Till Phänite, min ariske vän.

En dag vaknade jag upp till en slags tomhet
jag kände mig ensam och lite småfet.

Hela dagen gick jag runt och deppade,
och ingeting hjälpte fast Eken mig peppade.

Jag grublade på vad det kunde vara som gjorde att allt blev fel,
varför jag endast kände mig halv och inte hel.

Plötsligt slog det mig som ett slag i magen,
och jag förstod vad som varit fel  hela dagen.

Phäntie hade lämnat landet,
och därmed brutit vänskapsbandet.

Det skulle dröja innan hon återvände,
och kanske skulle vara personligheter förvridas tills vi inte varandra längre kände.

Tårarna började flöda och det fanns inga gränser på sorgen,
ni förstår; jag var liksom kungen och hon var borgen.

Nu är allt jag har kvar efter henne en moppehjälm och ett zeppelinarvärdebevis,
och jag känner mig som en tom scen som förlorat sin aktris.

Samantha, mitt vin hinner ju bli gammalt utan dig,
och nu finns ingen som sporrar och till total galenskap hetsar mig.

Jag hoppas att du inte låter minnet av mig falla i glömska,
och att jag åter får se dina blonda lockar så drömska.

Som ett sista försök att få svensk mark under dina fötter,
kommer jag nu att vädja till dina amerikanska rötter:

You better come home when you're done,
and may our minds always be as one.



Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag saknar ord... Nöt? Det där är det finaste någon någonsin har skrivit till mig. Hade jag pengar skulle jag ta första bästa buss hem till Järvsö och till dig och sprinnga in i din famn. Jag saknar dig så min sköna.

2009-10-16 @ 21:53:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0