23 grader, strålande sol och ljumma vindar, maddafakkas! Och så en sushipicknick i det gröna på det. Sweet.

Dock gav detta vissa dystra följder:

Bilderna på mig har Björn tagit då, så skillad att jag kan fota mig själv samtidigt som jag dricker varm choklad och ser förförisk ut är jag inte.

Jajaja, jag börjar tröttna nu. Ni kan sluta maila mig hela tiden med frågan "Sanna, hur ser du ut när du åker tåg? Egentligen?" Det är ju för fan en jättemärklig fråga, det blir ju pinsamt i längden.

Vad ger den informationen er? Jag har börjat slänga dem direkt utan att läsa, har man sett ett patetiskt trånmail har man sett alla liksom.

Men ni har nu lyckats knäcka mig. Alla har sin gräns och min är nådd här. Jag orkar inte längre. Därför har jag beslutat att möta er i den här frågan. Tillgodose ert behov, helt enkelt. Egentligen helt i onödan, för ni visste säkert svaret innerst inne.

Jag ser drömsk ut. Kanske något hög till och från. En hypnotisk skönhet.

Kom igen. Ni visste ju redan detta. Jaja.

Det är alltså Björn som fångat detta tågresande väsen på bild. Hatten av. Jag har redigerat bilderna, men då något går åt helvete under uppladdningen är det ingen idé att jag sitter här och försöker malla mig över det faktumet. Det faller platt. Svider till lite i mellangärdet så att säga. Jaja. Nu ska jag låta bli en godispåse i väntan på en mytomspunnen Big Taco Nacho och Dexter. Adios amigos, mariposa och så vidare.