Susanna

Varför jag ej bör vistas i trafiken del 2:
Jag har civil-snuts-nojja. Alla bilar är poliser. det spelar ingen roll om det är en liten ford fiesta eller värsta sportbilen. Så fort någon dyker upp bakom mig ligger jag och krypkör tills denne kör om, sen börjar jakten, för då måste jag om igen. Detta kan reta den andra bilisten lite, men det kan inte hjälpas, för jag måste se bilen bakifrån för att kunna avgöra om det är en civil-snut eller inte. Att vara så här fruktansvärt misstänksam tär naturligtvis på mig och detta gör att jag helst inte åker bil allt för ofta, till andra bilisters glädje. Gott så.

Nu har vi lämnat det underbara B&B:et och ger oss av till Jenny i jakt på nya äventyr!

TACK!

Ullared gick bra. Nu är man trött glad och pank!

Frukost. Jag börjar gilla det här!

Vårt rum för inatt och imorgon natt. Inte så pjåkigt må jag säga... Helt jävla underbart!

Så lämnade man ju en paj på eftervärme i ugnen igår. Och vad jag vet så ligger den där än idag och frodas. Så lägenheten kommer nog lukta mumma när vi kommer hem. Tummen upp.

Göteborg bjuder i detta nu på spöregn och jag är åksjuk. Den svenska sommaren kan kyssa mig i röven!

I början av bilresan då jag körde så startade Eken en ljudbok av Terry Pratchet. Direkt fylldes jag av obehag. Den handlade om trollkarlar och sånt skit som jag hatar. Berättarrösten skar i mitt litterära hjärta och jag ville inget annat än att köra över i motsatt körfält för att avsluta mitt lidande. Men jag höll tyst, ville inte förstöra semestern så här direkt. Jag fullkomligt kokade inombords men var kolugn på utsidan. Det gjorde ont i kroppen då Eken fnissade till över de påstådda lustigheterna men jag rörde inte en min utan satt där med sammanbitna käkar och mådde dåligt.
Men så plötsligt händer det! Eken lutar sig fram och trycker på radion istället, han gillade inte berättarrösten säger han, och morgonpasset sommar slår igång. Solsken och fågelsång fyllde mitt sinne!
Tack P3 för att ni räddade min semester!

Varför Sanna inte borde då vistas på vägar del 1:
Jag kan inte ligga bakom andra bilar. Kommer inga omkörningstillfällen så ligger jag tryckt mot bilen framför. Då jag upptäcker att- oj, nu borde jag kanske hålla lite avstånd och saktar ner så märker jag att det andra bilen börjar dra ifrån lite (vilket den naturligtvis då jag saktar in och denne håller samma hastighet, logiskt) och vipps ligger jag på gasen igen för att hinna ta in på det glapp jag just skapat. Detta leder inte allt för sällan till vansinnesomkörningar. Tomma vägar och grönljus hela vägen ska det vara!

sitter här med världens torraste macka från statoil. 42 spänn fick jag betala för den äckliga jäveln. bara för att max hade stängt. satan.

Det flög in en fjäril genom balkongdörren i början av veckan, men den hittade snabbt ut igen. Dock dröjde det inte länge för än den var inne igen och den här gången flaxade den runt så utav helvete. Helt plötsligt flög den in under bokhyllan, och jag kollade efter den och tyckte att det var mycket märkligt att den skulle flyga så lågt. Där under sitter den på min linsskydd till kameran som jag letat efter hur länge som helst!

Jag blev helt lyrisk och bestämde mig för att rädda den som tack. Då jag gick emot den för att vifta ut den så började den komma emot mig.
Jag hatar småkryp, men fjärilar är ju fina saker så dem brukar jag kunna hantera. Tyvärr så var den lite för flamsig, den fladdrade så frenetiskt att jag kom att äcklas av den. Mitt uppdrag var dock fortfarande att hjälpa den ut, men min nyuppkomna rädsla för den försvårade det hela. Först ville jag ta lite bilder, men så fort jag gick i närheten så gjorde den små utfall mot mig. Det slutade att den jagade mig tre varv runt i lägenheten medan jag skrikandes försökte ta kort på den i flykten.
 

Jag kände mig oerhört löjlig som var rädd för en lite vacker fjäril, men så fort den lilla fröet av obehag såddes så fanns det inget jag kunde göra för att stoppa det hela. Tillslut säckade den till min glädje ihop på ett blad i köksfönstret, med känselspröten tryckta mot rutan. Jag smög mig nära och tog några bilder på den orörliga fjärilen. Efter ett tag började jag tycka att det var märkligt att den satt stilla så länge, så jag blåste lite på den, men den låg fortfarande helt stilla. Den har stressat ihjäl sig, helvete! Jag förde mitt ansikte ännu närmre den lilla insekten, men då fladdrade den upp och skrämde skiten ur mig, och flög sen ut genom det öppna sidofönstret och allt var åter i sin ordning.
Den var fin ändå, även om  den för ett ögonblick äcklade mig. Den hittade ju trots allt mitt linskydd och jag är evigt tacksam för detta.

Jag är sjuuuk! Igår så jobbade jag på hotellet och bytte sängkläder i sådan hast att febern helt tog över min späda lilla tonårskropp. Så idag är jag matt och har fruktansvärt ont i halsen. En sån dag borde man bara ligga och vila, eller hur? Men nu är det så att en visit hos fabror polisen krävs för att skaffa pass åt Eken och eventuellt ett nytt åt mig till den kommande turkietresan i slutet av september.
Eftersom mitt pass räcker till september 2011 så tänkte jag att jag skulle slippa skaffa ett, men så började Eken tjata om att jag faktiskt var 12 år då jag skaffade det och att turkarna kan vägra släppa in mig i deras hemstad om de inte känner igen mig. Och det skulle ju faktiskt kännas lite surt att se Martin och Eken vinkandes lämna mig på flygplatsen.
Så trots svåra smärtor så bär det av till Bollnäs idag dels för passet, men också för ett skurset och ett maxmål.
Mozzarella sticks, here I come!

Jag har en del favoritbloggar jag slänger mig emellan då jag känner för det. Ofta så är dessa mycket underhållande och det händer till och från att jag läser ett stycke jag gillar högt och skrattar för mig själv. Det blir liksom roligare då jag får betona det som jag tror att författaren betonar det i sitt huvud. Skulle jag möta denne öga mot öga och vi skulle läsa stycket bägge två kanske det inte alls skulle låta lika, och jag skulle nog inte alls finna det hela särskillt underhållande. Men ändå. Jag pratar mycket för mig själv och skrattar högt när jag är själv, det är det jag vill ha sagt.
Ibland skrattar jag så utav helvete när jag läser min egen blogg. Använder ni mitt tonfall då ni läser så uppskattar ni den säkert också, annars gör ni fel. "Vad är det här för jävla skit-blogg?" kanske ni tänker. "Är hon helt dum i huvudet?" Men då är det ni som gör fel, hör ni det?
Spexar är något jag också gör när jag är i min ensamhet. Sen skrattar jag åt mig själv och önskar att jag inte vore själv för man vill ju att så många som möjligt ska kunna ta del av ens briljans när man väl "blixtrar till" så att säga.

Det är därför jag älskar Eken. Han är här så ofta, då han inte jobbar då förstås, och kan ta del av mina små utsvävningar. Och han dömer mig inte. Inte så ofta i alla fall. Och jävlar vad jag kämpar för att verka så vrickad som möjligt i hans ögon. Jag kan stå lite snett bakom honom och stirra på honom i evigheter, tills tristessen äter mig inifrån, bara för att han ska se mig och tycka att jag är märklig som bara står där med min tomma blick.
"Vad fan gör du?" är en underbar fråga att höra då man gör sitt bästa för att förvirra personen i fråga. 
Då han sitter vid tv:n och jag plötsligt vill gå in till honom väljer jag att entra rummet krälandes, likt en amöba. Så platt mot golvet jag bara kan ligga men ändå så jag kan ta mig frammåt. Jag kanske skrapar mina knän och andas in damm i näsan, men det är det värt. Han brukar le och skaka lite på huvudet och sen vänder han tillbaka blicken mot tv:n, och det är just det jag är ute efter. En liten, liten bekräftelse. Då lägger jag av ett högt tok-skratt av tillfredställelse och flyger upp från golvet och slänger mig i hans knä för att bita honom i halsen. Då kan han bli lite arg och tillrättavisa mig, men det är ändå okej, för han vet att jag gör det av kärlek.
Jag brukar också kunna stå bakom dörrar och vänta i en oändlighet på att han ska komma ut så jag kan skrämma honom. Men detta gör jag mest för min egen skull, för jag tycker att han skriker så roligt när han blir rädd.

För några dagar så satt jag och räknade efter och snart har vi spenderat tre år tillsammans. "Du håller väl inte på att tröttna på mig?" frågade jag honom. "Börjar du tycka att det är tråkigt att hänga med samma brud dag ut och dag in? Inget nytt, bara samma samma"
Han svarade irriterat att "Med dig är det aldrig samma samma, man vet aldrig vad fan du tar dig till"
Och då visste jag att jag har lyckats.

Dä hä va en stor gubbe när de begav säg de, men nu va en stygg läll, huga mäg!

Är hos mor och far å plöcke jordgubba! Åh tänk! Nu har föggla vare på å äte! En borde te å skjute av endäran så di lämner en i fre!

Ser ni så fruktansvärt motbjudande? Denna groteska skapelse uppkom då jag skyndade mig för att slänga soporna igår innan Martin skulle hämta mig. Jag går längst den lilla stigen och ser då att jag liksom halvt möter en kvinna. Som vanligt uppkommer dilemmat ska jag hälsa eller inte? Hon är precis så långt ifrån att man skulle kunna strunta i det, men ändå inte så långt borta att det är en självklarhet. Jag bestämmer mig för att skita i det och ser lite nonchalant ut där jag skuttar fram, men så händer det. Jag ramlar och gör det med jordens jävla mordskrik. Hon frågar naturligtvis hur det gick och säger medlidande att mossa på asfalt är livsfarligt då det har regnat. Ja jag märkte det. Då jag kommit på benen ser jag att Martin sitter i bilen och väntar på mig. Finns det nått värre än att ramla så är det ju att bli uppmärksammad då man gör det. Fan, jag skulle ha hälsat.

I morse så frågade Eken om jag ville gå upp med honom, och umgås lite innan han skulle åka. Han är nämligen nu, i skrivandets stund, på väg till sonisphere för att lyssna på Metallica.
Klockan 0600 klev han upp och jag bestämde mig för att börja vakna till. Så där låg jag och gjorde mig lite piggare...i en timme kanske. Sen gick jag upp och la mig i soffan. En halvtimme senare fick jag en puss och en kram sen så var han borta.
Jag låg och kollade lite på tv, kokade lite makaroner som jag vräkte i mig och somnade om.
Under tiden drömde jag en mycket, mycket sjuk dröm.
Jag är på elgiganten och där har de en katt i en monter som jag tror är låtsas för den sover hela tiden. Sen kommer Eken på att den inte alls är låtsas utan en riktig katt, så då börjar jag skälla på personalen och får sen ta med mig katten hem.
Den är mycket svag i frambenen eftersom den levt i en liten monter och mest sovit hela sitt liv, men jag lyckas träna upp den rätt fort. Sen kommer vi in i en annan värld, och katten blir istället till en slags helldog. (Här tror jag att mitt WoW:ande kan ha påverkat mig) Jag frågar Eken om den kommer ändra tillbaks sig sen när vi kommer tillbaka till den andra världen, och han svarar att han tror det.
Plötsligt är jag i badrummet och tvättar helveteshunden för att den ska bli normal igen och då har jag helt plötsligt två katter, för det var ju det jag räddat (?!) och går ut i köket.
Här finns två inneboende som helt plötsligt börjar hota mig med pistol. Egentligen blir jag inte så rädd, men börjar spela jätterädd för att lura dem. Dock kommer den ena på mig och säger att jag inte alls är rädd så då rycker jag åt mig mina två pitbulls, som förut var katter, och springer till bilen. Här står en polis och håller på att bötfälla en kille bredvid min bil för att han kört in i en stolpe. Denne man finner då märken efter stolpen på min bil också och säger att får han böter ska jag fan också ha det. Polisen tycker dock att detta är orimligt, tack och lov, men reagerar dock på att jag ska frakta mina hundar utan transportbur. Jag börjar leta runt i baksätet men finner endast transportburar för vesslor. Polisen hjälper mig att städa bilen och jag försöker lägga fram lite snyggt att man kanske kan frakta dem ändå, då jag plötsligt blir attackerad av ett gäng äldre män. Dessa vill sno min bil och mörda mig, och jag får nu slåss för mitt liv.
Jag vaknar upp och märker att jag hela min kropp har somnat på sånt där sockerdricksvis och att jag är toksvettig. Vad betyder detta? Vad kan jag göra för att undvika dessa drömmar? Är det nått fel på mig? 
Någon som vet vart jag kan söka hjälp för detta?

Började regna in på balkongen så sitter jag i fåtöljen och dricker te istället. Snart kommer Martin och hämtar upp mig för att äta lunch och kolla efter resa. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, sämre kan man ha det.

sitter på ballongen, äter jordgubbar, tittar på blixtar och lyssnar på grym åska! sämre kan man ha det, må jag säga!

plötsligt dog allt i hela lägenheten! jag som satt och lyssnade på nya favvis-låten och mös. åskan! tänkte jag. helvete, helvete, helvete. tänkte jag också. men så slog det mig att det inte alls åskar. så vad i helvete är detta, hyresvärden?

Idag är det faktiskt inte synd om mig, ty jag mår bra nu. Startade dagen med en frukost till och med, bestående av en omelett på fetaost, tomat och oregano.

Sen städade jag upp lite i köket och nu sitter jag här och tycker att det är äckligt varmt. Skulle gissa på att det kommer lite åska längre fram åt kvällen för nu går det nästan inte att andas längre. Trots detta så sitter jag och dricker en kopp varmt te, vilket inte direkt har en svalkande inverkan. Men grönt te is the shit, enligt Sanna Ehdin, och henne vill vi inte bråka med.
Jag har ännu inte riktigt tagit mig an hennes visdom, men ska innan dagen är slut sätta mig och läsa vad den första veckan verkligen innebär. Än så länge så ska jag bara försöka äta frukost, lunch och middag regelbundet och bli av med sötsuget, Sanna Ehdin får vänta helt enkelt.

Förresten så har jag ju blivit något av en gudinna i köket! I fredags gjorde jag mitt livs andra lasange som blev sjukt god om jag får säga det själv. Jag brukar inte vara så förtjust i lasange, men denna fick mig helt lyrisk. "Visst är den god då?!" satt jag och sa till Eken om och om igen, lite högre och lite vansinnigare för varje gång.
 Dagen efter det så gjorde jag en pasta gratäng med fullkornspasta, bacon och broccoli, samt en hel del ost. Även denna blev mycket god. Jag ser mycket ljust på min framtid bakom spisen, jag är nog inte så hopplös som jag hittills trott.
Nu ska jag slänga mig i duschen och sen invänta det kommande ovädret på balkongen. Bring it on, säger jag bara. Tack.

Tidigare idag satt jag framför datan och hörde hur det plingade på en av granndörrarna. Hemtjänsten tänkte jag och satt kvar med min dator. Jag hade just ätit lunch, den klassiska måltiden jag alltid äter då jag är ensam:

Jag håller på att bryta ner min kropp. I flera dagar nu har jag vräkt i mig godis och energidrycker. Känner att jag behöver ta mig i kragen och börja ta mig in på den nyttiga banan igen, men vet att det inte kommer funka, för jag har inte fått den där äckel-känslan än. Så jag svullar på och hoppas att den snart infinner mig så jag kan bli en duktig kicka igen.
Dagens frukost blev alltså kall pizza sen gårdagen samt cola. Köpte även en påse godis igår som det är en hel del kvar i, så det lär väl bli lunchen det.
Det som skrämmer mig är att denna sötsugsperiod har hållt i sig så himlans länge, och jag känner att jag bara mår sämre och sämre. Är konstant trött och orkeslös, vill inte göra annat än att sova och äta godis om dagarna.
Idag har jag dock ett mission och det är att diska och gå med soporna. Borde sortera in kläder i hyllorna sen den enorma ansträngningen från i söndags som var att tvätta två överfulla tvättkorgar, men det kan vänta tills imorgon, jag vill ju inte springa in i väggen.
För att späda på hela den här osunda perioden så har jag börjat spela WoW. Varför?!
Mie var här igår och spelade medan jag låg i soffan och kollade på. Hon dödade aldrig något utan sprang bara runt. Jag frågade varför och hon sa att de hade för hög level för henne. " De är ju bara två över " sa jag och tog hennes plats, sen var jag fast. Nu har jag startat eget konto allt jag vill här i livet är att gå upp i level. 
Jag är sannerligen en sorglig människa.