Susanna

 

Jag släpade upp Mattias ur sängen klockan nio i lördags, trots att han försökte muta mig och lova mig massage för en timmes ytterligare sömn, men då jag var taggad till tusen inför kosläppet gav jag mig inte. 

Det bjöds på mjölk och bulle, man fick gå tipsrunda (där jag tyvärr tror att vi hade lite halvtaskiga resultat) och sen var det dags att se kossorna släppas fria. 

Nu fick de ju inte släppas ut helt galna av lycka på en grön äng full med fjärilar och maskrosor, som det skulle gå till enligt mina förväntningar, men nog var det tydligt att det pirrade i klövarna när de fick ta del av dagsljuset på nytt.

En perfekt liten dagsutflykt för två 20+:are.

Ni kanske inte fattar detta, men det är nu det börjar. På riktigt. Herrejävlar, ni måste ju känna det ni också?

Det är fem veckor kvar till Summerburst. Och ja, jag sitter här och blir hög genom att skapa den bästa playlisten ever och lyssna på den i Ögonfransens suveräna hörlurar. Prova ni också, lyssna på lite Futurecop, typ The Only Way, Transformers, Starworshipper eller It's a Crime. Skjut mig vad bra det är va?

Imorgon efter jobbet provar vi gymma till detta lilla underverk till playlist för nu är förkyldningen ur lillkropen min. Och detta i de coolaste gymbyxorna också. Köpte båda ett par poppiga och ett par svarta efter upptäckten att mina tidigare favoriter börjat bli genomskinliga. Och sånt är aldrig roligt. Så nu jävlar. Hörde jag ett whoop whoop?

 

 

 

 

 

 

Hahaha, ja men just ja! Igår så åkte jag med Pauline och Mikaela från vår gemensamma arbetsplats till Ljusdal. Jag och Mickis besökte en del affärer tills det var dags för mig att knata till bussen. När jag börjar gå mot bussen möter jag en pojke på cykel. Jag håller mig undan och han passerar, gott så. 

Jag fortsätter gå, grubblar lite i mig själv, det är varmt och skönt och min långa kofta fladdrar i den ljumma vinden.

Helt plötsligt får jag ett cykelstyre på min vänstra arm, pojken som tidigare passerat mig har kommit tillbaka, han vinglar förbi mig och ser ut att kunna hantera vår kollision och får precis tillbaka balansen när jag ser att min kofta sitter fast i hans styre. Jag förstår då.

Det hela går på en halv sekund. Min kofta sträcks ut tills dess elastisitet inte klarar det längre. Jag, likt den amazonkvinna jag är, står orubbad. Pojkens cykel stannar men pojken fortsätter framåt. Kanske svär han där och då över fysikens lagar i sitt huvud, jag vet inte. Jag skriker, han skriker. Vädret har fått honom att välja t-shirt en dag som denna och hans nakna armar dras mot den obarmhärtiga asfalten. Han reser sig dock snabbt upp, stirrar på mig med likblekt ansikte och säger stelt "Jag tappade kontrollen". Jag frågar om det går bra, konstaterar det uppenbara "Du fastnade visst i koftan" och reser hans cykel. Han tar den och vi skiljs åt, båda skärrade. 

 

Jag hoppas att han inte gjorde sig allt för illa. Att han inte skämms allt för mycket. Och att den jäveln lär sig att hålla sig till cykelbanan nästa gång.

 

 

Tack för att jag fick dela med mig.

 

En bild från en cykel i Skåne. Eller som de säger där "cykelen".

 

 

 

 

 

 

 

Igår åkte jag till Hudik igen. Det är en resa som jag ser mest som en teleport, den sorten vår biologilärare Folke Hansson berättade om. Att man kan bli tvungen att spendera några år i rymden upplöst i sina beståndsdelar, som materia. På bussen blir jag till till just det, stänger av allt och det enda som är kvar är materian. 

Till det att jag passerar Forsa. Där vaknar jag till, får tillbaka olika små minnesbilder, olika känslor.

Igår hoppade det på en pojke och en flicka vid Forsas busshållsplats. Han hade sitt långa blonda uppsatt i hästsvans och skägg. Håret var just av den kvalité så att det passade i hästsvans och han klädde i det men man kände ändå att han om några år kommer klippa det, raka sig och kanske ångra den där töjningen i örat något. 

Tjejen hade några piercingar i ansiktet (kanske på andra ställen med, men det är upp till er att spekulera i) och var helt klädd i svart, med skinnjacka och converse, samt en svart ryggsäck. 

De var glada, satte sig bredvid varandra och tjejen slog sig lite när hon satte sig men detta lämnade ingen längre dysterhet i de annars så sinneslätta ungdomarna. För det var just det de såg ut att vara. Så där härligt avslappnade och trygga. Som man blir av ett år på Forsa. 

De pratade om diverse, skrattade och kändes bekväma med varandra och i sig själva. Tjejen hoppade av ett par stationer innan killen. De sa hejdå och önskade varandra en trevlig ledighet. Killen blev kvar själv, tog på sig sina hörlurar och började försöka rätta till de små hårstråna som inte är tillräckligt långa ännu för att fångas upp i hästsvansens. 

Jag vill ta tag i hans hand, säga "Nej, låt dem vara, det gör inget. Njut bara av de här sista dagarna i gemenskapen nu. Frisset kan vänta, i nuläget klär det dig. Schhhh.".

Det är här jag inser att jag suttit och stirrat på två okända människor i cirka 15 minuter. Det är är ju inte riktig vad man kan klassa som acceptabelt rent socialt. I fortsättningen kanske jag gör bäst i att hålla mig till mina minnen och inte fantisera om andras. 

 

En morgon i väntan på bussen från Hudik.