Susanna

 

Har ni sett? Det finns lite livsglädje i tösabiten igen.

In i kaklet sa jag. Men med måtta, så klart. I lördags blev det powerwalk/jogg 4,6 km, i söndags promenerade jag och Andreas hemifrån och längst Umeåälven i och tillbaka i tre timmar, i måndags blev det powerwalk/jogg 4,4 km och idag så blev det armpass på gymmet och en powerwalk på 6,8 km.

Nu snurrar det i huvudet på er; "Har hon varit aktiv varje dag?! Är det så vist efter sex månader med total pares?".

Nej, det är högst troligt inte, men sommaren väntar inte på någon, ska jag säga er. Och de där små powerwalksen är nog en klok mjukstart från min sida.

Och jävlar vad gött det är att få svettas igen! Få känna lite stolthet och gnista! Känna att man faktiskt gör något åt dallret! 

Det firar vi med en Celsius. Eller varför inte två?

 

Igår hängde jag med min kvinna, Karin. Vi strosade på stan och sedan tog vi oss till hennes lya och kollade på djurdokumentärer till sena kvällen. Det var oerhört mysigt.

Men.

Karin har en våg hemma. Jag sneglade på den lite nu och då tills det plötsligt flög fan i mig. Jag ställde ut vågen och hoppade upp på den och fylldes av avsky när jag insåg att jag just uppnått "personbästa" viktmässigt. Jag beklagade mig inför Karin och hon berättade att jag måste ställa ut den i hallen, där det är plant underlag, för hon hade minsann blivit lurad att hon vägde fyra kilo mer än vad hon gjorde genom att ha den ståendes på badrumsgolvet. 

Sagt och gjort, jag bar ut den till hallen och gjorde ett nytt försök.

 

Och gick upp två kilo till. MISÄR.

 

Det värsta är att jag bara kan beskylla Andreas för 75% av detta i och med att han ständigt köper godsaker åt mig, lagar god mat och skjutsar mig överallt. Fasansfullt ondsint. Men lite ansvar har jag ju faktiskt själv också. Max 13%.

Visst, sjukdomen har gjort att jag inte fått träna, men det hade ju inte skadat att väga upp med att sköta kosten då. Men det är något med självömkan som gör att den går hand i hand med Gott&Blandat och Snickers.

 

Jag gjorde ett återbesök hos vårdcentralen när jag var klar med pencillinkuren och förklarade att jag fortfarande hade ont halsen. Det gjordes lite småtester som inte visade något och sedan sa doktorn att det var värdelöst att göra en ny långtidsodling för att se om bakterierna fanns kvar så här kort tid efter pencillinkuren. Så jag blev ombedd att gå hem och återkomma om besvären kvarstår om två veckor. 200 kronor fattigare. Och jag som vill ha en jeansjacka.

 

Detta gjorde mig naturligtivs fasansfullt uppgiven. Jag hade liksom sett fram emot att bli frisk som en nötkärna efter min lilla tablettkur, men icke. Så jag grinade lite och åt en Snickers samtidigt som en plan tog form i min enkelspåriga hjärna. Jag ska nämligen strunta fullkommligt i mina symtom och köra på med träning och allt dylikt som vanligt. Antingen så blir mina vita blodkroppar boostade som attan och jag blir frisk av detta, eller så blir jag dödssjuk och ger det där lilla kompakta läkarhelvetet dåligt samvete. Ja. Jag har alltså inget att förlora på detta med andra ord. Så nu kör vi. In i kaklet.

 

Det som är så kul med utbildningen jag går är att den är varierad. Förra veckan fick vi testa vår lungfunktion och olika andningsinstrument.

Jag blev först sanslöst mallig när min lungvolym visade sig ligga på 127%. 27% över medel för min längd. En fucking tredjedel över standard, i princip. Japp. 

Läraren förklarade att man inte kan träna sig till större lungor, men att majoriteten av t.ex. långdistanslöpare eller längskidåkare har större lungor, då de har enklare för uthållighetssporter. 

Jag hatar längdskidåkning och långdistanslöpning. Löpning över huvudtaget faktiskt. Ansträngning, rent generellt om jag ska vara ärlig. 

Jag fick då lite dåligt samvete över att jag inte utnyttjar denne biologiska fördel som jag blivit tilldelad. Tänk på alla som vill vara löpare men som har små lungor? Som kämpar på i motvind medan jag sitter hemma och andas ytligt och endast vidgar bröstkorgen för att gäspa eller kanske om jag blir chockad över något som händer på Days of our Lives. 

Så fort min pencillinkur är över, tänkte jag, då ska jag sträcka ut så väl ben som lungor och sluka mil efter mil med mina löparskor!

Idag skulle vi testa vår kondition på cykel. Jag har ju, som ingen kan ha missat, varit sjuk ett halvår och därför inte kunnat träna alls. Därför frågade jag läraren var jag skulle lägga ribban inför testet.

Han log lite och sa att jag nog ändå kunde börja på 100, och jag gjorde som sas. Så jag trampade på där och mina kära klasskamrater tog plikttroget min puls med jämna mellanrum till läraren på nytt kom för att övervaka vårt arbete. "Oj" sa han och mumlade något om att jag nog låg på en lite för hög puls och att det var hans fel, jag hade ju faktiskt sagt att jag varit sjuk. Jag hade alltså chockerande dåligt syreupptag. Trots mina ENORMA lungor.

Så nu sitter jag här, men två dagar kvar på min penicillinkur och försöker avgöra om dagens incident var peppande eller hjärtkrossande.

Som Elin sa så har jag väldigt bra utvecklingspotential. Ja, det kan ju bara bli bättre. Men samtidigt så startar jag i sjuklig uppförsbacke. 

Nåja, jag vet ju vad som måste göras. Jag måste ta tag i denna avsaknad av kondition. Jag måste bara hitta dragläget i den här jävla kroppen först så jag kan trycka plattan i mattan sen. Och då ni. Ja. Då ska lungorna vidgas. Så får vi se om det blir någon luft kvar åt er sen.

 

Jag var in på Monki idag. 

Det är sällan jag är det, för jag känner mig så malplacerad. Dessutom känner jag mig disorienterad, det är så mycket märkliga skrymslen överallt och pelare man kan gå in i. 

Idag var jag dock där och hittade två stycken toppar jag ville prova. Efter lite möda och besvär fann jag provhytten som först bestod av en slags snurrdörr man måste passera. När jag väl roterat mig in så insåg jag att jag befann mig i en kub av speglar, och jag såg mig själv multipliceras i oändlighet. Detta var väldigt förvirrande och till råga på allt bestod belysningen av något som såg ut som små lysmaskar i taket. 

Krokarna som stack ut från spegeln var i form av fjärliar och jag hade ett helvete i att ens få galgarna att stanna uppe på dem.

När jag stod där och försökte byta om utan att tappa fokus på att hålla balansen så insåg jag att två cirkulära fönster i provhyttsdörren satt ungefär i brösthöjd om jag stog för nära den innersta väggen. Fiffigt, butiksplaneraren på Monki. Fiffigt.

Jag började spekulera i om det kanske till och med var spegelfönster, att jag kanske stod i någon slags monter där jag var del i ett konstprojekt och insåg där och då att - nej, jag är för gammal för Monki. Jag är det. Eller bara ohipp, helt enkelt. 

Även om topparna var småsöta så bestämde jag mig för att i ren protest strunta i att köpa dem. Dessutom såg man tjock ut i den där förbannade spegelkuvösen. Dålig provhytt.

 

Nä, nått mer sofistikerat får det bli nästa gång jag ska shoppa. Jag kanske borde beställa hem en katalog. Klingel eller Cellbes? Ja, så får det nog bli.