Obekväm fråga.
När jag tänker på Stockholm så får jag en flashback från sist jag var där. Det var jag och Eken med Ekens bror och hans fru Kajsa. Vi såg Eddie Izzard och åt fantastisk mat, det var en obeskrivligt ljuvlig helg. När vi gick runt i lite butiker så började jag tänka på Kajsa. Hennes pappa har länge ägnat sig åt tandläkaryrket och därför var munhygien ett viktigt ämne i dennes familj. Därför, när vi stod och tog en sockerkick i form av choklad som paus från shoppandet, så frågar jag Kajsa:
Hur ofta borstar du tänderna, Kajsa?
Kajsa intar då ett tonläge som man använder då barn ställer jobbiga frågor och svarar mig. Minns jag rätt så sa hon två gånger om dagen, vilket är pretty much standard. Det jag nu inte kan dra till minnes är om jag förklarade varför jag undrade. Anledningen var ju att jag tänkte tillbaka på hennes uppväxt och tänkte att hon kanske borstade dem tre, eller varför inte fyra gånger om dagen. Lite Willy Wonka-style, liksom. Eller att hon valde att revoltera och borstade max en gång i veckan. Men så var det ju inte. Fel av mig.
Men. Frågan kvarstår. Förklarade jag mig, eller lämnade jag Kajsa att tro att jag totalt saknar etikett och socialt beteende? Läser du detta så kan du väl svarar mig, Kajsa. Gjorde jag inte det ber jag om ursäkt för min framfusighet.
Hon, den där man helst inte vill presentera för andra...
Förvarningen.
Så hygglig att jag bjuder på något roligt också:
Nu dansar jag ut julen så fan efter. Under...
Nu dansar jag ut julen så fan efter. Underbart!
Men va?! Gud vad jävla fantastiskt hörni!
Men va?! Gud vad jävla fantastiskt hörni!
Genuint roligt.
Det här är fruktansvärt roligt. Inte just att geten klättrar upp för stegen, nej. Utan att killen som spelar finner detta så oerhört roligt att han inte vet var han ska ta vägen. Speciellt när killen säger: I can't believe it! What the fuck?! Det är för honom helt otroligt att detta inträffar. Getter kan ju inte klättra på stegar. Skrattet avslöjar hans häpnad, DET HÄR HÄNDER BARA INTE. Sedan fortsätter han: Oh you, laddergoat, you're so random.
Och visst är det så.
Bildanalys.
Jag har suttit och tittat på lite bilder från nyårsafton. Jajaja, jag ska berätta mer om detta senare. Men ändå. Hittade denna på mig själv.
Taskig hållning. Risigt hår. Min haka slött vilande mot mina andra hakor medan jag skrattar hysteriskt. Inte en bra bild. En bild då man inte är förberedd på, kan man tänka.
Men vad inser vi då. Jo, det är jag själv som tagit bilden med fjärrutlösaren jag fick av Eken i julklapp, tack du väldigt mycket.
Jag hade alltså alla förutsättningar i denna värld att vara beredd. Sträcka på mig. Slänga med håret lite. Sträcka ut sköldpaddshalsen. Men nej. Och varför gjorde jag inte det?
Svaret, enligt min egen kalkylering, finns också på samma bild. 
Vinet och snapsen. Men var jag lycklig? Ja, det skulle jag nog vilja säga. Lycklig och krum som Quasimodo.
Lyckan, för i helvete. Lyckan.
Ja! Naturligtvis! Så dumt av mig!
Vad pratade ni om de övriga 22 minutrarna då?! tänker ni ju nu naturligtivs.
Om allt, mina vänner. Om allt.
Väder och vind. Sjukdom och hälsa. Himmel och helvete.
Hinner man verkligen få med allt detta på tjugotvå minuter?! tänker ni nu. Då säger jag så här: Hur långt är egentligen ett snöre? Just det.
En väsentlig sak som togs upp är det psykiska välmåendet. Mår man inte bra i sinnet, ja då blir det skit av allt annat också. Är man nojjig över något så sover man troligen dåligt och dålig sömn leder till nedsatt immunförsvar o.s.v. Bara som ett exempel. Men det är ju inget konstigt med detta. Så nu fokuserar vi på det, hörni. Att må bra. Psykist och fysiskt. Röra på sig, äta hyffsat nyttigt och göra saker som ger sån där go magkänsla. För det är väl egentligen det som räknas va? Att man mår bra och känner sig lycklig.
Var dock inte rädd för att ligga kvar i sängen och må piss ibland, det behövs ju ibland det med, för att väga upp menar jag. Men. Lyckan. Den kör vi på nu tycker jag. All in, som man sa förr om man var en cool jävel.
Och just det! Vinet! Glöm inte vinet! A och O.
Tekniksupport.
Förklaringen.
Men hörrni!
Imorse gick jag upp vid 06:45.
Men va?! tänker ni nu. Du började väl inte förän klockan 10 idag, Sanna?! Nej, just det. Ändå gick jag upp en kvart innan klockan skulle ringa.
MEN VA?! VARFÖR SKULLE DU GÅ UPP SJU NÄR DU INTE BÖRJAR FÖRÄN TIO?! skriker ni nu, men ni får allt lugna er, ty jag är i färd att berätta allt för er.
Jag och Sara har nämligen börjat göra oss redo för årets strandsäsong. Det finns spindlar och huggormar i vassen, och efter alla dessa år har vi tröttnat på att gömma oss. Så klockan 07:40 slängde jag ner gympaskorna i en påse och sprattlade iväg till gymmet. I en timme slet vi som djur sen drog jag hem för att slänga mig i duschen.
När Eken skjutsade mig till jobbet var det 3 grader varmt ute, solen sken och det droppade från hustaken, det var fan i mig lite vår ute. Jajajaja, nog vet jag lika väl som ni att det kommer bli 30 minus minst två gånger till och snöa tills man vill skjuta sig själv, men det hindrar mig inte från att suga åt mig lite glädje när det bjuds.
Nä hörrni! Nu blir det måndagsmys. På återseende.
Den onda cirkeln
Gick in på bloggen och såg mitt senast skrivna inlägg och fylldes med en slags...ja vad ska vi säga...jag vet inte. Kanske att jag blev aningen förbluffad. Ett "jaha" slank förbi mina läppar utan att jag hann hejda mig. Varför kände jag att jag behövde skriva det där? Det kändes inte särskillt nödvändigt. Ju mer jag stirrade på inlägget desto större växte sig skammen i mig över att jag skrivit det. Varför? Tillslut blev jag tvungen att logga in för att kunna skriva något mer så att det där inlägget skulle trilla neråt i listan. Och nu när jag läser igenom detta som jag just skrivit så börjar jag tänka: Jaha. Varför ska jag skriva det här?
Den onda cirkeln, mina vänner. Den onda cirkeln.
Jag bjuder på en Jan Stenmark för att få någon slags mening med det hela.
Den här veckan har jag varit grym på att l...
Den här veckan har jag varit grym på att laga mat och göra matlådor. 1 vuxenpoäng till, tack du väldigt mycket.
Tillfreds.
Här kommer en redogörelse för vad som har hänt det senaste dygnet, utan att det finns något direkt anledning för det. Men.
Igår fick vi massage på jobbet, sen drog jag till gymmet med Eken och Sara där jag enbart körde ben för att inte massagen skulle bli ogjord. Kom hem, gjorde en fantastiskt vacker måltid baserad på kyckling, för att sedan tokdäcka på soffan. Då var väl klockan kanske... sju?
Vaknade av att Eken stod och skrapade något ur en kastrull, blev fruktansvärt arg, gick och la mig i sängen istället. Somnade om. Vaknade 9:30 av att solen sken i sovrummet och kände mig mer utvilad än någonsin.
Fantastiskt va?
Det känns så jävla bra just nu. Jag är nöjd. Tillfreds.
Nu kör vi på med denna dagen i samma anda, hörni. Njut, för satan.
Roligt.
Det här är väl för roligt va? VA?!
En liten bortbyting.
En bortbyting är alltid en bortbyting, oavsett om man sätter en tomteluva på den eller inte.
(Sorry Jenny ;))
Eller inte.
Att vi hade tvättid klockan sju gjorde inte saken bättre precis. Eken hade förvisso erbjudit sig att ta tvätten själv denna morgon men då klockan ringde tyckte jag så synd om honom att jag sa till honom att strunta i det. Han sa emot lite, sa att det inte var mer än rättvist då jag tagit tvätten själv så här många gånger. NOT.
Så nu har vi fortfarande två fulla tvättkorgar som även har sin höjd i ditslängda kläder staplat ovanpå sig. I pricip fyra tvättkorgar med andra ord. Och bara de obehagliga trosorna kvar i byrålådan.
Idag hade jag för övrigt tänkt att dra till gymmet, har väl snart slösat bort en månad på det där kortet, så idag tänkte jag få tummen ur. Samt så ska jag ju sluta äta godis nu är det ju tänkt. Men det blir väl ingen big deal, jag har ju alltid haft en sjujävla karaktär. NOT.
Nej, nu ska jag sluta med de här fjortisfasonerna och försöka göra något med den här dagen. På återseende.
I sommras när man var hurtig as hell.
Kebaben
Gårdagen var oerhört lyckad, må jag säga. Min ångest var i onödan. Med sådana trevliga gäster så går det ju sällan fel, kvällen tog nästan slut för fort. Jag åt kebab och de andra pizza, pratade och försökte oss på en omgång kinect. Gott så.
Jag drack en massa vatten, för att fylla på vätskedepåerna efter vinet och allt snacks, tvättade av mig sminket och gick och lade mig vid tolvtiden.
I natt vaknade jag och kände av ett märkligt slags illa mående och kom direkt att tänka på kebaben som smakat aningen märkligt, men som jag ändå petat i mig ett par bitar av. Jag somnade ändå om och vaknade någon timme senare igen, fortfarande med en olustkänsla i magen. Efter ett tag insåg jag vad som var oundvikligt.
Jag drog på mig morgonrocken, satte upp håret, intog min position rakt framför toaletten och efter det vomerade jag som om det inte fanns någon morgondag.
När jag luffsade tillbaka till sängen sa Eken som vaknat av mina högljudda uppkastningar: jag sa ju att kebaben luktade konstigt.
Ja, så matförgiftning kanske inte var den absolut bästa avslutningen på julledigheten, men vad gör man inte för konsten. Kanske går jag ner ett par kilo, vad vet man.
Nu blir det soffliggande och självömkan. På återseende.
En Stenmark:
Kiwi
ALLT HAN VILLE VAR ATT FLYGA OCH VARA SOM DE ANDRA FÅGLARNA!
En misslyckad värd.
Två av mina jobbarkompisar kommer för att hälsa på i eftermiddag. Halv sex sätter de sig på bussen. Jag bör städa innan de kommer hit. Piffa till mig. Istället sitter jag och svettas och har en slags ångest som inte vill lämna mig riktigt.
Jag ser fram emot att träffa dessa människor, jag har kommit att tycka om dem väldigt mycket den senaste tiden. De är fantastiskt trevliga. Men just det här att visa upp sitt hem för nya människor sätter viss press. Och att vara den goda värden.
Jag har redan hamnat på minus genom att behöva be dem ta med vin då jag missberäknat mängden. Visst, det ska vara ett avslappnat möte där vi tillsammans ska åka och inhandla maten som vi sedan ska tillreda, MEN VINET, vilket fruktansvärt misstag från min sida. Vinet är ju A och O för att ta udden av det obehagliga om att mötas utanför jobbet på ett avslappnat vis.
Härliga människor som de är så svarade de enkelt att de skulle fixa det, gott så. Men så dumt av mig ändå. Nu måste jag ju ha en oklanderlig myskänsla i lägenheten då den anländer om jag ska ha den minsta chans till att ta mig över nollstrecket igen.
Här är ångesten jag känner:
Det är jag själv, fast i gårdagens smink och min egen prestationsångest, överexponerad i mer vitt än svartvitt.
Det grova brödet.
Ja hej. Jag bloggar dåligt som fan nu, jag vet. Men ni kommenterar ju lika dåligt så det går väl jämt ut, antar jag.
Jag jobbade i kiosken idag igen. Det kom fram en mamma med två barn som ville köpa en kanelbulle av mig. Jag svarade att jag tyvärr inte fått dem ännu, då detta var tidigt på dagen, men att vi hade chokladbollar.
Barnen skrek att de villa ha chokladbollar men då sa mamman trött att det inte är lördag och att en chokladboll bara är socker (vilket en kanelbulle egentligen också är, men jag valde att inte säga något). Detta ledde till två fruktansvärt arga barn som skrek och tjatade om att få chokladbollar.
Jag är mycket imponerad av mamman som stod på sig och nekade barnens önskemål. Det var tydligen en principfast mor som ville sina barns bästa. En eko-morsa, helt enkelt.
Efter ett tag kom hon fram och beställde två kokta korvar med bröd. Jag frågade om barnen ville ha grovt eller ljust bröd och just då såg jag hur något glimmade till i hennes ögon. Hon myste. Ett mycket svagt leende visade sig på de annars så strama läpparna och hon såg mig djupt i ögonen då hon svarade: Grovt.
Jag överräckte korvarna och kvinnan återvände till sina barn, rak i ryggen då hon än en gång satt deras hälsa i främsta rummet.
Det var fint, tyckte jag.
I övrigt har jag åkt på feber och tänker lägga mig i soffan och ägna mig åt en av mina favoritsysselsättningar, nämligen självömkan. På återseende.
En annan god mor, av Jan Stenmark.
