Skendräktig i Flugis ära.
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget för att få det att gå ihop, men jag tror vi börjar med husflugan.
Jag och Andreas har ofta ett fönster eller balkongdörr öppen vilket ibland resulterar spontanbesök av sex- till åttabenta gäster. Under semestern kom det in en liten fluga som var väldigt sällskapssjuk.
Den följde efter in i varje rum men var aldrig påflugen, inte uppe i ansiktet eller så. Nä, på sin höjd satte den sig på knät eller en meter ifrån och liksom bara chillade. Den väntade alltid tills man ätit upp med att inspektera disken och ville inte ge sig ut trots halvhjärtade försöka att ibland vifta ut den. Vi, som inte är helt utan husdjurslängtan, kom att ömma för varelsen. Jag skulle till och med vilja sträcka mig så långt att kalla den älskad. "Flugis" namngav Andreas den efter att vi konstaterat att det faktiskt var lite utav en individ.
Flugis var med oss ett par dagar men försvann sedan. Den hittade väl ut, kände sig klar hos oss. Eller så ligger den död i någon blomkruka eller har blivit begravd i dammsugarpåsen. Hur som helst var han ett uppskattat inslag i vår vardag. För att inte tala om allergivänlig.
Nu hoppar vi till början av denna vecka då jag var med om något fruktansvärt. Jag jobbade min första vecka efter semester och en kollega som jobbar deltid utbrast lyckligt stirrandes på min buk där jag stod avslappnad och bakåtlutad, intet ont anande "SKA DU HA BARN?!?!". Jag svarade naturligtvis "Nej!" varpå hon insisterar "JO MEN DET SKAAA DU!!!".
Jag har inte gjort någon chockartad viktuppgång utan bär på mina sedvanliga trivselkilon sedan länge, men tydligen så ser jag lite extra gravid ut. Upplyftande att vara tillbaka på jobbet, verkligen. Lite svullen efter lunchen måste man väl i helvete få vara?!?!
Naturligtvis blev jag lite nedstämd över detta. Herregud, vi ska utomlands om en månad och ligga på playan, man vill ju inte få sneda blickar när man beställer mojitos på löpande band. Men jag har redan, kort innan påhoppet, tagit tag i så väl kost som träning och hoppas inom kort ha gjort mig kvitt min skendräktighet.
I morse så berättade Andreas att han hade drömt att han förlöste mig. Säger man så, förresten? Alltså att han hjälpte mig att föda barn, inte födas. Nåväl. Och att det var ett trevligt skeende, glädefyllt.
Varken jag eller Andreas har i dagsläget några planer på att någonsin föröka oss, men han trodde att det kanske var saknaden av Flugis som kanske väckte faderskänslorna i honom. Själv började det mala i mig. Tänk om jag ändå är gravid? Jag har ju, som jag skrivit om tidigare, spiral och tar detta till trots graviditetstest sporadiskt för att verkligen förhindra någon dylik misär, men tänk om? Om kollegan hade rätt?
"Nä, fy helvete, och här har jag beklagat mig över vad hon sa så mycket. Det får aldrig komma fram i så fall. Då får vi gömma barnet"
Andreas var inte sen att vara med på noterna "Då köper vi hus med källare".
Hellre fostra ett barn i lönndom i en form av Fritzellösning än att efter att ha varit så säker på min sak erkänna att jag trots allt är på smällen. Det skulle kanske ändå bli fint?
"Mamma, varför får jag inte komma ut?"
"Nä du förstår, älskade Flugis, för mamma hatar att ha fel. Men jag kan höja tv:n i vardagsrummet så får du lyssna på barnprogrammen innan du ska sova! Älskar dig!"
Och så skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar.
Nä, huvva, skål för min (förhoppningsvis) obebodda livmoder och för trivselkilon. Och för Flugis, naturligtvis.
