Till mig?!?!
När man borde bli skeptisk och undra vad fan han egentligen gjort men....
....ÅÅÅH BLOMMOR!!!!!
200 kronor av skuld.
Jag ska ta mig till min hemby inom kort och har spanat på biljetter för att ta mig ner några dagar innan sambon, för att liksom hinna med lite fler kompisträffar och umgås med mamsen.
Den smidigaste resan var även den billigaste och jag tänkte att "den tar jag". Dock så strulade det lite med internet och jag gav mig ut på en promenad istället och bestämde mig för att boka biljetten senare. Detta glömde bort och idag när jag skulle boka så har priset höjts med 200 spänn.
200 spänn!
Detta väckte något i mig, en obeskrivlig misär. Jag hade, på grund av att jag inte tog tag i saken i tid, nu alltså förlorat 200 kronor. Jag kände att känslan var bekant och ekade i barndomsupplevelser och det slog mig att få saker får mig så ur balans som när jag gjort ett felaktigt beslut. När det blir så pass svart på vitt, att något jag gjort eller inte gjort får så påtagliga konsekveser. Det är MITT fel. "200 kronor" tänker ni "Avstå vin ett par helger and get over it, för guds skull". Ja, summan i sig kanske inte är något att hulkgråta över, men känslan var det.
Jag begav mig in i sovrummet för att fulgrina och insåg att jag nu var lilla Sanna igen. Lilla Sanna som haft utvecklingssamtal på skolan med min mamma och sedan ändå bestämt mig för att ta skolbussen hem istället för att vänta på att mamma pratat klart med lärarinnan.
"Är du säker, ska du inte åka med mig hem?" frågade mamma men jag skulle minsann ta den där bussen.
När jag tagit mig in i bussen sköljde plötsligt skuldkänslor över mig. Jag övergav min mamma. Valde bort henne för att åka buss som jag ändå gjorde varje dag. JAG MÅSTE UT UR BUSSEN. Paniskt sprang jag fram mot utgången och busschauffören ropade förvånat och frågande om jag inte skulle åka med. "NEJ!" skrek jag från luften när jag slängt mig ut ur bussen varpå jag ramlade i gruset. Jag tog mig upp och sprang i hysteri och desperation mot där jag lämnade mamma och var livrädd att hon skulle ha hunnit åka, för då var jag fast på den tomma skolgården. Men mamma stod där och pratade fortfarande lugnt medan jag stod med mitt pickande kaninhjärta i bröstkorgen, skrubbade knän och svidande ögon kämpandes mot gråten med inbiten underläpp.
Hemskt var det. Och när jag inte bokade resan direkt valde jag återigen bort min mamma SAMT 200 kronor.
Eller nja, jag kan ju boka resan och på så vis inte välja bort min mamma. Men frågan är om det är värt det. 200 spänn är ändå 200 spänn. Två glas rosé på en uteservering, liksom. Vi får se, jag väntar en stund med att boka.
En av ädelstenarna i mitt liv.
Den här donnan alltså. Vilken liten ädelsten! Tyvärr är det ju sällan vi ses nu för tiden, därför måste man vårda tillfällena som ges ömt.
Som jag nämnde i förra inlägget var vi ju ner till Järvsö och då hon spenderar större delen av den här sommaren i Hälsingland var det dags att passa på. Vi möttes på Condis för öl och prat.
Andreas träffade en kollega då Condis ju är hans gamla arbetsplats och de föll bort efter en stund för att spela biljard.
Tungan rätt i mun och allt det där...
Jag och Mickis fick också feeling efter några öl och gav oss på dartspel och fotbollsspel. Eftersom jag inte hade en endaste jävla aning om hur man hanterar någon av sporterna så blev det väldigt skillda resultat- ibland briljerade jag och ibland höll jag på att sticka ut ögonen på mig själv med pilarna. Jag lyckades även skrämma ett barn som valde att iaktta fotbollsspelandet för en stund när jag skrek i vrede över ett självmål.
Kul hade vi och timmarna gick alldeles för fort, för helt plötsligt virvlade hon ut genom dörren för att hinna med tåget och jag fick bita mig i läppen och blinka några gånger för att inte bli visa mig allt för blödig.
Löften om att ses snart igen avlades och som tur är står ju vår nästa Järvsöresa från dörren. Då får det minsann bli lite mer kvalitétstid.
Att ha hälsat på Järvsö och syskonbarn.
Jag och Andreas tog oss för en ungefärlig vecka sedan neråt till våra föräldrar för att se efter hur saker och ting tedde sig där. Det mesta var sig likt och vi njöt av lugnet. Det åts en hel del, pratades massa och fotades lite.
Mira och jag hjälptes åt att plocka grönkål till salladen. Det ryms många tankar i det lilla huvudet. Teori efter teori läggs fram samtidigt som hon ställer tusen frågor. Under middagen så tog upp det faktum att man dödar djuren för att äta dem och hon lät så vuxen på något sätt och det blev en sådan kontrast att jag skrattade till, vilket jag inte skulle ha gjort. "Det är allvar. Tycker du det är roligt? Skratta inte.". Hon åt själv av köttet men verkade tycka att man skulle göra det med respekt och vördnad, så jag fick helt enkelt sluta skratta.
Hon har även en liten fascination för Andreas. Man ska gärna vara nära men det får inte vara för uppenbart. Man måste spela spelet liksom.
När jag ringde hem några dagar innan hemkomsten så var Mira där och när mamma då sa att det var jag som ringde sa hon "Sanna? Din Sanna? Andreas kompis?" så hon är alltså mer med på vem han är än vem jag är.
Vi försökte oss även på lite fina gruppbilder på den nyslagna ängen på Miras begäran, men det kryllade av flygfän så det blev inget långvarigt. Men alla kämpade väl där ute.
En härlig skara ungar det där ändå, trots att gränsen är hårfin mellan att från stund till stund vilja krama dem eller strypa dem.
Vi fick i alla fall mersmak, trots insektsattacker och moralutskällningar vid matbordet, och har bestämt oss för att leta oss ner på nytt i augusti. För att samla lite kraft inför hösten, äta lite mer grönkål och kanske ta några fler bilder på ängen.
Rätt ska vara rätt. (Och ännu fler blommor)
Jag har ju tidigare jobbat med kvalitétsmätningar av kundservice, så jag har ju en lite böjelse för att analysera bemötande och har väl kanske en förmåga att ställa lite högre krav än vad jag gjorde tidigare.
Därför har jag nu efter lite strul med min telefonilevernatör sammanställt ett litet mail där jag berättar hur jag upplevde deras kundservice. Några rader bara. Lite drygt två bara. Två sidor. Eller ja, två och en halv, typ.
Men rätt ska vara rätt, och beslutar jag mig för att stanna kvar hos det här företaget så vill jag ju att de skärper till sig lite. Om de nu tar sig tiden att läsa det, det vill säga.
Jag ursäktade mig lite mot slutet över att det blivit lite långt och förklarade att jag nog har en liten yrkesskada, man vill ju inte att de ska tro att jag lagt en hel förmiddag på att klaga och sedan inte vet något om ämnet. Att de tror att jag inte har något bättre för mig förutom att kolla på repriser av "Real housewives of New Jersey" eller "Say yes to the dress" hela dagarna, och att jag kollar instragram tio gånger i timmen i brist på annat att göra. Nej, det får de inte tro. Det har enbart att göra med att jag fått dålig service och att jag har ett brinnande intresse för kundbemötande. Ja. Och att jag har ett rätt så härligt köksbord att sitta och klaga vid.
