Susanna

Det finns en butik här uppe i Umeå som jag är väldigt förtjust i. Förlåt, VAR väldigt förtjust i. Tillåt mig berätta.

De senaste gångerna jag har varit in där har de liksom blivit mer och mer påflugna. Jag gillar att gå runt och strosa helat utan mål, i lugn och ro. För all del, personalen, visa er gärna och kvittra "Det är bara att säga till om du behöver hjälp" men sen bör de ge mig utrymme. Tro mig, jag kan spendera för mycket av studielånet helt på egen hand, tack så mycket.

I början gjorde de så, men sen blev det mer och mer intensivt. "Och vad letar vi efter idag då?", "Åh, den där kjolen du håller i är himla fin, har du sett de här också?" eller den märkliga "Det här linnet jag har på mig har precis kommit in, visst är det fint?". Vad svarar man där, liksom? "Nej, jisses, ingenting för mig ska du veta!"

Men vid det senaste besöket gick det för långt, och det av självaste ägaren av butiken.

Jag håller i en klänning och står och kollar på ett par byxor när hon kommer fram.

 

"De där byxorna är bara för härliga, hittar du storleken?" varpå hon kommer fram bredvid mig och antar min storlek. "Medium. Byxlängden är i tum, de som hänger här kanske är lite korta för dig, de finns ett par längre med, men prova dessa så tar jag fram de andra om de behövs. Klänningen du håller i är lite... speciell i passformen. Du har tagit två storlekar?" "Ja, jag tänkte...." "Bra, de är som sagt speciella. Du ska få med dig en annan klänning också så du kan få en bra känsla i provrummet också om den där inte bli bra. Vad sägs om den här?" "Nä alltså, jag ville bara..." "Den här då, faller väääldigt fint?" "Ja, men nä, jag tror..." "Gillar du att visa ryggen? Här har vi en väldigt fin modell som är himla läcker i ryggen" "Okej, jag kan prova den..." "Bra, för man vill ju liksom få en bra känsla också, det kan ju vara så himla tråkigt att inse... Alltså nu pratar jag ner klänningen väldigt mycket hör jag, den sitter säkert fint på rätt kropp."

 

....

 

Men va?! Vad händer? Jag har nog överlevt ett flertal nederlag i provhyttar i mina dagar, så det behöver hon faktsikt inte oroa sig över, men att få butiksägarens "Alltså, ta med dig nått annat in, för det här fodralet kommer du fan inte kunna klämma ner dig i" var ju nått nytt. Jo, det var så jag tolkade det.

 

Jag gick in i provrummet, väntade tills jag hörde att hon satte klorna i en annan stackars sate, sen flydde jag illa kvickt ut (efter att ha hängt tillbaka plaggen, jag är väl ingen vilde heller).

Sen gick jag och spydde galla över den just skedda situationen länge och väl, och Andreas lyssnade och spelade medupprörd mycket väl.

Jag och Linnea gick igenom en lågkaloridiet som varande i 11 dagar under september månad. Anledningen var att vi skriver en C-uppsats som  har med ämnet att göra och ville se vad det hela gick ut på. 800-900 kcal per dag var allt vi fick inta och det via såna där klassiska soppor och bars. Vi hittade även en "pastarätt" som var helt acceptabel som måltidsersättare, så det gick ingen större nöd på oss. 

Det vi dock drabbades av var ett enormt sug efter att få äta något friskt, som morötter, eller det Linnea helst av allt ville ha- sockerärtor.

Så lyckan var stor när vi satte tänderna i den första grönsaken när dieten var över. Vi uppmanades att inte börja med normal kost direkt, utan att byta ut en måltid i taget och sakta fasa ut dieten. Vår handledare rekommenderade oss av förklarliga skäl att börja med att byta ut frukosten, vilket nog hade varit klokast, men vi kände för en kräftskiva.

Sagt och gjort!