Imorse, innan frukost, blev det en promenad med jycken igen. Det är då det bränner mest fett, har jag förstått. Hur som haver så väljer hunden att skita ungefär då vi passerat den enda soptunnan längst slingan och kommit precis så långt att det är försent att vända. Så jag fick gå med den där påsen och osa bajs hela rundan.

Sen när vi kommit en bit upptäcker jag en lite väg som går mot en åker. Om jag genar över den så blir det kanske lite roligare för hunden, och så behöver inte så många se mig gå runt med en påse skit i handen.  
Det tråkiga var då att det hade regnat och var fruktansvärt blött och lerigt på den där jävla åkern. Som om inte det vore nog fick hundjäveln också upp nått slags spår, så hon reste ragg och började slita i kopplet som besatt. Så där gick jag alltså med en påse bajs i handen, svor och skrek åt hunden samtidigt som jag försökte att inte slira omkull i leran.

Behöver jag nämna att jag aldrig mer kommer försöka ta en genväg för att göra det roligare för hunden? Efter ett tag så verkade hunden inse att temporärmatte inte uppskattade det här söket, så hon lugnade sig något. Jag var likförbannat dyngsur i skorna och mina fotleder hade vrickats så många gånger att jag ville skära av mig dem.
Jag kan iallafall vara nöjd att jag inte föll offer för senariot slira om kull i leran, landa på bajspåsen och tappa hunden. Man får vara glad för det lilla.