Att ständigt hålla er uppdaterade.
Idag var det dags att få lite friskluft, så jag och Mattias tog på oss några extra lager av kläder och gav oss ut med skotern för korvgrillning. Ljuvligt i detta strålande väder med takdropp och allting. Sen gick skotern sönder lite, men det är ju inget en karlakarl inte kan fixa.
Jag köpte ett par solbrillor för 39kr som jag sedan satt sönder i bilen men först fick jag feeling och fotade Mattias genom dem. Estetiskt, I know.
Nu vankas tortillas och film. Later, bitches.
Men gud, förlåt.
Glad påsk, så klart. Två dagars ledighet kvar, bitches.
Bilder på honom jag är kär i.
Klockan tickar på och snart är det läggdags för mig igen. Mattias brukar håna mig lite för att jag behöver så mycket sömn, men vad ska jag säga. Livet tär tydligen lite mer på mig än på andra människor.
Han trippade just över till grannen för en öl men jag känner mig lite illamående efter middagen och kröp ner under täcket med tekoppen. Ja, det kryper i mig att inte få vara där resten av folket är, men må så vara.
Nu har jag i alla fall nätet för mig själv och kan ladda upp hur mycket bilder jag vill.
Till exempel på honom jag är kär i. Jag tilläts bara ta bilder under tiden han tittade på tv, men jag är glad för det lilla.
Den blygsamma grönskan.
Ni ser ju.
Att vara mobil.
Alltså. Det här med att ta med datorn till Hudik. Loving it!
Jag sitter i sängen nu. Surfar lite. Läser bloggar. Ger pojkvännen SPACE. Tydligen ska man göra det, det har jag läst både i tidningar och sett på TV.
Tvingade just till mig lite bilder på honom när vi satt i soffan. Herregud, det är inget litet projekt ska jag säga er. Jag har lovat ut både det ena och det andra för att få fylla ut minneskortet lite. Men att ha värdighet och en själ är ändå överskattat, visst?
Mattias läser inte min blogg säger han. "Du berättar ju ändå allt du gör". Jaha. Så jag tror jag måste börja läsa upp inläggen för honom och visa bilderna. Ta honom i knät och viska "nu ska du få höra". Nä just det, space var det ja.
Han har förresten en märklig spikmatta. Ja, han har en spikmatta, sicket kap va? Men den är inte alls lika vass som den jag har hemma. Dock slocknade jag på den igår och kom fram till att det gör precis lika ont som på min. När jag vaknade och drog ut den blev jag sjukligt illamående och vred mig i smärtor i ungefär två minuter innan jag somnade om. Tror lite att det kan vara en kombo med allt godis jag tryckt i mig de senaste dagarna.
AH MEN DÄ RÅ! Vi var till svärisarna igår och käkade lasange, lämnade över bilderna jag tagit på dem och fick ett varsitt ljuvigt påskägg- nämligen två sjukt stora muggar fyllda med godis! Och sånt här roligt godis, som man liksom inte behöver sluta tycka om för att man blir vuxen. Spot on, måste jag säga. Att jag dessutom till och från tyngts med en sorts svärta över att Mattias muggar engentligen är för småa att dricka te ur och nu får detta i gåva gör ju en speechless. Kolla ba:
Man ba: Tea-time, motherfuckers!
Jorå, såatteh.
Egentligen har jag inte så mycket att säga, det bara blir så här när jag sitter på ett nytt ställe jag inte bloggat från förut. Och så äter jag jordgubbar.
En gång med Anna.
Helgen innan Karin dök upp var allas vår Anna här i Hudik för att underhålla mig. Det var en ack så intensiv visit vilket jag liksom försökte hinna med och detta gjorde att jag kanske drack en aning för mycket. Men roligt hade jag, det kan ingen ta ifrån mig.
Hur som haver så har Anna alltid något skoj på gång, och denna gång var hon så fiffig att hon införskaffat ett par engångskameror. Dessa dokumenterade starten på kvällen och fick även följa med på Hogges.
Igår la Anna upp en bild på Instagram och det var bara att konstatera: Engångskameror is the shit. Ja, 4 real.
För min del hade det ju säkerligen varit bäst om inget av denna afton förevigats, men vad gör man inte för konsten.
Även om gläjdjen över engångskamrorna är enorm och vi nu bestämt oss för att alltid ha en sådan redo så är sorgen stor över att det ändå fanns så lite tid med Anna och att det nu kommer dröja innan vi åter möts. Men den gången ska jag vara mer redo än någonsin. Massa engångskameror ska jag ha. Och lite nyktrare ska jag vara. Men bara lite.
Att minnas Karinhelgen.
Jag kan inte släppa Karinhelgen riktigt. Det var fan helt otroligt vad trevligt det var, liksom på en konstant på en jävligt bra nivå. Jag vill göra ett till inlägg om det som jag kan titta tillbaka på.
Bilderna lyckas ju inte riktigt förmedla det hela men de två första är roande i och med att de har en lite story bakom sig. På den första bilen är vi båda fullt med på vad som händer, vi tar kort i solskenet och allt är fint. På bild nummer två kommer en kille som tokvurpar. Karins leende upphör naturligtvis och ett stirrigt öga syns genom glasögonen men jag sneglar bara och behåller samma vansinniga leende. Detta skrämmer mig något.
Annars var det som jag nämnt tidigare pinsamt god tacopaj, kakbubbel och allmänt mys så som t.ex. ätandet av nötter i sängen spelandes Hay Day och vilt vinkastande över hela lägenheten.
Livet, mina vänner. Livet.
När det snart smäller.
Yo homies.
Jag befinner mig nu åter i Hudiksvall. Strax innan klockan slog 18:00 klev jag innanför dörrarna hos min älskade och slängde mig i sängen då bussresan orsakat en fruktansvärd åksjuka ingen annan människa överlevt.
Mattias kom hem från jobbet ungefär en halvtimme efteråt, örfilade mig för att jag inte lagat mat ännu och sen åkte vi och handlade. Vi köpte allt som krävs för tacos, naturligtvis. Jag väntar spännt på att vi ska bli kräkless på denna simpla måltid, men det känns fortfarande ouppnåligt då detta utifrån sett sjukliga intagandet bara leder till mersmak.
Jag är ledig idag. Jasså? tänker ni. Ja. Mattias jobbar.
Ingen av oss brydde sig om att diska efter maten igår. Så ja, det krävs ju ingen högre utbildning för att räkna ut vad jag kommer få göra idag. I vitlöksdoft och bland skrumpna paprikor kommer mina naglar trasas sönder i det ljumma diskvattnet medan tårarna rinner nedför mina persikolena kinder och jag bannar mig själv för att jag inte tog den där chansen att fly till Paris medan jag hade den.
Herregud, människan utstår ju inget annat än ständiga misärer, tänker ni nu och ja- er sympati är befogad.
Men!
Om ett par helger får vi besök av mina älskade Anonyma Alkolister. AA. Anki och Anton. Did you see what I did there? Fiffigt va?
Ja, de kommer att anlända, jag och Anki ska gå i diverse butiker, avnjuta en något överdriven mängd dryck och eventuellt laga någon sorts middag, vad vet jag? Allt jag vet är att det kommer bli magiskt så som det blev när Anna var här och kort (!) därefter Karin.
Tänk va? För vi dansar nog för sällan med varann.
There's something about you.
När man är ynklig och sjuk får man vara glad för att man är kär i alla fall. För det är det fan i mig inte fy skam att vara.
Lyssna medan du pysslar med nått annat vettja. Suverän.
Karins skills.
Idag är det söndagen efter en oklanderlig helg. Karin kom nämligen på besök och vi har åkt skidor, ätit kakor, druckit bubbel samt gjort den godaste tacopajen med tillhörande guacamole EVER.
Skidåkning skedde i solsken och med lätta sinnen, och jag har en liten video här för att ge er ett exempel på hur det såg ut. Jag insipirerades lite av den gamla klassikern Snowroller.
Gå ut.
Nä om man skulle ge sig ut på stan en snabbis då.
