Susanna

Vad gör man en torsdag? Jo, man jobbar in fredagen, besöker frisören, tar ett bad, lurar sig till en glammigare tillvaro genom att strosa runt i nattlinne och dricka vatten ur vinglas, måla naglarna och vänta in ögonfransen.

Nöjd är jag.

Ja ni, har man varit lite påhittig och kopplat mobilen till datorn så man kan på riktigt-surfa, känns göttans.

I övrigt då?

Jo, alla mina små tillhörigheter befinner sig nu i min första alldeles egna lägenhet, och så även jag. De första timmarna jag fick var själv här så började underläppen dallra och de små ångestmonstret tumlade runt i bröstet på mig och klättrade sicksack mellan revbenen, men detta kunde även bero på att jag inte hade ätit något på hela dagen och fortfarande hade feber. Som tur var kom prinsen och sov över och upplöste den där löjliga lilla känslan, och nu när jag är själv här för andra gången så känns det betydligt bättre.

Jag har varit en duktig tjej och för första gången har jag lagat middag och tvättat här. Jag skulle egentligen packa upp en eller två kartonger också, men vi får se. Jag är trött i huvudet och lillbenen. 

 

Jag har kollat mycket på Svenska Hollywoodfruar nu under min långa sjukperiod och är det något som skänker glädje så är det Hyresgästföreningens reklam. Den långa versionen sänds på TV och är väl fin, men det är den korta versionen när man ser på webb-TV som är charmigast i och med att den är så obeskrivligt random.

 

 

Anki, det här med att vi tvivlar på fotograferandet kan vara att vi helt enkelt inte hittat vår grej än. Mer studio känns välkommet, tycker du inte?

 

 

Jag är fortfarande sängliggande med glansiga ögon och röd näsa, men jag hoppas verkligen att man är helt frisk på fredag så man kan....

 

                        ....fucka ur!

 

Detta är vad jag just vaknade upp från en febersömn och råhulkade loss till. Nu torkar vi tårarna och somnar om för att vakna upp när vi är mer känslomässigt stabila och kanske till och med lite friska.

 

Jag befinner mig i Hudik. Då jag anlände hit drygt en halvtimme innan Mattias slutade jobba så gick jag på Waneys och avnjöt en kaffe, gott så. 

Då Mattias inte är så förtjust i kaffeandedräkter så bestämde jag mig för att gå in på Hemköp och köpa ett paket tuggummi i hopp om att få en liten välkomstpuss då vi återförenades. På vägen dit hör jag ett avgrundsvrål bakom mig. Det låter som en 6årig pojke som får utbrott men mest åter det som en flygödla, en dinosaur (läst på engelska).  

Jag hör detta ett par gånger men tänker inte så mycket på det mer utan går in och ställer mig i kön på Hemköp. Där kryllar det av folk och jag får vänta ett tag, och under tiden får jag ta del av ett samtal mellan kassörskan och en kund en bit fram i kön. Skriken har nämligen börjat närma sig affären och drar till sig uppmärksamhet från butiksbesökarna. Då säger kassörskan något jag uppfattar som "Det är ju en papegoja men det låter som ungar".

Här blir jag upprymd och med ens otålig, jag vill ut och se den i mitt  huvud färgranna aran. 

Jag får betala för mitt tuggummi, skriker "släng kvittot" och går så fort som är möjligt och socialt acceptabelt mot utgången samtidigt som jag försöker få ner växeln i  plånboken och plånboken i väskan. I ögonvrån ser jag ett par ungdomar som sitter bredvid dörrarna men reflekterar inte mer över detta, utan fokuserar på mina pinaler för att så småningom få komma ut och leta upp den tropiska fågeln. När jag är precis vid dörrarna händer det, vrålet ljuder på sin höjd två meter från mig och jag spasmar till, håller på att tappa allt jag har i händerna och stirrar upp med skräckslagna ögon och darrande underläpp mot ljudkällan. Jag kollar rakt in i gapet på en troligtvis stackars tourettessjuk flicka som legat bakom dessa fabliska läten. Mina tårfyllda ögon möter hennes men då jag befinner mig i rörelse är jag strax utanför dörren och det blir inget mer än så. 

Jag kände en skam över att ha givit vika för en sådan primitiv reaktion över en sådan sak som man vill kunna agera normalt inför, då man inte vill göra det besvärligare än nödvändigt för den redan sjukdomsdrabbade individen. Men skammen kom inte ens i närheten av den besvikelsen jag kände över att det inte var en papegoja. Ni förstår va? Jag hade kunnat se en fågel i hallucinogena färger utrustad med förmågan att tala likt en människa, men det togs från mig. 

 

Jag har googlat det men det är inte samma sak.

 

Jävla skitfredag.

 

 

Den här är ljuvlig just för att den är så JÄVLA sann och för att Batman är med. Skratta.

 

Ja ni, sveper ni in er i hösten nu? Jag tjatar, jag vet, men det är viktigt så jag kommer fortsätta med det. 

Jag gör det jag gör bäst, smörjer in mig i bodybutter, dricker groteska mängder te och lyssnar på svåra låtar i för stora tröjor. Det är så mina dagar rullar på.

Har kommit hem från en jobbkväll där jag redigerat och fnissat hejdlöst med en liten del av jobbstyrkan. Visst, man blir jävligt seg av dessa långdagar, men de har sannerligen sin charm också. Och nu är veckan i princip över, imorgon är det fredag (mmmmhhmhhhhmhhm) och jag har redan packat väskan för att återigen få åka på kramweekend till kärleken.

Som om inte detta vore nog med lyckoämnen så har jag skickat in hyreskontraktet och betalat första hyran till min alldeles egna lägenhet. Snart kommer jag få ligga sömnlös och lyssna på märkliga ljud med ett pickande kaninhjärta i bröstet och våndas över att jag första gången bor helt själv.

Jag har redan tänkt ut hundratals olika sätt som mitt liv kommer förändras på. Det är nu jag kommer bli smal, skriva den där boken, bli fotoproffs och tillaga kulinariska mästerverk. Sånt jag inte kunnat göra tidigare, så klart. För sånt kan man bara göra när man bor själv, så klart. Så klart.

Soffa, matbordsset, tv-bänk och spegel är också inhandlat nu så om knappt tio dagar rycker jag åt mig en nyckel och slänger in grejerna i boet.

 

Det känns nästan för bra hör ni, ni kan ju börja satsa på när allt går åt helvete.

 

Ibland tror jag att hon hatar mig.