Jag har fått en ny mobil. Och köpt en snög...
Jag har fått en ny mobil. Och köpt en snögubbe. Det fina med detta är att jag kan ta kort på snögubben med mobilen. Fantastiskt.
Att lura sig själv på en utgång.
Men så kom jag på det faktum att det faktiskt är lördag. Så jag slog upp ett glas vin. Började lyssna på bra musik. Fick feeling och slog upp ett glas vin till.
Helt plötsligt kom jag på ugnen. Den var ju på! Men jag var inte hungrig längre. Jag hade alltså tidigare blandat ihop min hungerskänsla med ett vin-sug. Så jag stängde av ugnen. Men nu luktar det vitlöksbröd i lägenheten och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det.
Kom förresten på en grej med det här att förväxla vin-sug med hunger. Tänk alla onödiga måltider jag vräkt i mig. Då jag egentligen bara ville ha vin! Att jag inte lyssnade på min kropp istället. Från och med nu ska jag skärpa mig. Fråga är hur man löser detta på jobbet.
Jag hatar förresten de kvällar då man tar sig ett par glas vin och lyssnar på partymusik när man bara ska vara hemma hela kvällen. Man lurar kroppen på en utgång, liksom. Nåväl, nu fyller jag på glaset och fortsätter med mitt självplågeri. Jag får väl dansa för mig själv här hemma då. VILKA ÄR NI ATT DÖMA?
Är nere i mordstugan.
Är nere i mordstugan.
FYI
Eken ringde just. För att säga att han inte hade tid att prata med mig för att han skulle "dra en pizza med Bennie". Jaha. Själv lever man på bröd och vatten. Just det, eftersom ni är dåliga bloggläsare så har ingen brytt sig i hur jag klarar mig så här på svältningsgränsen sen jag i måndags berättade om min matbrist. Men det går bra. Jag har ännu inte handlat.
SÅ ATT NI VET.
Pizzadragaren.
It's Britney, bitch.
Den här reklamen får mig så fruktansvärt förbannad. Har ser vi Britney Spears stå och smygtitta på en gruppmänniskor som troligen väntar på henne, för det är ju det intrycket man får, men hon smiter iväg. Skiter i fansen och media, helt enkelt, för hon har andra planer. Hon ska gå till en spåkärring.
Så kommer hon dit, kvinnan erbjuder henne att sätta sig ner då hon inte spår någon annan för tillfället, och så frågar hon Brittan helt naturligt om hon vill bli spådd. Och här kommer det sjuka.
Nej tack, säger Britney, jag väljer mitt eget öde.
VA?!?! MEN VAD I HELVETE GÖR HON DÄR DÅ?! VAR DET DETTA HON LÄMNADE SITT EVENT FÖR, FÖR ATT KUNNA GE EN STACKARS SIERSKA FALSKA FÖRHOPPNINGAR?!
Det naturliga hade varit om fröken Spears svarade kvinnan att Ja det är klart som fan att jag vill bli spådd, vad tror du jag sitter här för?! Men nej, spåkvinnan kanske tidigare samma dag redan hade sett att denna lilla popdiva skulle droppa in bara för att jävlas och därför visste att det var bäst att fråga först. Nej usch, jag vill inget annat än att kräkas då jag ser den reklamen.
Månskräcken.
Jag såg den på vägen hem från jobbet. Månen alltså. Den tittade upp bakom järvsöklacken. Jag är lite känslig för fullmånen, sa jag till mina arbetskamrater som jag åkte med. Det är säkert för att det blir så ljust av den, för jag får lite svårt att sova. Då sa en av mina arbetskamrater att hon kunde känna av samma sak.
Folk säger att det är en myt, men månen styr allt vatten och människan består av över 60% vatten så det är klart vi påverkas! röt hon sedan.
Jag satt tyst i badkaret och försökte skaka av mig det hon just sagt men kunde ändå känna hur det kröp i mig.
(Hahaha, såg just att jag skrev badkaret, menar naturligtvis baksätet. Vad tror ni att vi gör efter jobbet egentligen?!)
Jag kunde verkligen känna hur vattenpartiklarna i min kropp rörde sig och drogs, mot sin vilja, mot den orange-gula tingesten som skräckinjagande spanade på mig bakom bergens siluett.
MEN LÅT MIG VARA! ville jag skrika mot den självgoda runda mångubben, men insåg att det kunde riskera att jag blev utslängd från samåket och fick gå resten av vägen hem, så jag satt tyst i min egen rädsla.
Väl ute ur bilen gick jag med snabba steg mot lägenheten med månen tungt hängades på min ryggtavla. Jag förbjöd mig själv att vända mig om men jag visste att den iakttog mig, hångrinandes från sitt himlavalv.
Den kände min skräck och skrockade över detta. Den visste att jag inte kunde göra något. Den visste att jag visste att jag inte kunde göra något. Mitt livsvatten skulle dras mot den, jag skulle komma att vrida och vända mig med en utomjordlig oro tills lakanen låg slingrade likt giftormar i min säng....
....Men va?! Varför ska jag alltid spåra ur så här?! Ibland när det är fullmåne får jag för mig att jag sover dåligt. Det var allt jag ville säga egentligen. Förlåt.
Toalocket.
När jag ibland frågar Eken om det finns något han vill att jag ska jobba på (enbart för att sedan få läsa upp de 7 A4:an jag sammanställt, naturligtvis) så brukar han svara att han vill att jag ska bli bättre på att fälla ner toalocket.
Och detta förstår jag inte, det är väl bara opraktiskt att ha det nerfält?
Visst bakterierna flyger i luften vid spolning och landar på våra tandborstar, jajaja, det man inte dör av gör en starkare. Som en bekant från Luleå sa "Jag tror att man blir friskare av att äta chips direkt efter att man kliat sig i röven.". Så långt skulle nog inte jag vilja sträcka mig, men grundtanken är ju fin.
Jag märker nu att det börjar bli en smula smaklöst att läsa detta, men då vill jag åter igen hänvisa till det man inte dör av o.s.v.
Visst, jag kan själv vara lite insiktsfull och tänka att toalocket finns där av en anledning, men brukar inte männen vara de som lämnar ringen och hela helvetet uppfällt? När vände detta? Har jag närt en feminist vid min barm?
Men jag har försökt bättra mig. Men saken är den att jag oftast kommer på detta efter att jag spolat och då ser jag absolut ingen funktion i det. Förutom att värna om husefriden, naturligtvis.
Men är det att fälla ner toalocket som står i vägen för mig då det gäller att bli den ultimata flickvännen så kan det vara värt ett försök. Men inte denna vecka.
Ofrivillig matvägran.
Nu kan jag göra hur jag vill.
Jag sover på soffan och kollar på tv invirad i vårt gemensamma dubbeltäcke. Jag kan lämna toalocket öppet utan att han klagar. Jag kan poppa min s.k. skitmusik hur högt och hur länge jag vill utan man får höra det klassiska "Jag får aldrig lyssna på min musik, det ska alltid vara som du vill, bla bla bla."
Men jag har faktiskt mest tråkigt. Faktiskt.
Jag skickade ett sms till min personliga getbonde i söndags då jag erbjöd honom att flytta in och hålla mig sällskap i veckan. Har inte fått svar på det än.
Det värsta är att jag redan har slut på mat. Jag måste ha lunch för tre ytterligare arbetsdagar, men detta innebär att jag måste åka till affären och det vill jag verkligen inte. Verkligen inte.
Det är ju mörkt när jag kommer hem nu och jag hatar att köra bil i mörkret på vintern. Och finns det något jag hatar mer än att köra bil i mörkret så är det att gå till affären i mörkret. MEN JAG KOMMER JU FÖR I HELVETE ATT SVÄLTA IHJÄL. Och då får ni ångra er.
Men om (OM) jag nu skulle ge mig iväg till affären för att köpa mat så innebär detta att jag måste tillreda den här hemma också. Och det är så jävla tråkigt att laga mat när man är själv.
Det är ju som det där gamla talesättet- Man kan leda en häst till vattnet men man kan inte få den att dricka. MEN SÅ LED MIG DÅ FÖR SATAN.
Nej, nu tycker jag att vi gör så här. Vi slår vad om hur länge jag klarar mig utan att handla mat. Jag satsar på hela veckan. Då kör vi igång.
Jag har ju faktiskt ett gäng ekologiska digestivekex.
Slutet på något vackert.
Jag inledde en vänskap med fantastiska kvinnor, men jag visste att jag bara hade dem till låns. Någonstans i mitten så funderade jag på att helt bryta upp kontakten, i rädsla för att bli sårad längre fram, men efter noga övervägande så insåg jag att det skulle vara värt det.
Det har hänt mycket i våra liv. Alla har stadgat sig, två har fått barn och jag har fått ett nytt jobb. Vi har lyssnat på varandra över te och obestämbara mängder vin och drinkar. Suckat över män och övriga idioter. När världen varit kall och hård har vi i alla fall haft varandra.
Visst har vi bråkat ibland. Inte alltid kommit överens. Men vi har alltid hittat tillbaka. Alltid.
Men nu är den sista säsongen uttittad. Tack för den här tiden Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda. Jag kommer aldrig glömma er.
Att känna sig smutsig.
Här sitter jag i lugnan ro och lyssnar på min playlist vid namn Sköningar. Helt plötsligt börjar en låt spelas som jag inte riktigt känner igen, så jag antar att det är reklam. Men reklamen tar aldrig slut. Jag öppnar upp listan och tar mig en titt, och vad är det jag ser? Jo, någon har lagt till TVÅ Miley Cyrus låtar i MIN playlist.
Jag har tagit bort låtarna ur listan, skrubbat mig med stålull och ryckt bort mina fingernaglar. Men jag kommer aldrig kunna bli ren igen.
OTÄCK!
Två fridasusannaj.
Men ett intresse var väckt. Vem var denna vackra kvinna som lockades av folkmusik och färilabor? Jag letade programmet de sett mig i och tvingade mig igenom 1 timme av folkmusik. EN TIMME.
Frågor väcktes allt eftersom programmet gick. Varför har Görgen med G en blå stråke? Är den intensiva blicken han får när han spelar av vällust eller av vansinne? Hur kan någon lyssna på detta dagarna i ända utan att vilja mörda? Men, den viktigaste frågan började uppkomma när jag tvingat mig igenom tre kvart av frenetiskt fiolspel och hysterisk hambodans. Var är kvinnan med mitt ansikte?
Jodå, hon dyker upp. 54 minuter in i den 57 minuter långa dokumentären. Jag tänker därför misshandla mina två arbetskamrater imorgon då de inte nämnde att det är alldeles i slutet. Min måndag är förstörd och så hela veckan.
HÄR kan även ni se dokumentären om Görgen med G. Men då jag vet vad ni egentligen är intresserad av så printscreenade jag skönheten. Det är alltså min lookalike till vänster. Den andra är inte helt oväntat i från Färila.
OMG
Men hörrni, det är ju bara lördag en i veckan. Oh my god! som min nya arbetskollega Markus brukar säga. Och så ser han ut som jag gör på bilden. Minus vinglaset. När chefen ser.
Happy friday.
Och nu har jag officiellt gått ur arbetsförmedlingen. Säg grattis. Visst, skammen kommer vara ännu tyngre när jag säkert om några månader måste gå dit igen och be om att de åter ska förbarma sig över mig. Men nu firar vi istället tycker jag. Skål! Och jag har gjort halsduken på bilden under själv. Inte illa va?
Rangutangen.
Men. Det är inte därför jag skriver. Utan för att detta ämne väcker ett minne i mig.
Jag och min barndomsvän lekte en ordlek när vi var 14,15 någonting. Temat var djur och man skulle ta sista bokstaven och komma på något djur som började med detta. Jag sa något som slutade på R, nu minns jag inte alls vad det var, men det är inte väsentligt utan det viktiga är hennes svar: Rangutang. Hon var säker på att den hette så. Rangutang. Va?! Människan har gått runt i över ett decennium och trott att dessa rödlätta primater heter Rangutang! HAHAHA! Helt. Jävla. Fucked. Up. Ja, herrejesus.
Samma vän höll upp en fadderbroschyr med en söt liten flicka från indien eller något dylikt land på och yttrade dessa ord: Ja men se här nu då. Den här vill man ju vara fadder åt, men tänk om man får någon ful unge då? Jag tycker att de luras när de visar upp så här söta barn.
Ja, vad ska man säga? Jag älskar den människan.
Jag hade skumparty i mitt kök igår. Och ni...
Jag hade skumparty i mitt kök igår. Och ni var inte bjudna.
Självömkan.
Kollade just på klockan och blev besviken över att den bara var halv fyra. Jag vill ju sova nu. Det är allt jag gör nu för tiden, jag sover och sover. Och stickar. Eken funderar på att skicka in mig till ålderdomshemmet här bredvid, men vem skulle då nypa honom i kinden och kalla honom för tokfrans?
Igår gick jag och la mig halv åtta. Eken kom in i sovrummet och frågade om jag skulle sova NU?! och jag sa att jag bara skulle kolla lite family guy och att jag sen skulle komma upp igen. Men jag visste ju att jag ljög.
Dagarna flyger förbi när man sover så här mycket, men vad ska jag göra då?! JAG MÅSTE JU LYSSNA TILL MIN KROPP. Så jag sover. Mycket och länge.
Jag tror det har med hösten att göra, och jag intalar mig själv att detta är en fas, en omställning till den nya årstiden om man så vill. Att jag kommer vara pigg och nyladdad med energi när snön faller. PÅNYTTFÖDD. Även om det känns jävligt avlägset just nu. Inte ens hysterisk hets-techno får det att rycka i småbenen på mig.
Sjuk är jag också, har jag sagt det? På jobbet sitter jag och försöker ständigt få medlidande av mina nya arbetskamrater. Jag har så ont i huvudet, säger jag rakt ut i rummet, så att alla ska höra och få en chans till att sympatisera. Man hör små spridda, dämpade jaha, men det är allt jag får. Men, men. Man är väl en fighter, bara till att bita ihop, säger jag sen och försöker läsa deras ansikten.
Kanske att de får en liten orosrynka mellan ögonen? Blir lite blöt i ögonen? Ser mig som den lilla flickan i en sal på lasarettet som bär sin börda utan tårar med ett barnsligt hjältemod?
Nej, deras stela, kalla ansikten fortsätter att stirra på skärmarna framför sig. SER NI MIG ENS?! FINNS JAG I ERA PERFEKTA SMÅ VÄRLDAR?! skriker jag och slänger headsetet i väggen så alla rycker till en smula. Sen blir jag kallad in till chefen och får lova att det aldrig ska upprepas.
Jag har så ont i huvudet, säger jag när jag satt mig på min plats igen. Då ger ett av de stela, kalla ansiktena ifrån sig ett ljud. Va? Sa någon något? Nej, det var nog bara en harkling. Men nog fanns det lite medlidande i den harklingen. Ja, jag tror nog det minsann.
RIDÅ!
Jag kallar denna bilden: Huvfudvärken.
Måndagsmorgonen.
Här loggar man in på måndagsmorgonen och upptäcker att inlägget under har blivit spammat av någon Steffo, precis som hos storbloggarna. Ojojoj. Nu börjar man komma upp sig vettni. Vill dock tillägga att jag blev lite besviken då jag upptäckte att det inte var mr Törnqvist, livsnjutaren himself, som försökt nå mig
Annars då? Jo, täppt i näsan så utav helvete och allt som hör där till. En dag man nog skulle varit hemma, men då jag hade en sjukdag förra vecka på grund av feber så är det bara att pallra sig iväg till jobbet idag. Slutar dock vid två så jag ser ingen anledning till att hänga läpp för detta.
Och tack för de hjärtliga gratulationerna i föregående inlägg, det värmer i lillhjärtat ska ni veta.
Nej, nu ska jag trycka i mig resten av gröten jag mödosamt kokat ihop för att sedan vira halsduken 30 varv runt gamnacken och knata iväg mot nya äventyr.
Och även jag har inte kunnat stå emot förändringsknäppen som kommer till hösten. Och det sjukaste av allt är att det är rödare än vad som syns på bilden. Det ni.
Fyra år.
I fredags så gick jag och Eken in på fjärde året av vårt förhållande. Helt sjukt egentligen.
När jag berättar för folk att vi varit tillsammans i fyra år så skäms jag lite. Det låter jättehemskt att jag gör det, men det känns lite white trash på något vis. Att vara tillsammans med sin highschool sweetheart liksom.
Vi har ju inte tre ungar och lever på socialen eller något dylikt, men ändå känns det som att man blir lite placerad i det facket. För att man blivit tillsammans med någon som man trivs så bra med att åren bara flyger iväg.
Ja, jag skäms för att jag skäms. Men det faktum att det är tabu att tabubelägga singellivet och att ligga runt under sin ungdom gör att det helt plötsligt är tabu att vara nöjd med en partner.
Fyra år, snart dags för barn då? En inte helt ovanlig fråga då jag redogör livslängden på min civila status. Nej, varför skulle jag vilja skaffa det? Bara för att jag har haft samma kille i fyra år nu så gör väl det mig inte mogen för att skaffa ungar?
Jag vill helst utbilda mig först, ha någon form av karriär och lekt av mig lite innan. Men det kanske är där felet ligger. Man kan kanske inte leka av sig med samma partner?
Jag vill dock påstå att jag upplevt massor med nya saker och mognat något oerhört under dessa fyra år, jag leker faktiskt konstant, och jag tror inte att detta skulle ha varit så himla annorlunda om jag haft 50 olika killar istället för 1 under tiden.
Människor är olika och vi växer och mognar individuellt hela tiden, jag är bara glad att jag och Eken fortfarande växt på sådana sätt att vi fortfarande har så stort utbyta av varandra och att vi trivs i varandras sällskap. Imorgon kanske vi har tidernas bråk och packar väskorna, men de här fyra åren har varit fantastiska och jag tänker fortsätta flyta med så länge det känns så här.
Tack Eken för fyra hysteriskt roliga år!
Sjukdom.
Jag är, som ni säkert redan märkt, fruktansvärt duktig på att tycka synd om mig själv vid sjukdom eller dylikt. Dock vill jag hävda att denna självömkan enbart beror på mina närståendes (Ekens) brist på sympati. Tycker ingen annan synd om en så måste man ju göra det själv.
När jag beskriver mina symptom för Eken så svarar han alltid med samma fras: Så där har jag också haft, det går över. Jaha? Hur hjälper det mig nu?! Och hur kan han veta att vi lider av samma sak? Hans huvudvärk kan lika gärna vara min hjärntumör. Och hans hela påse cheesecruchers på 20 minuter kanske är min tarmvred.
Varje gång han säger detta så önskar jag att det är något riktigt jävla allvarligt jag råkat ut för, så han får ångra sig. Jag önskar alltså livet ur mig själv bara för vinna över Eken. Han ska allt få se, tänker jag, sen dagen efter har det gått över och jag fylls av vemod. Glädjen över att må bra vinner liksom aldrig riktigt över Ekens: Jag sa ju att det skulle gå över.
Men han har faktiskt bättrat sig på ompysslingsfronten under denna infernaliska sjukdomsperiod. Han har kokat enorma mängder te åt mig och då och då kommit för att stryka mig på kinden och titta på mig med medlidsamma ögon. Det känns som att några av mina uppfostringsförsök har börjat ge resultat. Nu ska jag bara se till att få ett kort kopplat till hans sparkonto, sen är mitt uppdrag slutfört. Mohahaha.
