Mono no aware.
Åldern har gjort mig allt mer blödig och något som blir som blir allt starkare i mig är vemodet då jag känner mig lycklig. En riktigt fin solnedgång, en mycket trevlig kväll med vänner, en sån där riktigt jävla perfekt sommardag; ja då darrar underläppen, för jag slås av att det inte är för evigt. Och där berör även musiken mig, när jag sjunger med i låt jag fullkomligt älskar, ja då brister rösten och jag har flera gånger förtvivlat frågat min omgivning och det inte även smärtar dem att inte kunna finnas I själva låten, LEVA DEN, men aldrig fått bekräftelse i den känslan utan mest blivit fnissad åt.
Sedan en tid tillbaka har jag blivit allt mer frälst av musikstilen synthwave. Jag bejakar min inre syntare, låter den blomstra. Jag har hittat MIN musikstil. Faktiskt hittat MITT band. The Midnight.
Jag har ju sedan länge haft en böjelse för 80-talets estetik, musik och film, och sluter jag ögonen och lyssnar på dem så är jag ju där, i lila neonljus och uppvikta skjortkragar.
Jag såg att de skulle spela i Göteborg, och där bor ju min bror. Sagt och gjort, biljetter bokades.
Min bror och Andreas följde mig, ingen av dem var överdrivet förväntansfulla, och det ska väl erkännas att även jag hade mina tvivel om att de skulle kunna leva upp till den eufori jag känner när jag har dem i mina hörlurar.
Kvällen innan var vi och såg Michael Monroe som bjöd på den glamrockiga delen av 80-talet. Självklart i skinnbyxor och med jack & cola i systemet. Han är ju lite till åren nu men showade på så utan helvete och kvällen var riktigt givande. Där och då stärktes känslan av att morgodagen ju troligen inte skulle bli lika effektfull, men likväl såg jag fram emot det. Jag älskade ju The Midnight, likt en ömmande moder, och det skulle inte svalna av ett lite sämre framträdande.
Stunden var kommen, jag hade sneglat på merchen och fastslagit att jag aldrig i mitt liv skulle ge 350 spänn för en illasittande t-shirt, beställt en öl och stod snett fram till vänster framför scenen.
Sen började det.
De spelade alla låtar jag någonsin kunnat önska mig samt en sneakpeak av en kommande, helt sjukt älskvärd låt, de badade mig i neonljus och inlevelse och fyllde mig med sådan obeskrivlig lycka. Och vad smög sig på då? Jo, det lilla vemodet. Så där stod jag med tårarna forsandes från kinderna likt ett hysteriskt fangirl och snyftade ner i min Heiniken i vetskapen om att denna fullständigt fulländade stund även var flyktig och att jag aldrig skulle kunna uppleva just detta igen. Bitterljuvt². Om jag gråter när jag skriver detta? Det ska ni skita i, oviktigt.
Inte en enda skarp bildjävel fick jag till heller, det är inte lätt när synen är blurrad av tårar, men vad gör väl det.
Några dagar senare lämnar vi Göteborg och i bilen så kollar jag om de har någon framtida turnering planerad, hungrig på mer. Det jag först möts av var att de spelade i Sverige även i början av det här året, vilket fick mig fullständigt uppgiven då jag faktiskt hade haft två chanser att se dem i år om jag bara varit lite mer driven i min tidigare fas av besattheten. Men sen, när jag läser under beskrivning på deras fb-sida så ser jag följande stycke:
There is a Japanese term: Mono no aware. It means basically, the sad beauty of seeing time pass- The aching awareness of impermanence. These are the days that we will return to one day in the future only in memories.
Och här ser ni ansiktet för mono no aware:
Uppriven och vanställd i gråtsång, lycklig, sorgsen och allt på en gång. Och ja, efter sista låten gick jag raka vägen fram köpte t-shirten.
Jag ska se dem igen. Jag kan inte förvänta mig att den stunden ska bli lika magisk. Men jag kommer ändå grina. Och det kommer vara underbart.
