Susanna

Idag var det dag nummer fem sedan jag var utanför dörren senast. Något händer med en, omvärlden blir skrämmande, tanken på att utsättas för väder och friskluft känns oöverstigligt. Att behöva sätta ena foten framför den andra, besegra trappor och värst av allt kanske springa på någon man känner och BEHÖVA SMÅPRATA.

Jag har ju alltid svårt för det här, är ju av naturen folkskygg, men utan att tvingas till det på regelbunden basis så blir det så oerhört hotfullt när det väl är dags. 

Men nu när jag är frisk och 48 timmar symtomfri måste jag börja mjuka upp sinnet inför att ta mig till jobbet på måndag.

Planen var att jag skulle ta mig till coop, kanske köpa snittblommor och handla till ett nytt recept jag vill prova, men det blev för prövande. Det gick bara inte. Rom bryggdes inte på en dag o.s.v.

En kort promenad fick räcka. Jag ägnade en kort stund till att analysera vädret och klädde sedan mödosamt på mig en någorlunda vindtät promenadoutfit. Jag stod i hallen och djupandades, klappade upp cirkulationen i quadriceps och sa några peppande ord för mig själv "En kortis, sen får du rosé, det här klarar du". Sen ringde jag min mamma, ty likt 6-åriga Sanna på väg till sin första skoldag behövde jag någon att hålla i handen om än så bara mentalt.

 

Jag tog mig ut. Det var lite kallt och blåsigt, men annars ganska fint. Jag drog upp jackkragen och ner kepsen för att stärka min skyddsbarriär samtidigt som mammas trygga domedagsmässande gällande pandemin lugnade mig i hörlurarna. Jag skulle klara det här. Mitt mod vacklade lite emellanåt, absolut, som när folk susade om mig hotfullt orädda på sina cyklar och när jag mötte vad som såg ut att vara någon form av riskgruppskarneval på de smala trottoarerna. 

När valet stod mellan den korta och långa vändan så var det inget jag lade ner någon större tankeverksamhet på, 30 minuter och inte en sekund till fick det bli. Sista biten var en lätt, lätt uppförsbacke men det var tillräckligt för att utmana lungorna då jag samtidigt var mitt i en diskussion med mamma om hur jag inte kunde veta vem den där amerikanska trädgårdsmästaren som är med på TV hela tiden är.

 

Jag tog mig hur som helst hem levande. Om det kändes bra? Ja. Om det känns tryggt att ta mig an Coop imorgon? Nej, men jag kanske provar. Om jag får rosé nu?

 

Ang. löpningen. Jag hängde ju på Andreas hälsonyck, började lyssna på boken "Spring dig fri" av Lennart Gysning, kolhydratladdade. Vi joggade i skogen, och det är ju tydligen hemligheten. Det gjorde inte ont? Förutom i lungorna och i tålamodet då, så klart. Till och med min vänstra fotled som jag stukade så brutalt i mars sa inte ett knyst. 

 

 

"Den här gånger händer det, nu blir jag en löpare" kände jag efter tredje löpturen. "Jag förstår nu. Min kropp förstår nu. Äntligen." Efter femte löpturen så  började det kännas lite konstigt i vänster knä. Så jag tog en promenad istället. Avstod en gång och sedan påt igen. Och ja, en kan väl lista ut resten.

Jag svullnade i knävecket och det kändes som att någon har pumpat upp ett lufttryck på sisodär 3,5 bar leden. Obehagligt, helt enkelt.

 

Ja, återigen gick jag ut för hårt, jag vet det. Har jag gjort det förut? Många gånger. Defenitionen av galenskap o.s.v. Jag blev lurad av den dämpande terrängen! Samtdigt som jag vaggade mig fram i löpspåret vaggade den in mig i den falska tryggheten om att det skulle vara annorlunda denna gång, att jag av någon mirakulös anledning plötsligt var i rätt... tja, fysisk form, mindset, månfas för att helt konsekvenslöst kunna ta mig an krävande motion. Med en stukad fot, dessutom.

Är huvudet dumt, och så vidare va.

 

Och vad hände när jag skulle ägna mig åt en vanlig jävlig promenad istället? Jo fotleden ger vika på nytt. Jag trampade inte på något, det var inte halt, jag var inte berusad. Den bara vek sig. Helt på eget initiativ.

Det knakade till, jag skrek, hoppade på ett ben och det bubblade upp en vrede i mig jag var väldigt nära att ta ut på Andreas innan jag en tusendels sekund innan utförande hann hejda mig. Andreas var mycket fin under detta skeende, stöttade mig hem och passade upp på mig resten av kvällen. När några dagar efter händelsen ägt rum vågade jag erkänna att jag hade känt mig väldigt vred intitialt och nästan dräpt honom, vilken han då sa hade varit väldigt tydligt och att jag måste jobba med den biten, men i och med att han observerade detta ska han ha en ännu större eloge för hur han hanterade mig den dagen. Fint med överseende alltså, det behöver man ha med mig. Och kanske också en klapp på axeln åt mig som faktiskt la band på mig. Ja, waow alltså!

 

Jag har införskaffat ett fotledsskydd, rehabar lite halvhjärtat och inväntar att Andreas också ska börja dra på sig krämpor, han är inte där ännu men fartlekar sig mot det.

Men någon gång ska vi bli löpare. Nästa år kanske. Om vi vilar fram tills dess.

 

Jag lyckligt ovetandes och Andreas tydligen full i dödslängtan minutrarna innan helvetet brakade lös:

 

Jag är nu inne på min tredje isoleringsperiod den här pandemin. Nu börjar jag försöka intala mig själv att jag har känningar av pollen och har börjat nalla på Andreas allergitabletter, men i ärlighetens namn tycks det inte ha någon inverkan. Igår var första dagen hemma och jag sov så gott som hela dagen, idag började jag dagen med att känna mig rätt frisk men så smög sig förkyldningskänslan sig på successivt och nu sitter jag här med raspig hals igen. 

 

Andreas har också varit hemma mycket och vi är ju inte vana vid det här. I och med att han främst jobbar kvällar och jag dagar så är vi ju i princip främlingar för varandra. Men nu får vi tid med varandra och då kommer hemligheterna fram, en tid för tvätt av smutsig byk om man så vill. Det har gått upp och ner, kan vi väl säga, vi har mycket roligt det har vi. Spelar tv-spel och äter glass o.s.v. Men vi kan även gå varandra på nerverna och Andreas har övergått från att kalla mig flickvän till flickfiende. 

Han hatar till exempel att jag fotar honom, det har han alltid gjort, och inget har ju lindrats av att den lilla kompakten kom in i våra liv.

Det har även blivit en tydlig uppdelning av soffan där han i protest mot min inredningsstil uppbringat en kuddfri zon.

 

 

Den är här! Den lilla kompakten. Så farlig var inte den fördröjda leveransen! Jag vågade aldrig säga det högt, men det är klart att jag i smyg hoppades att den skulle hinna anlända innan långhelgen även om det kändes NAIVT! Men ibland sker små mirakel.

 

Så här långt älskar jag den, men jag är ju inte i behov av någon gastroskopi ännu heller. Det är så kul att ha ny teknik?! 

Andreas plan för valborgsmässoaftonen var att vi skulle ta ett glas vin och laga mat tillsammans, men så kom kameran. Han lagade jättegod mat ändå, helt utan min hjälp, så jag ser inget problem med det.

 

Men tänk va, ändå, vad man kan göra. Jag kan skicka över bilderna till önskad enhet via wifi och styra kameran med mobilen. Ja?! En kan ju tycka att en borde ha vant sig vid nymodigheter redan, men att uppleva att även kamerorna hänger med i denna Sci-fi-utveckling hade mig helt hänförd, se bildbevis här (TAGET MED KAMERAN FAST VIA MOBILEN, strax efter att jag yttrat orden "Helt otroligt!" )