Susanna

God morgon. 

Eller ja. Finns det goda morgonar längre? Min kropp säger nej. Eller förlåt, den SKRIKER nej.

Jag är en drömmare. Främst en pessimist, men också en drömmare. Jag föreställer mig det i mina ögon perfekta livet för att kort därefter med full kraft knockas av självinsikten. 

Men i alla fall.

Jag vill vara den där personen som går upp klockan 06:00. Eller varför inte 05:30 till och med. Och liksom hinna ha ett litet morgonliv. 

Se detta framför er: Klockan ringer, man startar lite musik och drar på sig träningskläderna. Tar en snabb joggingtur bara för att väcka kroppen. Kommer hem, tänder ljus, sträcker ut. Lite yoga, om man så vill. Kokar gröt, en kopp kaffe, kanske skär upp någon frukt. Djupa andetag och ett själsligt lugn. Bara sådär.

 

Men.

 

Det här händer ju helt enkelt inte.

 

Jodå, jag ställer klockan på 05:48 varje morgon. Men det är inte jag som vaknar vid den här tiden. Det är någon helt annan. En otäck individ.

Individen är så otäck att jag helt enkelt håller tyst och försöker att inte synas när den, med mullrande vrede, sliter tag i mobilen och obönhört pressar hårt på snoozen eller -om den är riktigt arg- stänger av larmet helt. Jag håller andan medan den sliter täcket över huvudet och hoppas att den ska somna om så snart som möjligt, men innan den gör det hinner den oftast föraktfullt gasta

 

"Gå upp nu?! Yoga?!? JOGGA?!?!?! Exakt HUR  d u m  i  h u v u d e t  får man vara?!" 

 

Jag får vara glad om jag kan kliva upp innan 07:20, vilket ger mig knappt 25 minuter till att slänga ner lunchen och en frukt i väskan, klä på mig och borsta gaddarna för att sedan vara på jobbet och undra hur tusan jag egentligen hamnade där.

Det här med att bli morgonmänniska känns alltså fruktansvärt avlägset även om drömmen är stark. Men en vacker dag kanske det händer. När jag fyller 25 och måste bli vuxen kanske? Ja, då. Kanske.

 

Men vad ville jag säga med detta egentligen? ...ja just ja, god morgon!

 

 

Granathen. Ja, min vän Mikaela. Vi får inte möjligheten till att ses lika frekvent längre, men det betyder inte att hon inte fortfarande är mig lika kär.

Jag fann bilderna vi tog då vi hade en myskväll och tog oss ut för att testa hennes kamera. Jag fick spexa och lovade sedan att se över bilderna och försöka mig på någon spejsig redigering. 

Jag är ju ibland en sämre version av människa, så det föll i glömska. Därför panikrykte jag i redigeringsreglagen nu på kvällskvisten när jag hittade bilderna och lät Mickissaknaden överväldiga mig fullständigt. 

 

 

Mikaela har ett estetiskt sinne som inte är av denna värld och jag kanske inte riktigt levde upp till att spegla detta som modell. Men kul hade vi.

Jag hoppas vi ses snart igen.

 

 

 

Hej, det är jag igen.

Jag är precis hemkommen från det där rejäääla armpasset jag nämnde tidigare, men som jag avslutade tidigt på grund av min hypokondri som slog till med full kraft.

Innan jag gav mig iväg smsade jag med min svägerska och vi pratade om konditionsträning, något som jag avstått från väldigt länge nu. När jag kom till gymmet så var det som att löpbandet lockade på mig. Den ville se vad som hade hänt med mig under min frånvaroperiod. Stärkt av en Celsius slängde jag mig upp och värmde upp med fem minuters rask promenad innan jag lät småbena trava på allt vad de orkade. Efter 25 minuter var jag fullständigt uttorkad och uttråkad, så när jag med darrande ben klev av konstaterade jag att jag aldrig mer skulle se åt löpbandets håll något mer. Min kondition är en skam och ska därför gömmas undan.

Jag tog mig sedan an mitt armpass men kände mig svagare än vanligt då jag redan chockat kroppen med att tvinga den igenom löpbandsinfernot. Hela sessionen gick trögt och när jag närmade mig slutet och skulle köra igenom bröstmusklerna en snabbis så hände något otäckt. Jag såg ett flertal svarta fläckar i mitt synfält.

Detta var ett återkommande fenomen för mig i november, men då hände det ett fåtal gånger och var inte alls lika påtagligt som den här gången. Då kanske jag såg ett par fläckar i max två sekunder sedan var det över. Inget alarmerade med andra ord.

Men nu.

Det var ett tjugotal oerhört symetriska prickar som dansade runt i obeskrivlig frenesi. Det var uppenbart att slutet var nära för mig. Jag slängde mig av maskinen och klädde darrande på mig mina ytterkläder för att skynda mig hem så att de övriga gymmedlemmarna inte skulle hinna känna av mitt plötsligt förvärrade hälsotillstånd och döma ut mig som en svagare del av sällskapet.

När jag kom hem började jag genast googla åkomman. Dum idé. Det isade till i mig när sida efter sida fastslog samma sak. 

 

 

Min glaskropp är rökt. Ja. Så är det. Jag kommer högst troligt att bli blind. Blind som en fladdermus. Mycket snart. Den skrumpnar ihop, glaskroppen, helt enkelt. Så är det med det. Jahapp. Inget att göra åt. Det kan även vara hål i näthinnan. Troligen så har jag drabbats av både och. 

Jag har behållt min lägenhet nedsläckt. Nu tänker jag krypa undan någonstans och invänta att resten av mina sinnen och organ ger upp. 

Tack för den här tiden, mina vänner. Det har varit fint.

 

En ledig dag mitt i veckan alldeles ensam. De kommer inte ofta, kan jag säga. Bara att få se lägenheten i dagsljus liksom.

Jaja, min syster kommer hit och ska prova ett par tights, men i övrigt så är det bara jag, jag, jag.

Sånt pirrar, det gör ju det.

Jaja, det ska packas innan jobbresan imorgon och så ska jag ta ett rejääält armpass på gymmet. Och så nakendans och falsksång, naturligtvis. 

Ljuvligt. 

 

I helgen hade jag herrsällskap och för att underhålla denne så stod slalomåkning på schemat. 

Jag är inte ett stort fan av sporten, det får jag erkänna, men försöker ändå tvinga mig ut backarna minst en gång om år.

Lördagen kom och termometern visade på minus tio grader och solen sken inbjudande. "Vi gör det!" vrålade vi och slet på oss långkalsonger och de tjockaste mössorna vi kom över. Efter en rejäl frukost bestående av bacon och ägg, samt kladdkaka så gav vi oss ut. 

 

Förmiddagen var riktigt mysig, och vi överdoserade friskluft som aldrig förr. När fingrarna började bli lite väl stela tog vi oss in i hyddan för att kalasa på våfflor och varm choklad. Det var dock inte allt för varmt där så efter ett par åk så var vi på nytt lite väl nerkylda och beslutade oss för att ta oss ner till uthyrningen och värma oss där inne. Vid det här laget hade det börjat bli lite mulet och det var svårt att urskilja höjdskillnaderna i backen, allt såg vitt ut och de isiga partierna slog ut antalet fläckar av faktisk snö.

Som bäddat för en olycka.

Det gick fort. Jag kände det. För fort.

"Det här går åt helv" hann jag tänka sen small det. Jag landade på bröstkorgen och komprimerade den på ett onaturligt och tvunget sätt så att min andningsrytm fullständigt rubbades. Efter detta minns jag inte mycket mer förutom att jag måste ha snurrat några varv då jag tappade ena skidan och staven, samt vred mitt redan skadade knä ytterligare. 

När min kropp upphört att färdas var första prioritet att lokalisera den förlorade utrustningen. En pojke stannade upp alldeles bredvid den numer herrelösa skidan och verkade vara på väg att ge mig den men upptäckte att jag redan hade en räddare vid min sida. Fint ändå.

Lite i chock hetsade jag mitt sällskap att ge mig de övriga 50% av mitt tvivelaktiga färdmedel och fick ett "Jaja, jag vill ju bara se att allt gick bra först".  Där insåg jag att jag kanske var något mer upptrissad än nödvändigt men till mitt försvar försökte jag mitt upp i allt komma ihåg hur man andades igen. 

Vi tog oss ner till uthyrningen och värmen återfann sig i takt med att chocken släppte och jag började ventilera händelsen med mitt sällskap som redan släppt det hela. 

"Såg det roligt ut eller läskigt? Vad tänkte du?" frågade jag i hopp om att fylla i mina egna minnesluckor.

"Det såg klantigt ut. Jag såg ju innan att du skulle ramla, om vi säger så. Sen trodde jag att du inte skulle vilja åka något mer." svarade han finkänsligt. Jaha.

Vi gav oss på nytt ut och hade några mer lyckade åkturer innan vi bestämde oss att alla förbannade plogare (mig inräknat) fuckat upp backarna och fått dem alldeles för isiga och begav oss hemmåt. 

Så här några dagar efteråt ömmar hela min bröstkorg och jag drabbas då och då av märkliga låsningar i min vänstra axel.

 

Om jag kommer åka något mer? Kanske. Om jag kommer att uppskatta det? Troligen inte. Kommer jag gråta på grund av obehagliga flashbacks? Eventuellt.

 

Dagen i backen får 3 av 5 Köldskador på Vinteraktivitetsskalan.

 

 

 

 

Vi försökte. Allt vad vi kunde. Men vintern överlistar oss alla till slut. 

Nu ska jag bara komma på hur fan jag ska överlista den där vidriga plogbilen som tycks ha en förkärlek till att ploga just utanför mig och som inte bryr sig om att gnistorna flyger kring skopan eller att han/hon drar med sig de tre översta centimetrarna av asfalten när han/hon drar fram. Och just ja, nämnde jag att den är nattlevande, plogbilen? Den är som aktivast runt fyratiden. Den jäveln.

 

 

Helgen är här och man hör hur förfestmusiken är igång och hur klackbeklädda fötter klampar fram i trapporna.

Det medför alltid ett pirr, känslan av att kvällen ännu har massor att erbjuda. Det där med att få piffa sig oigenkännlig och avnjuta första klunken av iskallt, krispigt vin. Gå ut och känna basen i brösten och luta huvudet bakåt och bara se alla färger av lamporna som blinkar i takt med musiken. Ruset och bruset, natten som aldrig tar slut.

 

Jag hör fnisset i trapphuset och vet hur de känner, men det var längesedan jag tog mig ut nu. Längesedan den där perfekta utekvällen infann sig.

Nu när jag hör de där välbekanta ljuden påminns jag av att det faktiskt är lördag och att det finns dem som börjar sin kväll just när jag är på väg att avsluta min. Deras höjdpunkt är här medan min måndagsångest börjar vakna.

Mitt smink är redan avtvättat och jag ligger iförd trosor, t-shirt och raggsockor med datorn i knät och lyssnar på lugn och sövande musik. När de hoppar på dansgolvet till de senaste låtarna så klipper jag desperat med ögonlocken i hopp om att vinna några extra vakna sekunder framför ett avsnitt av serien jag just nu följer.

Ja, det där pirret som känns när jag hör de uppspelta ungdomarna i trapphuset blir svagare för varje helg som går. Det är min ungdom som desperat dödsrycker medan den sakta kvävs under alla år som successivt läggs över den. Trycket ökar och jag ser maktlöst på. "Du kan somna in, det är okej" viskar jag men så hörs "Har du cigg?!" gastas i trapphuset och min ungdom fortsätter streta emot.

 

Tur är väl kanske det, det vankas ju trots allt ett Summerburst i juni. Och då tänker jag inte vara en dag över 19. Men fram tills dess är det okej att bädda ner sig tidigt med håret i knut och en vetekudde vilandes på axlarna. 

 

 

 

 

Avocado, denna mirakulösa ... grönsak? (Snabb googling :"Tomater, gurka och avocado är egentligen frukter men benämns som grönsaker på grund av avsaknaden av sötma". DÄR SER MAN!)

Idag har varit en lång dag. Jag fick kanske tre timmars sömn inatt och har sedan försökt vara människa på jobbet. Igår lovade jag mig själv ett armpass på gymmet men under dagen blev jag allt mer förlåtande mot mig själv och tänkte att jag istället var värd en stor kopp te och en pinsamt tidig inbäddning. 

MEN SÅ FLÖG DET FAN I MIG, SER NI!

Jag gick till gymmet i alla fall, slogs med en grotesk flock nyårslovare och tröttade ut min vaga överkropp på ett tillfredställande sätt. Gott så. Jag traskade hemmåt, glad och nöjd med mig själv.

För jag visste inte. Jag visste inte vad som väntade.

 

Jag hade på sin höjd varit hemma i fem minuter och slängt ihop en fullkornswrap som skulle in i ugnen när det ringde på dörren. En ung man i keps står utanför och jag tänker att han kanske vill sälja plastpåsar eller jultidningar eller krambjörnar eller vad ungdomar idag säljer. Jag öppnar dörren och vi hälsar men sedan blir den unga mannen tyst tillräckligt länge för att jag ska bli något obekväm och för att mina ögonbryn ska höjas på ett frågande vis. Då öppnar den unge mannen munnen:

Va? Jag blir lite ställd, varför ringer han på hos just mig, jag bor högst upp? Följde han mig från gymmet? Studerade han min krumma kroppsföring, analyserade min ålder och min mentalitet, och konstaterade att jag nog var en sådan som gärna åsidosätter en kvart av min kväll för att förse slynglar med nikotin? 

"Nej, jag har något i ugnen." säger jag. "En Tortilla."

Jag känner alltså att jag måste förklara mig till varför jag inte ställer upp på denna kriminella handling. Att jag naturligtvis varit mer medgörlig om det inte vore för det faktum att jag just skapat en potentiell dödsfälla i min ugn som inte får lämnas obevakad. Den unge mannen synar mitt uttalande, bedömer min trovädighet som låg då han ju vet att jag nyss kommit hem och säger spydigt:

Han vet inte att jag är hungrig som ett vilt hunddjur och att mina tankar de sista minutrarna på gymmet endast kretsat kring tanken på min wrap. "Vem fan har en tortilla i ugnen" tänker han kanske, då jag inte tog mig tiden att förklara min kulinariska uppfinning utan helt enkelt kortade ner det hela. Ja jag har då ingen aning om vad han tänker, ty han verkar ha ett invecklat psyke, den unge mannen, men jag vet att han inte tror mig.

Här kan man tro att hela scenariot ska avvecklas då jag visar mig motstävig mot eventet, men den unge mannen avviker inte utan står med sin blick precis lika låst i min som den varit sedan jag öppnade dörren. Det hela ter sig lite otäckt varpå jag blir aningen vred och säger något bitskt att:

Jag ser en svag aning av uppgivenhet hos den unge mannen men han rör sig fortfarande inte.

Den unge mannen ser tydligen min uppmaning som absurd. Vem är jag som tror att man bara knackar på hos folk hur som helst för att be dem köpa snus? Är jag labil i sinnet eller? Ofta någon köper ut hur som helst.

En mindre ärlig önskning från min sida och jag stänger dörren i den unge mannens ansikte varpå jag hör honom gå ner för trapporna och försvinna ut genom porten. 

 

Jag åt min wrap. Tog ett bad. En varm dryck. Gjorde lite kvällsyoga. Nu sitter jag här. Men något känns märkligt. Den unge mannen letade sig in i mitt huvud. Klamrade sig fast. Och där sitter han än. Som en snus under min överläpp.

 

Igårkväll så började klockan närma sig midnatt och jag satt i sängen och stirrade maniskt framför mig. Den 2,5 timmar långa tuppluren jag tog klockan 15 samma dag satte käppar i hjulet för att få någon slags nattro. 

Jag insåg att det var lika bra att traska upp och försöka mig på att sträcka ut de så kallade musklerna jag har och som jag i ett tidigare blogginlägg nämnde alltid har en förmåga att vara för korta. Så jag slet undan bordet från vardagsrumsmattan och improviserade ihop ett slags yogapass i skenet av julstjärnan.

Då jag i grund och botten är lite utav en rastlös själ (jo, det är sant) så tröttnade jag efter sisodär drygt en halvtimme av att precis alla töjningar gjorde vansinnesont, så beslutade jag mig för att försöka mana fram lite balans istället.

Om vi säger så här; min vighet är minimal, mina muskler så gott som obefintliga och min balans är negativ. Typ minus 13 kanske? Någonstans där. 

Så tadaaa! Ett nyårslöfte uppenbarade sig, så svag och kallsvettig av all fokusering lovade jag mig själv att faktiskt tillbringa lite mer av mina vakna timmar på ett ben. För man vet aldrig när man blir av med ett av dem. Tjoff ba.

Och för att förstärka min insikt fick jag syn på detta andpar idag. Ett tecken tydligare än något.

 

 

Här har vi en oerhört duktig talare som ger hopp om dagens ungdom. Värt att kika lite på. Härligt.

 

Friskis och Svettis har en bra lösning. Då jag redan har ett årskort på mitt vanliga gym köpte jag ett 10 gångers-kort hos Friskis. 500 kronor skulle det kosta, vilket innebär att jag på så vis spar in 25 kronor per gång då ett enstaka besök kostar 75 kronor. Gott så.

Jag köpte det här om dagen. 

"Det tillkommer ju 100 kronor som årsavgift också" sa damen i kassan samtidigt som hon knappade på tangentbordet.

"Jaha..." sa jag och blev direkt avbruten "Och 50 kronor för kortet, men det är ju livslångt, liksom. 650 kronor tack!".

Schyrre, Friskis. Jag spar in en tia per pass. Det kan jag ju få en halv proteinbar för, perfekt. 

Nåväl, man kan väl inte sätta prislapp på hälsan va? Så kan vi bortse från det faktum att jag lika gärna kunnat lägga på 500 kronor och fått ett halvårskort, men detta upplyste inte kassörskan om. VAR GÖMMER NI LOGIKEN, FRISKIS OCH SVETTIS?! I OMKLÄDNINGSRUMMEN ELLER BAKOM BENPRESSEN?! FÖR I KASSAN FINNS DEN FAN INTE. 

Nåväl. Valuta för pengarna var det ja. Gäller att ta ut sig ordentligt. Jag skulle ha tagit en bit tårta i onsdags. Fan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tror att mina muskler är långsamma. Alltså, att de inte riktigt hänger med. Att de är blåsta, helt enkelt.

Jag har tränat regelbundet i, tja.... vad ska vi säga? En längre tid.

Jag får träningsvärk efter varje pass. V a r j e . P a s s .

När man tränar regelbundet så vänjer sig kroppen vid ansträngningen och anpassar sig efter utmaningen så att man lättare kan hantera den. Man blir starkare. 

Ja visst, jag kör tills jag blir trött. Ökar både vikter och set. Men ändå. 

Jag googlade åkomman. "Ständig träningsvärk". Tog mig in på diverse forum, letade en lösning. Höll tummarna för att det skulle finnas hjälp att få. Ett kosttillskott? Ett utarbetat stretch-program? Märkliga sprutor från thailands svarta marknad? 

Nej, tydligen så är det olika från "person till person" och något man förväntas "leva med". 

Är jag ensam om att tycka att man tränar för att kroppen ska må bra? Att vakna med känslan "Fan, vad stark jag är!" och "Mmm, mina leder är verkligen följsamma nu för tiden.", istället för lårmuskeln blivit två decimeter kortare och en önskan om att nån jävel ska ligga på det gamla Konsumtaket och snipra mig innan jag måste ta mig ner för trapporna och gå ut.

Något är fel, helt enkelt. Jag känner ju det.

Det är inte längre roligt att alltid komma sist ut ur kontorsbygnaden för att jag måste stötta upp mig med båda räckena i trappen och liksom avlasta så mycket tyngd jag kan från mina stackars ben. Det är inte heller så lattjo att jag måste ha hjälp med att lägga upp gratängformen på högsta hyllan efter diskning dagen efter att jag kört ett armpass. Sen är jag less på att se fullkomligt vanställd ut med ansiktet förvridet i en avskyvärd grimas varje gång jag ger mig på konststycket att försöka ta mig i och ur ett fordon.

 

Men jag måste fortsätta.

 

För tydligen blir det en beach även 2014. Och någon gång ska väl även en bild höna hitta ett frö. 

Jag menar, det måste ju ge nått? No pain no gain, va? Solsken i slutet av tunneln?

Sååå... Ses vi vid hantlarna eller? 

 

 

 

Det här med att det är torsdag och snart slut på julledigheten pekar försiktigt på Den Lilla Ångesten som ligger ihopringlad och slumrar i botten av bröstkorgen. Det är dags att vakna snart.

Här händer det annars inte mycket. Nyåret har passerat i form av en fasligt lång långpromenad, hemmagjord pizza och oändligt antal avsnitt The Walking Dead. Och så lite fyrverkeri-span, så klart. 

Inte många löften har uttalats mer än att skaka av sig det där bistra 2013 och tassa kisande in det nya 2014. Och kanske vara lite snällare i allmänhet, både mot sig själv och andra. Det känns lagom. 

 

Friskis och Svettis besöktes igår i sällskap av halva regionen. Där bjöds det på både träningspass och tårta, dock var tårtan snudd på orörd. En lite felberäkning av Friskis och Svettis, kanske. Är det någon gång nyårslöftena hålls så är det ju första januari.

Jag gav mig som vanligt besinningslöst på mig alla maskiner som kunde erbjuda ansträning för överkroppen då den fått vila lite väl mycket den sista tiden och benen med det sargade knäet fått lida. Så idag så får jag vara glad om jag får upp dörren tll gymmet för att köra benpasset. Att ställa in vikterna kommer sannerligen bli en utmaning, då de svider att bara sitta här och knappa.

Nu ska jag ge mig på den vidriga uppgiften att dra en tröja över huvudet. 

Och hör ni, 2014 blir nog okej tror jag. Som Zlatan skulle ha sagt "Det löser sig".