Tidiga mornar.
Ni faller i glömska ibland, tråkigt nog. Må så vara. Nya tag. Man måste tydligen förlåta ibland. Om man kan.
Vad gör jag då? Jo, jag vaknar tidigt en lördag då de själsliga gastarna gastar för högt. De blir extra respektlösa när jag inte har fått röra mig på ett tag. Sjukdomen har bott i mig ett tag och lindat mig likt ett ryskt spädbarn. Några dagar till, sen- när rosselhostan lagt sig och luftvägarna på nytt öppnats upp- så ska jag få sträcka ut ordentligt, men vi väntar ett tag till och får helt enkelt stå ut med den subtila paniken.
Så vad gör jag med de extra timmarna utanför sömnens rike? Först roterar jag ohämmat och rastlöst i sängen tills det bara inte går längre, då låter jag tårna försiktigt möta golvet och snor morgonrocken runt mig så hårt det bara går. Sen då? Jag lyssnar på Daughter, pillar i Lightroom och önskar att Karin var här och drack morgonkaffe med mig. Kollar ut mot dimman, låter ögonen ge efter för den simpla frestelsen att låsa sig vid rött och beundrar rönnbären. Tar en till klunk kaffe fast det egentligen har hunnit bli aningen för kallt.
Ni hör ju. Som gjort för melankoli. Men det är så oerhört tillfredsställande att vältra sig i hösten och det dystra med den. Låta allt dö en stund. Överanalysera och se svärtan i allt, vara uppgiven och likgiltig inför det. Omfamna maktlösheten.
Så vad gör jag när jag vaknar tidigt? Jag blir löjligt djup fram till ungefär 09:45, då jag börjar fundera på en dusch och kanske göra något produktivt. Kanske slänga ihop en spexig lunch? Solen bryter igenom dimman och övertala mig att åtminstone prova på en promenad trots den retande hostan. Det är ju lördag och hela livet är framför mig.
