Saltvatten och vattuskräck.
Jag och Andreas har haft ett händelserikt år så här långt, det har varit fröjdfullt, det måste man säga. Men man måste få vila också.
Martin behövde åka på semester och då jag och Andreas endast varit utomlands en gång tidigare under vårt 5 åriga förhållande så tänkte vi att det kunde vara läge att haka på när vi hade draghjälp. Och en vecka med Martin är, ta mig fan, aldrig fel.
Sagt och gjort, vi bokade en resa till Lardos, Rhodos. Sol och bad var i sikte. Jag lovade att inte klappa katterna, skaffade pass och sedan började längtandet.
Vi var alla tre riktigt förväntansfulla på att få komma iväg och inte göra något alls. Jag ville läsa bok, dra i mig D-vitamin och dricka billigt rävgiftsvin. Andreas ville marinera sig i lokal öl. Martin ville bort från getterna och bränna varenda milimeter av sin lekamen.
Alla våra drömmar besannades, och som bonus fick vi även uppleva inget mindre än två milda jordbävningar vilket också hade någon form av tjusning. Allt gick som planerat.
Men jag klappade katterna. Och blev klöst. De ville ju bara leka, lika så jag.
Throw me to the wolves, and I'll return leading the pack, brukar man säga. Well, throw me to the wild cats of Greece, and I'll return with rabies and stelkramp skulle jag säga. Men så jävla värt!
Ungdomens sista vecka.
Jag är inte 20-nånting längre. Det var ca 1,5 månad sedan jag var det. Dagarna går allt fortare och fortare ju närmare slutet man kommer och snart väntar väl demensen, så jag lägger upp de få bilder jag har från födelsedagsveckan i hopp om att kunna titta här i bloggen när jag sitter på något ålderdomshem och undrar vem jag egentligen är.
Vi började i Göteborg hos bror min, där har jag inte fler bilder än denna ångestladdade jävel i kö till en av "attraktionerna" på Liseberg. Tydligen behöver man inte ha passerat 30 för att drabbas av urinläckage, you live and you leak. Learn, menar jag.
För att försöka återhämta sig någorlunda från den enorma pressen så drog jag och Andreas vidare mot Yasuargi. Och blev minst sagt frälsta. Himelsk mat, ett oerhört lugn, ständig soakning och så lite zenmeditation på det så var vi nästan som nya. Och ännu inte en dag över 30. Inte jag åtminstone.
Sen hann vi pusta hemma ett dygn, jag klev över strecket med en dag och vips åkte leopardprintet på lagom till det var dags att firas hemma hos systeryster. Där väntatde övrig familj och barndomskamraten Sara. Och kopiösa mängder bubbel, så där blev det också sparsamt med bilder.
Jag är inte längre 20-nånting men ung och dum kommer jag nog fortsätta att ändå försöka titulera mig med. Dock numer i leopardprint.
