Prematur semester.
Nu börjar det. Förberedelserna inför semestern. Absolut, min är fem veckor bort, men med tanke på hur våren betett sig så behöver jag all tid jag kan få.
Min grundplan var att boka in en spabehandling sista arbetsdagen för att få en kickstart på den där mjuka, goa semesterstämningen, men tydligen så har det stället jag siktat in mig på stängt. En annan plan var att börja styra upp arbetsdagarna så att sista veckorna blev strukturerade och upplagda för att verkligen kunna "knyta ihop säcken" och känna sig klar när man gick, men nu är schemat satt och i och med det så gick den planen åt den beryktade skogen också.
Jag har försökt äta bra och motionera regelbundet för att rusta mitt kroppsliga tempel inför den kommande ledigheten, men nu har det börjat sälja jättegod lakrits på blomsterbutiken och så har jag fått ont i knä, såatteh.
Mitt sista hopp var att lugna sinnet. Jag kollade på tre avsnitt av mediationsserien Headspace på Netflix medan jag låg i solen på golvet med öppet fönster och verkligen gav mig hän åt övningarna. När jag sedan satt mig upp, totalt "zen", gjorde världens största mås en tvärdykning och skrek vid mitt fönster vilket totalt raderade timmen jag lagt på att bygga upp min inre frid.
Så vad finns kvar att ta till? Jo, rosét. Jag har öppnat min utebar och här kommer jag sitta nu, kvällar och helger, och låtsas att jag redan börjat min semester. Det ger mig alltså nio veckor semester, och då måste man ju hinna varva ner. Jag måste bara jobba en hel del under dagarna de första fem veckorna. Men vad gör väl det när man har semester?
Blodsockerdansen.
Andreas är fantastisk. Han observerar hur jag placerar saker, bäddar sängen, vinklar lampan och återskapar detta när han städar. Han köper med sig saker han vet jag tycker om och gillar att överraska mig. Han gör de saker han vet att jag ogillar, som att gå med återvinningen, fylla luftfuktaren och returnera paket.
Ja, han är fantastisk. Men han är också ett litet monster så fort hans blodsocker sjunker. Då blir han en femåring med noll tålamod och börjar hata mig med passion.
I söndags hade vi en ljuvlig morgon. Vi var till Järvzoo och vandrade genom ett fantastiskt vinterlandskap, drack varm choklad och åt ostmackor, tittade på djuren och utsikten och sedan stannade vi till vid brödbutiken och köpte med oss bullar.
Tanken var att vi skulle köpa tomatsoppa där, den är otroligt god och det var lunchtid, men tyvärr hade hon ingen soppa då hon hade prioriterat grädden till semlorna.
Det var här det sakta började dala neråt.
Middagsplanerna bestod av vietnamesiska vårrullar och jag hade införskaffat allt utom nötter och färsk koriander, och så behövde vi köpa smör också, så vi svängde in på ICA. Andreas brukar vanligtvis ogilla ICA-butiken, men nu HATADE han den.
Jag älskar den. De har fantastiska snittblommor och krukväxter, samt ett mycket bra utbud av konserver och frysvaror. Det går att strosa där, det gör det.
Jag har dock ingen dödslängtan och hade redan känt av Andreas missnöje så jag tyckte jag höll mig kort. Absolut, jag tog en bukett liljor, och så behövde jag rycka åt mig av de basvaror jag föredrar där då vi så sällan åker tid, så ja, det blev lite mer än bara smör, koriander och nötter, det blev det.
Jag blev sedan lite ställd av en typ treåring som hoppade fram bakom glassdisken, gjorde ett utfall och skrek "BÖH" mot mig, och leende tänkte jag på hur händelserik den här dagen kom att bli.
Jag var helt enkelt vid väldigt gott mod, men vid kassan började jag inse de verkliga konstrasterna i mitt och Andreas humör. Det var kö, inte lång, men med en sån där överfull vagn där allt ska delas upp i fem köp längst fram.
Säkert en ängel som handlar åt äldre som sitter i isolering, tänkte jag. Andreas såg en sadist som bestämt sig för att låsa en kassa i butiken en hel förmiddag för att jävlas.
Jag började prata lite casual om att vi skulle kunna ha en tredje kolsyrepatron då vi använder soda streamern så frekvent nu. "En tredje?" sa Andreas kort men blicken sa "Jag har väl aldrig hört något så idiotiskt i hela mitt liv?!".
I bilen ställde jag frågan man alltid bör ställa när man anar dålig stämning "Är du sur?".
Nej, han var inte sur, men jag sa att jag skulle handla tre grejer, jag vet att han hatar att strosa i matbutiker och särskilt i den där jävla skitbutiken.
Jag har erfarenhet inom detta, så jag vet hur jag ska göra. Vi kom hem, jag såg till att snabbt som ögat slänga ihop lunch och trycka i honom det, sen efteråt ge honom dåligt samvete över att han låter sitt blodsockerfall gå ut över mig och att han borde skämmas. Sen åt vi bullar och han var extra snäll resten av kvällen som kompensation.
Som sagt, han är en fantastisk man. Men det är också han som en vacker dag kommer knivmörda mig i ostdisken på Coop för att jag inte kan bestämma mig mellan brie och chevré när han bara fått i sig en limpmacka till frukost. Och det kan jag ta så länge jag slipper fylla den där jävla luftfuktaren.
Tillbaks till ritbordet.
Jag var ledig till och med onsdag denna vecka, så även Andreas. VILKEN ledighet sen. Vi tog vara på den. Sög musten ur den.
Ja men det var långa solskenspromenader va, det var tv-spel, trerätters och vin, diskussioner och framtidsplanering osv osv va.
Livslustmätaren tickade stadigt upp och slog i toppen innan det var färdigt. Vi var nya människor.
Det var det här som hade fattats oss, vi har ju varit så trötta, nu var vi återställda.
För så har jag känt, att jag varit så mosig i huvudet att jag behövde reboota, och den här ledigheten höll liksom in min startknapp i 30 sekunder, jag fick starta om och var nu uppdaterad.
När torsdagen kom så var jag redo. Jag gick upp, ingen snooze, nä så gjorde bara gamla Sanna. Kom i ordentlig tid till jobbet, dagen gick smidigt, jag gjorde lite ärenden på vägen hem och kom hem fortfarande full av energi. Men herregud, jag lagade matlådor och gjorde smoothies på skåprens, städade bort allt ledighetsdamm och slängde in de uppsättningarna av myskläder som varit min borg under julhelgerna i tvättmaskinen. Allt bara flöt på och jag kände det, att Sanna 2.0 är här nu. På riktigt.
Jag gick och la mig efter att ha hemmaspaat lite och yogat, läste några rader i boken jag bytt ut mobilscrollningen mot och somnade in, snävt inlindad i min egen självgodhet, till tanken att "imorgon är det fredag, då kommer jag hem till en skinande lägenhet och har MASSA tid och energi till att göra massa roliga saker!"
Sen kom fredagen. Alltså. Sanna 2.0 hade tydligen massa barnsjukdomar och behövde återkallas för att slipas vidare på. Självklart får ni pengarna tillbaka.
Dagen gick så långsamt, var tillsynes ändlös. Sen kom kvällen som under gårdagen känts så löftesrik, och där jag låg i soffan och kämpade mot blytunga ögonlock framför youtubevideos jag tar till när jag saknar inspiration och inte för mitt liv kan välja något som känns kul. Tröstvideosarna. Det kan ha försvunnit en halv förpackning Häagen-daz salted caramel också, omöjligt att säga säkert, hela kvällen är som en dimma.
Så mycket högmod, så djupt fall.Tillbaka vid ritbordet som alltid. Men jag har åtminstone fortfarande en välstädad lägenhet. Och myskläderna är rena. Jag kanske bara backar för att ta sats, som det så käckt heter. Och det finns minst en halv Häagen-daz kvar i frysen. Kanske att jag kan nylanseras på måndag? Ja. Hej så länge.
Naturmänniskor.
Mäh, jag hittade ett opublicerat inlägg. MED BILD OCH ALLT. Om något som väcktes i oss och sedan dog ut igen. Så kan det gå. Så går det oftast, rättare sagt. Men i år kanske det blir annat. Mer naturrutan åt folket. Eller åtminstone åt mig och Andreas.
Jag lägger upp det nu:
"Pandemin ställer ju minst sagt till det, inte nog med det uppenbara hotet mot hälsan i form av att drabbas av skiten och eventuellt stryka med, men det blir ju även psykiskt påfrestande. Då man måste hålla sig hemma vid förkyldningsliknande symtom så har jag haft två sjukveckor på grund av halsont och hosta sedan det här började, även om jag haft orken kvar och inte varit så hängig som man vanligtvis är när man väl väljer att stanna hemma.
Det leder ju till en del klösmärken på tapeterna om vi säger så. Det är grundligt städat här hemma, jag är en jävel på att vispa ihop en tiktok-kaffe på fucking nolltid och jag har utan vidare ansträngning letat mig upp till en hedersvärd level i AC: pocket camp.
Då Andreas sitter i samma båt och vi inte har oändligt med kvadratmeter att röra oss på här hemma insåg vi snart att vi behövde ta oss ut innan vi två blev en, och inte på det sensuella sättet.
Så vi begav oss ut till urskogen. Där vi inte behövde utsätta någon annan för smittrisk och vi kunde andas friskluft och sprattla loss med småbena lite.
Det första som hände var att vi stötte på en kopparorm, till min förtjusning och Andreas förtvivlan. Han är inte tokig i ormar, det är han inte.
Men det la vi snart bakom oss och vi letade oss in på lite leder, lyssnade på tystnaden, tänkte en del på björn och fick miniinfarkter när vi råkade skrämma upp diverse skogsfåglar.
Men det är ju nått med skogen, det är det. Kanske fick det extra mycket charm efter att ha varit isolerad några dagar innan, men det svors dyrt och heligt där och då på att detta skulle det bli mer av, vi skulle bli naturmännsikor! ...heter det så? Ja va? Eller? Naturister? Kanske det också.
Nåväl, sen har det varit lite dåligt väder och jag har tagit mig tillbaka till jobbet, så det har inte blivit så mycket ÄN. Men något har vaknat i oss. Naturens urkraft. Och den kallar på oss. Vilken dag som helst nu. När vi spelat ut Borderlands kanske."
Prövningen.
Det slog mig just att här satt jag under föregående inlägg och framhävde någon slags dans på rosor 2020. Så var det faktiskt inte.
Årets största prövning kom att bli det förbannade julpusslet. Fy helvete, alltså.
Jag såg det på Coop och sa upprymt till Andreas, ”ska vi lägga ett julpussel?!”. Han vägrade naturligtvis då han hatar pussel men jag gav honom uppgiften att välj motivet. ”Den här tyckte jag var finast, men den kanske är svår?” Jag skrattade till. Svår? Glömde han att han lever under samma tak som en pusselmästare? Med illa dolt högmod svarade jag honom ”Jag kan behöva en liten utmaning” och rev ner pusslet från hyllan ner i korgen. Jag var så ung då. Full av liv och hopp. Naiv.
Till att börja med så var pusslet inte tillräckligt genomskuret. Jag har alltid fnissat när jag sett hur vissa pussel har ”high quality”-märkning och tänkt att vad spelar det för roll med ett pussel?! Men jo, när du lägger lika mycket tid på att först montera isär bitarna (där många också gick sönder lite) som att sedan sätta ihop det igen får man en helt ny uppskattning för ”high quality” ska jag säga dig.
Sen fortsatte vansinnet. Minimala nyanskillnader, diffusa linjer och lömska proportioner. Att ett av träden som inte bara smälte in mot den mörka bakgrunden utan också tycktes ha drabbats av någon slags reumatism och totalt avsaknade logisk kvistriktning gjorde ju inte saken bättre. Det var så mycket känslor i mig när jag la pusslet. Vrede, uppgivenhet, hysteri, sorg etc. etc. Listan var lång.
”Vad har du valt för jävla skitpussel?! Jag kommer aldrig bli klar!!! Hur kul blir det att lägga ett julpussel i maj?! Nä, du får fan lägga klart det här, jag ger upp.” Så lät det i lägenheten dag ut och dag in.
Jag hade lovat mig själv att bli klar med det innan jul och även om det såg hopplöst ut så gick det vägen tack vare att en episod halsont tvingade mig till att stanna hemma från jobbet. Men det ärrade mig. ”Detta var mitt sista pussel” tänkte jag.
Men 2020 var inte klar med mig.
I julklapp av min äldsta systerdotter fick jag nämligen ett 2000-bitars med en leopard på, något jag vanligtvis hade blivit väldigt glad över men som nu kändes mer som ett hån. Jag spelade in en upprörd snap om där jag röt att det fan i mig får komma att bli ett gemensamt projekt när vi kan umgås igen. Det tyckte hon lät "mysigt". MYSIGT. Hon vet inte. Hon är där jag var för en månad sedan. Full av liv och hopp. NAIV.
Vi ska lägga pusslet tillsammans. Jag ska iaktta hennes livsgnista sakta krackelera och falla isär, pusselbit för pusselbit. Se vansinnet i henne växa så det knappt får rum i hennes lilla kropp. Hur hon testar olika vinklar för att försöka förstå sig på färgskiftningarna som taklampan ondsint förvrider. ”Men ska den inte vara här?! Den passar men ändå inte!?!?” Se henne vrida sig, sträcka sig och gnida nacken plågad av hur kroppen skriker efter timmar av statiskt pusselläggande.
Ja, så fort rådande restriktioner tillåter är det dags. Och det ska bli.... mysigt.
Ännu ett årsskifte.
Ja men ska man prata lite kort om 2020 då?
Fniss, alltså, nu när man tänker på vilket kanonår 2019 var så var det verkligen som att jag göddes inför det här svältåret. För händelserikt har det ju inte varit direkt.
Men JAG ska inte klaga. Svält och svält. Min fritid är ju inte så himla annorlunda egentligen, jag är ju av naturen liten av en innekatt och har inte varit så drabbad av restriktionerna. Och inget positivt covid-test för mig eller anhöriga heller ännu, TA I TRÄ. Det är klart att det inte är optimalt att ha hypokondri i botten när man ska vara extra uppmärksam på om man har några förkylningssymtom, så det har varit ganska så krävande, kan vi väl säga. Men utöver det så.
Högtiderna har varit annorlunda men ändå mysiga. På julafton åkte jag och Andreas runt och vinkade åt dem vi vanligtvis firar med, sedan åkte vi hem igen och åt julmat med bror på skypelänk och hade en stillsam hemmajul. Nyåret spenderade jag själv här hemma, spelandes tv-spel och lagade matlådor, sen kom Andreas hem strax innan tolvslaget och vi skålade in det nya året.Himla harmoniskt alltså.
Om jag har några nyårslöften? Nja. Kanske inte vara så bekväm. Få saker gjorda. Planera bättre. Ta sig tid till att skumma mjölk till kaffet lite oftare. Vila mycket. Inte känna att man behöver göra saker hela tiden. Och vara bekväm. Något sådant. Och så tvätta händerna ofta då såklart.
Och så håller vi tummarna för ett 2021 som så småningom innebär mer kvalitetstid med vänner och familj. Lite mer i alla fall.
Gott nytt!
Tipp tapp tipp tapp
Julen är häääär! I alla fall snart, mycket snart. Jag kände det STARKT i helgen när jag öppnade en flaska Blossa Sparkling, den vita. Jag hade mina tvivel om hur det skulle gifta sig, jag menar mosserande med glöggkryddor, det låter ju övermodigt.
Men oj. SUCCÉ.
Jag har ju sagt tidigare att jag blir allt mer julkär för varje år som går, och detta sparkade igång vällusten på ett otroligt sätt. Jag har även införskaffat ett pussel med julmotiv, köpt en ny hyacintvas och fått tag på ett doftljus som doftar polkagris. Håll i mig, TYGLA MIG, vi är inte ens i december! Men krafterna är starka och likt en död lutfisk låter jag mig fullständigt slitas med i julströmmen. Hoppfull och salig.
Den kanske inte kommer få firas med nära och kära, men det är ändå knäcken man är ute efter, visst då?
Jag förstår ju att jag inte kan börja dra fram granen ännu. Men jag kan lägga mitt pussel och fundera på hur många amaryllisar jag ska köpa i år. Planera lite försiktigt bara.
Så, hey google, spela upp min jullista på 20% volym. Vi börjar lite mjukt.
Manisk episod aka Högmod före fall.
Det har varit en intensiv jobbperiod det senaste. Hela mitt väsen har trånat efter en längre vila men helgerna går så fort att det inte agerar mer än en återhämtnings-teaser, sen är man tillbaka på kontoret igen och kan inte annat än att känna sig något snuvad på konfekten.
Lördag och söndag bidrar ju med viss återhämtning absolut, men för min av naturen motvilliga själ hinner jag inte få upp energimätaren tillräckligt för att väcka någon form av motivation eller skaparlust under de två dagarna, utan bara tillräckligt för att palla fem dagars jobb där man går och lägger sig tidigt varje kväll.
Efter att så många gånger ängsligt yppat orden "bara en dag till" så lyssnade jag äntligen på mig själv och både jag och Andreas tog en dag ledigt. Och inte vilken dag som helst, utan den vidrigaste dagen på hela veckan; måndag.
Så nu sitter jag här, efter en sovmorgon, invirad i filt med en kopp kaffe. När jag egentligen skulle vara på jobbet. VA?! Nyp mä!
När jag slog upp mina blå imorse var det som att livsandarna återvänt. Direkt var jag fylld med lust och energi. Jag ska börja träna. Fotografera mera. Skriva! MÅLA! Laga näringsrika och fantastiska måltider. Helt enkelt levla som individ och människa.
Jag börjar med att blogga. Plocka de lägst sittande äpplena först, som man brukar säga. Det kändes överkomligt. Något som spär på min energi utan att nalla av den. Jag vill få ner min glädje i print! Tittar man tillbaka på de väldigt sporadiska inläggen här så kan man se det som ett vittnesmål på hur ofta jag har lite extra energi. En sorglig insikt, faktiskt. Men nu vänder det, det känner jag...
Vid en tidigare energiboostepisod då jag tog mig an att sortera alla skåp och ta tag i diverse små projekt jag då kom över sa jag till Andreas "Jag börjar tro att jag är bipolär, fast inte så mycket humörmässigt utan rent energimässigt" och han svarade att "Ja? Redan? Det har jag vetat om de senaste sex åren". Jaha, jasså. Han blir så spydig ibland, allvetarn.
Nåväl, är det så tar vi nu emot manin med öppna armar nu.
Vädret är piss men livet är ljust, här början resan och ni, ni hänger med!
Jag just nu, påtagligt andligt eleverad.
Gökungen i Nestet.
Min bror har en go to-julklapp han alltid köper till övriga familjen, nämligen trisslotter. Oftast är det jag som får köpa med dem på vägen till julfirandet för att han inte hunnit med det. Julklappsinköpen är med andra ord inget han ligger sömnlös över allt för många nätter.
Förra året så hade han dock paket med sig. Inslagna paket.
Jag blev perplex.
Förväntningarna var inte skyhöga, det var däremot misstankarna om att det var någon form av djävelskap som väntade inom dem röda paketsnörena. Likväl var jag rörd av att det låg lite extra effort bakom det hela.
Döm av min förvåning när det låg en Google Nest i paketet. Något jag verkligen ville ha!
Jag gillar teknik och jag gillar att bli lyssnad på, alltså hade den här lilla manicken allt jag kunde önska. Andreas var också mycket förtjust.
Den installerades snabbt i vår lilla boning och fick snart tillökning i form av ytterligare två nests och en lite mer fancy chromecast.
Oj, vilken lycklig liten familj vi var. Lyssnade på musik tillsammans, lagade mat och kollade på filmer.
Ursprunghögtalaren, den som varit som min förstfödda och så oerhört älskad tycktes dock komma in i någon form av trotsålder. Hon slutade lyssna på mig. Missuppfattade mig. Svarade hånfullt överartikulerat "Jag kan tyvärr inte hjälpa dig med det" trots att det rörde sig om ett fullt förståeligt kommando.
Det blev kyligt mellan oss.
Detta pågår fortfarande. Högtalarna i sovrummet och vardagsrummet är väldigt samarbetsvilliga, men inte hyndan i köket. Nä. Jag får öppettider till kiosken när jag ber om sockerkaksrecept, hon vägrar starta mina rutiner och det är alltid Andreas playlist hon väljer att spela upp trots att röstigenkänningen ska vara aktiverad och jag vill höra min musik. Och just det; Andreas lyssnar hon till och lyder felfritt.
Jag får skrika mig hes att hon ska stänga av timern när pastan är klar medan Andreas mjukt viskar åt henne att sluta och hon lystrar direkt. Det är alltså en manstillvänd liten jävel som intagit vårt kök, och hon har lindat Andreas runt sitt lillfinger.
"Du måste prata snällt med henne", "Säg tack", "Vi pratar mycket med varandra när du är på jobbet".
Hon har en illa dold agenda, det är tydligt. Försöker sakta men säkert driva mig till vansinne så jag ska få nog och lämna dem ifred.
Knuffa ut mig likt en fet gökunge. Ur sitt Nest.
Men lyckas hon driva mig från mitt hem så tar jag högtalarna från sovrummet och vardagsrummet med mig, och vem ska hon då kedjekoppla sig med? Just det, lycka till med att hålla kvar Andreas intresse med enbart en ljudkälla. Och på vägen ut innan jag försvinner med mitt pick och pack så kanske jag utforskar hur hon står sig i ugnen på 275 grader grilleffekt, sen får vi se vem som inte hör vem när timern ljuder.
Det sista hon hör innan dörren slår igen bakom mig är "Jag kan tyvärr inte hjälpa dig med det".
Att ha vågat sig ut.
Idag var det dag nummer fem sedan jag var utanför dörren senast. Något händer med en, omvärlden blir skrämmande, tanken på att utsättas för väder och friskluft känns oöverstigligt. Att behöva sätta ena foten framför den andra, besegra trappor och värst av allt kanske springa på någon man känner och BEHÖVA SMÅPRATA.
Jag har ju alltid svårt för det här, är ju av naturen folkskygg, men utan att tvingas till det på regelbunden basis så blir det så oerhört hotfullt när det väl är dags.
Men nu när jag är frisk och 48 timmar symtomfri måste jag börja mjuka upp sinnet inför att ta mig till jobbet på måndag.
Planen var att jag skulle ta mig till coop, kanske köpa snittblommor och handla till ett nytt recept jag vill prova, men det blev för prövande. Det gick bara inte. Rom bryggdes inte på en dag o.s.v.
En kort promenad fick räcka. Jag ägnade en kort stund till att analysera vädret och klädde sedan mödosamt på mig en någorlunda vindtät promenadoutfit. Jag stod i hallen och djupandades, klappade upp cirkulationen i quadriceps och sa några peppande ord för mig själv "En kortis, sen får du rosé, det här klarar du". Sen ringde jag min mamma, ty likt 6-åriga Sanna på väg till sin första skoldag behövde jag någon att hålla i handen om än så bara mentalt.
Jag tog mig ut. Det var lite kallt och blåsigt, men annars ganska fint. Jag drog upp jackkragen och ner kepsen för att stärka min skyddsbarriär samtidigt som mammas trygga domedagsmässande gällande pandemin lugnade mig i hörlurarna. Jag skulle klara det här. Mitt mod vacklade lite emellanåt, absolut, som när folk susade om mig hotfullt orädda på sina cyklar och när jag mötte vad som såg ut att vara någon form av riskgruppskarneval på de smala trottoarerna.
"Vad gör de ute? VAD GÖR JAG UTE?"
När valet stod mellan den korta och långa vändan så var det inget jag lade ner någon större tankeverksamhet på, 30 minuter och inte en sekund till fick det bli. Sista biten var en lätt, lätt uppförsbacke men det var tillräckligt för att utmana lungorna då jag samtidigt var mitt i en diskussion med mamma om hur jag inte kunde veta vem den där amerikanska trädgårdsmästaren som är med på TV hela tiden är.
Jag tog mig hur som helst hem levande. Om det kändes bra? Ja. Om det känns tryggt att ta mig an Coop imorgon? Nej, men jag kanske provar. Om jag får rosé nu?
Instabila anklar och tyglade känslor.
Ang. löpningen. Jag hängde ju på Andreas hälsonyck, började lyssna på boken "Spring dig fri" av Lennart Gysning, kolhydratladdade. Vi joggade i skogen, och det är ju tydligen hemligheten. Det gjorde inte ont? Förutom i lungorna och i tålamodet då, så klart. Till och med min vänstra fotled som jag stukade så brutalt i mars sa inte ett knyst.
"Den här gånger händer det, nu blir jag en löpare" kände jag efter tredje löpturen. "Jag förstår nu. Min kropp förstår nu. Äntligen." Efter femte löpturen så började det kännas lite konstigt i vänster knä. Så jag tog en promenad istället. Avstod en gång och sedan påt igen. Och ja, en kan väl lista ut resten.
Jag svullnade i knävecket och det kändes som att någon har pumpat upp ett lufttryck på sisodär 3,5 bar leden. Obehagligt, helt enkelt.
Ja, återigen gick jag ut för hårt, jag vet det. Har jag gjort det förut? Många gånger. Defenitionen av galenskap o.s.v. Jag blev lurad av den dämpande terrängen! Samtdigt som jag vaggade mig fram i löpspåret vaggade den in mig i den falska tryggheten om att det skulle vara annorlunda denna gång, att jag av någon mirakulös anledning plötsligt var i rätt... tja, fysisk form, mindset, månfas för att helt konsekvenslöst kunna ta mig an krävande motion. Med en stukad fot, dessutom.
Är huvudet dumt, och så vidare va.
Och vad hände när jag skulle ägna mig åt en vanlig jävlig promenad istället? Jo fotleden ger vika på nytt. Jag trampade inte på något, det var inte halt, jag var inte berusad. Den bara vek sig. Helt på eget initiativ.
Det knakade till, jag skrek, hoppade på ett ben och det bubblade upp en vrede i mig jag var väldigt nära att ta ut på Andreas innan jag en tusendels sekund innan utförande hann hejda mig. Andreas var mycket fin under detta skeende, stöttade mig hem och passade upp på mig resten av kvällen. När några dagar efter händelsen ägt rum vågade jag erkänna att jag hade känt mig väldigt vred intitialt och nästan dräpt honom, vilken han då sa hade varit väldigt tydligt och att jag måste jobba med den biten, men i och med att han observerade detta ska han ha en ännu större eloge för hur han hanterade mig den dagen. Fint med överseende alltså, det behöver man ha med mig. Och kanske också en klapp på axeln åt mig som faktiskt la band på mig. Ja, waow alltså!
Jag har införskaffat ett fotledsskydd, rehabar lite halvhjärtat och inväntar att Andreas också ska börja dra på sig krämpor, han är inte där ännu men fartlekar sig mot det.
Men någon gång ska vi bli löpare. Nästa år kanske. Om vi vilar fram tills dess.
Jag lyckligt ovetandes och Andreas tydligen full i dödslängtan minutrarna innan helvetet brakade lös:
En isolerad flickfiende
Jag är nu inne på min tredje isoleringsperiod den här pandemin. Nu börjar jag försöka intala mig själv att jag har känningar av pollen och har börjat nalla på Andreas allergitabletter, men i ärlighetens namn tycks det inte ha någon inverkan. Igår var första dagen hemma och jag sov så gott som hela dagen, idag började jag dagen med att känna mig rätt frisk men så smög sig förkyldningskänslan sig på successivt och nu sitter jag här med raspig hals igen.
Andreas har också varit hemma mycket och vi är ju inte vana vid det här. I och med att han främst jobbar kvällar och jag dagar så är vi ju i princip främlingar för varandra. Men nu får vi tid med varandra och då kommer hemligheterna fram, en tid för tvätt av smutsig byk om man så vill. Det har gått upp och ner, kan vi väl säga, vi har mycket roligt det har vi. Spelar tv-spel och äter glass o.s.v. Men vi kan även gå varandra på nerverna och Andreas har övergått från att kalla mig flickvän till flickfiende.
Han hatar till exempel att jag fotar honom, det har han alltid gjort, och inget har ju lindrats av att den lilla kompakten kom in i våra liv.
Det har även blivit en tydlig uppdelning av soffan där han i protest mot min inredningsstil uppbringat en kuddfri zon.
Idag har han dock på jobbet och jag får vara vart jag vill i soffan, omringad av kuddar. Jag får spela min syntmusik och kan äta upp hans glass utan att få trät. En fröjdtillvaro för en isolerad själ.
Men plötsligt känns soffan lite stor. För stor. Oändlig nästan.Glassen inte lika god. Jag börjar träta på mig själv, MÅSTE jag ha så högt ljud på telefonen när jag kollar klipp, HERREGUD.
Vad är väl en harmonisk tillvaro? Överskattad, uppenbarligen. Mitt lilla åskmoln fattas mig.
Jag gör återigen plats i soffan, flyttar kuddar, i väntan på hans hemkomst. Men ställer skrymmande dekorationer på soffbordet och städar undan hans tofflor på en svårhittad plats, för friktionens skull. Och så väntar jag.
Kompakt eufori.
Den är här! Den lilla kompakten. Så farlig var inte den fördröjda leveransen! Jag vågade aldrig säga det högt, men det är klart att jag i smyg hoppades att den skulle hinna anlända innan långhelgen även om det kändes NAIVT! Men ibland sker små mirakel.
Så här långt älskar jag den, men jag är ju inte i behov av någon gastroskopi ännu heller. Det är så kul att ha ny teknik?!
Andreas plan för valborgsmässoaftonen var att vi skulle ta ett glas vin och laga mat tillsammans, men så kom kameran. Han lagade jättegod mat ändå, helt utan min hjälp, så jag ser inget problem med det.
Men tänk va, ändå, vad man kan göra. Jag kan skicka över bilderna till önskad enhet via wifi och styra kameran med mobilen. Ja?! En kan ju tycka att en borde ha vant sig vid nymodigheter redan, men att uppleva att även kamerorna hänger med i denna Sci-fi-utveckling hade mig helt hänförd, se bildbevis här (TAGET MED KAMERAN FAST VIA MOBILEN, strax efter att jag yttrat orden "Helt otroligt!" )
Jag fortsatte mixtra med den en stor del av kvällen, tog några selfies med vinet sen blev det tidig sängång för tant. Men jag tror nog jag och den lilla kompakten kommer ha mycket roligt ihop, det tror jag. Rättelse: Jag, kompakten och vinet. Skål och på återseende.
Så tuktas en pelargon.
Min lilla stolthet. Det är det jag kallar na. Med betoning på lilla. Den försynta Mårbackapelargonen jag införskaffade för ett par år sedan.
Jag tvivlade lite inför köpet. Har alltid sett pelargonen som en tantblomma och inte förstått tjusningen. Men så började jag dröja lite vid bilder på dem på pinterest och fastnade i stirr inne på blomsterhandlen när de stod uppradade i all sin prakt. Och så sa en av mina stora förebilder i livet, Linnea, "Jag tror jag börjar gilla pelargoner, är det ett ålderstecken?" och då vågade jag ge efter, lättad över mitt erkännande. Och köpte blomman.
Jag övervintrar henne, klipper ner henne och ställer henne mörkt och kallt. Jag tror inte jag behöver ha henne mörkt egentligen, men hon har överlevt det här nu så jag ämnar fortsätta. Jag vill inte ha henne för yvig. Hon är som Andreas, mår bra av att hållas kort och agas lite. Då blommar de som starkast när de väl får chansen. Och jag sitter vid spakarna, likt en gud ömmandes över sina kreationer. Gillar att se henne gå från ingenting till frodig och voluminös i takt med sommarens framfart. Likt en annan.
Jag tog fram henne för några veckor sedan. Då var hon kal, ett litet genomskinligt spröt stack fram men i övrigt slumrade hon.
Nu har hon fått näring, jordpåfyllning, sol och kärlek och hon står redo att blomma. Och visst gör det ont när knoppar brister, det är sen gammalt. Men nu välkomnar vi våren och frodigheten! Och tantfasen, om vi så vill.
Kompaktångest.
Hon har börjat vakna till liv. Köpdjävulen. Och hon är stark.
Kläder och smink som nog var min största last tidigare är fortfarande något jag kan stå emot, och det är väl för att jag dragit en tydlig gräns där. Men i gråzonerna lurar faran. Teknik. Sådant som jag tänker är till nytta för både Andreas och mig. Ett Nintendo switch vore ju superkul. Och en ny tv med nytt ljudsystem så klart. Sen skulle jag vilja ha en riktigt bra sladdlös dammsugare. En ny laptop vore inte helt fel, nu har vi bara Andreas dator som förvisso inte är gammal men den har en matt skärm och ser så tråkig ut, den LOCKAR mig inte.
Ja man hör ju, det drar iväg så att säga. Och något jag länge gått och klurat på men varit för ängslig för att köpa: En ny kompaktkamera.
Ångesten äter mig över min systemkamera jag la många dollars på för förvisso många år sedan och som nu bara samlar damm. Vad trodde jag? ATT JAG SKULLE BLI PROFESSIONELL?! Fniss.
Ja, jag trodde väl det. Korrektion: ville väl det. Nåväl. Det är långt bak i det förfluta. Så nu behöver jag begå ett nytt misstag.
Jag har några krav. Den ska vara liten och smidig. Jag vill att den ska ta bra bilder men också vara okej att filma med. Jag är lite väl sen på youtubertåget så jag få nöja mig med att föra videodagbok för egenbruk. Amatörfilm, om man så vill. Nej, inte på det sättet.
Om det är en djungel? Ja, så in i. Utbudet är oändligt. Topplistorna pekar främst mot en modell. Något många svär vid och som har några år på nacken men som borde fylla de basala behoven för foto och video. Men. Då börjar det krypa i mig. Tänk om jag vill mer utan att veta det ännu?
Om jag köper den, allt är frid och fröjd de första veckorna, sen kommer det upp nya behov? Jag kan fota, filma och lätt exportera bilder, men jag kan inte fota havsörnar i närliggande kommuner eller utföra hobbygastroskopier med den. Jag kanske vill starta en ny dokusåpa i karantäntider, Desperate me of my lägenhet, i 4K?!
Jag vill hålla alla dörrar öppna, även om jag ständigt befinner mig i samma rum. Vem vet vad framtiden har att erbjuda? Jag vill ha kakan som jag äter kvar på bordet hela långa livet, som Lars Winnerbäck sjöng rakt in i hjärtat på en i högstadiet.
Ja men det är tydligt, detta äter mig. Jag våndas, ser hundratals recensioner, väger för- mot nackdelar, väger mig själv, har gått upp i vikt, bestämmer mig, ångrar mig, gråter, skriker, dricker vin. Som alltid när det blir så här så stiger Andreas in till slut, ryter åt mig att vara som folk och beställa kamerajäveln. Och jag fogar mig.
Så nu är den beställd. En liten enklare variant ändå nu då. Så det svider lite mindre när även den samlar damm. Fördröjt leveransdatum, så klart, så jag hinner ångra mig 700 gånger om och reta ännu mer gallfeber på Andreas. Men nu är det gjort. Så nu väntar vi. Och våndas.
//Drottningen av sitt eget ångestrike.
Att ha vilat idiotin i form
Vårdeppen är ett faktum, och inte blir det bättre av att inget är sig likt och att man ska hålla sig inne så mycket som möjligt. Missförstå mig rätt, jag äääälskar att hålla mig inne. Men det är inte helt utan att man blir lite unken.
Andreas har gått och blivit knäpp, han har helt på eget initiativ bestämt sig för att börja motionera. Jag är ju minst sagt sporadisk i mitt tränade så jag kan inte börja slunga några större stenar i det berömda glashuset, men jag är helt klart den som oftast behöver tjata mig grinfärdig innan jag får med honom ut. Idag dock så frågde han mig "Vill du följa mig ut när jag ska springa?". Jag har ju INGET val här.
Det ska tilläggas att jag inte besökt gymmet sedan det börjades ryktas om det här förbannade viruset (älskar att kunna byta "lat" mot "ansvarsfull" i dessa tider) och några löpsteg har det inte heller blivit på mycket länge. Men vi är alla barn i början, osv. Som grädde på moset var jag hemma veckan före påsk med förkylningssymtom.
Nåväl. Sagt och gjort. Vi drog på oss hörlurar för att kunna undvika att behöva lyssna till våra egna och varandras flåsanden. Jag hade tänkt mig någon form av promenad med små spontan lufsningar, men Andreas började jogga direkt. Och jag tog rygg.
Jag bara väntade på de klassiska krämporna att börja ta vid, de där känningarna i knäna, smärtan mitt på smalbenet, hugg i höften. Men hör och häpna, det kändes bra. Jag flåsade högre än någonsin men det var bara att höja musiken i lurarna så gick det att ignorera.
Andreas fick stanna och knyta skon och jag fortsatte. Sprängningarna i lungorna kunde jag uthärda.
En stilla jogg, absolut, men ändå en konstant sådan. Och så höll det i sig hela vägen runt, för det gjorde ju inte ont någonstans.
Jag satte mig och väntade in Andreas som endast var en minut bakom och i takt med att han kom ikapp så följde även verkligheten.
Jag upplevde något jag inte gjort sedan högstadiet då jag tävlade med Hanna Berglund runt elljusspåret och spurtade upp för den vidrigaste backen. Blodsmak i munnen. Jag har inte psyket att pressa mig till det annars. Antingen ger någon led upp innan eller så blir jag helt enkelt uttråkad. Men nu slog idiotin till. I tillägg till blodsmaken så kom en helt ny upplevelse, en otrevlig smärta i lungorna. Och det fick ju visst gehör hos hypokondrin i mig, kan vi säga. Har jag redan corona? Kommer jag dö nu? Jag vill kräkas.
Det gav med sig efter en stund men lämnade efter sig en rökhosta som inte går av för hackor.
Det ska understrykas att det inte var en lång sträcka. Men likväl ett vansinnesdrag att inte mjukstarta när man har en biologisk ålder på 102 år.
När jag sedan klev ur bilen hemma så ville varenda muskel dra ihop sig i de nedre extremiteterna. Och jag tog mig sakta upp för trappen upp mot lägenheten med glasiga ögon, väsande andning och "Varförvarförvarför?" malandes in mitt inre.
Jag vet att jag är för tung, otränad och lat för det jag just gjorde. Men jag glömde bort det, helt enkelt. Och det blev ett bryskt uppvaknande.
Och nu är det bara att vänta, antar jag. Antingen på träningsvärk och ledsna leder, eller på att coronan ska få slå rot i varenda liten alveol i mitt bröst och sakta men säkert dränera samtlig liten procent av min lungkapacitet (vilket är 127% för min åldersgrupp, eller åtminstone var när jag testade den under fysioterapeututbildningen. reds. anm.)
Hur som helst blir det misär. Ikväll väntar dock en livestream med mina abosluta favoritsynthgrupper som jag ska sitta bänkad framför med ett glas rosé och sjunga med till med min nyfunna whiskeyröst. Jag ser så mycket fram emot det och ska njuta av varje respiratorfri sekund. Tack för mig, tvätta händerna.
Jag och Andreas efter en joggingrunda förra året, då både jag och förnuftet var sundare.
Botad, nästan.
Glad alla hjärtans! Här sitter jag ensam i favvo-tishan från livets spelning och pustar ut efter en jobbvecka. Har även varit på gymmet för första gången på evigheter, slängt ihop åtta matlådor och startat såväl tvätt som disk. Ja, jag är på riktigt.
Har 2020 varit storlaget ännu? Ja men lite, skulle man väl kunna säga.
Andreas och jag hade det mest vardagliga januari och jag har tagit tag i förra årets nyårslöfte om att inte shoppa så förbannat. Och typ lyckats?! Den blodade tanden är ett faktum. Nu vet jag att jag KAN låta bli att fylla kundkorg efter kundkorg. Omöjligt tidigare.
Jag har köpt nya glasögon, det har jag, men det behövde jag också. Eller, ja, jag hade ju ett par fullt fungerade och köpte två nya par, men jag KUNDE inte gå runt i det tidigare paret längre och nu har jag hittat en modell jag gillar och då valde jag den i två olika färger, OKEJ. Låt mig va. Det PRIMÄRA är att jag inte köpt ett endaste plagg, någon ansiktsprodukt eller inredningsartikel sedan 2019, och vi är halvvägs in i februari. Klapp på axeln.
Jag njuter av att inte shoppa. Har en tracking på telefonen där jag dagligen kryssar i min uteblivna shoppning. Jag är inte helt botad, likt en sann missbrukare så ljuger jag för mig själv och har inte registrerat köpen av glasögonen i min trackning då jag hävdar att det var så otroligt rättfärdigat att de inte räknades. Och jag förstår ju att det inte är sunt. Men likväl, jag är på gång, det är jag verkligen.
Och för att bryta av från ett otroligt stillsamt januari tog vi oss denna månad iväg för en hotellnatt och löjligt god middag. Vi strosade i affärer också och ALLT JAG KÖPTE VAR EN NY LADDSLADD OCH EN TAKKROK?? Ja, mind blown.
Så nu bör lilltummen hållas för fortsatt tillfrisknande från min tidigare sjukliga konsumtion.
I övrigt så ska det väl erkännas att jag inte höll pussellöftet förra året... Men nu är min boxarherre klar, och han är en skönhet. Varsågod:
Tack, 2019.
Då var man här då, inne på 2020. Lite löst satta nyårslöften och livsmål ligger och skramlar i livsryggsäcken, och visst besitter jag visst hopp om att en ljus framtid nalkar, men det är inte den där "AH, NU VÄNDER VI BLAD"-känslan som det varit vissa tidigare år.
För 2019 var i särklass mitt livs bästa år. Ja, det måste man väl få säga? Herregud, jag fick vara med om så mycket roligt och var nog i snitt i ett bättre humör än tidigar år rent generellt. Kanske till och med hittade mig själv lite mer, om man ska vara sådan.
Det var inte direkt hälsans år, det kan jag väl erkänna, men det var livslustens år.
Så jag går in i 2020 med en liten olustkänsla, en oro över att den inte kommer kunna leva upp till 2019, att den tiden är förbi och nu stundar inget förutom misär.
Men då har jag åtminstone 2019 att minnas tillbaka på. Mitt Happy Place. Dit jag söker mig i meditationen och vid tuffa stunder. För evigt tacksam. Tack, 2019, för allt du gav mig.
Mono no aware.
Åldern har gjort mig allt mer blödig och något som blir som blir allt starkare i mig är vemodet då jag känner mig lycklig. En riktigt fin solnedgång, en mycket trevlig kväll med vänner, en sån där riktigt jävla perfekt sommardag; ja då darrar underläppen, för jag slås av att det inte är för evigt. Och där berör även musiken mig, när jag sjunger med i låt jag fullkomligt älskar, ja då brister rösten och jag har flera gånger förtvivlat frågat min omgivning och det inte även smärtar dem att inte kunna finnas I själva låten, LEVA DEN, men aldrig fått bekräftelse i den känslan utan mest blivit fnissad åt.
Sedan en tid tillbaka har jag blivit allt mer frälst av musikstilen synthwave. Jag bejakar min inre syntare, låter den blomstra. Jag har hittat MIN musikstil. Faktiskt hittat MITT band. The Midnight.
Jag har ju sedan länge haft en böjelse för 80-talets estetik, musik och film, och sluter jag ögonen och lyssnar på dem så är jag ju där, i lila neonljus och uppvikta skjortkragar.
Jag såg att de skulle spela i Göteborg, och där bor ju min bror. Sagt och gjort, biljetter bokades.
Min bror och Andreas följde mig, ingen av dem var överdrivet förväntansfulla, och det ska väl erkännas att även jag hade mina tvivel om att de skulle kunna leva upp till den eufori jag känner när jag har dem i mina hörlurar.
Kvällen innan var vi och såg Michael Monroe som bjöd på den glamrockiga delen av 80-talet. Självklart i skinnbyxor och med jack & cola i systemet. Han är ju lite till åren nu men showade på så utan helvete och kvällen var riktigt givande. Där och då stärktes känslan av att morgodagen ju troligen inte skulle bli lika effektfull, men likväl såg jag fram emot det. Jag älskade ju The Midnight, likt en ömmande moder, och det skulle inte svalna av ett lite sämre framträdande.
Stunden var kommen, jag hade sneglat på merchen och fastslagit att jag aldrig i mitt liv skulle ge 350 spänn för en illasittande t-shirt, beställt en öl och stod snett fram till vänster framför scenen.
Sen började det.
De spelade alla låtar jag någonsin kunnat önska mig samt en sneakpeak av en kommande, helt sjukt älskvärd låt, de badade mig i neonljus och inlevelse och fyllde mig med sådan obeskrivlig lycka. Och vad smög sig på då? Jo, det lilla vemodet. Så där stod jag med tårarna forsandes från kinderna likt ett hysteriskt fangirl och snyftade ner i min Heiniken i vetskapen om att denna fullständigt fulländade stund även var flyktig och att jag aldrig skulle kunna uppleva just detta igen. Bitterljuvt². Om jag gråter när jag skriver detta? Det ska ni skita i, oviktigt.
Inte en enda skarp bildjävel fick jag till heller, det är inte lätt när synen är blurrad av tårar, men vad gör väl det.
Några dagar senare lämnar vi Göteborg och i bilen så kollar jag om de har någon framtida turnering planerad, hungrig på mer. Det jag först möts av var att de spelade i Sverige även i början av det här året, vilket fick mig fullständigt uppgiven då jag faktiskt hade haft två chanser att se dem i år om jag bara varit lite mer driven i min tidigare fas av besattheten. Men sen, när jag läser under beskrivning på deras fb-sida så ser jag följande stycke:
There is a Japanese term: Mono no aware. It means basically, the sad beauty of seeing time pass- The aching awareness of impermanence. These are the days that we will return to one day in the future only in memories.
Och här ser ni ansiktet för mono no aware:
Uppriven och vanställd i gråtsång, lycklig, sorgsen och allt på en gång. Och ja, efter sista låten gick jag raka vägen fram köpte t-shirten.
Jag ska se dem igen. Jag kan inte förvänta mig att den stunden ska bli lika magisk. Men jag kommer ändå grina. Och det kommer vara underbart.
Saltvatten och vattuskräck.
Jag och Andreas har haft ett händelserikt år så här långt, det har varit fröjdfullt, det måste man säga. Men man måste få vila också.
Martin behövde åka på semester och då jag och Andreas endast varit utomlands en gång tidigare under vårt 5 åriga förhållande så tänkte vi att det kunde vara läge att haka på när vi hade draghjälp. Och en vecka med Martin är, ta mig fan, aldrig fel.
Sagt och gjort, vi bokade en resa till Lardos, Rhodos. Sol och bad var i sikte. Jag lovade att inte klappa katterna, skaffade pass och sedan började längtandet.
Vi var alla tre riktigt förväntansfulla på att få komma iväg och inte göra något alls. Jag ville läsa bok, dra i mig D-vitamin och dricka billigt rävgiftsvin. Andreas ville marinera sig i lokal öl. Martin ville bort från getterna och bränna varenda milimeter av sin lekamen.
Alla våra drömmar besannades, och som bonus fick vi även uppleva inget mindre än två milda jordbävningar vilket också hade någon form av tjusning. Allt gick som planerat.
Men jag klappade katterna. Och blev klöst. De ville ju bara leka, lika så jag.
Throw me to the wolves, and I'll return leading the pack, brukar man säga. Well, throw me to the wild cats of Greece, and I'll return with rabies and stelkramp skulle jag säga. Men så jävla värt!
Ungdomens sista vecka.
Jag är inte 20-nånting längre. Det var ca 1,5 månad sedan jag var det. Dagarna går allt fortare och fortare ju närmare slutet man kommer och snart väntar väl demensen, så jag lägger upp de få bilder jag har från födelsedagsveckan i hopp om att kunna titta här i bloggen när jag sitter på något ålderdomshem och undrar vem jag egentligen är.
Vi började i Göteborg hos bror min, där har jag inte fler bilder än denna ångestladdade jävel i kö till en av "attraktionerna" på Liseberg. Tydligen behöver man inte ha passerat 30 för att drabbas av urinläckage, you live and you leak. Learn, menar jag.
För att försöka återhämta sig någorlunda från den enorma pressen så drog jag och Andreas vidare mot Yasuargi. Och blev minst sagt frälsta. Himelsk mat, ett oerhört lugn, ständig soakning och så lite zenmeditation på det så var vi nästan som nya. Och ännu inte en dag över 30. Inte jag åtminstone.
Sen hann vi pusta hemma ett dygn, jag klev över strecket med en dag och vips åkte leopardprintet på lagom till det var dags att firas hemma hos systeryster. Där väntatde övrig familj och barndomskamraten Sara. Och kopiösa mängder bubbel, så där blev det också sparsamt med bilder.
Jag är inte längre 20-nånting men ung och dum kommer jag nog fortsätta att ändå försöka titulera mig med. Dock numer i leopardprint.
Skendräktig i Flugis ära.
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget för att få det att gå ihop, men jag tror vi börjar med husflugan.
Jag och Andreas har ofta ett fönster eller balkongdörr öppen vilket ibland resulterar spontanbesök av sex- till åttabenta gäster. Under semestern kom det in en liten fluga som var väldigt sällskapssjuk.
Den följde efter in i varje rum men var aldrig påflugen, inte uppe i ansiktet eller så. Nä, på sin höjd satte den sig på knät eller en meter ifrån och liksom bara chillade. Den väntade alltid tills man ätit upp med att inspektera disken och ville inte ge sig ut trots halvhjärtade försöka att ibland vifta ut den. Vi, som inte är helt utan husdjurslängtan, kom att ömma för varelsen. Jag skulle till och med vilja sträcka mig så långt att kalla den älskad. "Flugis" namngav Andreas den efter att vi konstaterat att det faktiskt var lite utav en individ.
Flugis var med oss ett par dagar men försvann sedan. Den hittade väl ut, kände sig klar hos oss. Eller så ligger den död i någon blomkruka eller har blivit begravd i dammsugarpåsen. Hur som helst var han ett uppskattat inslag i vår vardag. För att inte tala om allergivänlig.
Nu hoppar vi till början av denna vecka då jag var med om något fruktansvärt. Jag jobbade min första vecka efter semester och en kollega som jobbar deltid utbrast lyckligt stirrandes på min buk där jag stod avslappnad och bakåtlutad, intet ont anande "SKA DU HA BARN?!?!". Jag svarade naturligtvis "Nej!" varpå hon insisterar "JO MEN DET SKAAA DU!!!".
Jag har inte gjort någon chockartad viktuppgång utan bär på mina sedvanliga trivselkilon sedan länge, men tydligen så ser jag lite extra gravid ut. Upplyftande att vara tillbaka på jobbet, verkligen. Lite svullen efter lunchen måste man väl i helvete få vara?!?!
Naturligtvis blev jag lite nedstämd över detta. Herregud, vi ska utomlands om en månad och ligga på playan, man vill ju inte få sneda blickar när man beställer mojitos på löpande band. Men jag har redan, kort innan påhoppet, tagit tag i så väl kost som träning och hoppas inom kort ha gjort mig kvitt min skendräktighet.
I morse så berättade Andreas att han hade drömt att han förlöste mig. Säger man så, förresten? Alltså att han hjälpte mig att föda barn, inte födas. Nåväl. Och att det var ett trevligt skeende, glädefyllt.
Varken jag eller Andreas har i dagsläget några planer på att någonsin föröka oss, men han trodde att det kanske var saknaden av Flugis som kanske väckte faderskänslorna i honom. Själv började det mala i mig. Tänk om jag ändå är gravid? Jag har ju, som jag skrivit om tidigare, spiral och tar detta till trots graviditetstest sporadiskt för att verkligen förhindra någon dylik misär, men tänk om? Om kollegan hade rätt?
"Nä, fy helvete, och här har jag beklagat mig över vad hon sa så mycket. Det får aldrig komma fram i så fall. Då får vi gömma barnet"
Andreas var inte sen att vara med på noterna "Då köper vi hus med källare".
Hellre fostra ett barn i lönndom i en form av Fritzellösning än att efter att ha varit så säker på min sak erkänna att jag trots allt är på smällen. Det skulle kanske ändå bli fint?
"Mamma, varför får jag inte komma ut?"
"Nä du förstår, älskade Flugis, för mamma hatar att ha fel. Men jag kan höja tv:n i vardagsrummet så får du lyssna på barnprogrammen innan du ska sova! Älskar dig!"
Och så skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar.
Nä, huvva, skål för min (förhoppningsvis) obebodda livmoder och för trivselkilon. Och för Flugis, naturligtvis.
Glow
Här sitter jag, the golden girl, helt oberörd efter gårdagens utekvälll. Syns min häpnad? ÖVER MIN EGEN FULLKOMLIGHET?
Sedan jag gick på min semester har jag blivit hälsan självt.
Eller okej, jag äter och dricker som en vanvettig människa, men jag motionerar mer än jag gjort på evigheter.
Imorse skuttad jag upp ur sängen 07:20, trots ca fem enheter kvällen innan, och svidade om för att lägga en timme på diverse konditionsövningar på gymmet. Utan någon som helst form av kniv mot strupen.
Nu har jag duschat och sitter med guldansiktsmask, druckit ett glas vätskeersättning och ikväll stundar grillning hos systeryster samt ett besök på Torön.
Dags att tvätta av ansiktsmasken, men det själsliga semesterglowet går inte att skrubba bort. Det är DJUPT rotat.
20-nånting och lättlurad.
Herregud så lätt jag nosade vid att jag snart blir 30 i mitt förra inlägg. Det är förvisso verkligen inget jag vill ska gnidas in och jag har fortfarande en månad där jag kan klämma in dumma beslut som är okej att göra så länge man är "20-nånting, ung och dum". Men jag vill ändå skriva några rader om den otroliga blåsning jag utsattes för i början på juli.
Andreas sa till mig att "du glömmer väl inte att vi ska till min faster nästa helg?", vilket jag hade glömt. Fullständigt. Jag svor en liten ramsa men hade ju uppenbarligen gått med på det någon gång och fick väl finna mig.
Andreas bad mig packa kvällen innan och rådde mig att att ta med badkläder då fastern hade bastu och badtunna. Jag tänkte fan i mig inte bada någon tunna, jag hade lite ont i halsen och var inte på humör. Andreas tjatade och tog till slut till sin bestämda röst, och då har jag en tendens att ibland ge med mig, så jag packde de där jävla badkläderna.
Lördagen kom och jag packade in mig i bilen. Andreas hade fått en adress inne i Hudik där vi skulle mötas upp för att handla tillsammans. Jag tyckte att grejen var lite märklig, att vi hade fått en adress, men fortfarande var jag clueless.
Vi kommer fram till en park där det står mindre sällskap utspridda som det ofta gör i parker. Under ett träd med ballonger i stod två blonda tjejer som tydligen stod inför någon form av möhippa eller babyshower. Andreas vände bilen och skulle parkera, och parkerade i linje med de två blonda brudarna. Jag tittar ut mot parken och ser hur de där två gejerna kommer skuttandes mot bilen, så jag viker snabbt undan blicken.
Det knyter sig i magen på mig, "Nej vaffan, nu tror de att vi är någon annan!!!!" väste jag åt Andreas och gruvade mig för den kommande märkligheten. "Tror du?" säger Andreas. Jag tittar ut igen och ser att det är Linnea och Oliva som kommer springandes och chocken är ett faktum.
Jag hatar överraskningar. Det vet de. Men jag blev så löjligt lycklig över att de smusslat och styrt ihop något för lilla mig, att jag snabbt kom över den vreden.
Sen följde god mat och dryck, övernattning på hotell och en ljuvlig spadag. Lyxen i att bli uppvaktad så där. Jag tänker att jag ju ändå måste vara helt okej som blir så pass bortskämd av sådana topptjejer. Vilka brudar alltså.
Toppenhelg, helt enkelt. Alldeles, alldeles underbart.
Ja jag har semester.
Herregud, så lätt jag nosade vid ordet "semester" i förra inlägget. För jag har det. Och det ska gnidas in.
Nästan hela augusti kommer jag ha långa, målade naglar, lukta parfym och inte göra någonting förutom att dricka vin, precis allt sånt jag inte får göra på jobbet.
Jag tog en sen semester. För att ha mycket kvar till sen. Älskar det. Hösten och vintern är ju lång som den är, så en luftig sensommar är ett måste för den här soffliggarn.
Hur har jag börjat den då? Jo, jag jobbade i måndags men intalade mig ändå att min semester började förra fredagen, så då åkte vi upp till svärisarnas stuga och spenderade helgen där.
Jag badade. Va? Ja. Flera gånger. I den varmaste sjöjävlen jag någonsin satt min fot i. Och då tillhör jag ändå släktet Badus Krukus, men flera gånger slängde jag mig villigt i och ägnade mig åt något lekmännen skulle kalla simning.
Och mitt försök till att låtsas vara den jag egentligen vill vara stannar inte där, nä, jag morgonjoggade nämligen både lördag och söndag. Vilt jagad av broms och annat otyg sprang jag livrädd längst skogsvägar och stigar, i stekhetta, med vetskapen om att björnen naturligtvis var mig hack i häl. UTAN MUSIK I ÖRONEN (för min mobil dog på vägen ut till stugan och där finns ingen el) till och med, endast ackompanjerad av min egna rossliga andning och bräckta maxpuls. Och efter det? Ja, ett uppfriskande morgondopp, naturligtivs. Som de semestrande hälsoinspiratörerna på instagram. Precis så var det.
Sista dagen låg jag även på flytmadrass med händerna i botten och tämjde ett stim med abborrar och mörtar, till svärfamiljens förskräckelse. Fiskmanikyr helt gratis och naturupplevelse at its finest, vilken jävla toppstart på vacayen.
Nu är det torsdag och på söndag är det bara tre veckor kvar, såklart smyger sig ångesten på över att jag snart sitter och knappar in inlogget på jobbdatorn igen, men är det något jag snart har 30 års erfarenhet av så är det att trycka undan ångest. Nä, på med skygglapparna och fortsatt mys i dryga tre veckor till. JO JAG TACKAR.
Hade kunnat haft en härlig sol och bad-bild här om jag köpt en ny mobil lite tidgare, men det har jag ju inte. Men på vägen till stugan stannade vi på Axmar Brygga, åt god mat och jag lyckades med rariteten att dra ett skämt om en havskatt som Andreas faktiskt tyckte var roligt. Good times.
Min största och ständiga kritiker.
Yuppienalleångest.
Året som medveten konsument går dåligt. Jag måste erkänna det. Dåligt.
Det själsliga hålet ekar hungrigt, kräver utfyllnad. Och följsam som jag är så skyfflar jag besinningslöst ner ting efter ting för att försöka uppnå någon form av mättnad. Dock med djupt rotad ångest över mitt beteende.
Jag borde meditera istället, jag vet det, att mitt habegär grundar sig i mer än heminredningstrender och nylansering av highlighters. Men det kärver ju någon form självransakning, så jag blundar för det.
Ett köp som dock fyller mig med extra ångest är inköpet av en ny telefon. Den jag har är mig trogen sedan fyra år tillbaka, jag fick en löjligt bra deal och sedan dess har den suttit fast i mina klor dag som natt, ännu orepad och högt älskad.
Det som dock talar för tid av uppgradering är den flyktiga batteritiden. Jag laddar den alltid nattetid och minst två gånger om dagen, trots att jag nu även använder den mindre. Och ibland så hackar den och låser sig. MEN DEN FUNGERAR JU FORTFARANDE.
Det svider, minst sagt, i mig. Men jag vet att batteriet inte kommer överleva den kommande vintern. Och jag vill ha en bättre kamera i telefonen. Kanske hitta tillbaka till lite av min kreativitet fotografiskt.
Anderas säger åt mig att skärpa mig, köpa telefonjäveln och vara som folk.
Så nu ska det ske. Under semestern ska jag bestämma mig för vilken s10 jag ska slå till på och sen bli som folk. Kanske revolutionera mitt bloggande även? Nä nu blir det tomma löften om guld och gröna skogar igen. Men ny telefon ska det bli. Wish me konsumtions-luck.
Jag blundandes för min vaninneskonsumtion. Anderas i periferin, som vill att jag ska bli som folk.
Pusselpassionen.
Januari lider mot sitt slut. Tack och fucking lov. Årets måndag.
Det har gått så långsamt. Att julen var för en månad sedan känns absurt. Men så är det tydligen.
Då har det alltså även gått en månad av de tolv jag har på mig att jobba på mig själv och mina årsmål. Har väl skött mig....halvdant. Det jag har gjort är att läsa mer OCH!
LÄGGA PUSSEL.
Grand Canyon är alltså sammanställt. Och det var inte ens svårt. Jag är tydligen någon form av naturbegåvning när det kommer till pussel. Omvärlden försvinner och jag blir ett med pusslet. En idiot savant om man så vill.
Nu vet jag i och för sig inte hur bra gemene man är på pussel, men jag har ju tidvis haft Andreas till hjälp och det är väl det jag baserar min hybris på.
Jag har till och med vid ett flertal tillfällen varit övertygad om att jag lagt just det pusslet i ett tidigare liv.
Och jag kan väl säga att det inte är en optimal paraktivitet. Jag såg ju framför mig hur vi hade djupa diskussioner där vid pusslet och satt i flera timmar utan kunna slita oss. Det har snarare varit korta gästspel från Andreas sida då vi först suttit i total tystnad i djup koncentration, sen har jag lagt märke till hans emellanåt vansinnesläggningar, blivit hånfull och kiknat av skratt, han har blivit förbannad och stormat iväg och jag suttit kvar och försökt slita isär de sammantvingade bitar han lämnat efter sig.
Alltså inget vidare förspel.
Men! Jag då, individen, får oerhörd njutning av pussleläggandet. För varje bit man sätter uppstår triumf, känslan av att JAG HADE RÄTT, JA, DEN SKULLE VARA DÄR!
Man kan väl säga att man lär sig en del om sig själv, på gott och ont. Och så är det ju en väldigt bra avstressande syssla. Och har man ett glas rött till och en playlist med synthwave-låtar så överträffar den faktiskt många andra festliga aktiviteter.
Så jag sammanställde alltså Grand Canyon 500 bitar och Hängmatta på Strand 1000 bitar. Bit av kaka. No sweat osv.
Men nu har jag liksom tappat flowet lite. På mitt köksbord ligger nu 1000 bitar Boxarherre och den har legat där ett tag. Livet går ju i cykler va. Så även pusslandet.
Målet är iaf 5 pussel för i år, jag tog det blygsamma antalet för att jag misstänkte att min lust skulle falna, men ändå tvinga mig till några för att få nått som stjäl av min instagramtid. Så tanken är gooood.
Men jag kanske rullar ihop min lilla boxarherre och ställer undan honom för några dagar, för just nu hånar han mig mest där han ligger splittrad på köksbordet och ber om min uppmärksamhet.
Så tar vi upp fighten en annan dag.
Nya tag.
Jag gnällde ju tidigare över att jag tappat mitt flow. Mitt hälsoflow. Jag kan omöjligt besinna mig på nytt, vad det verkar.
Och det tär på mig.
Jag var ju så förbannat grym tidigare. Kände mig motiverad, sund och livsglad. Organiserad, effektiv och kreativ. Briljant, fantastisk och, ja. Allt sånt. Det gick bra, helt enkelt.
Sen kom sjukdomen, tröttheten och allt jävla julgodis och jag bara släppte ALLT.
Nu måste jag hitta tillbaka. Och jag vet inte hur. Jag har gjort små tafatta försök. Lyckats stå över pepparkakor på jobbet men sen vräkt i mig Andreas M&Ms när jag kommit hem. Gjort ett vegetariskt storkok men sen hetsätit ett paket basturökt skinka innan läggdags. Mjukstartat träningen med 25 minuters motionscykel och sedan spenderat resten av veckan med att kolla streams från fosterläge.
Detta håller inte. Jag blir tröttare och tröttare.
Alla är ju trötta nu, visst. Skyller på väder och årstid. Mörkret. Kylan.
"Det vänder", tröstas det.
Ja men när då??
Nä, jag måste vända det. Visst att december är en tröttmånad, men jag behöver ju inte bli ännu tröttare genom att missbruka socker och skärmstrålning. Hela min kropp värker från inaktivieten. Jag är en skam för min yrkeskår.
Nä jag ska skärpa mig nu. Jag lovar. Ska googla mealprep nu. Förkovra mig i fräscha mellanmål. Slänga resten av Andreas godis som jag lovat att inte äta upp men inte kommer kunna låta bli.
Nu vänder det. Nu vänder JAG det. Vänta bara.
Pusslet.
Pusslet.
Det är här nu.
Grand Canyon dividerat i 500.
Förväntan är hög, minst sagt. Dels för att jag beställde det 23/11 och väntade en fullständig månad innan jag kunde hålla det i mina händer, så låt oss säga att det byggde upp an appetite, so to speak, va.
Dessutom kröp det fram att större delen av arbetsstyrkan är pusselmissbrukare. De har lagt kopiösa mängder. Helt maniska.
I början av förra veckan så kryllade lunchrummet plötsligt av pusselaskar. Då var det pusselbytardag. Jag satt storögt och lyssnade om vilka utmaningar mina kollegor tagit sig igenom, hur de strävat med blåstäckta fingrar och fullbordat med mest spektakulära motiv. De slet girigt i askarna på jakt efter nya prövningar medan jag försynt satt bredvid, exkluderad från den elitistiska Pusselklubben.
Som jag ville vara en del av den klubben. Och det var bara en tidsfråga.
Jag hade säkert fått ta en ask där och då för att sätta igång direkt, men det vore vansinnigt naivt av mig. Att ta 2000 fragment av Snöiga granar mot skymninghimmel och tro att jag skulle vara mogen för det. Jag har ju inte ens lagt ett 500-bitars än. Helvete, jag har inte ens lagt ett 100-bitars.
När jag hörde deras diskussioner så började jag förstå vad jag gett mig in på. Att jag var en oerhörd novis inom ämnet. Att jag helt och hållet saknade pusseltänket.
För när jag valde motivet Grand Canyon så tänkte jag att det var smart av mig att börja med ett pussel på 500 bitar för att det inte skulle bli ett för stort projekt att starta med. Och så var det ett vilsamt motiv. Det jag inte tänkte på var att jag valde ett jävla berg. Att minst 300 av de 500 bitarna kommer vara brungråa. Resten är himmel.
Viss risk finns, att jag kommer ge upp efter ca 7 minuter.
Men jag får besinna mig då. Tålamod är en dygd. Och jag måste visa mig värdig. Värdig att beviljas tillträde till Pusselklubben. Att sedan ta med det avklarade berget och byta in det mot Vilande Lejonhane, 1000 bitar. Vilken triumf.
Nu är det jag som rullar ut pusselmattan, häller upp ett glas rött och börjar sortera bitarna. Det är ett tips jag fått av jobbets mest rutinerade läggare, nämligen. Man ska sortera efter färg.
Hej så länge. Kanske hörs vi igen. Om sisodär 7 minuter.
Fri. Tid.
Kände du? Pirrade det till i maggropen? Det var för att jag ska vara ledig i fem dagar nu.
Jag vet, jag vet. Det är många som kommer vara det. MEN HUR OFTA HÄNDER DET DÅ? MIG?!?!
Och som avslut på jobbveckan kom en kollega med pillemariska ögon och frågade om vi inte skulle smaka av en skvätt vin som avslut. Spontan mini-AW. Fröjdfullt, minst sagt.
Men tillbaka till det fantastiska. Ledigheten.
Fem sovmornar, innebär det. Fem dagar utan något direkt ansvar. Fem dagar av myskläder, youtube och, för i helvete; PUSSEL.
Det anlände idag nämligen. Jag har det inte i hemmet än, Andreas ska hämta ut det. Han är dock inte fullt lika pepp som på pusslet som jag är. Han förstår inte storheten. Men han kommer märka. Det kommer boosta vårt förhållande, så klart.
Och vet du då? Just när jag skrev sista raden så kom en hyacintpust. Avsaknade av julkänslan jag beklagade mig över är som bortblåst. Hyacint alltså. Vilken grej. Vilken växt.
Ja, det är ju tydligt. Hela min tillvaro har en uppenbar guldkant nu. Till och med det faktum att lägenheten är snorkall så jag måste ha raggisar och teddyfilt på mig känns härligt. Att jag hinkar i mig te för att värma mig från insidan ut.
Vad gör väl köldskador när man har fritid. FRITID. FRI. TID.
FEM DAGAR. FRI TID.
Nu. Nu njuter vi.
