Susanna

Men lördag då? Jag anser ju mig fylla år hela helgen så hur firade jag? Jo, Fransen och jag vaknade upp på rätt sida och åkte iväg för att fira mitt åldrande med en lunch hos mina blodsanknytningar. Jag fick en ljuvlig orkidée och ett trevlig kuvert och räckte i min tur över en IKEA-kasse fylld med kläder som helt enkelt inte längre fick plats i min garderob. Syrran provade, såg fabulous ut och slog till på samtliga plagg, vilket kändes oerhört kul. 

När det ätits, skrattats och kramats drog vi mot Hudiksvallet och Mattias mor och far. Där fick jag en tjusig skål, vi åt en härlig grekis pytt och konverserade över rödvin och gottade oss att det är mindre än en vecka kvar tills vi lyfter från Arlanda och tar oss mot Kreta. 

Sen fotade jag Kakbakerskans hjärtbiskvier. 

En sån där riktigt, riktigt bra dag.

 

Här sitter jag och är 24 år och en dag. 

I fredags så fick jag massa grattis av vänner och bekanta, mer än vanligt på något sätt. Eller så tog jag mer åt mig. Jag liksom njöt av min födelsedag på ett helt annat sätt än vad jag gjort tidigare. Blev liksom obeskrivligt varm av alla som faktiskt tog sig till att skriva ihop det där glädjande sms:t eller ringa och sjunga en trudelutt som får även den suraste mun att vända om. 

Men det fanns sorg i fredagen också. Mickis började dagen med att ge mig de där hårspännena jag velat ha sen hon köpte sådana åt sig själv för ett tag sedan. Sedan pågick dagen som vanligt, vi tjattrade och hade kul som vi så ofta har. Sen skjutsade hon hem mig och vi kramades i bilen och gav varandra lyckönskningar inför framtiden. Där i bilen blev jag en smula tårögd, men sedan när jag kom innan för dörren slog det mig att Mickis faktiskt slutat på jobbet. Hon kommer inte sitta där och plötsligt häva ur sig en slug teori eller slänga sig med ord hon själv kommit på. Hon kommer vara i Uppsala och hänföra alla med sitt underbart älskavärda sig och bli omtyckt med samma intensitet som den öppenhet och acceptans hon visar alla omkring sig. Och just av detta kommer jag inte längre få min dagliga dos jag girigt vant mig vid.

Jag blev galet uppsliten av detta. Sörjde med en ovanlig frenesi. Skrev ett meddelande och fick henne att svära vid att inte glömma mig. 

Sen gick jag till gymmet och fick magmusklerna att svida lika som hjärtat för att jämna ut det hela lite. När jag tröttat ut kroppen såväl som hjärnan dök Ögonfransen upp med rosor och en IKEA-katalog och gav mig ny energi. Han tog med mig ut på middag där jag även fick ett telefonsamtal från Döden som önskade mig en fin födelsedag. 

Det var med andra ord en väldigt nyansrik födelsedag, och alla dessa nyanser speglade sig alla ljuvliga människor som jag fått in i mitt liv. Sådana jag aldrig vill bli av med för de är egentligen för bra för att vara sant.

 

Så tack så sjukt jävla mycket!

 

Stannar du ibland som jag upp och frågar dig själv: Har jag gått på folkhögskola? Lugn, det finns frågor du kan ställa dig för att kontrollera detta.

 

* Känns din personliga hygien som något oerhört krävande moment i vardagen? Glömmer du ibland duscha? Ramlar du ibland när du bär shorts för att din kroppsbehåring gör att du haka fast i dig själv? Detta är ett starkt tecken, då alla dofter som finns i de folkhögskoliksa lokalerna gör att man lätt glömmer bort sin egen odör. Fett hår är även sjukt mycket folkhögskolecredd och använder du någon sort av hårborttagning så är det ett tecken på att du inte hör hemma i flocken och du kan därför lätt stötas ut.

 

På folkhögskolan finns inga gränser mellan dig och dina studiekamrater. Likt en apflock så visar ni erat gillande genom konstant beröring. Detta trots den ovanstående punkten angående hygien. 

 

* Är din glädje helt opropertionelig till grundorsaken? Märker du att andra kollar snett när du vrålar rakt ut över att hitta en tjuga i soffan? Börjar du gråta över att någon inte orkar resten av sin strips och undrar om du vill ha? 

Livet på Folkis är hårt. Här gäller det att ta vara på de små glädjeämnena som bjuds. Du kanske får en teckning av en kompis som kan täcka lite av den där märkliga tapeten inne på rummet, klart sådant berör. Och den där tjugan kan du få två toppar för på Erikshjälpen, oh happy day!

 

Ja, folkhögskolan är inget för ensamvargen. Här är delad glädje dubbel glädje och jävlar om du hellre låser in dig på rummet för att se en gammal disneyfilm eller dylikt. Kommunaltrafik och samåkning är dessutom the shit for real.

 

Detta är bara ett litet utdrag ur min bok "Livet på Folkis, där alla får vara med bara inte du verkar vara en sådan som inte accepterar alla och bryr dig om sånt som hygien och hela kläder".

 

Du sitter och stirrar med öppen mun på skärmen. "Ja, jävlar!" tänker du. "Jag har alltså gått på folkhögskola! Men jag minns inget av mina studier...". Detta är också fullt normalt. På folkhögskola lärs oftast inget av påtagligt värde ut. Dessutom prioriterar du helt andra saker än att lära dig teori. Man går på känsla, lär sig livet och kärlek.  

Så att du luktar lite, inte tvekar inför att dela mat eller dryck med någon och inte knackar innan du hälsar på så är det okej. Du är ett barn av Folkis.

 

 

 

Jaha är ni kvar? Just ja, jag kanske skulle berätta om när jag och mor åkte till Göteborg? Men det var ju skitlängesen nu, så jag orkar inte. Vi var på Gekås och handlade en hel del, åkte spårvagn, gick på Universeum, kollade på blommorna på Botaniska trädgården, åkte Paddan, drack en del vin och åt massa god mat. You know, Göteborg stuff. Här är lite bilder.