket långsamt och dåligt. Små svettdroppar började bryta fram i min panna och paniken byggdes upp i mitt lilla bröst. Jag fann min räddning i att inte alls agera. Jag struntade helt enkelt i att heala mig själv, och han hann inte döda dem i tid så då dog jag. Med en lättnadens suck loggade jag ut, lycklig över att jag klarat mig ur en pinsam situation. Men en liten irritation finns dock kvar, jag hade ju bara tre törngubbar kvar att döda och bara två bars till nästa level.
Jag kanske ska spela en lite stund till. Den där killen borde ju ha gått nu... Åh, tänk när jag och Eken satt hela kvällar och bara spelade och drack energydrinks! Bara en månad till kanske....
Romantisk middag...
Romantisk middag med mig själv. Jag är väl för härlig!
Tänkte åka...
Tänkte åka till ljusdal, men kylan är ohanterbar. Levlar systerdotterns druid istället... Fullt upp, med andra ord!
Ligger på...
Ligger på golvet på spikmattan framför tvn och kollar på 100 höjdare. En lite njuterska kan man kalla mig. Mmmm...
Rond 1...
Rond 1 av vem som måste gå med soporna är avslutad. Ett poäng till Eken. Men jag kommer igen!
Idag ser...
Idag ser jag inte så här piffig ut kan jag säga. Det blir en luuugn dag.
Nähä, men...
Nähä, men jag äter väl en morot då för i helvete!
De är...
De är sena... Jag kan ju inte börja själv, det är ju fusk. Hur jävla länge ska de stackars kvinna få vänta på sitt vin egentligen?!
Tisdagstävling.
I lördags sammanstrålade jag, Samantha och Sara för att dricka lite rusdryck och spela spel, det hela var mycket gemytiligt men eftersom jag skulle upp och jobba dagen efter så bestämde jag mig för att ta det lite lugnt (Även om det inte märktes...). Hur som helst levde jag upp i stunden och kände att det hade varit perfekt om vi körde en sån här kväll längre fram i veckan då vi alla var ledig dagen efter och kunde släppa alla hämningar. Orden "fullast vinner!" yttrades och tisdagen bokades.
Tisdagen är nu här och om en stund kommer Sara och Samantha att trilla in. Jag vet inte om jag idag är så säker på att "fullast vinner" är en sån bra idé, jag minns nämligen att jag absolut inte tyckte det på söndagen då jag serverade hamburgare och lövstekar, och den känslan ligger kvar lite. Och även om jag inte avgav något löfte om att sluta dricka så tänkte jag iallafall ta det lite lugnare med rusdryckerna så här efter nyår. MEN JAG VET JU ATT JAG KOMMER VINNA IKVÄLL! Satan, satan, satan.
Nåväl, Samantha och jag var iallafall till systemet idag och såg till att jag rycker åt mig segern med stil, bara goda drycker inhandlades. Dock så höll ett mindre inferno på att inträffa då jag stod i kassan för att betala, mitt körkort var nämligen som bortblåst. Jag minns paniken då jag skrek åt kassörskan att inte dra mina varor samtidigt som hjärnan gjorde sitt bästa för att minnas var jag haft det senast. Mitt mod sjönk oerhört då jag insåg att krogen var senaste gången jag haft det och att det nu troligen låg i skinnjackan hemma.
Som tur är var man kvicktänkt och eftersom min syrras barndomskamrat jobbade där idag så kunde hon gå i god för att jag uppnådde ålderskriteriet för att få inhandla mina små flaskor som så lockande stod uppradade på bandet. Lyckan var total då jag packade ner dem i den blåa lilla påsen och skuttade ut ur butiken på skakande men ack så lättade ben.
Nej, nu ska jag gå och ställa en hink bredvid sängen och lägga några ibumetin och en vattenflaska på sängbordet.
FULLAST VINNER!
Jaja, jag...
Jaja, jag ska blogga. Måste bara kissa först.
Ifyllt och klart.
Hurra, nu är pappret ifyllt och klart! Jag ringde till arbetsförmedlingen och fick instruktioner i hur jag skulle bete mig och blev tillsagd att komma in under veckan så de får skriva under det hela. Skulle jag ha gjort något fel så skriver de ut ett nytt och hjälper mig på plats, sa damen jag pratade med. Härligt med trevliga och hjälpsamma människor, även på ett sånt självmordsuppmanande ställe som arbetsförmedlingen. Och skönt att ha skiten gjort, jag hatar smågrejer som ligger och tynger ner mig, speciellt eftersom jag är en mästare på att skjuta saker framför mig. Kanske ska sluta med det.... Anar ni ännu ett nyårslöfte kanske? Kanske. Nu blir det diskning, sminkning och en kopp te vid köksbordet läsandes första nummret av min julklapp från Eken, nämligen ToppHälsa! Ah, nu tar vi oss igenom den här dagen hörrni!
Första måndagen i Januari.
Dagen ni alla väntat på! Vardagen är tillbaka och lika så jag. Paketpapprena är slängda, champangeglasen diskade och alla gör sitt bästa för att få slantarna att räcka genom januari efter decembers frosseri.
Den plågsamt ärliga spegeln visar oss alla vad dessa högtider gjort med oss- slitna och några osmickrande kilon tyngre står vi där smått skamfyllda, och nu slungas vi obarmhärtigt in i rutinerna igen och förväntas hantera det hela med en klackspark. Nyårslöftena är redan glömda och ett subtilt, men ack så påträngande illamående sveper över oss då vi går in i våra gamla beprövade roller. Min roll är att vara arbetslös. Och min första prövning denna måndag är att fylla i mitt första tiggarbrev till försäkringskassan och se om de är villiga att ta sig an mig trots att jag fått jobba extra sju dagar under den här perioden. Vad tror ni, mina vänner, har jag en ärlig chans? Nåväl, detta har tyngt mig länge nu så det är dags att jag tar mig i kragen. Jag kommer snart uppdatera och sakta men säkert väva in er i min lilla matta jag kallar livet. Välkommen åter.
Ett misstag.
Okej, jag hade fel. Vi lever fortfarande. Knappt. God fortsättning.
