Susanna

Jag har ju praktik nu, som jag sa tidigare, hos kardiologen på Hjärtcentrum här i Umeå. Det är rätt slitigt ska jag säga er. I början på andra veckan skulle jag prova en saturationsmätare, alltså en syresättningsmätare. Man fäster den på fingret och så får man se sin saturation och puls, används vid trapptest bland annat. Nåväl. 

Jag satte fast den där på fingret och startade mätaren. Snart lyste apparaten upp och avslöjade mina värden. Pulsen låg på 110. Efter att ha stått framför datorn en kvart. Japp.

Jag är alltså konstat livrädd på min praktik. Hjärtat pickar på i högvarv inne i bröstkorgen på mig. Vad jag har när jag ska hjälpa patienter upp ur sängen dagen efter deras operation vill jag inte ens veta. Kanske är det så att jag borde vara inlagd istället. För att citera min handledare vid upptäckten: "Oj då... :( ".

Meeen jag får iallafall dricka massa kaffe och hålla i ett vattengympapass för patienter som verkar tycka att det är rätt kul. Och de har fräcka badmössor på sig, se nedan. Två veckor kvar, whoop whoop.

 

 

Jag är just nu kluven mellan två teorier; antingen är Andreas väldigt förtjust in tha booty and them boobies och vill ha mer, mer, mer eller så är han rädd att vi ses så sällan och att jag ska börja leta annat så han försöker göda mig så till den milda grad att jag ska bli totalt motbjudande. Kanske en mix, att som förena nytta med nöje. Nåväl.

Jag har nämligen precis avslutat min första praktikvecka av fyra och kommer hem till godis, ost och kex, god dryck, räkbakelse och så en bukett rosor. Som belöning att jag överlevt en minst sagt händelserik vecka. 

Fint, så oerhört fint gjort av honom, det är det. Galet omtänksamt o.s.v., o.s.v. Men nu ligger jag här i soffan och kan knappt andas. Min magsäck har liksom svällt upp och upptar utrymmet mina lungor behöver för att kunna vidgas ordentligt. Så jag får helt enkelt nöja mig med att ytandas och mumlandes mässa "varför, varför, varför" medan jag plågar mig genom att skrolla igenom fitnessaccounts på instagram.

Han är lömskt, den där Andreas. Liksom ger mig spaden till att gräva min egen grav medan han själv är på jobbet. Men också älskvärd, på  nått sätt.

Nä, jag har visst lite lufttorkad skinka och rödvin kvar, back to work. Gräva, gräva, gräva.

 

 

Hallå! Hörni! Här jag fan inte skrivit på evigheter, men ni vet ju hur jag är vid det här laget. Lite labil och ostrukturerad. Skriver bara när det passar mig och skiter i det annars. Usch, en jävla skitstil egentligen, men så är det.

 

Jag kände att jag borde skriva nått, bara för att liksom. Och så slog det mig att jag inte skrytit om att jag sprungit mitt livs första lopp ju. Ja, det är sant. I september. Color me rad, fick det bli. Fem färggranna kilometer blev det.

Visst, fem kilometer är ingen överdrivet nämnvärd prestation för de flesta, men för konditionsskygga lilla mig är det fasen inte fy skam alltså.

Jag började öva inför loppet två veckor innan och för att inte slita ut mig helt nöjde jag mig vid en runda på tre kilometer som jag tog mig an varannan dag. Efter fyra pass så valde vänster smalben att ge upp fullständigt. Det gjorde sjukligt ont så fort jag försökte mig på någon slags belastning och jag tänkte att det ju var förbannat typiskt och att min kropp helt enkelt inte är skapt för ansträngning. Jag förlikade med mitt öde och tänkte att jag i alla fall kunde dyka upp och promenera de där fem kilometrarna, när jag ändå betalat lite slantar för eventet.

Dagen till ära bjöd Linnea på champangefrukost och jag smörjde mina ömmande kroppsdelar med den där smärtstillande salvan jag fick utskriven när jag skadade knät. 

Salvan och bubblet gjorde mig lite kaxig och jag tänkte att jag minsann kunde börja med att jogga i alla fall. OCH PLÖTSLIGT VAR JAG I MÅL!

Ja, jag joggade runt hela skiten trots smärtande ben. Bara så där. 

Jag kände mig styrkt över min prestation och glad över att jag övervunnit mitt svaga psyke. Några dagar senare tänkte jag ge mig ut här hemma och ta två varv på min trekilometersrunda. Jag klarade ju loppet, liksom. Dags att utveckla sig. Kanske ta tre varv. Ja. 

Första biten av rundan gick bra, självklart ömmande ben men det var ju bara att ignorera, men sen så började jag närma mig slutet på runda ett. Alltså där jag vanligtvis brukar vara klar. Och kroppen gav upp fullständigt. Jag insåg att jag inte alls skulle kunna springa två varv. Psyket hade återigen tagit kontrollen. Jag provade ett par gånger till men lyckades med att fullständigt mördarstuka foten under en runda och sen, ja. Sen dess har jag liksom inte sprungit igen.

Men jag har ju faktsikt sprungit ett lopp nu, det har jag. Check, liksom.