Känsliga tittare varnas.
Efter de där mojitosarna som syntes tidigare så hade jag planerat in en photo-session nere vid havet, förbi de där strandhyttarna ni ser här. En fotosession som blir uttragen, plågsam och nedbrytande för samtliga inblandade.
Bilderna som följer är tagna, redigerade och uppladdade här under alkoholpåverkan, känsliga tittare varnas.
Andreas är aldrig helt tillfreds när det gäller fotograferande, men nu fick det vara så. Jag hade ju trots allt mina livs kärlekar med mig på den här resan, så de fick turas om att fotogaferas med mig.
För mig och Anki kommer ju det här med parfoton rätt naturligt. Speciellt efter två, tre drinkar.
Med Andreas blir det lite krångligare att få till de där poserna och känslan. Lite... omständigare. Det är fler saker som ska klaffa. Armar och ben ska postioneras rätt. Obscena gester ska utspelas. Fnissighet ska tyglas.
Helt plötligt är det något i vattnet som distraherar och som måste undersökas...
Och så ledsnar Anki på att fotografera och kräver att det tas en bild av henne mitt i alltihopa, och jag passar på att även fota piren.
Ordningen återställs och Anki tar åter över kameran. Jag är dock opassande.
Vi provar byta vinkel, men jag tänker fortfarande på mitt förra tilltag och tycker att jag är rolig.
Jätterolig faktiskt. Drunka i dubbelhakorna-rolig.
Men så plötsligt, under några få sekunder, så ser vi respektabla ut.
En väldigt kort stund som sagt.
Det blir för mycket. Det vackra kvällsljuset börjar avta. Mitt psyke brister.
Jag försvinner på nytt, för alltid, ut i havet.
Ridå.
Palmer, sol och flygplansläge.
Jag och Andreas tog en veckas semester i värmen med Angelica och Anton i början av november. Angelicas önskemål var att vi åkte till Egypten, mitt önskemål var att få lugn och sol, Antons önskemål var bra badmöjligheter och Andreas önskemål var fri tillgång till öl. Så det blev ett härligt, barnfritt all inclusive-hotel i Egypten.
Vi flög ner till Stockholm dagen innan utlandsresan och mötte upp Angelica och Anton för att ta en natt på hotell och få några timmars sömn innan den primära semestern kunde börja. Angelica började redan där uttrycka viss flygrädsla, och berättade om visioner som innebar hemska scenarion och fruktansvärd död. Vi övriga saknade den sortens livsglädje och självbevarelsedrift och var inte nämnvärt påverkade, mer än lite nojiga om att passen verkligen var med och sånt.
På flyget så satt Angelica och Anton fram, och jag och Andreas längre bak i planet, vilket gjorde att jag inte alls märkte av Angelicas ångest. Jag kände dock med henne, det gjorde jag. Tänkte på henne och hoppades att det gick bra och så. Men så kom en sinnestämning över mig, smygande, svepande.
Angelica satt där framme och var rädd, jag däremot var trygg och lugn. Jag hade en form av övertag. Ville trycka på hennes små ömma punkter, skrämmas. Jag satt med telefonen i handen och lyssnade på podcast medan planet accelererade för att lyfta från marken. Med hakan högt och ögonen högfärdigt halvslutna spanade jag fram mot Angelicas säte och fick ett sug efter att slå av flygplansläget. För att retas. Så som jag blev retad av mina kamrater i högstadiet som var mer skillade på att åka slalom än jag. När man åkte ankarlift tillsammans och de började styra sicksack, åka slalom i liften, medan jag skräckfylld bad dem att sluta.
Nu var jag på något sätt den mer skillade flygresenären som inte var lika rädd, och jag ville pina Angelica. Jag ville hämnas min barndom. Sluta cirkeln. Men hon satt ju så långt fram och hade ingen aning om att mina små illvilliga planer, så det var bortkastat. Men ändå. Känslan där och då, men fingret vilandes över den lilla flygplansikonen. Makten.
Angelica är glad på den här bilden då hon oroade sig helt i onödan, för vi kom fram levande och frodades i den fria tillgången på sol, drinkar och god mat. Vi tog oss en dagsutflykt som innebar galet häftig snorkling och delfinspaning, men annars så var det mest mojitos och halvsovande i solstolen som gällde.
Och om drinkarna var tillräckligt goda för att hålla ut lillfingret för? Självklart. Sen är jag i och för sig inte kräsen heller. Men just mojiton på bilden var så god att överläppen till och med blev ännu mer ickeexisterande än vanligt. Så det är ett bra betyg.
Ja vi hade det väldans härligt. Det må jag säga. Och Angelica fick aldrig veta något om mina ondsinta tankar jag hade på flyget. Hon trodde jag var lika änglalik och godhjärtad som vanligt. Och jag gjorde ju inte något elakt heller, jag bara tänkte det. ...eller?
