Jag har märkt att ack så många av mina inlägg är befläckade med ångest. Jag är inte en så värst deprimerad människa egentligen, jag lovar, men här kommer ett till sånt inlägg.
Jag vill inte uppleva min morgondag. Jag gruvar mig nått så oerhört! Det kommer bli en tuff dag, och jag hoppar helst över den. Men jag måste ju. Fast trots att jag vet att jag måste och försöker tänka lugnande tankar så har detta ingen som helst inverkan på min mage. Den låter sig inte luras av mina naiva försök att tänka lugna tankar utan roterar hejdlöst och uppmanar mitt maginnehåll att kapitulera. Så, ja, jag vill kräkas!
Rent i allmänhet så hatar jag måndagar. Allt går åt helvete på måndagar. Så varför kliva upp ur sängen på måndagar?
Är morgondagen lika hemsk som jag antar att den kommer att vara så lovar jag här med att aldrig mer ha måndagar. Jag stryker dem helt enkelt ur mitt liv. De kommer inte att excistera längre.
Ett annat alternativ är att jag intalar mig själv att torsdagar är början av veckan och på så vis är ju måndagen bara en av alla andra dagar. Vi får se vad jag väljer.

Jag har förresten jobbat hela helgen, på ett ställe där jag stormtrivs! Det är inte tungt att jobba varje lördag, för det är ett skönt ställe att vara på! Jag diskar, förbereder tallrikar och serverar och det kanske inte låter så kul. Men på just det här stället så är det uthärdligt, och jag gör det faktiskt med glädje!

Här kommer en låt som inte alls har något med inlägget att göra. Jag har inte ens bestämt mig för om jag gillar den än. Eller jo, jag gillar den, men jag har inte bestämt mig för om jag borde skämmas för det än... Bowie borde skämmas över denna video iallafall.. Enjoy.

Så kände jag mig imorse! Höll på att dö, rent ut sagt. Det började med att jag inte ville gå upp, var oerhört trött! Sen kom jag på att jag hade provuppkörning- med Niklas!
"Niklas är jättesnäll" säger alla! Ja tjena, mannen som alltid är spikrak i ryggen och vars ansikte verkar vara hugget ur sten.
Efter en timmes historia började jag halka mig neråt mot trafikskolan, med dagens frukost-äpple och banan-i halsgropen. Jag fick då och då små blackouts och mina kinder var stekheta och knallröda. När jag kommit fram så satt jag och väntade, då kom det en stor afrikansk man och satte sig bredvid. Jag letade efter min agenda och hör honom säga något. Jag antar att mannen pratat för sig själv på sitt modersmål och försöker ignorera honom litet. När jag vänder mig om så möts dock våra blickar och han öppnar återigen munnen för att tilltala mig.
-Jobbar du här?
Om jag jobbade där? Nej jag sitter här med sura uppstötningar och väntar på att skjutsa runt liemannen i trekvart.
-Nej, det gör jag inte, svarar jag istället.

Så kommer han ut, Niklas- mannen, myten, legenden.
-Är det vi som ska köra provuppkörning idag? Frågar han
Mina tankar skriker: NEJ, NEJ! Jag måste hem och mata mina nymfparakiter, rasta min mormor och skjuta mig i huvudet.
-Japp, stämmer bra det, säger jag med ett tvingat leende och tar mig an den omöjliga uppgiften att ta på mig en jacka och öppna en dörr samtidigt.
Vi började med säkerhetskontrollen och jag ägnade en kvart med att försöka hitta spaken som öppnar huven, medan Niklas iakttar mig under tystnad.
Snart anser jag mig vara klar och vi kör iväg. Han kommer snart på att han kände min syster och resten av tiden sitter han och pratar om miljöförstöring och som han ville kalla det: blekfeta amerikanare som åker en och en i hysteriskt stora bilar där bensinen kostan två kronor litern.

Jag avbryter mitt inlägg för en psykedelisk lärare kör ut oss...

Ah, jag återupptar skrivande, för nu sitter jag i en annan datasal.

Ja, Niklas är mycket upprörd över hur vi behandlar jordklotet och hur allt kommer gå åt helvete.
Jag hade lite svårt att hänge mig åt samtalet eftersom det skulle troligen resultera till en oroväckande höjning i statestiken gällande trafikdödlighet. Så jag höll mest med och "mm":ade trots att jag egentligen känner starkt för ämnet. De tre kvartarna gick fort och trots ett gäng misstag så insåg jag att alla andra hade rätt:
"Niklas är jättesnäll!!!"

Hur som helst är jag glad att provuppkörningen nu är över och jag ser fram emot ett gäng kommande vanliga körlektioner för att finslipa min billhantering. Tack för mig... 

Har just anlänt till mor och Eken har åkt till sitt hem. Jag har duschat och känner mig ren och lugn. Ska strax göra lite mackor med champinjonstuvning till middag och sätta mig här igen för att söka igenom diverse sidor!
I´ll be back...

Sitter på skolan nu, men börjar inte förän om 1,5 timme. När jag var på väg upp för trappan hör jag en iskall stämma bakom mig.... Maria Schéle....
-Susanna
(Läskigt när man bara hör sitt namn och inser att man inte har någonstans att gömma sig)
Jag stannar upp, hukar mig något i min stående ställning, och vrider mig sen sakta om.
Hon står endast en meter i från mig med sitt korpsvarta hår och sin kyliga blick.
-?
Jag svarar endast med en frågande blick och är nu beredd på det värsta, jag vet att dessa samtal oftast innebär magsår och ångest.
Hon står tyst i någon sekund och granskar mig, troligen medvetet för att hon vet att man just i den stunden hinner tänka igenom allt hemskt som detta samtal kan tänkas betyda, och påbörjar sedan sitt samtal då man är en halv sekund från att svimma- allt detta naturligtvis medvetet från hennes sida.
-Jag pratade med Eva och det verkar gå bra för dig nu, du är klar med första provet? Och ni skulle dela in det andra i två delar för att göra det lite lättare.
Hjärtat börjar efter sitt hjärtstillestånd att rusa, i otakt dessutom.
-Öh, hrm. ja..och jag har påbörjat kemin nu.
-Bra, sen så kan du ju börja matte c med tvåorna tycker jag, sök upp Helene.
-O,o,okej...
-Sen verkar det inte vara någon kris förövrigt heller, Alice är väl lite upprörd, men det är hon ju på hela klassen och du har ju lätt för engelska så det lär väl inte vara några problem?
-Nä, nä det är det nog inte...
-Bra, ses
Hon vänder på klacken och går, jag svarar ett japp, men då hon redan mystiskt försvunnen. För hon är sån, dyker upp från ingenstans och försvinner upp i rök direkt efteråt. Men så anställdes jag ju utan att ha varit på intervju också, som hon brukar säga.

Jag har under mina gymnasieår, från att varit en ängel(?!) blivit något utav ett problembarn... 
Jag är själv helt shockad när jag upptäckte detta, då faktiskt ig:n började uppenbara sig i mitt betygspapper, tillföljd av min frånvaro. Jag blev stressad vilket ledde till kontant illamående och kräkningar i tid och otid, vilket i sin tur ledde till gastroskopi (slang genom halsen för att kolla in magsäcken), och detta illamående ledde till ännu mer frånvarande.
Och nu har jag tre ig:n jag ska rätta till, fem prov; fyra i matte och ett i kemi- på en termin för att få min studentmössa.... Wish me luck!

Men som jag och min vän Sara brukar resonera över: Det finns viktigare saker att göra, de sänder ju svampbobfyrkant 9-14 på mornarna!

Dock som jag skrev tidigare så fick jag ju ett gott ord alldeles nyss, hoppet finns där ute!

Ja det kommer nog bli en tyst månad för min del. Vi kommer nämligen inte få internet i lägenheten förän tidigast februari och jag kommer troligen befinna mig där rätt mycket nu.
Detta kompenserar jag genom att lägga upp en bild på byrån jag och Eken köpte: