Det blir Summerburst 2013 och plötsligt är livet magiskt igen. Anna, Karin, Anders, Mattias och jag styr in våra studsiga ben i Stadion och dansar hejdlöst. Danskar, ville jag skriva, men det är ju för att Mattias ska med.
Längtan är obeskrivlig, men nu ska vi inte tappa fokus från att Anik och Anton kommer i helgen för att dricka rusdryck och se Maskinen. Livet är gott nu.
Självklart bjuder jag på två guldlåtar att förfesta till, mig kan ni lita på.
Jag arrangerade lite blomster här för ett par veckor sedan. Herregud, tänker ni, finns det något hon inte kan?! Sluta, jag är bara människa, precis som ni. Detta var extra tydligt idag då jag skulle kolla till mina växter. Jag har tydligen övervattnat dem. Det rörde sig om en Murgröna och en Cyklamen.
Cyklamen har ständigt varit en av mina fiender, jag har haft ett obestämt antal av dessa i min ägo under min livstid men ingen av dem har överlevt särskilt länge utan lämnat mig ensam och skamsen med endast smutsiga krukor som bevis på deras existens. Detta trots att jag vattnar dem på fat, som man ska. Även denna gång börjar den se moloken ut, men jag accepterar detta med ett visst jävlaranamma, ty nästa Cyklamen ska stå pall.
Men.
Jag köpte ju även en murgröna. Krukväxternas lilla krigare, som man kan kalla dem. Jag tycks dock ha åkt på något slags måndagsexemplar eller en jävligt sympatiskt en, för denna tycks begå en solidarisk harakiri med sin krukpartner Cyklamen. Tillsammans ser de allt mer deprimerade ut och Murgrönan slänger torra, frasiga små blad runt sig för att understryka sitt missnöje. Jag lever nästan i en kompost i dagsläget om jag inte dammsuger en gång i timmen och min irritation eskalerar i samma rasande hastighet som Murgrönans nuditet.
Jag kan inte ens se på dem längre. På nätterna tycker jag mig höra dem sorgset luta sina själkar mot varanda i sann martyranda, och jag omvandlar mitt dåliga samvete till hat för att stå ut. De får ett par dagar till på sig att bättra på klorofyllet, sedan faller de jävlarna från balkongen.
Måndag är här och har snart passerat till allas lättnad. Ni känner det va? Hjärtat slår lite, lite lättare nu när denna vidriga milstolpe har passerats.
Jag är väldigt nöjd då jag efter arbetsdagen lyckats handla sängben och mat med mamma, slängt upp en liten kreation på väggen, städat och storkokat. Gott så. Jajaja, jag har inte hunnit med gymmet, MEN HELVETE, JAG ÄR JU BARA MÄNNISKA. Ge er nu.
Så hur var er helg?
Min spenderades som vanligt i Hudiksvall. Fredagen och lördagen bestod av lite strosning på stan och soffmys naturligtvis. Söndagen däremot var nervkittlande och ljuv.
Hudiksvall besegrade Borlänge. Det var spännande länge, jag höll på att krypa in i mig själv och en del orosmoln visade sig men innerst inne var allt så tydligt. Borlänge höll helt enkelt inte måttet och det hela raserades. Med svansen mellan benen fick Borlänge inse faktum, det räckte inte hela vägen.
Jag ålade mig likt en mask på läktaren och skrek ikapp med svärmor, sport är tydligen något jag kan gå från intresse 0-100 på en bråkdels sekund.
Självklart gjorde raringen mål, en liten utvisning åkte bad asset på också. Sån är han. Sån är jag. Dras till bad guys liksom.
Borlänges tränare blev utvisad på grund av osportsligt beteende. Det kan de ju öva lite på, tycker jag. För de lagen de kommer att möta i framtidens skull.
Sen, som om inte vinnarglädjen var nog, så av ren spontanitet och välvilja fick jag en jättefin gåva av svärmor också. Lila var den. Ja. Människor vid namn Karin har något visst, så är det bara.
Men nu! Min kreation. Eller ja, jag har slängt upp lite polaroidbilder på väggen. Fler ska tas men nu sitter de flesta av mina käraste där och stödjer mig i mitt lagande av singelmåltider och ser dömande på mig när jag försöker smyga åt mig ett glas vin kylskåpet. En ovärderlig guldkant i mitt lilla råttbo.
Nu ska jag duscha, planera morgondagen och läsa ut de sista tolv sidorna i boken som jag egentligen borde läst ut för längesen men min separtionsångest är inte att leka med alla gånger, det vet vi ju, se bara min kökvägg. Ja, det var ett rekord i kommatecken ni just fick ta del av, njut. Sov gott, vänner, det kommer jag göra.
Nu, mina vänner, ljusnar det. Är hon från vettet, tänker ni nu, det blir ju bara mörkare?! Ja, mörkret påverkar mig också, och för att citera vår käraste Anki så var/är det mörkt så ofta.
MEN!
Snart kommer mina högt älskade kumpaner Anna och Anki på pyamasparty till min blygsamma lilla etta, och helgen efter kommer Maskinen till Hudik och jag och Anki ska försöka slita tag i ett gäng biljetter till oss och våra små ögonstenar. Ljuvligt blir det.
Är det klart här?
NEJ!
Karin och Anders stannar till på väg till Umeå i december, så jag åter får chansen att valla Karin med min höjdmässigt välplacerade byst och känna doften av björk. *torkar en glädjetår*
DESSUTOM!
Det blir juldagsfest med Anki och Anna, men Anna vet det inte ännu.
Åh. Livet är så jävla härligt nu. Och i helgen blir det Hudik, så klart, för att vara innebandygroupie.
JAG ÄLSKAR DETTA!
Har nyss vaknat och ligger lyssnar på djupa andetag medan jag kollar runt på diverse bloggar. Mattias ska iväg på match senare och lämnar mig här till mitt öde, vilket troligtvis blir att ligga och kvida av träningsvärk i soffan.
I torsdags var jag nämligen på gymmet igen.
Jag gick dit bara för att kvällens resa till Hudik blev inställd och Mattias skulle komma till mig istället, så jag hade tre timmar över. Jag värmde upp 30min på löpbandet och kände mig redan där nöjd över tempot jag lyckades hålla. Sen blev det en timmes intensiv styrka och eftersom jag fått besked om att Mattias inte skulle komma över förän om ytterligare 1,5 timme tänkte jag att jag kunde ta 20 min nedvarvning på löpbandet. När 20 min gått tänkte jag att jag kunde ta 30 min istället så blir det ju 1 timme sammanlagt. Efter det kom en bra låt så det blev 40 min och då tar man ju hellre 45 min. Här började jag tänka på annat och när timern visade 50 min då var det ju bara att fortsätta till 60 min.
Kanske småpotatis för er övriga, men för mig som haft ett läskigt långt träningsuppehåll och faktiskt höll bra tempo och hissade upp och ner det där satans bandet känner att en liten klapp på axeln är jag tamigfan värd för 2,5 timmes gymmande.
Jag firade det hela med en Instagrambild, se nedan, där jag kaxigt yttrade mig om att "I morgon har gymmet träningsvärk", men det är bara för att jag är så jävla cool.
Ja, det var bara skryta jag ville, så iväg med er nu.
