Susanna -

Blodsockerdansen.

Andreas är fantastisk. Han observerar hur jag placerar saker, bäddar sängen, vinklar lampan och återskapar detta när han städar. Han köper med sig saker han vet jag tycker om och gillar att överraska mig. Han gör de saker han vet att jag ogillar, som att gå med återvinningen, fylla luftfuktaren och returnera paket.

Ja, han är fantastisk. Men han är också ett litet monster så fort hans blodsocker sjunker. Då blir han en femåring med noll tålamod och börjar hata mig med passion.

I söndags hade vi en ljuvlig morgon. Vi var till Järvzoo och vandrade genom ett fantastiskt vinterlandskap, drack varm choklad och åt ostmackor, tittade på djuren och utsikten och sedan stannade vi till vid brödbutiken och köpte med oss bullar.

Tanken var att vi skulle köpa tomatsoppa där, den är otroligt god och det var lunchtid, men tyvärr hade hon ingen soppa då hon hade prioriterat grädden till semlorna.

Det var här det sakta började dala neråt.

Middagsplanerna bestod av vietnamesiska vårrullar och jag hade införskaffat allt utom nötter och färsk koriander, och så behövde vi köpa smör också, så vi svängde in på ICA. Andreas brukar vanligtvis ogilla ICA-butiken, men nu HATADE han den.

Jag älskar den. De har fantastiska snittblommor och krukväxter, samt ett mycket bra utbud av konserver och frysvaror. Det går att strosa där, det gör det.

Jag har dock ingen dödslängtan och hade redan känt av Andreas missnöje så jag tyckte jag höll mig kort. Absolut, jag tog en bukett liljor, och så behövde jag rycka åt mig av de basvaror jag föredrar där då vi så sällan åker tid, så ja, det blev lite mer än bara smör, koriander och nötter, det blev det.

Jag blev sedan lite ställd av en typ treåring som hoppade fram bakom glassdisken, gjorde ett utfall och skrek "BÖH" mot mig, och leende tänkte jag på hur händelserik den här dagen kom att bli.

Jag var helt enkelt vid väldigt gott mod, men vid kassan började jag inse de verkliga konstrasterna i mitt och Andreas humör. Det var kö, inte lång, men med en sån där överfull vagn där allt ska delas upp i fem köp längst fram.

Säkert en ängel som handlar åt äldre som sitter i isolering, tänkte jag. Andreas såg en sadist som bestämt sig för att låsa en kassa i butiken en hel förmiddag för att jävlas.

Jag började prata lite casual om att vi skulle kunna ha en tredje kolsyrepatron då vi använder soda streamern så frekvent nu. "En tredje?" sa Andreas kort men blicken sa "Jag har väl aldrig hört något så idiotiskt i hela mitt liv?!".

I bilen ställde jag frågan man alltid bör ställa när man anar dålig stämning "Är du sur?".

Nej, han var inte sur, men jag sa att jag skulle handla tre grejer, jag vet att han hatar att strosa i matbutiker och särskilt i den där jävla skitbutiken.

Jag har erfarenhet inom detta, så jag vet hur jag ska göra. Vi kom hem, jag såg till att snabbt som ögat slänga ihop lunch och trycka i honom det, sen efteråt ge honom dåligt samvete över att han låter sitt blodsockerfall gå ut över mig och att han borde skämmas. Sen åt vi bullar och han var extra snäll resten av kvällen som kompensation.

Som sagt, han är en fantastisk man. Men det är också han som en vacker dag kommer knivmörda mig i ostdisken på Coop för att jag inte kan bestämma mig mellan brie och chevré när han bara fått i sig en limpmacka till frukost. Och det kan jag ta så länge jag slipper fylla den där jävla luftfuktaren.

2021-01-10 @ 16:18:34 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tillbaks till ritbordet.

Jag var ledig till och med onsdag denna vecka, så även Andreas. VILKEN ledighet sen. Vi tog vara på den. Sög musten ur den.

Ja men det var långa solskenspromenader va, det var tv-spel, trerätters och vin, diskussioner och framtidsplanering osv osv va.

Livslustmätaren tickade stadigt upp och slog i toppen innan det var färdigt. Vi var nya människor.

Det var det här som hade fattats oss, vi har ju varit så trötta, nu var vi återställda.

För så har jag känt, att jag varit så mosig i huvudet att jag behövde reboota, och den här ledigheten höll liksom in min startknapp i 30 sekunder, jag fick starta om och var nu uppdaterad.

När torsdagen kom så var jag redo. Jag gick upp, ingen snooze, nä så gjorde bara gamla Sanna. Kom i ordentlig tid till jobbet, dagen gick smidigt, jag gjorde lite ärenden på vägen hem och kom hem fortfarande full av energi. Men herregud, jag lagade matlådor och gjorde smoothies på skåprens, städade bort allt ledighetsdamm och slängde in de uppsättningarna av myskläder som varit min borg under julhelgerna i tvättmaskinen. Allt bara flöt på och jag kände det, att Sanna 2.0 är här nu. På riktigt.

Jag gick och la mig efter att ha hemmaspaat lite och yogat, läste några rader i boken jag bytt ut mobilscrollningen mot och somnade in, snävt inlindad i min egen självgodhet, till tanken att "imorgon är det fredag, då kommer jag hem till en skinande lägenhet och har MASSA tid och energi till att göra massa roliga saker!"

Sen kom fredagen. Alltså. Sanna 2.0 hade tydligen massa barnsjukdomar och behövde återkallas för att slipas vidare på. Självklart får ni pengarna tillbaka.

Dagen gick så långsamt, var tillsynes ändlös. Sen kom kvällen som under gårdagen känts så löftesrik, och där jag låg i soffan och kämpade mot blytunga ögonlock framför youtubevideos jag tar till när jag saknar inspiration och inte för mitt liv kan välja något som känns kul. Tröstvideosarna. Det kan ha försvunnit en halv förpackning Häagen-daz salted caramel också, omöjligt att säga säkert, hela kvällen är som en dimma.

Så mycket högmod, så djupt fall.Tillbaka vid ritbordet som alltid. Men jag har åtminstone fortfarande en välstädad lägenhet. Och myskläderna är rena. Jag kanske bara backar för att ta sats, som det så käckt heter. Och det finns minst en halv Häagen-daz kvar i frysen. Kanske att jag kan nylanseras på måndag? Ja. Hej så länge.

2021-01-10 @ 09:39:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Naturmänniskor.

Mäh, jag hittade ett opublicerat inlägg. MED BILD OCH ALLT. Om något som väcktes i oss och sedan dog ut igen. Så kan det gå. Så går det oftast, rättare sagt. Men i år kanske det blir annat. Mer naturrutan åt folket. Eller åtminstone åt mig och Andreas.

Jag lägger upp det nu:

"Pandemin ställer ju minst sagt till det, inte nog med det uppenbara hotet mot hälsan i form av att drabbas av skiten och eventuellt stryka med, men det blir ju även psykiskt påfrestande. Då man måste hålla sig hemma vid förkyldningsliknande symtom så har jag haft två sjukveckor på grund av halsont och hosta sedan det här började, även om jag haft orken kvar och inte varit så hängig som man vanligtvis är när man väl väljer att stanna hemma.

Det leder ju till en del klösmärken på tapeterna om vi säger så. Det är grundligt städat här hemma, jag är en jävel på att vispa ihop en tiktok-kaffe på fucking nolltid och jag har utan vidare ansträngning letat mig upp till en hedersvärd level i AC: pocket camp.

Då Andreas sitter i samma båt och vi inte har oändligt med kvadratmeter att röra oss på här hemma insåg vi snart att vi behövde ta oss ut innan vi två blev en, och inte på det sensuella sättet.

Så vi begav oss ut till urskogen. Där vi inte behövde utsätta någon annan för smittrisk och vi kunde andas friskluft och sprattla loss med småbena lite.

Det första som hände var att vi stötte på en kopparorm, till min förtjusning och Andreas förtvivlan. Han är inte tokig i ormar, det är han inte.

Men det la vi snart bakom oss och vi letade oss in på lite leder, lyssnade på tystnaden, tänkte en del på björn och fick miniinfarkter när vi råkade skrämma upp diverse skogsfåglar.

Men det är ju nått med skogen, det är det. Kanske fick det extra mycket charm efter att ha varit isolerad några dagar innan, men det svors dyrt och heligt där och då på att detta skulle det bli mer av, vi skulle bli naturmännsikor! ...heter det så? Ja va? Eller? Naturister? Kanske det också.

Nåväl, sen har det varit lite dåligt väder och jag har tagit mig tillbaka till jobbet, så det har inte blivit så mycket ÄN. Men något har vaknat i oss. Naturens urkraft. Och den kallar på oss. Vilken dag som helst nu. När vi spelat ut Borderlands kanske."

2021-01-08 @ 16:15:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Prövningen.

Det slog mig just att här satt jag under föregående inlägg och framhävde någon slags dans på rosor 2020. Så var det faktiskt inte.

Årets största prövning kom att bli det förbannade julpusslet. Fy helvete, alltså.

Jag såg det på Coop och sa upprymt till Andreas, ”ska vi lägga ett julpussel?!”. Han vägrade naturligtvis då han hatar pussel men jag gav honom uppgiften att välj motivet. ”Den här tyckte jag var finast, men den kanske är svår?” Jag skrattade till. Svår? Glömde han att han lever under samma tak som en pusselmästare? Med illa dolt högmod svarade jag honom ”Jag kan behöva en liten utmaning” och rev ner pusslet från hyllan ner i korgen. Jag var så ung då. Full av liv och hopp. Naiv.

Till att börja med så var pusslet inte tillräckligt genomskuret. Jag har alltid fnissat när jag sett hur vissa pussel har ”high quality”-märkning och tänkt att vad spelar det för roll med ett pussel?! Men jo, när du lägger lika mycket tid på att först montera isär bitarna (där många också gick sönder lite) som att sedan sätta ihop det igen får man en helt ny uppskattning för ”high quality” ska jag säga dig.

Sen fortsatte vansinnet. Minimala nyanskillnader, diffusa linjer och lömska proportioner. Att ett av träden som inte bara smälte in mot den mörka bakgrunden utan också tycktes ha drabbats av någon slags reumatism och totalt avsaknade logisk kvistriktning gjorde ju inte saken bättre. Det var så mycket känslor i mig när jag la pusslet. Vrede, uppgivenhet, hysteri, sorg etc. etc. Listan var lång.

”Vad har du valt för jävla skitpussel?! Jag kommer aldrig bli klar!!! Hur kul blir det att lägga ett julpussel i maj?! Nä, du får fan lägga klart det här, jag ger upp.” Så lät det i lägenheten dag ut och dag in.

Jag hade lovat mig själv att bli klar med det innan jul och även om det såg hopplöst ut så gick det vägen tack vare att en episod halsont tvingade mig till att stanna hemma från jobbet. Men det ärrade mig. ”Detta var mitt sista pussel” tänkte jag.

Men 2020 var inte klar med mig.

I julklapp av min äldsta systerdotter fick jag nämligen ett 2000-bitars med en leopard på, något jag vanligtvis hade blivit väldigt glad över men som nu kändes mer som ett hån. Jag spelade in en upprörd snap om där jag röt att det fan i mig får komma att bli ett gemensamt projekt när vi kan umgås igen. Det tyckte hon lät "mysigt". MYSIGT. Hon vet inte. Hon är där jag var för en månad sedan. Full av liv och hopp. NAIV.

Vi ska lägga pusslet tillsammans. Jag ska iaktta hennes livsgnista sakta krackelera och falla isär, pusselbit för pusselbit. Se vansinnet i henne växa så det knappt får rum i hennes lilla kropp. Hur hon testar olika vinklar för att försöka förstå sig på färgskiftningarna som taklampan ondsint förvrider. ”Men ska den inte vara här?! Den passar men ändå inte!?!?” Se henne vrida sig, sträcka sig och gnida nacken plågad av hur kroppen skriker efter timmar av statiskt pusselläggande.

Ja, så fort rådande restriktioner tillåter är det dags. Och det ska bli.... mysigt.

2021-01-05 @ 10:05:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ännu ett årsskifte.

Ja men ska man prata lite kort om 2020 då?

Fniss, alltså, nu när man tänker på vilket kanonår 2019 var så var det verkligen som att jag göddes inför det här svältåret. För händelserikt har det ju inte varit direkt.

Men JAG ska inte klaga. Svält och svält. Min fritid är ju inte så himla annorlunda egentligen, jag är ju av naturen liten av en innekatt och har inte varit så drabbad av restriktionerna. Och inget positivt covid-test för mig eller anhöriga heller ännu, TA I TRÄ. Det är klart att det inte är optimalt att ha hypokondri i botten när man ska vara extra uppmärksam på om man har några förkylningssymtom, så det har varit ganska så krävande, kan vi väl säga. Men utöver det så.

Högtiderna har varit annorlunda men ändå mysiga. På julafton åkte jag och Andreas runt och vinkade åt dem vi vanligtvis firar med, sedan åkte vi hem igen och åt julmat med bror på skypelänk och hade en stillsam hemmajul. Nyåret spenderade jag själv här hemma, spelandes tv-spel och lagade matlådor, sen kom Andreas hem strax innan tolvslaget och vi skålade in det nya året.Himla harmoniskt alltså.

Om jag har några nyårslöften? Nja. Kanske inte vara så bekväm. Få saker gjorda. Planera bättre. Ta sig tid till att skumma mjölk till kaffet lite oftare. Vila mycket. Inte känna att man behöver göra saker hela tiden. Och vara bekväm. Något sådant. Och så tvätta händerna ofta då såklart.

Och så håller vi tummarna för ett 2021 som så småningom innebär mer kvalitetstid med vänner och familj. Lite mer i alla fall.

Gott nytt!

2021-01-04 @ 09:24:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()