Att ta hand om sig själv.
Naturligt.
Tragiskt.
Redo!
Oskar eller Tiger.
Fler julbilder.
Snö.
Far.
Insomnia.
Julen 2011
Snart smäller det.
Vi räknar ner till nyår.
Blottaren.
Lite lyhört.
Så här i efterhand har man ju insett att det finns en del defekter också. Som att ett av elementen inte fungerar här och att det är obligatoriskt med raggsockor här för att behålla tårna och att de förväntar sig att man ska sortera kompostmaterial och övriga sopor var för sig. (Vilket vi ändå inte gör, men schhh.)
Vi fick även höra att det kunde vara lite lyhört vilket fick oss att bli kritvita i ansiktet då hälsade på den närmsta grannen vars 6 månaders baby bor vägg i vägg med vårt sovrum. Detta var en obefogad oro då barnet hörs mycket sällan och då mycket lågt, vilket gör att jag utan problem kan ignorera det hela.
Men.
Vi har grannar som bor ovanför oss. Jag gissar på att de har barn som är någonstans mellan tre och sex år gamla. Jag gissar även på att deras största intresse i livet är att jaga varandra genom att hoppa jämfota genom lägenheten. Och jag gissar på att detta är något de måste göra minst sju gånger i timmen för att inte dö av tristess, framförallt på helgmornar. Dessutom verkar de tycka om att dra saker över golvet från rum till rum. Tunga saker låter det som.
Detta får mig att dagligen, sju gånger i timmen skulle jag gissa på, formulera små, otrevliga meningar som jag hemskt gärna skulle vilja gå upp en trappa och använda men med en himla massa ansträngning så lyckas jag undvika detta. Jag har även märkt att jag har en oerhört morbid fantasi och tydligen skulle vara en mycket kreativ snuff-films regissör.
Men vi har ju väldigt fina solnedgångar här.
Angélic
När det slår slint.
Diskussion i bilen. Jag: Undrar om det blir svårt att sova sen. Eken: Varför då? Jag: För att det är så sent. Va?! Det jag skulle säga var: Eftersom vi sov en stund mitt på dagen. Dags att se över vinkonsumtionen för att värna om de små grå?
I glimt av glädje.
Jag startade upp det hela och upptäckte att man måste uppdatera den varje minut. Jag tryckte och tryckte sen slog det mig att jag inte hade en aning om vad det var jag letade efter så jag skickade ett sms där jag frågade henne vad som väntades.
"Du ska leta efter MIG! Fast jag är inte där än. Jag får stå stilla i en minut."
Så kom studen. Tjugo minuter i ett.
Så himla fint. Man behöver små Karin-doser ibland.
Glädjebringaren.
Var hälsade, mina älskade. Och okej, du din lilla jävel som jag inte tycker så mycket om längre också. Jag vet att du läser. Ja.
Snön töar bort här i Hovgården och gården bjuder på en sorglig uppsyn, så vi hoppas att vädret i Järvsö kommer bjud på lite mer krispighet och julkänslor.
Eken och jag ska spendera en morgon med COD och kanske tjuvöppna en klapp eller två innan vi far iväg. Det kommer bli en fröjd.
Njut av den här dagen nu allesammans. Man vet aldrig när något kommer för att förstöra det.
Torsdag och inget mer med det.
Avslöjandet av nyheten.
Jag hatar ju att frysa.
BAAA!
Ny julvärd?
Startade min webcam och kom till världens jävla insikt. Varför ska Kalle Moraeus leda svt's jul när jag finns här. Studion är riggad redan och det är som gjort för att sända live här.
Ser ni mig? Ser ni mina mjuka lockar, mitt vänliga leende, min inbjudande barm och den värmande koppen te?
"Nu är ljuset tänt och här kommer Kalle och hans vänner."
Det lockar alla fäder där ute som tvingas ut att pjumsa i snön, med lykta och bomullsvadd i skägget att komma till mig istället. Lämna fru och barn, det är ju det här du vill ha egentligen. En JuleSusanna. Jag bjuder ju till och med på te, för satan. Och så kan jag nästan blåsa ut tändstickan sådär porrigt efter jag tänt ljuset också.
Ring SVT och tipsa nu, allesammans. Se så.
Still waiting.
Hybris.
En bortkastad timme.
Den sociala pressen.
Nu är jag förvisso något orättvis, det finns en positiv grej med det och det är ju det faktum att jag hade städat hela lägenheten innan klockan tio på morgonen, och sen tvingade ut mig på en lång promenad i hopp om att det skulle vara klart då jag återvände.
Det var dock inte klart och nu sitter jag här, nerkyld, och vill inget annat än att ta ett bad. Men kan jag göra detta? Vad händer om de ringer på just då? De har ju nyckel och kan ta sig in själv men det hela blir så oerhört märkligt. En prekär situation, helt enkelt.
Jag har ätit frukost. Läst lite bloggar. Men nu vet jag inte alls vad jag ska ta mig för. De kan dyka upp när som helst.
NÄR SOM HELST.
Jag känner mig nästan lite fången. Funderar på att ge mig ut igen, men jag blir ju så kall om benen. Helvete, om man hade fått en ungefärlig tid då, men nej. Säg att de dyker upp klockan 16 på eftermiddagen och här sitter jag, kall och luktar illa, på grund av rädsla att bli påkommen i duschen.
Jag var med om en liknande situation då jag och Eken bodde i ettan i Järvsö. Då skulle vi få toaletten utbytt. Vi hade fått ett datum på när han skulle dyka upp samt en något mer snäv beskrivning i form av "på förmiddagen". Klockan 10:13 blev jag kissnödig. Jag ställdes då inför samma frågeställning: hinner jag?
Jag väntade i fyra minuter innan jag tänkte att det är klart jag hinner och vad händer precis då.
Jo, det ringer på dörren.
Hjärnsläppet sätter till och jag tänker först hoppa över att spola då jag inte vill att reparatören ska höra detta och veta att jag just kissat i toaletten han ska byta, men detta hade ju i så fall ändå avslöjat sig själv och turligt nog så kommer jag på mig själv mitt i denna galenskap och väljer att spola.
Skammen då jag släppte in mannen var dock total och brännt barn skyr elden kan man säga. Så jag väntar med att duscha.
En liten irriterande känsla som tynger mig i detta nu är det faktum att jag faktiskt hade hunnit med en snabb dusch under tiden jag suttit och skrivit detta. Men då hade ju inte ni haft något att fördriva tiden med. Så varsågod. Nu ska jag tömma en diskmaskin och stressa upp mig själv lite till, för detta bränner kalorier har jag hört.
Spontanexponerar bara så där.
För att jag känner för det.
Läget.
Att vara in for a treat.
Mitt hjärta har fått små tassar och klättrar runt innanför mina revben, imorgon kanske blir den störstaste julafton.
Väntan.
Ibland blir jag alldeles konfys när jag sätter mig här framför bloggen.
Vad vill jag skriva?
Vill jag kräkas ur mig obsceniteter eller smeka er med små visdomsord, små viskningar fyllda av hopp och behaglig värme?
Ibland blir jag bara tyst, konfunderad och kluven. Känner mig skamsen och drar mig tillbaka utan att ha sagt ett ord.
Ibland skriver jag flera sidor för att sedan fnysa åt min egen naivitet och radera allt.
Ibland postar jag något som jag sedan ångrar och ligger sedan i en patetisk improviserad fosterställning i det kallaste hörnet av huset och dämpar djuriska snyftningar samtidigt som jag av rent självförakt nyper mig själv i gäddhänget som straff för min existens.
Ibland skriver jag något enbart för att skjuta upp det faktum att jag måste sortera tvätt, som nu.
Men lär er av mig, min små grodyngel, att tidsfördriv enbart är en väntan på döden.
En passande Stenmark.
Varm choklad med grädde hos svärmor, bättr...
Varm choklad med grädde hos svärmor, bättre blir det inte.
Ett farväl.
Adjö Loftet, vi ses om tre veckor!
Tvålgäddfisken.
Fackeltåg
Vi går fackeltåg till kyrkan för att kika på Lucia. Japp, sånt gör man här på folkhögskolan.
Att roa Karin.
Kalt med en Happy twist.
Här inscannad.
Plastpåse.
När vår lärare delade ut denna veckas tema så fick vi en varsin plastpåse och fick en dag på oss att klura ut något. Det finns ju ingen direkt livsglädje i det. Man vill kvävas och strypas på samma gång. Och så fick det bli. Bilden är inget om man inte observerar blåmärket kring halsen. Jag kallar kreationen: Playdate gone wrong.
And I don't even need your love.
Helvete hörni. Lyssna.
Home.
