Susanna

Jag ljög för er.

Förlåt.

Det händer att jag fortfarande motionerar.

Till vilken utsträckning? Promenader dagligen och hyfsat regelbundna gymbesök. Okej, gymmet har fått ligga på hyllan under praktiken, men jag försöker kompensera med lite jogg och hemträning.

Men till mitt försvar så kvarstår faktum - Jag tränar inte i den mängd jag borde.

Madde i min klass blev otroligt provocerad av mitt blogginlägg där jag tog upp att jag skulle avsäga mig all fysisk aktivitet och menade på att det går emot allt vad vi (främst hon) tror på. Hon blev snabbt lugnad efter att ha sprungit in i mig på gymmet ett par gånger efter mitt bryska ställningstagande, men uppmanade mig då att komma ut med min lögn i bloggen. 

Då bloggen främst läses av mig själv så kände jag det inte var någon brådska med att komma ut med sanningen, men nu så slog det mig; att ljuga för sig själv är ju jättehemskt!

 

En liten del i mig är också rädd för att detta "out:ande" kanske kommer få mig att sluta träna helt. Att mina små blygsamma träningspass idag endast genomförs på grund av fenomenet "förbjuden frukt". Att jag liksom smygit med det, och nu kommer det tappa charmen.

Eller att jag på nytt väcker en press om att fortsätta träna, helt enkelt, och nu kommer att sluta för att jag inte kan hantera det. 

Vi får väl se. Då är det Maddes fel. Nu ska jag iväg och agera testperson åt Linnea som nyss gått en instruktörskurs inom Sh'bam, typ dansträningspass, så här ska dansas loss. 

På återseende.

 

Jag går på detox nu. Snittblomsdetox.

Det gick för långt, jag hann inte med. Plötsligt hade jag fler buketter hemma än vad jag rimligtivs kunde placera ut i vår blygsamma tvåa, och jag insåg att den mängd blomster jag köpte hem inte gick ihop med det försiktiga studiebidrag jag förväntas leva på. 

Så jag har slutat. Cold turkey. Eller ja, okej, jag har trillat dit ett par gånger men det är naturligt och man kan inte göra annat än att lägga det bakom sig och blicka framåt.

 

En dag efter praktiken väntade jag in Andreas för att köpa en kaffe och sedan promenera hem i vårsolen, så jag passade att gå in på sjukhusets lilla giftshop. Där fick jag syn på en ljuvlig liten tepåse som utlovade smaker av fläder och citron, som ju känns galet friskt och vårigt ju. Nu vet vi ju alla att grönt te smakar grönt te och inte så mycket mer än så oftast, men ibland får man spela med.

 

Då presentbutiker oftast roar sig med att ta hutlösa överpriser när det kommer till te genom att ge dem lite fancy och charmiga namn gör man ju helt klart klokast i att leta upp motsvarande smak i närmsta livsmedelsbutik, men i det här fallet var det just namnet som fångade mig. Jag kunde inte lägga ifrån mig påsen.

I nästa stund fann jag mig vid kassadisken med kortet i handen och svarade "Nej, det är till mig själv" vid frågan om det skulle slås in som present. 

Jag stegade ut därifrån med något jag så länge suktat efter. En bukett tulpaner.