Att söka grönska.
Jag har blivit överöst med läsarbrev där den stora frågan är hur det går med snittblomsdetoxen, och vem är jag att hålla inne med den informationen. DET ÄR KLART ATT NI SKA FÅ SVAR.
Jag har försökt stå emot suget. Det har jag verkligen.
Som ni ser ovan så har jag försökt väva in annan grönska att vila ögonen på för att stilla den värsta abstinensen. Suckulenter i vägglasvas alltså. Jag är inte helt hundra nöjd med kreationen i fråga men det är ju en form av växt som helt enkelt får duga för tillfället.
Annars har jag även slagit till på lite gröna kuddar och så fick jag en grön växt av svärmor när de var på besök som får pryda bordet just nu. Och det är väl okej, men det är ju inte ett fång pioner i glasvas, det är det ju inte.
Och ja, jag ska erkänna, det har främst stått pioner i glasvas på den där brickan som ni ser på bilden under, det har det.
JAG ÄR EN HOPPLÖS SNITTBLOMSJUNKIE!
Döm mig, gör det bara, jag bryr mig inte. Era dömande blickar rinner av mig som vatten på ett kronblad.
Anledningen till att inte finns några snittblommor på bordet nu är att vi ju ska åka bort snart och jag är inte helt utan sans och vett. De skulle ju bara vissna i sin ensamhet utan att någon skulle njuta av dem. Men jag längtar till nästa inköp, det gör jag.
Och jag har skurit ner något på blomsterinköpen, faktiskt. Och så köper jag oftast sådana som lever lite längre än snitt-snittblomman. Så det så.
Soffkudden såg himla glansig ut på bilden alltså, den är mer sammet, se nedan.
Men, så jag håller på, som att jag skulle tro mig vara någon sorts inredningsblogg. Nu ska ni väl döma mig för det också förstås. NI LÅTER MIG ALDRIG VILA. Åh, nä, nu loggar jag ut härifrån så tycker jag att ni rannsakar er själva lite. Hej på en stund.
Och ja, i fönstret står en lilja i full prunkande prakt. ÄN SEN DÅ?!
Låt kampen börja.
Min systerdotter Mie är på väg upp för att hälsa på innan vi tillsammans tar oss ner till Järvsö nästa vecka för att hälsa på familjen.
Det ska bli jättekul att hon kommer hit. Jag ska visa henne Umeå och hon ska få hålla mig sällskap nu när Andreas jobbar så mycket. Det blir väl lite tv-spel, kanske lite butiksstrosande och eventuellt nån bio hade jag tänkt mig. Försöka ha det mysigt bara, gott så.
Men. Det får ju aldrig vara helt bra, det vet vi ju sen tidigare.
Det började med att jag ringde min mor i mitten av veckan för att berätta om när vi skulle anlända och då hör jag att hon är fruktansvärt hes. Tydligen har hon varit helt däckad av en fruktansvärd förkyldning. "Hon kanske hinner bli frisk" tänkte jag med pulsen steg linjärt med mitt inbillade halsont, "Vi ska ju inte dit förrän om en vecka".
Jag har pratat med henne så gott som varje dag sedan dess för att höra hur det är med henne, till viss del av sympati men främst av självbevarelsedrift, "Jo, det går väl åt rätt håll med bra är det då verkligen inte". Nähä. Helvete.
Dock fanns hoppet kvar i mig, det var ju ändå en del dagar kvar.
Så igår pratade jag med syrran när vi skulle boka Mies biljett och hon började prata om att det härjade förkyldningar bland dem också. "Vaddå, är Mie också förkyld?" frågade jag med andan i halsen varpå hon vidarebefodrade frågan till vederbörande som helt casual svarade "Ja". Blodet isade i mina ådror. "Ja, men vaddå, vi är en stor familj, vi är ju förkylda hela tiden. Inte så vi ligger däckade, lite snorig och ont i halsen bara".
"Lite snoriga och ont i halsen bara". Bara.
DET ÄR DET VÄRSTA JAG VET. I min värld är det lååångt ifrån "bara".
Viruset cirkulerar alltså bara runt runt i den där familjen och muterar ständigt för att inte dö ut. Mamma blev drabbad och blev helt knockad. Och just i skrivandets stund så färdas nämnda virus i en behållare i form av en 17årig flicka i rasande fart mot mig med hjälp av SJ 3000. Jag har numer alltså inget annat val än att vandra mot stationen i regnet för att plocka upp henne och bjuda in henne i mitt hem. Sköta om henne, se henne frodas och sakta iaktta hur hon täcker mina tillhörigheter med baciller som sedan obehindrat kan vandra vidare och inta mig för att göra sig hemmastadda i min gästvänliga lekamen.
Men tro inte att jag ger mig helt utan strid. Nej, det dricks c-vitamin, sprayas med ColdZyme och kombinationen vitlök/ingefära konsumeras så det fräter hål i magsäcken på mig. Som pricken över i:et är handsprit framplockat och kommer användas flitigt av samtliga inom lägenhetens väggar, det ska jag se till.
Även om det är en kamp jag inte kommer vinna så ska jag minsann se till att det blir en kamp. Sanna mina ord. Låt den börja.
Det fina med Umeå.
Att plugga så här högt upp i landet är inte en dans på rosor alla dagar, det kan jag säga er. Anledningen till att jag klarat av två år här uppe ska jag visa upp nu i detta inlägg. Det rör sig om en grupp brudar, och de var nämligen hem till mig när terminen var slut för att fira att andra året är överlevt.
Vi firade med lite bubbel, lite drinkar och massa god plockmat. Och som Lisa nämnde så äter vi ju så himla bra ihop.
Kameran passades främst runt mellan Olivia och Linnea, så majoriteten av dessa bilder är inte tagna av mig, men då de fanns i min kamera tänker jag skamlöst ta mig friheten att publicera dem som jag vill.
De här töserna är liksom alldeles för pingliga för att inte visas upp.
De lyckades även med att få till en väldigt lyckad photoshoot på balkongen med hjälp av något slags cirkelsystem, som en betydligt bättre och fräschare version av "modell för en dag"-företagens klassiska "liggandes på spegel"-bild.
Själv hade jag fullt sjå med att gräva i kylskåpet, ja ni känner ju mig. I övrigt körde jag sköldpaddslooken den kvällen då det här med halsar är överskattat när det kommer till dagens estetik, om ni frågar mig.
Bilderna att tyda så var det helt klart Olivia som stod för den större delen av fotandet, Linnea verkar ha prioriterat att paxa toa-kön till följd av det jämna intaget av rusdryck.
Ja, ni ser ju, de är ju så bildsköna så det inte är klokt! Jag måste jobba lite med poseringen själv om jag ska få antydan till chans att smälta in i gruppen. Men de är alltså de här donnorna jag har att tacka för såväl klarade tentor som livsglädje här uppe. De är guld värda, helt enkelt.
Att minnas sommaren med lite bilder.
Sisodär för sex veckor sedan hade vi ju faktiskt sommar, minns ni?
Jag och Andreas tog det goda beslutet att bege oss till våra älskade Angelica och Anton i Stockholm just då. Något som för att fira att min andra praktik var överlevd, Angelica och Anton-besöken är ju lite som tradition nu.
Och som vi njöt. Det blev ju liksom högsommar, bara sådär.
Vi spatserade runt i Mall of Scandinavia, åt sjukt god glass, brände oss sanslöst mycket (eller jag gjorde det), tränade lite, drack massa, åt massa god mat och var smygberusade på en handelsträdgård.
Fint var det. Som alltid, med de där två. Jag och Anki dammade även av kamrorna för en stund.
Nu hoppas vi på mer sommar och mer Angelica och Anton inom en snar framtid.
