Susanna

 

 

 

Den här donnan alltså. Vilken liten ädelsten! Tyvärr är det ju sällan vi ses nu för tiden, därför måste man vårda tillfällena som ges ömt.

Som jag nämnde i förra inlägget var vi ju ner till Järvsö och då hon spenderar större delen av den här sommaren i Hälsingland var det dags att passa på. Vi möttes på Condis för öl och prat.

 

 

Jag har ju tidigare jobbat med kvalitétsmätningar av kundservice, så jag har ju en lite böjelse för att analysera bemötande och har väl kanske en förmåga att ställa lite högre krav än vad jag gjorde tidigare.

Därför har jag nu efter lite strul med min telefonilevernatör sammanställt ett litet mail där jag berättar hur jag upplevde deras kundservice. Några rader bara. Lite drygt två bara. Två sidor. Eller ja, två och en halv, typ. 

Men rätt ska vara rätt, och beslutar jag mig för att stanna kvar hos det här företaget så vill jag ju att de skärper till sig lite. Om de nu tar sig tiden att läsa det, det vill säga.

Jag ursäktade mig lite mot slutet över att det blivit lite långt och förklarade att jag nog har en liten yrkesskada, man vill ju inte att de ska tro att jag lagt en hel förmiddag på att klaga och sedan inte vet något om ämnet. Att de tror att jag inte har något bättre för mig förutom att kolla på repriser av "Real housewives of New Jersey" eller "Say yes to the dress" hela dagarna, och att jag kollar instragram tio gånger i timmen i brist på annat att göra. Nej, det får de inte tro. Det har enbart att göra med att jag fått dålig service och att jag har ett brinnande intresse för kundbemötande. Ja. Och att jag har ett rätt så härligt köksbord att sitta och klaga vid.

 

Det är viktigt att unna sig, det är det och det har jag alltid sagt. Fast nu har jag liksom glömt bort hur man inte unnar sig...

 

 

Lediga söndagar måste tas tillvara på, åtminstone lite och särsklit när solen skiner. Även om det leder till att man skitar ner sina nya sneakers.

Jag hade fått nys om något här i krokarna som kallades Smultronstället, vilket skulle vara en trädgårdsbutik med tillhörande café.

 

 

Nu har vi ju ingen trädgård att köpa växter till, men fika är ju aldrig fel. Så vi tog oss ut till platsen som var belägen en bit in i skogen, inte långt från en sjö.

Det första som händer där är att något med vingar tar en tugga från mitt gäddhäng vilket gör att jag inte ägnar växterna så värst mycket fokus utan mer försöker vrida huden på min arm samt sträcka min nacke så pass att jag ska kunna se hur bettet utvecklas. Bettet utvecklades dock inte särskilt mycket.

När vi strosat en stund blev det kaffedags med tillhörande godbit.

 

 

Jag fick se två barn förfölja en stackars groda som gick över den stekheta grusbädden. Den lyckades dock fly in i säkerheten bestående av en krukgrupp och barnen tappade intresset. När de gått kom den lilla grodan fram igen och fortsatte sin mödosamma färd. "Ska den till vattnet?! Vet den att det är vatten där framme, tror du?! Ska jag bära den kanske så den inte missar vattnet?!" frågade jag Andreas och han suckade och sa att jag skulle låta den vara. 

Som tur var hittade den fram utan min hjälp och jag blev så lycklig att jag smög fram och tog ett par bilder för att minnas den fina stunden.

 

Just ja, jag glömde ju att berätta om kosläppet!

Jag var ju på ett en tidigare sommar också, men det var ju inte så himla party. Det ska dock understrykas att jag inte är den som förvägrar något en andra chans, så den här gången slet jag med mig Andreas, Angelica, Anton och Anna och provade mig på eventet på nytt.

Det var Linneas far som stod för gård och kossor, och Linnea hade utlovat euforiska kor samt mjölk och bulle så det var inget tvivel om saken att vi skulle bege oss dit.

Angelica och Anton var minst sagt skeptiska inför händelsen då de inte såg tjusningen med att iaktta kreatur, men Anna och Andreas var pepp. Och jag med, naturligtvis.

 

Det var fint uppstyrt, en tjusig gård och snälla, sällskapliga kossor som man fick gå in och klappa på innan det var dags för dem att springa ut på grönbetet. Det var med skräckblandad förtjusning vi gick in till dem (Angelica och Anton stannade utför, ty de är stadsbor) och sedan var det en ständigt kamp att försöka förhindra att en själv eller ens kläder sögs in i kokäftar med hjälp av deras sanslöst långa och slemmiga tungor.

Vi överlevde dock även detta och tog sedan ut för att se över själva utrusningen.

 

 

Och det är ju faktiskt alltid en fröjd att iaktta ren lycka i ett sådant idylliskt sceneri. Jag blev dock lite bekymdrad över kossornas komfort med tanke på deras juver och började skissa en idé för en slags sport-bh för dem att bruka vid just de här tillställningarna. Jag återkommer när jag har en bra lösning.

 

Det stångades och hoppades en massa och till och med Angelica och Anton drog på smilbanden ett par, tre gånger. Kossorna var också tillmötesgående och stannade upp i krumsprången för att ta några vändor längst med stängslet som för att ge oss betraktare en närmare titt. De kunde helt enkelt det där med showbiz.

Så vad ska vi ha för slutkläm här då? Typ: Kosläpp - ba göre!!!

 

Vi försökte. Allt vad vi kunde. Men vintern överlistar oss alla till slut. 

Nu ska jag bara komma på hur fan jag ska överlista den där vidriga plogbilen som tycks ha en förkärlek till att ploga just utanför mig och som inte bryr sig om att gnistorna flyger kring skopan eller att han/hon drar med sig de tre översta centimetrarna av asfalten när han/hon drar fram. Och just ja, nämnde jag att den är nattlevande, plogbilen? Den är som aktivast runt fyratiden. Den jäveln.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den ljuvliga hösten hörni, va?! Är det inte fantastiskt?

Laddar ni sinnet med de eldiga färgerna naturen bjuder på nu då? Lever ni?! Försök.

 

En extra fröjd är att jag mötte upp min vän Sara i veckan. På tisdagen kom hon över för lite ost och kex och förutom att hon fick lyssa på mig hysteriskt babblandes om de två föregående åren så tjatade jag till mig en fotosession med hennes förstfödde son. 

Sagt och gjort, i torsdags möttes vi upp och jag fick fylla minneskortet med den här grabben.

 

Ni faller i glömska ibland, tråkigt nog. Må så vara. Nya tag. Man måste tydligen förlåta ibland. Om man kan.

 

Vad gör jag då? Jo, jag vaknar tidigt en lördag då de själsliga gastarna gastar för högt. De blir extra respektlösa när jag inte har fått röra mig på ett tag. Sjukdomen har bott i mig ett tag och lindat mig likt ett ryskt spädbarn. Några dagar till, sen- när rosselhostan lagt sig och luftvägarna på nytt öppnats upp- så ska jag få sträcka ut ordentligt, men vi väntar ett tag till och får helt enkelt stå ut med den subtila paniken.

 

Så vad gör jag med de extra timmarna utanför sömnens rike? Först roterar jag ohämmat och rastlöst i sängen tills det bara inte går längre, då låter jag tårna försiktigt möta golvet och snor morgonrocken runt mig så hårt det bara går. Sen då? Jag lyssnar på Daughter, pillar i Lightroom och önskar att Karin var här och drack morgonkaffe med mig. Kollar ut mot dimman, låter ögonen ge efter för den simpla frestelsen att låsa sig vid rött och beundrar rönnbären. Tar en till klunk kaffe fast det egentligen har hunnit bli aningen för kallt. 

Ni hör ju. Som gjort för melankoli. Men det är så oerhört tillfredsställande att vältra sig i hösten och det dystra med den. Låta allt dö en stund. Överanalysera och se svärtan i allt, vara uppgiven och likgiltig inför det. Omfamna maktlösheten. 

 

Så vad gör jag när jag vaknar tidigt? Jag blir löjligt djup fram till ungefär 09:45, då jag börjar fundera på en dusch och kanske göra något produktivt. Kanske slänga ihop en spexig lunch? Solen bryter igenom dimman och övertala mig att åtminstone prova på en promenad trots den retande hostan. Det är ju lördag och hela livet är framför mig.

När Mattias var här i helgen var tänken att vi skulle kolla in björnungarna på Järvzoo på lördagen men Mattias tog en lite för lång sovmorgon så det hela fick skjutas på till söndagen. Men lördagen måste ju fördrivas på något sätt så vi begav oss till Järvsös egna crêperie för att avnjuta lokala sötsaker och kolla in läget liksom. 

Och det var en fröjd.

 

 

Jag släpade upp Mattias ur sängen klockan nio i lördags, trots att han försökte muta mig och lova mig massage för en timmes ytterligare sömn, men då jag var taggad till tusen inför kosläppet gav jag mig inte. 

Det bjöds på mjölk och bulle, man fick gå tipsrunda (där jag tyvärr tror att vi hade lite halvtaskiga resultat) och sen var det dags att se kossorna släppas fria. 

Nu fick de ju inte släppas ut helt galna av lycka på en grön äng full med fjärilar och maskrosor, som det skulle gå till enligt mina förväntningar, men nog var det tydligt att det pirrade i klövarna när de fick ta del av dagsljuset på nytt.

En perfekt liten dagsutflykt för två 20+:are.